Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Att lappa eller inte lappa ?

Likt Hamlet står jag nu där som åsnan mellan två hötappar och funderar på om jag ännu ett år skall lappa ihop snökättingarna för 165:an. MF165 är en fin traktor så den skall vara i bruk ännu länge men inte är den riktigt någon huvudtraktor mera. Den har för litet hästkrafter och saknar hydraulikfunktioner. Men den är fantastisk för småköror och just nu för att köra upp spår i skogen. Men till det behövs kättingar – annars sitter man kvickt där utam att komma varken framåt eller bakåt. En enda isig stubbe eller sten räcker till.

De gamla kättingarna som farsan köpte begagnade på 60-talet börjar vara slut. I fjol hann jag bara köra ut traktorn ur verkstaden så var ett par kättingar av.

Det är lätt att skarva eller byta en tvärlånk men nu börjar huvudkättingarna vara slutslitna. De går också bra att skarva men tyvärr finns det så många slitna länkar att jag snart har enbart skarvar … Och det lönar sej inte.

Så jag tittade på nya kättingar och priset är ganska tufft. Jag behöver inte så starka och fina kättingar för att köra upp spår. Det tunga dragandet får de nya traktorerna sköta och de har starka kättingar. Men någon sorts kättingar måste jag ha till 165:an i alla fall. Så jag tittade på Blocket – min huvudleverantör – och visst finns det lämpliga kättingar till hyfsade priser. Problemet är bara att de finns i Örnsköldsvik och Dals-Ed (nära norska gränsen). Nya (16.9-30) kostar 850 euro och de begagnade 2000 kronor så jag kan resa för 600 euro och ändå gå på plus. Det skulle alltså löna sej att ta en liten turisttripp men så går det ju en hel del tid också.

Vi sysslar med Blocket-turism så vi kombinerar nytta och nöje. Jag förstår inte varför man skall åka till heta ställen där folk steker fläsk (sitt eget) då man kan upptäcka helt fantastiska miljöer på närmare håll (och svalare). Jag söker reda på nånting förmånligt på Blocket.se och så åker vi och hämtar det. Man kan hamna på de mest ovanliga ställen där en turist aldrig någonsin satt sin fot och träffa intressanta människor som turister aldrig ser. Ofta får man höra lokala historier som aldrig sätts på pränt (eller på nätet). Och i stället för att betala för resan så förtjänar man pengar på den.

Nåja, det blir att fundera om man skall köra ett par tusen kilometer eller lappa ihop kättingarna ännu ett år. Troligen går det lika mycket tid att lappa ihop eländet som att åka till norska gränsen. Grym beslutsångest men snart måste jag börja köra upp spår. Det måste göras innan det kommer så mycket snö att jag inte kommer fram med lilla 165:an. Men det borde frysa så mycket som möjligt först för annars blir det magplask i mossen. Så nu lägger jag in en beställning på köld utan snö.

Det går åt skogen

Fast jag menar egentligen tvärtom dvs. det blir bättre. Intressant att det finns en massa uttryck för att det går illa men inte så många för att det går bra … Det visar på människans allmänna karaktär som pessimist.

Jag läste nyss i Skogsbruket om den nya skogslagen (tidningen kom redan förra veckan men jag hann inte läsa förrän nu). Det var riktigt roligt att läsa hur man för fram som en nyhet den metod vi alltid använt. “Kalhyggesfritt skogsbruk” lär det heta alldeles officiellt. I tidningen Land (Sverige) brukar man ofta använda termen “hyggesfritt” vilket ju är fånigt – då är den finlandssvenska termen mycket bättre. Men det kanske visar på hur illa det har varit i Sverige så att alla hyggen uppfattas som kalhyggen.

