Jag måste erkänna att jag är en verklig mörkermänniska. I går kväll satt jag i traktorn och plöjde utan lampor. Det var helt fantastiskt med det mjuka höstmörkret som småningom gjorde allting grått. Himlen var ganska ljus fastän det var mulet, det plöjda helt svart och vetehalmen gulaktigt ljus. För att inte förstöra det fina stämningen så körde jag utan ljus så länge jag såg bottnen på tomfåret blänka.
Kanske jag har det i generna att trivas bättre i mörker än i ljus. Skarpt ljus är närmast en plåga för mej. Rent vetenskapligt har jag troligen mycket känsliga stavar och tappar i ögat. Det gör att jag ser bra i mörker men lider av starkt ljus. Stavarna klarar svagt ljus men har svårt med färger så allting blir grått.
Som bonde och ingenjör är man rätt så prosaisk (vardaglig) men i går kväll kände man ett behov av poesi för att beskriva höstskymningen och skogens silhuett mot natthimlen. Det är sådana stunder som man känner att man får en belöning för sitt arbete som bonde som inte kan mätas i pengar. Förstås vaknar man till verkligheten följande dag då räkningarna dimper ned i postlådan …
Pengar är förresten inte värda nånting alls utan det är det man får för pengar som har någon betydelse. Men om man har ett fint höstmörker redan så behöver man inte köpa dyra resor och upplevelser. Andra må resa till sol och värme (usch) men jag stannar nog här för jag trivs med hösten.
Då man sitter och plöjer i timmar och det börjar gå alldeles automatiskt så funderar man på både ett och annat. Jag satt i nästan 35 år i Otnäs och jobbade i ljuset av lysrör som är ovanligt eländigt. Men det kompenserades av ett intressant jobb. Det var spännande att utforska teorins värld och småningom börja förstå teorem och matematiska system. Så annorlunda än bondelivet – men ändå likadant. Det var inget åtta-till-fyra-jobb utan ett dygnet-runt jobb. Man funderade på teorierna och modellerna dag och natt. Om inte medvetet så undermedvetet. Att vara forskare är ett speciellt liv precis som bondelivet.
Faran är att teorierna börja snurra i skallen också på natten som en söndrig grammofonskiva i samma spår hela tiden. Jag hade en period som 30-åring då forskarjobbet till två på natten varje dag skapade sömnlöshet. Då var det bra att bryta tankebanorna med hårt kroppsarbete hemma på bondlandet.
Ja, allt möjligt hinner man tänka på en varm och lugn höstkväll då skymningen går över i mörker. Då jag inte mera ser att vända så kör jag hem för att äta ärtsoppa och Edits (99 år) surbröd. Plöjandet kan vänta till nästa dag för det är så litet kvar och väderprognosen lovar ännu bara varmt väder. Jag vill hålla kvar stämningen i mörkret så länge som möjligt.
