Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Hösten kom – och vintern

Det har varit en lång sommar men nu kom hösten. Inte bara det utan snön kom också. Marken är vit även om väderprognosen lovar varmt för nästa vecka. Det har varit bråttom de senaste dagarna att hinna köra över åkrarna med tallriksharven. Vädret var fint men regnet som utlovades till fredagen fick fart på mej. Nästan allting är klart – bara ett par små åkrar är kvar.

Det gick bra att köra med tallriksharven även om det blev litet sent. Jag sprutade nämligen glyfosat mot kvickroten på varenda åker och då måste man vänta omkring tre veckor för att det skall hinna verka. Och i år lyckades besprutningen bra. Kvickroten var helt död överallt. På ett par ställen måste jag köra en gång till men nu är allt brunt. Däremot är den fortfarande otroligt seg. Inte ens de tandade tallrikarna orkar skära igenom kvickroten där den är tät. Så det eländiga fjolåret kommer att synas ännu nästa år.

Det värsta med tallriksharv är då leran fastnar. Blandad med halm och seg kvickrot blir den så hård att man får hacka i en timme innan tallrikarna snurrar igen. Det är vid en viss fukthalt som leran blir som kitt. Nu var det bara ett par ställen som var besvärliga. Då det är riktigt vått så fastnar leran inte och om det fryser på litet så går det utmärkt att köra. Men det krävs nerver att vänta på frosten för om det blir för kallt så fryser leran till sten.

I stora drag körde jag allting på tre dagar. Men så gick det lika mycket tid till att reparera harven. Den gamla Ransome (engelsk) som jag köpte för 5000 mark för 20 år sedan har fungerat bra. Tallrikarna är stora, tandade och hållbara men lagren var urusla. Dessutom var det speciallager som man inte får tag i för ett mänskligt pris mera. Så jag har svarvat ned lagerbussningarna och installerat standardlager i stället. I år gick det sista ursprungliga lagret. Men med tanke på väderleksprognosen så började jag inte bygga om det utan tog bort en hel axel. Det blir litet ojämnare men inte så farligt.

För den nya stora Zetorn är harven alltför liten. Jag kör nästan på vägväxeln för att halmen skall blandas in ordentligt. Men det är tufft för lagren som av bilden synes.

I den stora traktorn märker man inget och harven är ju täckt av halm och lera.

Nå, det var bara att skruva bort axeln, ta isär den och byta lager. Det börja man kunna redan eftersom det går ett eller flera lager sönder varje år. Jag har funderat på att skaffa en annan tallriksharv – den här köptes bara för att kolla om det alls fungerar. Men den har trots lagerbytena fungerat hyfsat i 20 år. Jag tittar förstås på en Väderstad Carrier men den är dyr och så har den små tallrikar. Det sämsta med den här harven är att det blir så ojämnt. Torra höstar har jag kört över med spadrullharv för att jämna ut.

Och så hade jag litet sällskap på åkern. Vi har haft en flock svanar här nu i flera veckors tid. Fast jag misstänker att de lämnar oss nu då jag kört över “deras” åker med harven.

Vad jag minns från det jag var liten så syntes inte många svanar och inte heller så mycket gäss som nu. Nästan varje dag kommer det plogar som är på väg söderut. Ibland riktigt lågt över trädtopparna. Det är stora fåglar …

Hösten dröjer …

Vi hade en enda natt med litet minusgrader och så blev det varmt igen. Det var faktiskt den enda frostnatten sedan april … Men fåglarna flyttar och vi är mitt under ett stråk så i går morse så var himlen svart (eller vit) av honkande gäss.

Flera svanar har hållit till på våra åkrar också, men min absoluta favorit är förstås tranorna. Deras klagande rop är den verkliga höstsignalen. Men tranorna har minskat medan gässen ökat. Åtminstone verkar det så (helt ovetenskapligt).

Då jag skrev om tranor så kom jag att tänka på en av mina favoriter “Tranorna flyger” från filmen med samma namn. I dessa Internet-tider så kan man ju genast lyssna på Youtube. Det finns ingenting så melankoliskt som den ryska melankolin.

http://www.youtube.com/watch?v=p_j5WpbPSnA

Det ena gav det andra och så småningom blev klockan tolv och två på natten. Till slut landade jag i portugisiska fado som är en sorts lokal blues. Jag kommer bra ihåg en söndag morgon i Lissabon. Det var folktomt men på en liten gata stod en vagn där man sålde fado-skivor. Försäljaren var tidigt ute – fadon ekade mellan väggarna på folktomma gator.