I den nya skogslagen får man hugga 0,3 ha utan att plantera och så får man syssla med “plockhuggning” och “luckhuggning”. Jag beskrev vår metod redan för ett par år sedan i Skogsvård: teori och verklighet. Både farsan och morsan var intresserade av skogsbruk och farsan tävlade och vann en hel del stämplingstävlingar. Men det var före idiotierna med kalhyggen kom. Ironiskt nog var det en professor från Finland som var skyldig till eländet både här och senare i Sverige. Bland annat satte han igång plantering av tallar som blev som buskar och fick brännas som flis. Om inte älgarna åt upp dem som här i Hindersby. Reviret rekommenderar numera att vi inte alls skall plantera tall här.

Farsan var ganska skeptisk till de nya teorierna och ansåg att det nog blir bra om man gör precis tvärtom mot vad skogsteknikerna påstår. De var på sätt och vis oskyldiga för de hade blivit itutade kalhyggesteorierna i skolan. Jag förstår tanken bakom för jag har sett hur det ser ut då en processor gått fram i skogen. Ingen idé att lämna kvar nånting utan man kan lika gärna ta bort det sista skräpet och börja från början. Vi har faktiskt haft en del kalhyggen också i vår skog. Men det har mest varit överårig skog utan ungskog alls.

Jag måste genast erkänna att man själv måste dra till skogs för att kunna sköta skogen med kontinuerlig förnyelse – åtminstone lönsamt. Men jag trivs liksom mina föräldrar i skogen så det är inget problem. Och så behöver man inte plantera och slåss mot ogräset heller. Om man sätter ned det arbetet på att avverka själv så har man nästan stockhoparna ute vid bilvägen. Vi har ju bara några hundra meter till bilväg.

Inte utan en hel del skadeglädje lästa jag artikeln. De som nu är så bekymrade över hur man skall avverka med den nya metoden kunde gott titta sej i spegeln för de har gjort sitt bästa för att kunskapen om kontinuerligt skogsbruk skulle falla i glömska. Det var bara kalhyggen som gällde. Men här hos oss har vi fortsatt på den gamla linjen utan avbrott.

En annan sak som verkligen är ny är energiveden. Det har byggts massor med värmeverk som eldas med flis (två långtradare per dag) så allt “skräpet” behövs i framtiden. Dessutom har man börjat tillverka olja av trä (pyrolysolja som kan förädlas till dieselolja). Fortum kör nu igång sin anläggning i Joensuu. Det här ändrar väldigt mycket på skogsskötseln också – speciellt som efterfrågan på massved till papper minskar. I en doktorsavhandling vid SLU i Uppsala konstaterades att det är lönsamt att inte gallra alls i skogen. Då blir tillväxten av biomängden maximal. Det ger delvis sämre kvalitet men vad har det för betydelse för energived ? Intressant var att produktionen av stock inte blev mycket lägre heller. De dominerande träden växer i alla fall bra.

Nu är det bara frågan om vem som kan hänga med i förändringen. Att fortsätta producera enbart stock och gallra hårt kan bli mindre lönsamt än att producera både stock och energived. Här kommer det att tas ut energived allt mer – och inte enbart för eget bruk. Under de senaste åren har vi inte hunnit bränna “avfallet” från skogen utan en stor del har blivit kvar och ruttnat. Det är nämligen fråga om stora mängder. Då priserna stiger så blir det lönsamt att ta ut det också. Här har vi en betydande reserv som kan ersätta stora mängder olja – som knappast blir billigare i framtiden.

Att börja från taket

Här står man i köld, snö och mörker och bygger. Att man inte kunde hitta två dagar på sommaren för att slå upp väggarna … Det vara bråttom hela sommaren så det skulle i så fall ha varit de två dagar vi tillbringade i Åbolands skärgård med Bondbloggen – fast de dagarna skulle jag inte ge bort. Det var mycket intressant att se bönder i skärgården och hur de har det.

