Så var jag då hemma igen efter en verkligt rolig liten tripp till “pampas / plattlandet…” kärt barn har många namn sägs det ju 😉
När vi for ställde jag in mej på att det är vansinnigt långt och hur jobbigt ska de inte bli att köra och hur trött och smågrinig skall inte Mathias vara innan vi är framme, och… ja, ni vet, allt det där man kan måla upp för sej själv så länge man inte har upplevt det. Nu efteråt tyckte jag det gick så fort att köra, Mathias satt snällt, tålmodig i baksätet och vi stannade hela en gång på vägen upp för att röra på benen. De långa raksträckorna var inte alls jobbiga, utan mer roliga att köra.
Väl framme sökte vi upp Christer och Eivor på Finnefarm och lyckades prata bort dem från jobbet, så att när vi lite väl sent började dra oss tillbaka till gästgiveriet fick vi veta att de samma kväll ännu skulle skära in lådvis med isbergssallad… Men väldigt intressant var det att hinna prata några timmar “live”, så även den här vägen 1000-tack för att ni tog er tid. 🙂
Söderfjärden och bondbloggarträff stod på följande dags program. Väldigt roligt att träffa alla och se alla live. På något vis känner man alla, men ändå inte. Att sitta och äta middag med alla fick många bitar i “vem-är-du-egentligen?”- pusslet, att falla på plats.
Söderfjärden då ja, detta helt otroligt stora fält av åkermark. Helt otroligt. När man dessutom fick höra historien om hur den med hacka och spade en gång dikades och pumpades torr, ja, då inser man att det nog minsann funnits ett j–lar anamma i bygden.
Och ränderna, märker man nog att de inte går ur sådär hur som helst … 😉
Utsikten från Meteorian, som ligger precis i söderfjärdens mitt, går inte av för hackor.
Som Nagu-bo måste jag ju se Replot bron också när jag var så nära jag var. Stilig, ståtlig stod den stadigt där.
Vi promenerade upp till mitten på bron och kikade ut över fjärdarna, vädret var vackert och allt kändes riktigt sådär turistiskt som det väl ska göra. Nu vet jag också vad jag skall skriva överst på min önskelista till tomten i höst. Inser visserligen att det nog är till någon annan man kanske skulle behöva skriva, men man kan ju alltid försöka…
Retur, via Skaftung. Och vad finns det där som är så fantastiskt att det måste upplevas? Säkert en hel del som vi inte visste av, men det som varit på tal i ett halvår var natten när ett 20-tal potatisodlare från Åland skulle till Skaftung men båten tog inte iland den natten, på grund av oväder. Då var det för dem att vackert svänga på klacken och klockan tre på natten köra hem igen, men nu skulle i alla fall en av dem som den natten körde kors och tvärs över Åland till ingen nytta äntligen få uppleva det som då upplevas skulle, nämligen Grimme skandinavien, Grimmes centrallager i Finland. Och dit bar det på fredag eftermiddag. Vi fick en liten rundvandring och Mats som ju själv har en Grimme hemma i hallen blev som ett barn i en leksaksbutik.
Grimme så långt ögat når, och åt alla håll, och i alla storlekar, och modeller fanns det att kika på…
Överallt där vi varit på hela resan har vi blivit väl emottagna och bjudna på kaffe, och så även här. Tack för titten 🙂
När jag sent på fredag kvällen trampade hem uppför strandvägen kunde jag konstatera att ordspråket borta bra, men hemma bäst väl kom till pass. Visst är det bra och roligt borta, men nog längtar man alltid hem… Har dock inte tänkt det låta ta typ, 20 år innan jag nästa gång besöker Österbotten 🙂
The pleasure was all ours 🙂
Roligt att prata med yrkesbröder som förstår vad det är frågan om, det blir liksom lite att både ge och få respons och synpunkter. Ni är välkomna åter… synd att resten av “gänget” inte hade möjlighet att besöka oss denna gång, men det går säkert fler tåg. Ni är alla välkomna när som helst.
Jo, jag instämmer med föregående talare. Man får en så helt annan uppfattning när man träffat folk i verkligheten. Och en trevlig kväll var det i allra högsta grad, men det var ju ingen överraskning.