Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Fredag kväll är värst

Förr tyckte man att fredag kväll var fin för då kunde man åka hem och börja med jordbruket (då jag jobbade i Otnäs). Nu är det den allra värsta tiden. Då går nämligen allting sönder enligt lagen om alltings jäklighet och man måste vänta till måndagen innan man får reservdelar. Så gick det också i går då orbitrolen gick sönder på tröskan. Så där står den igen fastän vädret är bästa tänkbara.

Orbitrolen är en hydraulisk styrventil som styr hjulen vid hydrostatisk styrning. Det är alltså inte frågan om en hjälpcylinder som gör styrningen lättare som vid servostyrning utan om orbitrolen går sönder så styr man ingenting alls. Därför används den inte heller i bilar.

Förstås funderade jag först om man skulle skruva sönder orbitrolen och se hur den ser ut men en titt i biblioteket – alltså Internet – avslöjade att det inte är någon enkel ventil. Om man skruvar ihop orbitrolen fel så kan hydraulkraften går i ratten och den är stark så man kan få en bruten arm …

Sedan tänkte jag att man kan ju styra med en enkel riktningsventil även om det inte är så bekvämt. Problemet är bara att inom hydrauliken finns det tiotals olika kopplingar och alla kan man inte ha i lager. Det lyckades nästan – jag hade tre slangar och två kopplingar som passade. Tyvärr saknades det en slang och två kopplingar. Med 100 bars hydraultryck så använder man inte trädgårdsslang och slangklämmare. Här klarade sej silvertejp och ståltråd inte.

Så nu sitter jag och väntar. På måndagen beställs ny orbitrol som kommer på tisdag. Tre förlorade dagar och så börjar det regna på torsdag ! På tre dagar skulle vi ha fått in allt.

Så fredagskvällar är nånting jag inte alls tycker om. Ju närmare fredag kväll man kommer desto nervösare blir man: Vad skall nu gå sönder ?

Det optisk fibernätet fyller 10 år

Den 9 september år 2003 togs första kontakten via det optiska fibernätet i Hindersby. Det var nästförsta byanätet i landet – hade inte fibersvetsen gått sönder så hade vi varit först. Nu hann en by i Halsua i Österbotten fem dagar före oss. Det är förstås helt rätt för Österbotten är bäst på fibernät.

Då visste ingen i byn vad ett optiskt fibernät var för nånting men jag hade byggt och använta snabba datanät på jobbet i Otnäs. Där körde jag med 1 Gigabit/s och hemma hade jag ett långsamt ISDN-modem på 128 kbit/s. Så när Lappträsk kommun började gräva vattenledning som gick tvärs över vår gårdsplan så var det bara tvunget att lägga ned en fiberkabel i samma dike. Till all tur var Peter Backman kommundirektör i Lappträsk på den tiden och han var också intresserad av fibernät. Så vi hade inga problem att samarbeta med kommunen – på andra håll var det mycket stora problem.

För landsbygden är det optiska fibernätet en ren välsignelse. För första gången var vi lika nära till Stockholm, Hamburg och New York som stadsborna. Egentligen närmare för vi körde med 100 Mbit/s och de hade nån ynka Megabit – om ens det. Nu kunde folk jobba hemifrån och vi har flera som använder det snabba nätet i arbetet. Dessutom används det för bankärenden och för handel över nätet. I stället för att hoppa i bilen och köra 100 km till Helsingfors kan vi handla mycket billigare i Sverige, Tyskland och England. För nån vecka sedan fick jag LED-strålkastare inburna på verandan (vi har en snäll postiljon) för under 7 euro per styck ! De kostar fem gånger mer i det här landet.

Dessutom fungerar nätet som ett kolossalt bibliotek. Då jag reparerade tröskan så satt jag vid datamaskinen och surfade om reparation av dieselmotorer över hela världen och fick många bra tips. Jag kunde läsa Perkins guide om felsökning i deras dieselmotorer och hittade bra artiklar om hydraulikventiler.

Den verkligt stora trafiken kommer från TV som formligen exploderade då man stängde Sveriges TV i marknätet. Dessutom använder ungdomarna nätet och kan få till stånd trafik upp till 400 Gbyte per månad – men det är just för dem nätet är byggt så här stryps inte nånting utan vi skaffar mera kapacitet då användningen ökar.

