Motsvarande söndag morgon för att år sen (25.7.2010) vaknade jag vid 8-tiden av frugans rop “Herregud, heila hallin brinder”. Jag rusade ut i bara kalsongerna med tanken att var har jag den kraftigaste släckaren, mötte värmen vid ytterdörren och förstod att det var för sent att fundera på släckningsförsök. Återstod att rädda vad som räddas kunde och alarmera brandkåren. Av sonens bilar stod redan Corollan i ljusan låga och det var alldeles för varmt att utan kläder nå Celican och HiLuxen som var parkerade intill.
I kontorsutrymmet hade jag gårdsdatorn med en månads försäljning ofakturerad så den kändes viktigast just då. Där var det ännu inte så varmt även om byggnaden skakade av explosioner från traktordäcken och höll på att fyllas med rök. Under tiden som jag lösgjorde datorn från skrivare och dylikt försökte jag ringa nödcentralen, väntade 6-7 signaler men fick inget svar och började tro att jag i hastigheten slagit fel nummer. Försökte på nytt och fick då efter några signaler svar men hann inte säga mer än namn och att det brinner innan samtalet bröts på grund av att ledningarna brann av. Tog datorn under armen och rusade ut ur hallen och in till bostaden för att hämta mobiltelefonen då jag var osäker på om nödcentralen uppfattat vad det var frågan om. Också nu var det problem med att komma fram så jag slängde över telefon till frugan för att på nytt ta mig in i hallen efter nyckeln till paketbilen. Nu var hallen fylld av rök så att det inte gick att andas och det sved i ögorna så det gick inte att se men jag visste ju exakt var jag hade lagt nyckeln när jag kommit hem på morgonnatten. På väg ut från hallen var jag nära att träffas av kabelhyllor och lysrör som ramlade ner ur taket och jag brände mig på droppande plast och heta kablar som hängde i min väg. Kunde nå paketbilen tack vare att den var så hög att den skyddade mig från värmen och kunde också rädda sonens crossmotorcykel som stod parkerad intill. Ett par minuter efter att jag hämtat nyckeln till paketbilen föll mellantaket in och det var inte längre möjligt att rädda något. Har många gånger tackat den skyddsängel som förhindrade att jag träffades av kabelhyllan ty hade den knockat mig hade jag nog inte kunnat ta mig ut. Märkligt nog skar jag inte heller sönder mina fötter trots att det låg glassplitter överallt då jag barfota rusade runt i hallen.
Allt gick så snabbt och det kändes som en evighet innan brandkåren kom trots att det tog dem bara några minuter att köra hit efter att de fått larmet. När de kom fanns inget annat att göra än att säkra omkringliggande byggnader och skogen bakom hallen. Det kändes som om närmare 20-årigt byggande gick upp i rök på 20 minuter. Jag hade kvällen och natten innan jobbat med bevattning på åkrarna i kyrkbyn. Kom hem därifrån lite före 4 på morgonen och kollade grönsaksbeställningarna till måndagen på datorn och läste (på Vasabladet?) en artikel om en kinesisk yngling som tagit sitt liv då han inte ansåg sig kunna leva upp till de förväntningar som ställdes på honom. Fällde en tår samtidigt som jag undrade om det också kunde ha varit orsaken till min son Erik’s bortgång. När jag så vid halv 5-tiden gick in för att lägga mig hade dagen redan grytt och några regnstänk kommit så jag lämnade min normala runda runt gården därhen. Tänkte att allt nog är i sin ordning och att jag gott kunde unna mig sömn till 9-tiden på söndagmorgon. Ångrar så idag att jag inte gjorde min rutinrunda då jag tror att någon störning skulle ha kunnat observeras i så fall, det var ju trots allt bara 3½ timme innan hela hallen stod i ljusan låga.
En grym läsning, man kan inte föreställa sig hur det har varit. Ni är modiga, önskar er all lycka i världen.
Brand är ungefär det värsta man kan tänka sej. Förstörelsen är så gott som total. Jag bryr mej inte om att försäkra allt möjligt småplock men brandförsäkringarna bör vara i skick.
Det är inte bara fråga om pengar. Vi har byggt upp gården över många släktled. Huset är från 1800-talets mitt eller kanske början, uthuset (den gamla ladugården) flyttade moofa (farmors far) hit 1908 och den var gammal redan då, ladan har min farfar byggt och tegelladugården min pappa 1945. Så det är gårdens historia som är i fara om det börjar brinna.
Visst är försäkringarna viktiga – utan dem är det helt slut och det blir att börja helt från noll med tomma händer.
Inte för att försäkringar är det viktigaste – det är trots allt viljan att ta nya tag som avgör. Så grattis till den nya starten och må lyckan vara med er framöver.
Jag skriver under på Nisses och Theresas kommentarer. Vilka fruktansvärda bilder,o verkligheten kan och vågar man inte föreställa sig. Ni är beundransvärda som orkar ta nya tag och börja om. Må lyckan vara med er!!