Nå, det är inte första gången jag bygger på vintern. Efter 60 år borde man väl ha lärt sej skulle man tycka men en del lär sej aldrig. Inte för att det är så farligt – utom blåsten. Saken är den att jag bygger bränslehus för farmartankarna och som man alltid är kärringen mot strömmen så började jag från taket. Visserligen hade vi gjutit grunden tidigare (se Byggsäsongen har börjat) men väggar fanns det inte. Plåtarna skruvade vi fast den 9 december i fjol så det var ännu senare (se Höstarbeten på vintern). Nu gällde det att få väggar under taket och då var jag glad att jag hade den nya Zetorn med stora Ålölastarn. Med den lyfte jag bort taket och ställde upp väggarna. Det gick bra utom att det börja blåsa och snöa. Blåsten tog taket men med ett par “tömmar” kunde jag styra litet från traktorn.

På dagen såg det bra ut men så tog mörkret mej och det var litet besvärligt att lyfta upp taket på väggarna. Med nöd och näppe lyfte lastarn tillräckligt högt. Problemet var att då den lyfte så kom taket närmare traktorn så det lyckades med mycket liten marginal.

Nu är det inte bara för att det är roligt att bygga uppifrån neråt som taket är lyftbart. Jag skall ännu lyfta in tankarna i huset och då skall taket bort igen. Likaså då tankarna skall bytas eller skickas på kontroll. Då behöver jag inte riva huset utan kan lyfta ut dem.

Dagarna är så korta att jag inte hann äta förrän jag fick på taket och efter maten så slocknade gubben på soffan. Senare ringde jag brorsan som satt i Jakobstad och drack glögg. Ojämnt falla ödets lotter men jag har själv valt att bli bonde. Och då man hämtat sej efter prövningarna så blir de bara en god historia …

Företagare eller bonde ?

Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.

Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …

Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: “Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.

Politiker som jamsar om “marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att “marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.

Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som “företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.

Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt “reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.

Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som “företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.

Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan “företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.

På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en “bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett “företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.

Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte “företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.

Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.

Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att “bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga isländska Eddan):

því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit

eller på modern svenska

Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett

Dagarna blir kortare

Ibland tycker man att man knappt hinner börja på nånting så skymmer det redan. Men det är bara en månad kvar till årets mörkaste tid. Länge funderade jag på om jag skulle köra den sista åkerlappen med tallriksharven eller låta den vara och så direkt i stubben med Rapiden nästa vår. Men så tänkte jag att det är svårt att jämföra olika åkrar och körde hälften med tallriksharven medan hälften nu är orörd. Det var alltså inget som gick sönder :-). Jag har med avsikt lämnat en bit obearbetad.

Det är egentligen bra med korta dagar. Nu får jag tid att sköta alla innejobb som sköts upp i somras. Det är en hel del installationer och maskiner som skall lagas. Och så bygger vi … Ibland har man en känsla av att jordbruket mest består av byggande och maskinreparationer. Sist och slutligen är det inte många dagar man är ute på åkern. I motsats till förr då man så gott som hela sommaren arbetade ute på åkrarna. Knappt var sådden avklarad så blev det höbärgning och sedan skulle säden in och tröskas.

Jag har byggt hela livet men nu börjar nästa släktled riva det jag byggt. Jag klagar inte – det är bara bra att de river en del av det jag byggde på 70-talet. Som 30-åring hade jag ännu inte tillräcklig erfarenhet och byggde som alla gjorde på den tiden. Nu skulle jag aldrig bygga på det viset mera. Ungefär från 1960 började man nämligen bygga mögelhus – de som nu måste rivas. Det kom nya material och metoder som kantänka var så bra. Katten heller – det gick alldeles åt pipsvängen med byggandet. För några år sedan slängde jag ut alla nya målfärger och köpte gammaldags linoljefärg i stället. De nya plastfärgerna är nämligen för täta och får virket att ruttna.

Så jag bara hurrar då pojken river det jag byggt. Nu kommer det äkta trägolv i stället. Inte mycket blir kvar annat än stommen.