Fado kommer från samma ord som engelskans “fate” – öde. Det är en ödesmättad stil men kan vara ganska snabb i alla fall. Fadons drottning Amalia Rodrigues gjorde fadon berömd i hela världen men det finns en utmärkt återväxt.

Amalia Rodrigues: Coracao Independente:

Ana Moura hör till mina favoriter bland de yngre:

Ana Moura: Fado Loucura:

Gitarren är det viktigaste instrumentet i fadon och trakteras med bravur – kolla in fäljande:

Carminho Guitarradas:

http://www.youtube.com/watch?v=NCbLfmxSt4o

Det här är ganska långt från bondens vardag – men redan vardag på bondlandet. Förr måste man resa till Lissabon för att uppleva fadon men nu kan man njuta av högklassisk musik hemma via Internet. Vi har lika fint utbud som vilken stadsbo som helst. De enda som saknas är den rökiga atmosfären och den kan jag personligen undvara. Mina ögon klarar inte av tobaksrök utan börjar tåras direkt.

Sommararbeten på hösten

Allt som borde ha gjorts på sommaren blir det bråttom med nu på hösten – som vanligt måste man väl erkänna. “Te lat fåår bråått opa löördaain” (Den late får bråttom på lördagen) som de gamla gubbarna brukade säja. Varje höst undrar man vad man egentligen gjorde under sommaren … Nåja, i år vet jag åtminstone en sak som fördröjde allting med en månad och det var tröskeländet.

Nu är tröskandet i alla fall undan och då börjar alla höstarbeten (och de sommararbeten som är ogjorda förstås). Sprutandet tog en hel del tid i år eftersom jag körde över alla åkrar mot kvickrot efter fjolårets katastrofala misslyckande med sprutandet. Regnandet drog ut på tröskandet i fjol så att det blev alldeles för sent och inte fungerade alls. Men i år bet glyfosatet. Ovanligt nog var mulljordarna bättre (mindre kvickrot) än lerjordarna. Vanligen är det tvärtom. Kanske det berodde på torkan.

Sprutan skall rengöras och tömmas så pumpen inte fryser sönder. Tröskan skall likaså göras ren så gnagarna inte härjar i den (ett år var nästan alla ledningar avbitna). Och så skall allt byggande klaras av inför vintern. Flispannan har jag sotat men där finns ännu en hel del som borde repareras och förbättras. I går bytte jag ut en radiator inne i huset för att få mera värme i de rum som inte har kakelugnarna kvar. Huset är ett typiskt parstugehus med en “stuvu” (stuga) i var ända och kammare i mitten. Förr byggde man fyrkantiga stugor och då det behövdes mera utrymme så byggde man två bredvid varandra som sedan byggdes ihop med en kammare i mitten.

Vårt hus är troligen byggt i början på 1800-talet men har ovanligt nog två rum i stället för den “andra stugan” som vanligen var finstuga och oeldad största delen av vintern. Namnet Arstu (uttalas “Aarstu”) kommer just från “andra stugan” eller “aadär stuvun” som det heter på fornskandinaviska. Men då kammaren mellan stugorna skulle värmas så murade man inte en tredje pipa utan kopplade ugnen till en av stugornas pipor med en liggande rökgång. Draget blev dåligt och det krånglade med sotandet så därför revs kakelugnarna i mitten av huset då vi fick centralvärme på 50-talet. Till all tur finns de kvar i bägge ändarna för vi eldar i dem varje vinter under den kallaste tiden.

Tanken var att kvickt byta ut radiatorn i mittenrummen men det gick förstås inte alls så enkelt. Den nya radiatorn var större (vilket ju var avsikten) och det blev en hel del jobb att få allting att passa. Det är alltid nån liten del som saknas och så måste man åka till staden efter den. Men jag hade tur och hittade två av de klämringar som jag inte kommit ihåg att köpa då jag skaffade radiatorerna. Så nu är värmen på och radiatorn blir varm. Inte läcker den heller.

