Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

I fullmånens sken

Vad gör det att dagarna är korta då det finns fullmåne. Det var förstås inte fullt så romantiskt i skogen i kväll. Jag hade motorsågen på för fullt, pannlampa och strålkastare på traktorn och Beatles Rock and Roll Music i Blåtandhörlurarna. Men visst var fullmånen till stor hjälp.

Det var kallt förra natten med -17 (även om det tydligen var ännu kallare uppe i Österbotten). Bara på ett par dagar gick temperaturen ned med 20-30 grader. Det är ingen ordning på vädret. Nu är det kring -10 och det är riktigt bra. Ingen snö heller – bara litet puder på marken som är ordentligt frusen. Jag har ännu inte kättingar på Zetorn eftersom det är grusföre ända upp till skogen och jag hugger upplagsplats bredvid grusvägen. Men in i skogen vågar jag mej inte utan kättingar. En stubbe kan få traktorn att slira hjälplöst. Man får också akta sej då man går för stubbarna är otroligt hala (som Christer också har märkt :-).

Det är igen liv i luckan i Tallmosan. Folk har farit till skogs nu då det äntligen har frusit på och vi hade stora samlingen vid vägskälet i går. Bilar och traktorer rör sej fram och tillbaka så man får se upp och planera in mötesplatserna. Ollas Bengt dikar “kanaaln” och har lagt ner en ny bro vid vår skog. Samtidigt får jag en fin väg bredvid diket så jag inte behöver köra över groparna i den gamla vägen längre in. Där har jag fastnat många gånger och fått rada av hela lasset för att komma loss.

Det tar tid att få ihop all utrustning igen. Jag skall ha reservdelar till motorsågen och funderar på en ny “fellansååg” (för att fälla litet större träd). Ny stövlar köpte jag redan. Jag gillar de lägre skaften och nu påstår de att de är av “gummi” – vad det nu sedan betyder. Det är reklam och marknadsföring för att komma runt misstron mot de eländiga plaststövlarna som går i bitar efter ett par år. Och reklam är lika med lögn. Fast det kanske finns nån liten gummibit nånstans på stöveln …En sak är åtminstone bättre: Det finns en liten klack bak på hälen så man lätttare får av sej stövlarna. Det kan vara riktigt bevärligt att på kvällen få av sej stövlar med fuktiga sockor.

Ett varmt tack till Lotta och hennes mormor för de fina “stickastråmpåna” (ullstrumpor) som har räddat mej från att frysa om fötterna i skogen. Jag är skeptisk till alla sorters konstmaterial men ylle vet jag att fungerar även om det blir vått.

Av de moderna prylarna så har jag mest bekymmer med hörlurarna. De behövs för att jag skall höra då telefonen ringer men det tycks vara omöjligt att hitta nånting som passar hörselskydden i hjälmen. Jag vill inte ha hörlurar inbyggda i hjälmen. De är svindyra och så kan man inte ha dem på sommaren då man kör traktor – annat än att man har skogshjälmen på sej. Jag har fem olika hörlurar redan men ingen passar. De som hålls på har den nackdelen att öronen blir pressade i de mest underliga former. Man har riktigt sjuka öron på kvällen. Alla hörlurar är gjorda för sportfjantar som inte använder hörselskydd.

I alla fall har jag äntligen kommit ut i skogen och det är ganska lämplig köld och – bäst av allt – ingen snö. Nu är det fint att gallra och städa upp. Hoppas konditionen håller för nu borde man såga dag och natt.

Äntligen skogsväder – och ny skogslag

Hurra, det är kallt (ursäkta, Kalle …). Det är slut med gyttjan och eländet för den här hösten. Höst har det varit ända tills nu. Nu har vi minus 12,5 grader och tiodygnsprognosen lovar samma väder i framtiden. Det bästa är att det inte finns snö just alls så nu fryser skogsvägarna. En vecka med det här vädret så skall det gå att köra i skogen med traktor. Men jag tänker börja köra spår redan i morgon.

Tack till alla som skickat länkar till kättingar för 165:an. Jag har de nya kättingarna på nu och dem hittade jag i granngården 50 meter från oss …Så varför gå över ån efter vatten. De är ju inte gjorda för de breda hjul vi har (14,9) utan för de betydligt smalare 12,4. Men jag märkte att de bara var tre centimeter smalare än de gamla som tydligen inte heller var gjorda för de breda hjulen. I alla fall gick det att sätta på dem även om jag fick skarva litet på sidokättingarna. Jag har ju massor av material från de gamla kättingarna som jag kan skarva med. Även om mittkättingarna är helt slutslitna så är sidorna i bra skick. Litet problematiskt är det att spänna mittkättingarna som blir en aning lösa. De är ju inte gjorda för de här ringarna.

