Är vi dåliga på att be om hjälp?
Jag läste en gång i en tidning att klimatet till land och hav hade blivit hårdare sedan mobiltelefonerna blev vardags. Folk övergick från att stanna och fråga om de behövde hjälp när det låg en båt och rak, eller en bil hade stannat, till att svischa förbi. Folk tar för givet att en person inte behöver hjälp,
“dom får klara sej själv, dom har ju mobiltelefon!!!”
I somras körde jag med snurran förbi en båt som låg och rak på fjärden. Stannade jag? … … Näe…
Inte medesamma, men 50 meter senare kom jag på att, Äsch va dum jag e! Klart jag måste fråga om dom har problem! Jag svängde om och när jag närmade mej båten lurade 4 par runda, häpna ögon på mej och undrade vad 17 jag kom dit för? Nåja, det visade sej att de fått dy, sand och skit i insuget så motorn gick het osv, jag ringde till min pappa och han kom sedan och hjälpte dem få ordning på det hela så deras semester kunde fortsätta och så att de inte behövde ligga och reka kring fjärden. Det ordnade sej bra, men det som slagit mej efteråt var att de inte visade något som helst tecken på att de kanske skulle ha velat ha hjälp där dom låg och rak mitt på fjärden,( och jag svischade förbi som alla andra,) men hur otroligt glada de var när jag stannade och kunde hjälpa dem, eller i alla fall hjälpa så att de fick hjälp.
Själv ber jag inte om hjälp fören det krisar sej. Jag har en 4-åring i hus med mej, så jag vet nog precis varifrån han fått iden om “kan själv”! Nu har min nacke sett till att jag får ta tillbaka många av de gånger jag velat säga “kan själv”. Min andra ensilageskörd är till hälften bärgad, till det bad jag Mats om hjälp. Han har nog stressigt med löklossning, kinakålsbevattning, potatisbesprutningar och allt vad det heter, men förra veckan tog han sej ändå tid att komma hit och rulla ihop lite bollar.
Mängden ensilage är förhållandevis minimal. Men jag har i alla fall mer gräs än jag behöver för kommande vinter. Och det känns bra 🙂