…… bra eller dåligt? Ja därom tvistas det både i hemmen, på jobben och även bland förståsigpåare och annat skolat folk. Och visst är också min syn på “föusbootjen” lite tudelad men måste väl ändå tillstå att det positiva överväger för närvarande.
Här liksom, tror jag, på många andra ställen var det till först ungdomen som började använda fb och visst tyckte jag att de försummade en del arbete med att ideligen uppdatera sina statusar, gilla, dela och kolla vad vännerna höll på med. Jag tyckte också att det var lite onödigt och märkligt att efter att just ha kommit hem från skolan eller vännerna så måste man börja chatta med de samma personerna som man just träffat………. kunde man inte ha “chattat” färdigt “face to face” innan man skiljdes?
Nå, man är ju en gammal gubbe som inte förstår sig på sånt 🙂 Inte förstår jag mig heller riktigt på de som helt hemfaller åt det som kallas “tele-cocooning” till den milda grad att de varken ser eller hör något av omgivningen helt inneslutna i sin egna värld med proppar i öronen och med ögonen och fingrarna på telefon. Nå, ibland får jag också höra att jag inte hör något när jag går omkring och lyssnar på radion i hörselskydden, så kanske det är samma sak. Men det oroar mig lite att ögonkontakten med omvärlden håller på att försvinna. Fast i och för sig tyckte jag det samma när jag som något yngre på 70-talet besökte huvudstaden och de flesta gick med blicken fästa rakt fram i fjärran, ingen som hälsade eller ens nickade åt varandra på gatan. Här i vår lilla by var ju allt så annorlunda. Nu på senare år tycker jag faktiskt att storstaden blivit lite vänligare och vår lilla by som också växt lite har blivit…… jaa, ovänligare är kanske att ta i men atmosfären har nog ändrat. Eller……. jaa, jag vet inte kanske är det” gammal gubbe funderingar” de här också?
Skolkampanj
Häromdagen hade jag förmånen att få presentera jordbruket genom “bonden i skolan” -kampanjen för ortens fjärdeklassister. Tillfället oroade mig lite ty några dagar innan hade jag hört på radion att nuförtiden så får inte läraren ställa direkta frågor till enskilda elever inför de andra eleverna för då viftar eleverna genast med lappar där föräldrarna meddelar att deras blyga barn inte får utsättas för dylik “exponering”. Hur har det nu blivit så här tänkte jag, är det just “tele-cocooningen” som lett till att all kommunikation numera måste förmedlas elektroniskt? Nå, till min tillfredställelse kunde jag notera att blyga var nu inte barnen i den lokala skolan 🙂 Och glädjande nog var det ganska många, kanske lite mera än en fjärdedel som hade föräldrar som sysslade med någon form av jordbruk. Däremot tror jag att det var endast två som hade någon av föräldrarna som på heltid var bönder. En lektion gick snabbt och lite svårt tyckte jag det var att få balans i vad som man kunde gå in på på så kort tid. Dessutom är jag ju mera van att undervisa yrkeskolelever och vuxenstuderande än lågstadiebarn från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan på -80-talet.
Men tillbaka till facebook,
det var som sagt flickorna i familjen som till först anammade flugan sen fick dom också sonen med i gemenskapen, vilket lite förvånade mig för han var inte så datorintresserad trots att han var väldigt intresserad av teknik i övrigt. Eller rättare sagt så rörde sig hans datorintresse mera kring att läsa motorsidor, sprängskisser och se på youtube-videor än att chatta och delta i diskussionsforum. Säkert påverkade hans dyslexi till en del hans datoranvändning. Därför hade jag kanske inte förväntat mig att han skulle börja “sitta på facebook”, vilket han hann göra i litet över ett halvår innan han togs ifrån oss. Då jag i chockartat tillstånd frenetiskt försökte finna förklaringar till varför han så hastigt och oförklarligt valde att avsluta sin vandring här på jorden fick jag med flickornas hjälp ta del av Erik’s “liv” på facebook för att där eventuellt finna någon ledtråd. Något svar fann jag inte och det hade jag kanske inte heller väntat mig, det var som väntat inte så värst många kommentarer. Går nu inte närmare in på Erik’s liv här denna gång till det saknar jag fortfarande kraft och mod men mitt sökande ledde till att jag skaffade ett eget facebook-konto.
Vill väl inte direkt påstå att det räddade mitt liv men åtminstone hjälpte det mig att bättre klara de sömnlösa nätterna de första månaderna. Vill å det varmaste tacka alla de bekanta och från tidigare obekanta facebookanvändare som offrade sin nattsömn med att stötta och uppmuntra oss denna svåra tid.
