Lite mindre sku räcka

Ibland sku det vara riktigt skönt med ett rent kontorsarbete, 8-16 och en förmåga att stänga dörren och jobbet efter sig. Men bara ibland 😛 Nu har det i alla fall varit ett par sådana dagar som man nästan sku ha velat hoppa över.

Udessa som jag skrev om har varit riktigt, riktigt dålig. Efter förlamningen steg hon nog upp och vi började vänta på en kalv. Inga direkta kalvningssymptom kom så vi tänkte att den hålls i magen tills den beräknade kalvningsdagen. Veterinären var häromdagen i andra ärenden hos oss, men jag begärde att hon skulle känna efter att allt var ok med kalven. Det var det då inte utan Udessa hade livmoderomvridning (googlade lite och det visade sig att sannolikheten är 3 på 1000 kalvningar…!) och till råga på allt kunde hon inte stiga upp.

Kalven verkade vara död, men ut måste den ju fås så veterinären föreslog att Udessa skulle vridas över via ryggen från den ena sidan till den andra. Det är ju inte direkt enkelt att flytta 600kg kött, men det visade sig att livmodern had vridit sig lite tillbaka bara genom att Udessa flyttades lite åt sidan och hon fick lugnande medicin. Så sen var det “bara” att dra ut kalven. Utan att gå in på detaljer, så kan jag säga att det var den svåraste kalvningen jag varit med om men kalven kom ut. Udessa var väldigt medfaren och jag var illa rädd att hon inte klarar det. Hon orkade givetvis inte stiga upp, utan vi fick försöka hålla henne och ligga upprätt genom att dra på och stytta upp henne och bära dricka och mat framför henne och ge lite kalk åt henne. Detta bar frukt och idag steg hon upp av sig själv. Där stod hon och åt hö då Antte gick till ladugården 🙂 Inte är faran över ännu för hennes del, men det ser mycketmycketmycket bättre ut än ännu för ett dygn sedan!

Men visst har vi haft andra betydligt mindre dramatiska kalvningar också den senaste tiden; den bästa och mest anmärkningsvärda är Luppas tolfte kalvning. Hon kalvade helt på egen hand och till världen kom en fin liten kokalv som fick heta Karat efter sin far Gold. Luppa och Karat mår båda ypperligt bra och Luppas mjölkproduktion har kommit bra igång, över 20kg till dagen 🙂

Igår morde blev Luppa dessutom gammelmommo, då Ippa kalvade och även hon fick en kokalv. Så nu då vi har mjölkat mommo och barnbarn bredvid varann, så får vi då bara hoppas att ynglingen sku ha tagit någon lärdom av hur man ska bli en bra och hållbar ko! 🙂

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb! Visa alla inlägg av Sonja