Hjälp?

Är vi dåliga på att be om hjälp?

Jag läste en gång i en tidning att klimatet till land och hav hade blivit hårdare sedan mobiltelefonerna blev vardags. Folk övergick från att stanna och fråga om de behövde hjälp när det låg en båt och rak, eller en bil hade stannat, till att svischa förbi. Folk tar för givet att en person inte behöver hjälp,

“dom får klara sej själv, dom har ju mobiltelefon!!!”

I somras körde jag med snurran förbi en båt som låg och rak på fjärden. Stannade jag?    …  …   Näe…

Inte medesamma, men 50 meter senare kom jag på att, Äsch va dum jag e! Klart jag måste fråga om dom har problem! Jag svängde om och när jag närmade mej båten lurade 4 par runda, häpna ögon på mej och undrade vad 17 jag kom dit för? Nåja, det visade sej att de fått dy, sand och skit i insuget så motorn gick het osv, jag ringde till min pappa och han kom sedan och hjälpte dem få ordning på det hela så deras semester kunde fortsätta och så att de inte behövde ligga och reka kring fjärden. Det ordnade sej bra, men det som slagit mej efteråt var att de inte visade något som helst tecken på att de kanske skulle ha velat ha hjälp där dom låg och rak mitt på fjärden,( och jag svischade förbi som alla andra,) men hur otroligt glada de var när jag stannade och kunde hjälpa dem, eller i alla fall hjälpa så att de fick hjälp.

Själv ber jag inte om hjälp fören det krisar sej. Jag har en 4-åring i hus med mej, så jag vet nog precis varifrån han fått iden om “kan själv”!  Nu har min nacke sett till att jag får ta tillbaka många av de gånger jag velat säga “kan själv”. Min andra ensilageskörd är till hälften bärgad, till det bad jag Mats om hjälp. Han har nog stressigt med löklossning, kinakålsbevattning, potatisbesprutningar och allt vad det heter, men förra veckan tog han sej ändå tid att komma hit och rulla ihop lite bollar.

Mats och Mathias

Ensilageskörd

Mängden ensilage är förhållandevis minimal. Men jag har i alla fall mer gräs än jag behöver för kommande vinter. Och det känns bra 🙂

 

 

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.