Så här efteråt förstår jag inte hur men på nåt konstigt vis samlade jag mig till att också grunda en sida (fanpage) för vår gård. Vi hade samma sommar haft släkt från Amerika på besök och de ville gärna följa med utvecklingen av grödorna och livet på gården och jag fann här ett lättare sätt att göra det på än genom att sända e-mail. Lite opersonligare joo…… men så mycket enklare. Eftersom den amerikanska släkten kallade gården för Finne farm fick sidan namnet FinneFarm och för att göra det lättare för dem att ta del av information skriver jag företrädelsevis på engelska där.
Sidan har nu fungerat i lite på tre år och under tiden har också andra börjat “gilla” den så numera skriver jag in information om gården och livet här för alla intresserade. Den är öppen för alla och till först hade jag kanske tänkt mig nåt tiotal “fans” men trots att jag inte desto mera har marknadsfört sidan så har den numera över 500 “fans” som gillar den. Eftersom den har internationell spridning så skriver jag fortfarande mest på engelska men kommentarer och frågor försöker jag besvara på frågeställarens språk.
En liten test på sidans funktion och facebooks effektivitet gjorde jag i samband med självplockstillfället här om veckan, tycker nog att jag kan vara nöjd med responsen då ett 20-tal plockare plus den lokala dagstidningen dök upp trots endast ett halvt dygns varsel.
Mera facebook,
sporrad av “framgången” med FinneFarm-sidan grundade jag också en annan öppen sida kring vår “livsnerv” genom byn det vill säga den så kallade vägen eller Långmossvägen (bygdeväg 17619) . Tanken med denna sida var att informera väghållare och -användare om vägens skick eller egentligen om vägens oskick. Den har nu ett 90-tal “fans” så vitt jag vet mest användare trots att jag nog försökt bjuda in väghållarna också. Vägen har sen sidans tillkomst grundförbättrats och är nu i bättre skick. Vet nu inte om jag kan påstå att det är sidans förtjänst och fortfarande finns det orsak till information och förbättring av vägen så lite sporadisk uppdatering om vägens skick och livet kring den försöker jag göra.
Förutom dessa och min personliga sida deltar jag i ett antal slutna grupper, så visst spenderar jag numera en del tid på facebook på gott och ont. Lite tid joo men kanske inte mera tid än vad många spenderar med att se på TV. Jag vill gärna ha lite mera interaktivitet än vad TV erbjuder så jag föredrar nog fb, försöker ändå undvika alltför många kommentarer, gillanden och delningar för jag tycker mig notera alltför mycket “skräp” som enbart tar tid att bläddra igenom när man försöker uppdatera sig om vad som är på gång. Sen kan jag inte heller förstå varför personer i samma hushåll måste hålla på och förmedla information via fb istället för att prata med varandra……. så långt har jag inte kommit med “tele-cocooningen” ännu……… 🙂
Såleis…….. blev lite långt dethär…….. hoppas ni orkade med allt trams 🙂
Jag har ingenting emot sociala medier men jag gillar inte alls de tendenser till kartläggning av folks privatliv och åsikter som tyvärr förekommer. Jag undrar om folk inser att precis allting de skriver lagras av Facebook och liknande samt säljs vidare. Också all privat kommunikation lagras.
Joo Nisse, det är också orsaken till min något tudelade ställning till Facebook. Har noterat att folk blivit något försiktigare med information med åren. Bäst att endast skriva sånt man står för 🙂
elo skriiv po dialekt, he klaarar itt googl öväsetarin
Näämensidu, tåm haar ju expärtär såm kan kneck all möjli innvekla kåådär – fast kansji tåm gaar beet opa närpeesiskån …
Hej Christer
Jo, facebook med gott och ont. Själv är jag ett litet fan av facebook, men som inte sätter upp andra statusar än sånt jag skulle kunna ställa mej på åbotorget och ropa ut i megafon. Också bilderna jag sätter ut är sådana som jag skulle kunna spika upp på anslagstavlan i byn.
Över lag tycker jag det är ett trevligt sätt att hålla kontakt med folk. Här ute på kobben är det långt mellan besöken och inte far man härifrån alltför ofta heller, så det är ett behändigt sätt att hålla kontakten med folk och se “rörelse”, även om det är via en skärm så tror jag det håller “holmtokigheten” på avstånd 😉
Jovisst har världen krympt i och med att det blivit så lätt att kommunicera och här ute på vischan är det lika lätt att hålla kontakt som i de stora metropolerna. Nåja 3G täckningen kanske kunde förbättras lite för att få helt jämlika förhållanden.