Så märkte jag att ackumulatorn var slut. Jag har ingen lust att köpa ny 135 Ah acku så jag testade med samma acku som jag använt i tröskan (108 Ah) och det gick bra. Då klarar jag mej med två sorters ackumulatorer för jag använder samma i Ducaton också. De moderna ackumulatorerna ger faktiskt större startström än den ursprungliga 135 Ah ackun.

Nu är jag klar att i morgon köra iväg till Tallmosan och börja med vinterns skogsarbete. Tyvärr är det bara 2 1/2 månad kvar av vintern så det blir bråttom. Få se om jag hinner samla in alla vindfällen. De är utspridda över hela skogen och det tar en massa tid att köra omkring och samla ihop dem.

Och så har vi fått en ny skogslag. Enligt den får man sköta sin skog hur man vill – nästan. Åtminstone har de tagit bort en hel del idiotiska påfund. Inte för att vi brytt oss om den tidigare lagen heller utan har huggit precis som förut (på 50-talet). En massa hjärntvättade skogs”experter” får i alla fall försöka lära sej att tänka om. Det kan vara ganska svårt – det finns inget som är så svårt som att ändra på gamla “måsten”. Över huvud taget är det svårt för människan att börja tänka – det är enklare att hålla fast vid gamla regler som någon annan hittat på.

Nu anser jag inte att man måste hugga på ett visst sätt även om vi huvudsakligen går in för kontinuerligt skogsbruk. Det viktigaste är att välja en metod som lämpar sej för de konkreta förhållandena. Där jag skall börja i morgon hade vi faktiskt ett kalhygge på ett par hektar i början på 70-talet. Farsan köpte vår lägenhet på Skepparegatan i södra Helsingfors för pengarna och på den tiden fanns det ännu en fabrik i samma kvarter ! Huset var byggt 1902 och hade ingen egen värme eller varmvatten och bara några år tidigare hade det haft vedeldning. Så det var en billig lägenhet i ett fabrikskvarter. Därför kallar vi den biten för Skepparegatan.

Jag har en gång gallrat på “Skepparegatan” men nu är det ihopvuxet igen. En massa björkar måste bort för de sliter på granarna som växt upp riktigt ordentligt sedan senast. Dessutom har vi en massa stora granar som torkat och skall sågas till energived. Det är ett besvärligt ställe för där finns en mängd bottenlösa gropar och de senaste vintrarna med mycket snö har hindrat tjälen att gå på djupet. Men i år skall vi försöka få till stånd en vinterväg där.

Nyss fick jag ett samtal från vår skogsdikare som i morgon kommer att rensa det stora diket tvärs igenom skogen. Det blir bra för jag tänkte flytta körvägen bredvid diket där vallen håller bättre. Vi körde där redan i fjol men den gamla vallen var väldigt ojämn och besvärlig. Nu får vi möjlighet att jämna den. Sedan har vi bara kvar ett riktigt besvärligt område på själva mossen. Hur vi skall komma dit vet jag inte. I fjol fastnade en stor skogsmaskin i den till synes bottenlösa mossen. Men vi behöver inte köra där i år eller de närmaste åren för där växer inte annat än ett antal kvistiga tallar. Man undrar huruvida det alls lönade sej att dika upp eländet.

Det är fint att gubben kommer ut i skogen och får arbeta bort julfläsket. Få se hur man orkar för det har varit dåligt med motionen på grund av den långa hösten. Även om dagarna ännu är korta så kan det hända att gubben får åka hem och lägga sej på soffan ännu medan det är ljust :-).

Och hur gick det sen ?

En av mina stora favoriter är Mumin som hämtar mjölk: “Hur gick det sen ?” Här tänkte jag i alla fall berätta om Pannan Som Slocknade. Vi var ju till tandläkaren och kom hem till en slocknad panna och en söndrig flismatare. Nu, två dagar senare, är pannan igång igen och utan större katastrofer. Men du milde som skruven satt fast ! Flisen var packad stenhårt i det två meter långa röret och rördes inte en millimeter. Jag måste skruva loss brännhuvudet innan jag kom åt att hack bort en del av flisen och sedan med hammare och den stora rörtången få skruven att röra sej.

Flismataren står på hjul så den flyttade sej 10-15 cm bakåt men det var enkelt att dra den framåt igen – efter att ha krafsat bort tio säckar flis som runnit ned under bottnen. Till all tur var det varmt i dag.

Pannan var förstås också full av flis så jag fick stå och krafsa ut fyra säckar till.

