Det är inte första året det händer, förhoppningsvis inte sista heller utan januari och februari är typiska tomgångsmånader för mig. Jag har ingentig mot dessa månader, tvärtom min vän ljuset kommer tillbaks och allt det roliga väntar runt hörnet, men så speciellt mycket att göra finns det inte heller på en spannmålsgård i januari. Nåja, visst städuppgifter och service underhåll finns ju 365 dagar i året men eftersom jag vid 48 års ålder fortfarande inte fått en vettig verkstad med värme byggd så faller det mesta på kölden. Jag har nämligen en kroppstemostat som gör att min absluta nollpunkt är precis noll grader. Om det är 10 grader inomhus fryser jag inte men -1 grad upplever jag som livshotande köld. Alltså sitter jag inomhus på vintern. Om det inte är en såndär bra vinter men plusgrader, som då i sin tur är en dålig vinter för nästa växtsäsong, alltså.
Skogarbete då, som alla normala bönder håller sig med vintertid? Jodå, men det finns några faktorer som försvårar det. Jag har inte tid, inte maskiner och inte kunskap. Annars skulle väl det nog gått bra. I en varm hytt vill säga.
Vad kan man då göra inomhus? Jo, man kan tex sitta och titta på korten man aldrig tog. Eller snarare drömma om dom. Jag var åtta år när jag fick min första kamera, en Kodak med engångsblixtkuber. Varje bild var dyr och min far uppmanade mig strängt att bara ta VIKTIGA bilder. En viktig bild var en bild på en person som stod eller satt som en staty, gärna ivägen för det som var motivet. Att ta en bild utan en människa på var totalt tabu, det gjorde man bara inte. Följden blev att en bild där en människa blivit “dålig” vilket ju är ganska vanligt, speciellt då blixten mera likande en svetslåga, oftast kasserades som otjänlig. Denna villfarelse vaggades även jag in i vilket betyder att jag var kanske 17 år innan jag vågad bryta mig loss och ta en bild av vardagen, inte bara söndagsklädda fastrar på något tråkigt kalas. När jag för några år sedan tittade i lådan “dåliga bilder” (som jag tack gode gud aldrig slängde) kom jag på att det var här dom intressanta bilderna fanns, bilderna man inte satte det minsta värde på när dom togs.
Ack vad jag saknar dessa otagna bilder idag. Det finns inga bilder på gamla hus, inga bilder på jordbruksmaskiner, inga bilder på hur miljön förändrats, inte ens våra gamla personbilar finns förevigade. Visst är det kul att ha en bild på sin favoritfarbror, men jag skulle vilja ha en bild på honom som jag minns honom, dvs med trasiga fähushalare och ful mössa, inte som de som finns iklädd slips och ätandes tårta.
Hur som helst så finns det ett par hundra bilder tagna från sextiotalet på dia i vår familj. För ett tag sedan gick vi igenom dessa och lät göra digitala kopior av de få bilder som var bra. Men även här samma sak, inga bilder av vardagen utan varje bild visar en “händelse”
Tyvärr tror jag att vi även i vår tid gör oss skyldiga till detta brott mot våra efterkommande. Vi fotograferar hejvilt med allt bättre utrustning, men de allra flesta glömmer bort att det är det vardagliga ointressanta idag som är det oersättligt intressanta om +50 år. Dessutom är jag illa rädd att det blir etter värre, inget värde sätts på ett foto idag, så trots att det tas miljoner bilder dagligen är jag illa rädd att vi om 50 år har mindre bilder sparade från 2013 än vad vi har från 60-talet idag.
Tack och lov finns det undantag här och var. Jag satt häromkvällen och tittade i album som innehöll helt fantastiska vardagsbilder från Yttermark, bilder på företeelser och människor som gör andra saker än blir konfirmerade.
Så gott folk, ge er iväg ut och ta bilder hejvilt. Det är ömöjligt att idag säga vilka Ni upplever som oersättliga om 50 år, det är lite som aktier förstås, men med den skillnaden att en bild kostar inget idag. Säkerhetskopiera och spara ALLA bilder och era barn kan ge vidare oersättliga skatter till sina barn.