Hade väl tänkt mig en 100-150 facebookvänner när jag gick med men lite har det nog svällt ut i takt med att man återfunnit gamla bekanta och gjort nya bekantskaper. Lite svårt tycker jag att det är att nonchalera vänförfrågningar från främmande personer, man vet ju trots allt inte av vilken orsak dom vill vara vänner? Ännu svårare är det att stryka någon från vänlistan.
Många äldre som sitter ensamma skulle också ha stor nytta av facebookgemenskapen men skräms kanske bort av riskerna och hoten på internet.
Nå, jag hör till de äldre. Problemet är att jag jobbat inom branschen och är alldeles för medveten om allt elände skurkarna kan få till stånd. Saliga äro de fåvitska som det heter. Och så har jag hängt med i nätets olika debattforum sedan 70-talet då man ringde upp via telefon – men på den sociala sidan har mycket inte ändrats. Utom att Facebook inte är en lokal tjänst som Stockholms datorcentral var. Jag kunde lita på att killarna bakom QZ KOM (som forumet hette) inte missbrukade våra diskussioner men jag är säker på att Facebook gör det.
Det är helt riktigt att nätet gett många helt nya möjligheter att umgås socialt. Många ensamma kan på det sättet få kontakt på ett helt nytt sätt och det är speciellt landsbygden till godo. Utan nätet skulle jag aldrig bli bekant med en massa österbottningar, svenskar och folk över hela världen.
Så jag är helt positiv till sociala medier MEN inte till Facebook. Vi borde få ett liknande system som man kan vara säker på att är TRYGGT. Och då anser jag att det inte får finnas något profitintresse bakom för det gör att vi är handelsvara direkt. Privat integritet och hänsyn betyder inget då det är fråga om pengar.
Sedan är det en annan sak att det går en massa tid att sitta och läsa och skriva. Var drar man gränsen ? Blir folk sårade över att man inte hinner svara just dem ? I de “gamla” debattforumen var det helt OK att man var frånvarande en tid men kulturen i Facebook har blivit att man måste vara inkopplad hela tiden och det har jag bara inte råd med.
Och så är allting man skriver mejslat i sten och finns på nätet (i de digitala arkiven) för evigt. Det är en sak om man blir arg och säjer nånting olämpligt åt en enskild person. Det kan glömmas men skriver man på nätet så kan man aldrig få bort det !
De sociala medierna är ännu nya och vi behöver lära oss en massa saker och de måste få en ny form (och säkra system på den personliga integritetens sida).
Men i huvudsak är de bra. Vi hade i Otnäs en del halvt autistiska kollegor. Väldigt intelligenta men de hälsade aldrig utan vände huvudet mot väggen då man mötte dem. Men på nätet var de mycket pratsamma ! Så jag kunde inte prata med kollegan i rummet bredvid men nog diskutera massor på nätet …
Bra synpunkter (som vanligt) Nisse, det där med autism hade jag inte tänkt på och skulle väl inte skrivit om det om jag vetat heller. Men det kan väl knappast vara så att folk i parförhållanden är så pass autistiska att de måste förmedla sina pussar och kramar via nätet 🙂
Ett facebook fritt från säkerhetsrisker och reklam, där ägarna inte skulle göra “business” på medlemmarnas information vore drömmen men med finansiering via anslutningsavgifter skulle det väl bli så pass dyrt att de breda massorna inte anslöt sig?
Vänta bara tills det kommer ett par ordentliga skandaler om missbruk av folks personliga inlägg … Och med en miljard anslutna är avgiften knappast stor. Det vi väntar på är en s.k. mikrodebitering där man ger leverantören rätt att dra en mikroavgift (typ 0,1 cent) från ens konto automatiskt. Det blir så billigt att fakturera och avgifterna så små att det kommer att revolutionera hela näthandeln. Jag tror också tidningarna kommer att klara sej bra med mikrodebitering. Då jag “prenumererar” så ger jag dem rätt att mikrodebitera och i stället för att köpa “lösnummer” för 1 euro så tar de 0,1 cent per läst artikel. Men mängden gör att de tjänar bra i alla fall.
Problemet på nätet är SÄKERHETEN och där finns det mycket att göra. Problemet är att det krävs internationellt samarbete och det är besvärligt. Nätet känner inte till gränser nämligen.