Det var förstås det kalla vädret som fick igång mej men så blev det varmare igen och jag måste stänga av värmen i hela huset – det blev alldeles för varmt. Vi är inte vana att gå halvnakna omkring i huset som man gör i staden. Langkaliisjen (långkalsongerna) får vänta ännu en tid. Förresten skulle vi kunna spara ett helt atomkraftverk om man lärde stadsborna att klä på sej så de kunde sänka temperaturen inomhus. Om vi har mer än 18 grader så storknar vi nästan. Det är praktiskt att klä på sej ordentligt då man hela tiden måste jobba utomhus. Håller man lägre temperatur inomhus så behöver man inte klä på och av sej hela tiden.

Det borde stiftas en lag att langkaliisjär är obligatoriska för alla. Det skulle minska energibehovet och den globala uppvärmingen radikalt.

Kvickroten växer för dåligt

Man har alla sorters bekymmer men ett som kan verka underligt är att kvickroten växer för dåligt. Men allting har sin förklaring och just nu håller jag på att spruta mot kvickrot och eftersom medlet verkar genom bladen så borde kvickroten vara frodig och växa så det knakar. Och det gör den inte efter den torra sommaren. Nåja, visst har glyfosatet verkat – åtminstone bättre än i fjol då det inte hade nån inverkan alls.

Så här såg åkern ut vid tröskandet. Det är här som jag hade grödgödslingsvall som aldrig blev ordentligt sprutad mot kvickrot på grund av vädret.

Ganska hemskt eller hur. Men sedan körde jag en stadig blandning glyfosat efter tröskandet och nu är åkern ganska brun.

Det är samma ställe men ur en annan vinkel. De fläckar som ännu hade litet grönt körde jag en gång till med glyfosat. I det stora hela borde sprutandet ha lyckats i år. Det var ganska varmt och vindstilla så allt var bra – utom att kvickroten växte för dåligt.

Vall kommer jag knappast att anlägga mer för den gav en massa problem med ogräs och förfruktsinverkan var diskutabel. Sedan är det fråga om jag skall plöja eller köra med tallriksharv. I fjol hade plöjandet absolut varit fördelaktigt men jag tror jag kör med tallriksharv i alla fall. Det sparar en massa tid och pengar. Med dagens priser skall man absolut inte försöka få stora hektarskördar utan sikta på så små utgifter som möjligt. Det är ju dumt att odla överskott – det bara sänker priserna.

Men tröskeländet börjar var för dåligt. Att skruva med den i en månad då normalt tröskande går på en liten vecka är för mycket. Det är i alla fall en stor utgift och hur kan man vara säker på att en annan tröska håller bättre ?

Nu börjar den här växtperioden vara slut. I fjol var det för vått och i år var det för torrt. Värst var vintern utan tjäle. Om det blir vanligt med sådana vintrar så kanske man måste börja plöja igen för det ger säkrare såbädd. Men det tar nog emot att gå tillbaka …

Varde ljus

Eller Fiat lux som de gamla romarna brukade säja. Nu då kvällarna börjar bli mörka så är det igen aktuellt med att installera lampor. Inom jordbruket är det ingen småsak utan ibland fråga om liv eller död – då man rör sej på gården behövs det ljus för att förhindra olycksfall. Visserligen har pannlampan med lysdioder varit en välsignelse i det hänseendet men det behövs också fasta ljuskällor för arbetet.

Nu har jag upptäckt eBay – alltså en marknadsplats på nätet. Tidigare har jag mest handlat på Tradera i Sverige som följer ett liknande koncept. Skillnaden är huvudsakligen att på eBay finns det billiga kinesiska prylar som i endel fall är fem gånger billigare än i Finland. Och då är det ofta fråga om exakt samma sak tillverkad i samma fabrik.

Som jag berättade så fick jag 10 W strålkastare med lysdiod för under 7 euro stycket färdigt inburna på verandan. Därefter beställde jag 30 W strålkastare av samma slag för 20 euro per styck. Nu fortsätter jag att titta på strömbrytare med tidsinställning och multifunktion samt rörelsevakter och ljudströmbrytare.

Just i jordbruket är det viktigt att få ljus utan att trycka på en knapp. Om man bär in nånting tungt så vill man gärna att lampan börjar lysa automatiskt. Eller så att man kan skrika åt den att tända :-). Och så är det bra om ljuset släcks automatiskt så man inte behöver gå runt och släcka. Vår ladugård är 30 meter lång och om torken medräknas så har den tre våningar. Det blir en hel del travande innan man gått igenom allting.