Det började med kabeldragning våren 2003

Här anländer kabeln till Hindersby den 2 maj 2003 och sedan var det bara att dra ut den (vilket inte alltid var så lätt).

Det var i början världens minsta fibernät med sex anslutningar men nu finns det ca. 40 anslutningar i Hindersby och litet över 40 i grannbyarna. Vi kör dessutom Gigabit mellan växlarna redan och i princip kan man få Gigabits anslutning till Internet (men det kostar ännu en hel del).

För att fira 10-årsjubileet så bjuder vi enligt gammal tradition på “kaffi å kaku” (kaffe och fylld kaka) på gamla folkskolan i Hindersby (Hindersbyvägen 565) på måndagen den 9.9 kl.15-21. De som inte kan komma på måndagen kan dricka sitt kaffe på söndagen kl.13-15 då dörrarna också är öppna. Man kan se på huvudcentralen som finns i gamla folkskolan och pröva 100 Mbit/s på den lilla utställningen. Vi har inte hunnit ordna något egentligt program eftersom vi är mitt i tröskandet (men tröskan fungerade bra i går så det skall väl ordna sej).

Om ni har möjlighet så är ni alla hjärtligt välkomna på en kopp kaffe och Ingas goda fylldkaku.

Tröskj-l

I närmare 25 år har tröskan fungerat bra men i år har den bestämt sej för att krångla riktigt ordentligt. I två veckor har vi skruvat och svurit och skruvat och ännu bara krånglar den.

Nåja, visst har det varit sina problem förr om åren också men vanligen har man klarat sej med en större reparation – byte av remmar och andra småsaker räknas inte. Men nu har eländet spruckit. Inte så att den remnat från för till akter men plåten kring huvudaxeln är sprucken och det är tillräckligt illa. Det började med att kedjan till halmvindan brast hela tiden och då vi började se efter så hade hela huvudaxeln flyttat sej tre centimeter åt sidan …

Då vi riktigt kollade fästena så märkte vi att huvudaxeln var lagrad enbart i den tunna plåten som utgjorde tröskans skal ! Utan någon egentlig förstärkning alls – det var ju klart att lagerfästena inte kunde hålla. Visst hade jag sett att det var en plåttröska redan tidigare men allt annat går relativt lätt att lappa ihop. Inte fasen hade jag kunnat tro att huvudaxeln var så dåligt fastsatt.

Så vi hade riktigt roligt då vi låg på de vassa halmskakarna inne i tröskan med huvudet nedåt och skruvade. Först måste vi skruva ihop skalet med gängstänger och sedan förstärka lagerfästena med flatjärn. Rosenlews konstruktörer var minsann inte populära i det skedet.

Till all tur hölls vädret torrt och det är ännu tidigt på året så det var inte alltför nervöst. Ännu. Men då tröskan var nödtorftigt ihopskruvad så kom vi bara ett halvt varv på åkern innan motorn började bli alltför het. Efter byte av termostat och kontroll av kylartermometern körde vi ett halvt varv till – ingen förbättring. Mätaren visade över 100 grader och även om kylaren inte kokade så vill man inte köra med risk att motorn skär ihop.

Sedan tog vi bort kylaren och spolade den och kollade vattenpumpen. Bägge var i fint skick och då började det bli svårt att hitta på möjliga fel. En provtur visade att temperaturen hölls kring 90 grader – tills mätarnålen åter började vandra upp över 100 grader. Nu blev det byte av ledningar. De 25 år gamla kontakterna var i ett uselt skick så vi drog nya ledningar rakt till mätaren – också direkt från batteriet och från motorns jord. Jordningar på gamla maskiner är ju typiskt opålitliga.

I morgon blir det ny provtur och visar mätaren över hundra grader fastän allt verkar OK så gör vi som man brukar göra då man inte hittar felet: Kör tills det går sönder ordentligt !

Ganska många gånger måste vi gå på kaffe och läsa annonserna om tröskor till salu för att få ny motivation. Då priserna ligger närmare 100 000 euro så går det att skruva en stund igen. Det har inte blivit dyrt fastän det gått en massa tid. Vår tid kan inte räknas för det här är ju bara en hobby om man ser på inkomsterna.

I alla fall så blir det att titta på nya tröskor för den här börjar närma sej vägs ände. Man kan lappa allt möjligt i all oändlighet men då skalet spricker så börjar det vara slut. Inte kommer det ny tröska så snabbt – om vi nu börjar se på tröskor så kanske det blir byte om tio år. Till dess får vi lappa ihop plåteländet.