Nå, det passade bra att sota pannan tillika eftersom det skall bli kallare. Nya säkerhetsanordningar är ännu inte installerade men det tänkte jag börja med nu. Problemet är varför pannan slocknade … Det borde den inte ha gjort för det brann för fullt då vi åkte till Borgå. En möjlighet är att tidsautomatiken (som skall hålla liv i elden) klickade. Det är ingen trevlig tanke för den kan klicka på nytt igen. I den förra flismataren fick jag bygga ny styrautomatik och det kanske jag måste göra i den här också. Men det första jag tänker göra är att sätta in en brytare som stänger pannan då flismataren börjar röra sej bakåt.

Vanligen har jag med mej Androidtelefonen så jag kan se hur pannan fungerar men den hade jag förstås glömt hem just på tisdag. Där ser man att mätsystemet är viktigt. Hade jag haft med Androiden så hade vi åkt hem direkt i stället för via IKEA.

Den Vandrande Vålnaden på IKEA

Det finns tillfällen då Den Vandrande Vålnaden – sorry, Bonden – går på stadens gator som en vanlig man. Och i dag var det en sådan dag, dvs. jag var för första gången i mitt liv på IKEA – detta världens största tempel för billigt skräp och dålig smak.

Att jag kände mej som Den Vandrande Vålnaden har sin förklaring i att jag varit hos min favorittandläkare Barbi i Borgå. En kindtand hade blivit inflammerad och måste få sej en behandling. Intressant nog har jag inget alls emot tandläkare och borrar fastän jag är livrädd för vanliga läkare och sjukhus vilket bara bevisar hur underligt konstruerad människan är. Vanligen får Barbi borra utav hjärtans lust utan bedövning men då hon började härja i roten på den inflammerade tanden så fick jag en spruta. Därför gick jag omkring och kände mej som Den Vandrande Vålnaden resten av dagen. Då halva käken inte alls finns med …

Orsaken till utflykten till vanligt folks billigaste möbelförsäljare berodde på att jag behövde en arbetsskiva till gamla folkskolans kök. Köksskåpen måste flyttas fem centimeter då jag installerade de nya vattenrören – förstås utanpå väggen i en kanal inne i skyddsrör med värmeslinga och isolering så de garanterat inte fryser och kan börja läcka i huset. Men arbetsbänkens skiva blev för kort. Naturligtvis sökte jag först på Internet hos mitt favoritvaruhus Blocket där alla gamla fina prylar säljes och sedan Biltema och i desperation hos nytillverkare av arbetsbänkar. Men de skivor av helträ som jag hittade var ihoplimmade av korta trästavar (urgh !) så jag fick ge mej och gå tillbaka till laminatskivor som åtminstone var billiga. Och billigast var IKEA. Så jag tänkte att skall man köpa skräp så skall det åtminstone vara grisbilligt skräp.

Därför irrade jag en halv timme senare omkring bland den ena möbeln hemskare än den andra. Gräsligt för en gammaldags bonde som bara har hemsnickrade möbler där varje bräda är hyvlad för hand (nåja, litet överdrivet som vanligt :-). Labyrinten var förstås konstruerad så att man var tvungen att gå igenom hela varuhuset för att komma fram till den enda pryl man tänkt köpa. Vi var ståndaktiga och förutom skivan var det enda vi fastnade för på vägen en omålad pall av asp för 7:99. Den behövs för att få ned kaffepaketen från övre skåpet och DET är en livsviktig sak då man på morgonen vacklar ned och absolut behöver en kopp kaffe för att man skall bli människa.

Och så åt vi IKEAs köttbullar med potatismos då vi en gång var ute på excursion till främmande och exotiska omgivningar (de var helt ätliga men vi vet inte hur mycket tillsatsämnen vi blev imatade …). Vi kom i alla fall iväg därifrån efter att ha irrat omkring på parkeringen en stund. Så slutade vårt exotiska äventyr och Den Vandrande Vålnaden började känna sej som en vanlig bonde i takt med att bedövningen släppte.

Men dagen var inte slut och då vi kom hem så lät det som om någon spikade i ladugården i snabb takt. Jaha – skruven till flismataren hade fastnat och kättingen slog över. Jag stängde av den och tittade på pannrummets övervakning. Pannan hade slocknat på morgonen direkt efter det vi åkt så kättingen hade slagit över hela dagen. I morgon skall jag se om det finns nånting kvar av kugghjulet på skruven. Nån sorts känsligare brytpinne måste också installeras eller något bättre system för stängning av matningen ordnas. Det finns men det fungerar inte som det borde.

Ute kommer det ned blötsnö men i morgon skall det bli varmare så jag sparar eländet tills det blir ljust. Då blir det att slå loss skruven med jäärnstavur och slägga och sedan dra ut hela skruven och börja svetsa på den. Nu går i alla fall Den Vandrande Vålnaden till sängs som en vanlig bonde.