En tysk firma (Eltako) tillverkar intressanta multifunktionsbrytare. Man kan ställa in belysningstiden från noll till 99 minuter. Den kan starta med en enkel knapptryckning men så kan man mångdubbla den genom att “pumpa” dvs. inom en sekund trycka flera gånger på knappen. Håller man in knappen i flera sekunder så får man “Dauerlicht” som lyser ända upp till 99 timmar. Alla funktioner kan ställas in på alla de sätt. Och förstås kan man koppla rörelsevakter och liknande till den också. Som gammal ingenjör måste jag ju bara ha en sådan :-).

I tiderna köpte jag en bunt lysrör och installerade dem. Problemet har bara varit att de tänder väldigt långsamt – speciellt då det är kallt. Det leder till att man inte ids släcka dem så de brinner dygnet runt. Så det blir ingen besparing alls utan tvärtom. Nu är förpackningen med 50 lysrör slut och jag köper aldrig mer ett lysrör. De är förbjudna på det här stället i framtiden. Och “lågenergilampor” är ju lysrör. Här används bara glödlampor (jag har 500 i lager) och så lysdiodlampor.

Nu gäller det att hitta lämpliga lysdiodlampor som ersättning för lysrören. Det finns faktiskt lysdiodrör som kan sättas in direkt i stället för de gamla neonlysrören men de är ganska dyra (50 euro) och inte riktigt lämpliga. Däremot finns det lysdiodlister som motsvarar lysrören. De drar hälften så mycket ström och lyser genast då man tänder dem. Priset är 20-30 euro men så håller de i 50 000 timmar vilket med fyra timmar varje dag blir ungefär 30 år. Nåja, fastän det inte stämmer så är hälften redan bra.

Om ni vill söka på eBay.de (jag köper helst från (Tyskland) så heter de “LED Lichtleiste” och på eBay.co.uk (England) “LED tube”. Köp från Europa så blir det ingen förtullning. Man får billigare från Kina och Hongkong men det tar flera veckor och kan fastna i tullen. Jag skrev år 2011 om “Ljus i vårt hus” där jag presenterade ett ackumulatorbaserat lysdiodsystem. Det fungerar fortfarande och det håller jag kvar fastän lysdiodlamporna blivit både bättre och billigare.

Nu tänkte jag installera lysdiodlister för 12V och driva dem med en nätdel. Listerna är på 5W eller 10W och 10W ger ungefär samma ljus som en glödlampa på 60W. Fördelen är att det är svagström i alla ledningar till lamporna och det får man installera själv. Dessutom kan de drivas på acku vilket ger ett utmärkt nödsystem. Men allting är inte mycket billigare på eBay. Jag kollade in Clas Ohlson och där fanns motsvarande lister till ungefär samma pris.

En annan sak som är väldigt bra i jordbruket är att lysdioderna inte blir så heta som glöd- och halogenlampor. I de dammiga miljöerna är det absolut en stor fördel.

Troligen blir lysdioderna både bättre och billigare hela tiden men jag måste byta ut lysrören nu. Priserna är i alla fall ganska hyfsade redan. Men det gäller att ha koll för man får lätt betala många gånger mer för samma produkt. Det är typiskt för en ny sak. Jag minns då halogenstrålkastarna kom och var svindyra. Nu skall alla mina halogener bort för jag orkar inte byta brännare hela tiden. Men det är lätt att byta dem till lysdiodstrålkastare som tydligen är byggda med exakt samma kåpa.

Nu har jag bara en ynka hektar otröskad och tröskeländet går igen så det blir annat arbete som skjutits upp alldeles för länge på grund av tröskkrånglet. Men först skall kvickroten få sej en omgång. De värsta åkrarna är besprutade men jag kör troligen över alltihop – åtminstone med fläckbehandling.

Sju sorger och åtta bedrövelser

Det är bara att gratulera Kalle men här har tröskandet varit helt hopplöst. En ordentlig åskskur förstörde redan efter sådden den kommande skörden – det kan inte bli någon skörd då brodden drunknat. Och orsaken till att den drunknade var den eländiga hösten och den eländiga vintern då vi inte hade någon tjäle alls.