Tröskan är den maskin som förorsakat mest reparationer. Det är inte underligt för påfrestningarna är stora och då den skakar fram och tillbaka så är det klart att nånting måste gå sönder. Vickar man en ståltråd fram och tillbaka så brister den så småningom och de är litet samma sak med tröskan.

Alla maskiner är inte likadana. Den Pegoraro fräs som jag köpte ungefär tillika med tröskan har inte behövt repareras en enda gång. Och ändå har jag kört den mot jordfasta stenar så att hela traktorn hoppat. Inte en enda pinne är bytt ! Det kan man kalla kvalitet.

Om nästa tröska kommer från Rosenlew är osäkert. Huvudaxelns fästen skall kollas grundligt och nån liknande plåttröska köps det bara inte. Man får hoppas att de ändrat konstruktionen sedan 1980-talet.

För övrigt var vetet kring 15 % så man behöver inte ens torka det i höst. Jag brukar torka ned de sista procenten på våren då luften är extremt torr. Nu gäller det bara att få in det och det skall väl gå om tröskj-ln håller ihop.

Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer. Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.

Tröskandet närmar sej – det börjar regna

Bäst som det regnar så kommer det en skur. Sommaren har varit torr men nu då det skall tröskas så börjar det förstås regna. Vi har bara sent vete så det är ingen brådska än men snart kan det sluta med regnandet. Även om jag har en massa verkstadsarbete och annat inomhusarbete så är det ändå krångligt då traktorhjulen blir leriga så fort man kör ut. En massa extra städande hela tiden.

Och så har vi åska varje dag. Det har inte varit riktigt hård åska just här men man hör att det bullrar härifrån och därifrån. Jag springer och drar ur stöpslarna och tio minuter senare skall allting startas upp på nytt igen. Till slut blir man så trött på springet att man tycker att det som går sönder får gå sönder.

Kvällarna blir mörka och jag använde för första gången lamporna på traktorn då jag hämtade flisved en kväll. Vi har torkat ner ca. 90 kubik men det räcker inte så vi måste flisa litet till. Arbetena räcker till fastän en del tror att man bara behöver sätta en vecka i maj på att så och en vecka på hösten att tröska (he-he). Torken borde lappas ihop litet för den börjar snart bli 40 år gammal och plasten spricker. Fast jag är imponerad över att den hållit så länge för det är vanlig byggplast – inte växthusplast (utom under takfönstren). Verkstaden måste städas så jag får in tröskan och det är en större sak. Det är otroligt så det samlas allt möjligt på verkstadsgolvet. Men det är förstås så att det skulle minsann hållas snyggt bara man inte skulle jobba med så många olika projekt.

Idag åkte vår första Volvo iväg (till en granne som har likadan). Det var en 240 kombi med bensinmotor som var grymt dyr i drift. Den var också stor och kändes litet som ett slagskepp men den bättre hälften älskade den efter att ha kört Lada i 25 år. Vi har ännu tre Lada 1200 kvar men två av dem anträder den sista resan i slutet på månaden då ungdomsföreningen samlar in skrot för att betala takreparationerna på lokalen. Den sista Ladan håller jag kvar av ren nostalgi. Jag har kört Lada sedan de började säljas i Finland och tycker att de var riktigt bra. Det var enkla bilar och man kunde snabbt reparera allting, reservdelarna var billiga och ingen var det minsta intresserad av att stjäla en rostig Lada :-).

En Lada var ju en Fiat och jag kör nu med min tredje Fiat Ducato paketbil. Den har en fin körställning och är ganska stor – men går för personbilspris på Viking Line. Med litet ombyggnad – speciellt på elsidan – så är den helt användbar. En del är överflyttat från förra Ducaton och en del nyplanerat. Ledlampor och uttag saknas i lastutrymmet så det skall jag sätta in.

Nu skall den “nya” tröskan som börjar ha 30 år på nacken plockas in i verkstaden. Den har inga större fel men jag är orolig över att belastningen från det våta tröskandet förra hösten skall ha ställt till med något som inte ännu syns. Man kör nån hektar och så smäller det … Bondens liv är ibland ganska spännande då man sitter i tröskan och försöker urskilja eventuella missljud i bullret så man kan stanna innan det smäller.