Här ligger det nya trägolvet och väntar på att bli lagt men före det finns det en hel del att göra. Rör och kablar går i rännor runt väggarna och dessa måste tätas mot möss. Det fattade jag inte för 35 år sedan men nu blir det aluminiumplåt och galvaniserat nät så småkräken inte kommer in i dem alls. Det finns inga bärande mellanväggar så man kan lätt bygga om huset precis hur man vill.

Själv bygger jag också men i gamla folkskolan som vi byter värme- och vattensystem i. I dag kopplade jag in de sista nya vattenrören i gamla lärarbostaden så snart skall köket vara igång igen. Där bygger vi med gamla material och metoder – men rören är moderna. Alla gamla metallrör är bortkopplade – de frös hela tiden. Nu används bara plaströr som inte spricker om de fryser. Jag satte in plaströr i Ribackhuset 1977 och de har fungerat bra. I gamla skolan läggs rören inuti skyddrör och i isoleringsrör. Under isoleringen sätter vi dessutom värmeslingor så inte fryser de under normala vintrar.

Här syns rören bakom diskbordet. Skyddsrören är blå och röda, isoleringen grå och värmeslingorna de klena blå. Alla rör dras utanpå väggarna inne i lådor av två ribbor och ett lock av hårdkartong. Inga rör går mera inne i väggarna eller under golvet. Läcker de så ser man det direkt och eventuella vattenskador blir begränsade. Även om hela huset lämnas kallt så fryser de här rören inte.

Nästa projekt blir troligen att skruva upp en massa lampor. Tidigare var man inte så motiverad men de korta dagarna gör att det känns viktigt nu. Jag har köpt två lådor med lysdiodstrålkastare som jag tänkte skruva upp i uthusen. De drar litet ström (10-30W) och blir inte heta som halogenstrålkastarna.

I novembermånens sken

Dagarna blir kortare och utomhusarbetena färre. Det finns nog att göra men ibland ställer man bara till elände i mörkret så jag pysslar inomhus där allt som sköts upp över sommaren är ogjort. Tröskan är äntligen på sin plats i ladan. Den stod en tid i verkstaden men så märkte jag att de ¤#¤#%¤ råttorna börjat bygga bo i den (katterna kan inte komma in i verkstaden men det kan råttuslingarna). Så det blev att blåsa ren den riktigt ordentligt. Jag använder tryckluft för det är torrt och förstör inte lagren. Sedan körde jag in den i hörnet på ladan. Men först blev det en hel del städande för att alls få rum för tröskan. Under höstens lopp hade dess plats “tillfälligtvis” blivit full med allt möjligt som man snabbt ville få undan.

Snabbt blev det kväll men i dag är det månljust. Så jag plockade fram den nya kameran (Nikon P7700) och en fjärrstyrning som jag köpt på nätet. Min lilla skogskamera är litet för dålig för månskensfotografier. Nu tänkte jag testa både långtidsexponering (upp till en minut) och fjärrstyrning. Jag har fotograferat en hel del under årens lopp men är själv nästan aldrig på något foto. Det är svårt att hitta nån annan fotograf. Men här är jag nu i månens sken:

Inte så fasligt tydligt men det blev i alla fall nånting. Kanske månen inte är riktigt bra fotobelysning i alla fall … Det röda ljuset kommer från fjärrkontrollen.

Jag tycker inte om blixt – det blir riktigt dåliga bilder med den. Stämningen går helt förlorad. Hellre då mörka bilder som ger rätt ljus och skuggor.

Fjärrkontrollen får godkänt. Den lär fungera upp till 30 meter. Kameran får också godkänt. En smart grej är att skärmen kan vridas åt sidan och framåt så man ser den också då man tar bilder med fjärrkontroll vid sidan eller framför kameran. Men jämför man med det mänskliga ögat så blir kameran ännu tvåa. Då synen vant sej vid månljuset så ser man ganska bra – bättre än kameran med 30 sekunders exponering. Fast det dröjer säkert inte länge innan kameran är lika ljuskänslig. Utvecklingen är snabb på det här området.