Nåja, på de lätta jordarna var skörden ganska hyfsad men tyvärr har vi mest styv lera och den såg ut som öknen i Sahara. Den ovanligt torra sommaren hjälpte också till. Men visst var det lättröskat i år ! Utom att tröskan varit sönder hela tiden. Man kör nån hektar och sedan är det dags för verkstaden igen. Visserligen är jag van att lappa ihop mina skrotmaskiner men nu börjar det gå för långt också för mej. I går hade jag bara ett par hektar kvar men så brast en axel i skakaren och hydraulröret började spruta olja. Så idag har jag sysslat med verkstadsarbete igen. Tur i oturen att vädret varit vackert nästan hela tiden.

Nu börjar det bli dags att studera begagnade tröskor på allvar. Risken är bara den att man får två skrottröskor och att man får sätta två månader per år att lappa ihop dem i stället för en. Men att köpa en ny för hundra tusen euro kommer inte på fråga. Jordbruket är så olönsamt att de pengarna aldrig kommer tillbaka. Och efter tio år är en ny tröska tio år gammal så varför inte köpa en tio år gammal nu genast och spara 60 000 ?

Sedan kommer den filosofiska frågan: Köpa en begagnad av samma märke (Rosenlew) som man känner till bokstavligen innan och utan eller hoppa ned i det okända och byta märke ? Då man läser diskussionerna på nätet så blir man minsann inte klokare. Var och en förklarar att det egna märket är världsbäst och alla andra bara skräp. Jag VET att Rosenlew är bara skräp men frågan är huruvida de nyare modellerna är litet mindre skräp.

Det jag INTE vill ha är de förbaskade gummibussningarna vid skakarna. En del är så väl gömda att det tagit mej 20 år att hitta dem – och man hittar dem vanligen då något går sönder. Så också i går. Visst var det en bussning som var slut. Och då försökte jag kolla dem före tröskandet. Sedan vill jag ha ordentliga fästen för huvudaxeln också. På en Rosenlew-tröska kan jag kontrollera vad som blivit förbättrat men på andra märken vet jag inte ens vad jag skall se på.

Och så är det reservdelarna. Det bästa är om man inte behöver köpa reservdelar alls men ifall man behöver så borde man få tag på dem. Jag har urusla erfarenheter av K-reservdelar. Huvudlagret finns i Vanda som är ganska nära men då det var mera regel än undantag att man måste köra dit tre gånger innan man fick rätt del så vill jag inte ha en sådan tröska (Claas). Nu har de dessutom satt reservdelarna i ett annat lager så man måste beställa dem först ett ställe och sedan hämtas de. Så det blir sex gånger med många fördröjningar … Då kan man hellre beställa dem från Tyskland direkt.

Det blir att titta på tröskor i Sverige även om transporten kostar en hel del. Men då priserna är tiotusen euro lägre så har man råd att transportera. Tro nu för all del inte att det blir ny (begagnad) tröska så snabbt. Då jag börjar fundera på saken så tar det upp till tio år innan det blir köp av. Man måste ju se sej omkring ordentligt. I alla fall så skall den ha hydrostatisk drift och kylmaskineri som fungerar. Det börjar vara så att föraren säckar ihop snabbare än tröskan då det är riktigt hett.

Den MF20 som jag har är riktigt bra utrustad (även om kylmaskineriet inte fungerar). Den hydrostatiska driften har varit mycket bra och spillindikatorn har man verkligen nytta av. Och så har den centralsmörjning. Det var en testtröska hos Rosenlew i tiderna så där finns en massa icke-standard på den. Tyvärr är grundmaskineriet inte av så bra kvalitet. Motorn är en Perkins och fungerar alltså i all evighet.

Så det blir svårt att hitta en lika bra tröska för en billig peng och mycket svårare att gå bakåt till en sämre utrustad. Men man kan få bra begagnade om man inte har bråttom.

Förra veckan minskade skrotlagret betydligt då gamla JF105 anträdde sista resan. Vi körde i många år med danska JF-tröskor som var kopplade till traktorn. De var inte släptröskor men hade ingen egen motor. Billiga och fungerade hyfsat – utom då det var mjukt på åkern för då drog hjulet under tröskan alltihop i en svag båge till höger hur man än försökte styra. Ibland hade vi en traktor som via en kätting drog åt vänster för att hålla kursen.

Man blir litet rörd då man ser den här bilden av gamla JF105 som trots allt tröskat många åkrar hos oss. Men en dag är det slut för alla maskiner (liksom för människor). En liten tröst är att pengarna för skrotinsamlingen går till nytt tak på ungdomsföreningens lokal.