Här är ett par av dom bilder som vi tog vara på från diaserierna:
Gödselspridning ca 1969-70. Som utsprättare fungerar från vänster farbror Nils Svedjebäck, faster Gretel Saxen, fasters gubbe Sanfrid Saxen, farbror Selvid Svedjebäck samt på traktorn min far Birger Svedjebäck. Själv är jag ditplacerad som bildrekvisita. Idag finns bara David Brownen och jag kvar.
Ungefär vid samma tid är jag placerad som bildrekvisita på vår första tröska. Claas Europa säcktröska. Ett bra exempel på en bild som aldrig hade blivit tagen om inte någon person funnits med på bilden. Trots det upplever jag att det är tröskan som är det väsentliga på bilden, inte jag. Det finns andra bilder på mig, men bara denna enda på tröskan som ändock var en av de första självgående tröskorna i vår by (tror jag). Dessutom kan man notera på bilden att Claas använde samma knivdrift ännu på 2004 års modeller, kanske tom senare och hur hade man kunnat veta det utan en bild?
VA?
Joo Kalle, vi är ju ungefär från samma tidsålder så dilemmat är detsamma. Intresse för fotografering var det inte brist på men nog resurser då när det begav sig. Och de första bilderna i färg som jag tog, med den pocketkamera som jag delade med min syster, på 70-talet har gulnat.
Min första (och hittils enda) systemkamera köpte jag sommaren 1980 och de bilderna har hållit bättre, viktiga händelser fotograferade jag dessutom i svartvitt och en hel del blev också fotograferat med diafilm. Diorna har jag inte hunnit montera och kanhända finns det inte heller längre diaprojektorer att få tag på. Diabilderna har jag inte tittat på just alls sen de blev tagna så den dag jag får tid att plocka fram dem kan det nog hända att man får sig en och annan överaskning.
Att det börja vara dags att gå igenom dem antar jag att barnen i familjen tycker för till jul fick jag en diaskanner 🙂
He-he, jag har också en massa filmer som aldrig blivit monterade eller bara är negativ. För många år sedan började jag skanna in dem och det gick bra men det tar en massa tid … Så det är fortfarande bara i början. Alltid är det något annat som det är bråttom med. Troligen blir det av då man blir pensionerad – men då en bonde blir pensionerad då han dör så …
De värdefullaste bilderna är från 30-talet då farsan hade en (dålig) kamera. Och de är vanligen “misslyckade” och personen alldeles suddig. Men bakgrunden är fin och visar hur det såg ut här förr !
De nutida bilderna är digitala och räknas i tiotusentals och nu är problemet att hitta en bild. Man borde sortera dem och skriva text om vad bilden föreställer. Vi har en hel del riktigt gamla studiobilder av personer för 100 år sedan men inte ens farsan kom ihåg vem det var. Min farmor borde ha skrivit namnet på personerna men då ansågs det vara så självklart.
De moderna kamerorna är annars automatiska men det saknas två viktiga funktioner: En fotograf och en kommentator. Men kanske det kommer robotar som går omkring och fotograferar och kommenterar ?
Jodå, det finns vissa saker som är nästan eviga. Ett bra exempel är
bettet på tröskan som sett likadant ut sedan första tröskan. Deutz-Fahr
gjorde ett tappert försök på 80-talet med ihåliga bett för att få ner vikten
på “slåmaskinslia” men det blev inte långvarigt. Claasens bordsdrivning
är likadan på min årsmodell -99 även haspeldiametern tycks vara evig
precis som tröskcylinderdiameterna på nämnda maskiner.
På tal om årsmodeller, så tror jag att jag kan vara av samma modell. Har för mig
att Christer gick i trädgårdsskolan i Korsholm när jag gick i Lantmanna
76 – 78.
H. Micke
Hej Micke, nedan urklipp från mitt svar förra gången du undra om vi var bekanta. Kanske observerade du inte svaret den gången?
——————
Postat den 2013/01/10 kl. 22:41 | Som svar till Micke.
Hej Micke. Vi får väl se hur det är med tillförlitligheten Möjligt att vi är bekanta, men jag är usel på namn. Förlitar mig mer på det ”fotografiska minnet” Har fått min yrkesutbildning på Lannäslund -76 – -77 och Överby -78. Började jobba som arbetslärare på trädgårdsskolan -79 med Börje som föreståndare, så jag har inte ”gått” på Korsholm utan jobbat där från -79 – -89. Eget företag sen 1988.
———————-