Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).
Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).
Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag “vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.
Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.
Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet “bise” för hövding.
Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.
Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).
Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …
Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.
Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: “Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om “Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.
Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).