Varma nyårshälsningar

Det är hemskt men det är faktiskt +4 grader på nyårsafton i år. Inte bara det – det skall bli +5 grader nästa vecka. Ingen ände syns på det varma vädret. I flera år har det varit problem med skogsarbetet på grund av mycken snö och köld, Nu är det tvärtom men ännu värre. Man kan inte alls fara till skogen eftersom inget är fruset utan det finns bara blöt lera och blir grymma hjulspår.

Så jag fortsätter med sommarens byggarbeten och städar, städar och städar …

Visst har vi byggt i januari förut men då var det -20 grader och man frös som en hund. Nu står jag och spikar utan handskar. Det är ingen ordning på vädret – det kastar från ytterlighet till ytterlighet.

Ladugården är byggd 1945 men nu börjar solen äta sönder brädfodringen. Om man tittar närmare på en bräda så ser man att sommarringarna i virket har försvunnit och det är bara de tätare vinterringarna kvar. Bakom foderbräderna vid fönstren är virket helruttet Så jag måste sätta in stumpar. där. Sedan fäster jag takfilt utanpå den gamla väggen och slår ett lager bräder till utanpå. Där får jag en riktigt tät vägg. Söderväggen är illa ute på grund av solen men också därför att vanligaste vindriktningen är sydväst och då slår regn mot väggen. Den nedre raden fönster kommer att försvinna eftersom de inte är till någon nytta – de är bakom väggen till torkens första lår.

För övrigt så spikar jag också väggar på bränslehuset. Det blir färdigt först nästa sommar för jag måste spackla väggarna inifrån förrän jag kan sätta in plastmatta som bassäng. Just nu är farmartankarna tomma och jag kör bränsle i 200 liters tunnor från TB i kyrkobyn. Det går bra med Ducaton men visst ser jag fram emot att få igång farmartankarna. Ett problem är att de har sommarmotorbrännolja på TB och då måste jag tömma tankarna på traktorerna förrän det blir kallt. Jag tar aldrig annat än vinterbrännolja i farmartankarna för då behöver man inte vara rädd att glömma sommarbränsle i traktorn. Det räckte med att jag fick hela bränsleröret fullt med paraffin en vinter. Det var på Belarusen som har tankarna bakom hytten så bränsleröret var långt …

Vi firar inte nyåret annat än att jag skall torka golvet i stallet :-). Nåja, vi såg på Grevinnan och betjänten på Sveriges TV förstås. Det gör vi varje år och skrattar fortfarande åt de gamla (40 år) skämten. Det blir inte nytt år utan Grevinnan och betjänten.

Jag önska alla ett Glatt Nytt År (och kallt för egen del) !

Julflicka

På själva julaftonsdagen fick vi vårt fjärde barnbarn – en flicka med det klingande namnet Lynn Li Idun. Alla mår bra men är trötta. Vi har inte sett henne ännu men snart får vi väl beskåda underverket. Det är bäst att familjen får hämta sej litet först.

Eftersom jag har pippi på språk så måste jag förstås kolla in namnen som ju är litet ovanliga i vår släkt där man turvis hette Maria och Anna. Men dessa är ganska moderna namn jämfört med Lynn Li Idun. Lynn kommer från gammal keltiska och betyder vatten, vattenfall. Li är ett av de vanligaste namnen i Kina och Idun kommer från den urgamla nordiska mytologin. Idun (egentligen Iðunn) var ungdomens och äpplenas gudinna. Asagudarna hölls unga så länge de fick ett gyllene äpple av Iðunn.

Lynn är dotter till Henrik och Antonia, det unga husfolket på Bos-Sestu. Man funderar föstås på hur den lilla flickan liv skall bli. Jag hade en fantastisk uppväxttid här på landet med kossor och traktorer och den fina byagemenskapen. Egentligen levde jag i den bästa av tider. Kriget var över och även om det var brist på allting så gick det framåt och framtiden var ljus. Sedan blev jag elektronikingenjör som jag hade velat sedan 11 år gammal och jobbade som forskare på Tekniska högskolan. Men det bästa av allt var att jag aldrig behövde lämna bondelivet och senare fick bli bonde till 150 %.

Kanske man ser sin egen uppväxttid i ett rosenrött skimmer. Säkert fanns det problem då också men man märkte inte mycket av dem. Jag hoppas bara att efterföljande generationer får ett lika bra liv. Jag tycker det närmast blir sämre hela tiden men det beror åter på att jag är en gammal gubbe. Ungdomarna tycker säkert att allt är bra – men de var inte med på det fantastiska 60-talet (då jag var ung :-).

Litet synd tycker man om flickan som har födelsedag på själva julaftonsdagen. Men det går ju att fira en vecka tidigare eller nånting. Vi önskar Lynn Li Idun välkommen till Bos-Sestu i Hindersby och hoppas hon får leva ett lyckligt liv.