Släktforskning

Förslagen på av Angus-kalven skall heta formligen haglar in och de är verkligen bra!! Jag kollade lite bakåt i hans släkttavla (i den mån jag får fram uppgifter någorlunda enkelt), och där fanns en del intressanta saker.

Kalvens mor Ynna är inte helt renrasig Aberdeen Angus, utan har faktiskt lite mjölkgener från Ayshire-rasen i sig också. Ynna kommer ursprungligen från en mjölkgård och det är rätt vanligt att man betäcker sämre mjölkkor med köttrastjurar, för att på sikt jobba bort deras släktlinjer från besättningen. Ynnas mormor var tydligen en genetiskt svag Ayshireko som betäcktes med en Angustjur, och resultatet blev en kalv som fick namnet Bengta.

Eftersom Bengta hade en Ayshire-mamma och Angus-pappa räknades hon höra till Angusrasen (faderns ras avgör), men endast som 50% renrasig. Bengta i sin tur betäcktes med Angustjuren Toivettulan Laku. Tjurens egentliga namn är alltså Laku, Toivettula är namnet på gården där den föddes. Resultatet av Bengtas och Lakus gener blev Ynna, som då är Angus till 75% (mamma är 50%, pappa 100%). Namnet Laku tycker jag annars är ett rasande fyndigt namn på en helsvart tjur. 🙂

Ynna i sin tur betäcktes med Angustjuren Mountgordan Pride från Irland. Tyvärr innebär det inte att Pride fått åka på en kärlekssemester till Finland, den betydligt mer oromantiska sanningen är att hans sperma köpts upp den finländska husdjursaveln. Eftersom Ynna är 75% renrasig och Pride är 100% ren Angus blir kalven 87,5% Angus.

För övrigt undrar jag om bonden som ägde Bengtas mamma råkade se lite fel i samband med den där kalvningen för många år sedan. Kan det ha varit så att han trodde sig ha fått en tjurkalv som han kallade Bengt och senare fick ändra till Bengta när det visade sig vara en kviga? Bengta är onekligen ett lite ovanligt namn… 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats