Jag är inte förtjust i Bonde söker fru men visst börjar det vara ett problem att hitta en bra partner. Förr fanns det massor av folk som var födda och uppväxta på landet och som visste vad det var frågan om. Nu måste många ta risken att rosenröda drömmar om idyllen på landet en vacker sommardag dränks i höstens lergropar. Fjantprogram på TV som mest är gjorda för att stryka alla fördomar och missförstånd medhårs gör inte saken bättre.
Nå, då man kritiserar så är ju nästa kommentar: Gör det bättre själv då. Och visst har jag ett förslag om hur det skulle kunna förbättras. Det är bara att starta en ny sorts “misstävling” (eller “mistertävling” i dessa jämlikhetens tider). Och för att få med den internationella aspekten kunde man kalla programmet “Kameler”eftersom brudars värde i en del länder mäts i antalet kameler som brudgummen betalar för dem. Fast här är det förstås fråga om “partner”.i stället för brud.
Sedan borde olika egenskaper hos kandidaterna testas i mera realistiska förhållanden och prestationen belönas med lämpligt antal kameler. Vi ska inte plåga djuren utan använder bara “kamel” som enhet. Den konkreta betalningen kan vara i annat som motsvarar priset på det givna antalet kameler.
Det kanske viktigaste är humorn. Den behövs minsann många gånger och är helt avgörande för hur länge nån klarar av “det ljuva livet på landet”. Kan testas genom att kandidaten konfronteras med den sökande bonden som kommer hem på kvällen dödstrött och indränkt i gyttja, olja och blod efter att traktorn körts ned i en lergrop fylld med iskallt vatten, gått sönder och lasset stjälpt omkull. Kort sagt allt har gått åt pipsvängen som kan gå plus att en hel del som inte kan gå åt skogen trots allt hittat vägen dit. Då gäller det att möta situationen och den av ilska kokande bonden med en lämplig dos diskret humor. Ingen prutthurtighet men inte heller onödigt vojande. Ännu svårare kan det vara om bonden bara tyst och apatiskt stirrar rakt framför sej. Här sätts kandidatens personlighet på ett mycket hårt prov. Efter några dagar då bonden lugnat ner sej, traktorn är uppdragen ur gropen och insatt i verkstaden kan han börja fundera på antalet kameler som kandidaterna får för bemötandet – de som är kvar alltså. De som packat och rest tillbaka till staden är ju ur spelet.
Sedan har vi tåligheten – både fysisk och psykisk. Det är inte fråga om fysisk styrka utan bara hur kandidaterna klarar de mindre idylliska sidorna på bondlandet. Lotta kunde ställa upp för att organisera hinderbanan med en lämplig kombination av lera, fårskit och olja. Hon är troligen vår bästa expert på området. Förstås borde kandidaterna skickas ut på hinderbanan en mörk natt utan lampa med uppgift att gå mot en svag lampa i fjärran för att hämta hem ett får (lamm så det inte blir för svårt). Däremellan organiseras gropar med vatten och gyttja och olja och lämpliga rötter placeras ut på gångstigen. Det får inte vara livsfarligt (även om det är det i praktiken då och då) och det måste finnas personal som bevakar banan och kandidaterna med ett läkarteam (inklusive terapeut) i närheten. Varm dusch och torra kläder samt eventuell transport genast tillbaka till staden måste också vara tillgängliga. Den psykiska tåligheten kunde testas då kandidaten (möjligen) kommer tillbaka genom att bonden ger upp ett flatskratt då han/hon ser kandidaten komma in smutsig och oljig. Vi måste väl lämna bort “blodig” från tävlingen. Antalet kameler delas ut först efter ett par dagar då kandidaten kommit över strapatserna för den första reaktionen är inte så viktig utan hur kandidaten klarar sej på längre sikt. Vem har inte svurit ve och förbannelse över hela bondelivet efter en prövning för att senare börja se det humoristiska i eländet …
En viktig sak är också uppfinningsrikedomen som kan testas med diverse söndriga prylar som skall lagas med hjälp av silvertejp och ståltråd. Här finns rum för en mängd lösningar och kandidaterna bör inte vara begränsade på något sätt – utom att de inte får åka till staden och köpa nytt eller anställa någon reparatör. Det som gäller är bara att jobbet blir gjort oberoende av hur … Att muta bonden att fixa prylen är helt i sin ordning. Stekta plättar med hjortronsylt är ett exempel på lämplig muta. Överraskande lösningar som att föra hela prylen till återvinning kan ge extra kameler. Men då måste jobbet organiseras på något annat sätt för jobbet måste bli gjort.
Så har vi sparsamheten som inte är oviktig i dessa hårda tider. Med en alldeles för liten budget skall en del uppgifter skötas. Det är fritt fram att slösa pengarna men då skall hårt arbete ersätta inköpta hjälpmedel. Här finns inga regler annat än att uppgifterna skall obarmhärtigt utföras på sätt eller annat. Att sälja sin Rolexklocka är tveksamt för det är bara en tillfällig lösning. Men bonden får avgöra om han ger kameler för det eller inte. Att sälja familjejuvelerna för att stötta upp jordbruket är å andra sidan en fin gest som borde ge en och annan kamel.
Nå, det går att hitta på fler och bättre tester men linjen är väl klar ? Det kunde bli ett riktigt populärt program för TV-publiken gillar minsann att sitta i soffan och se hur andra ligger i vattenfyllda lergropar och försöker klättra upp ur dem.
Det finns ju ingenting som kan ersätta det levande livet och tålamodet på längre sikt är svårt att testa i en programserie. Men en mera realistisk tävling skulle åtminstone sålla bort sminkade nagelfilare mycket fort. Det kan vara svårt att få kandidater uppväxta på landet för de vet redan hur det är men man skall inte underskatta stadsborna. En del är tuffare än mången lantis då det gäller. De behöver bara en period av inkörning och kan bli hur bra bondlurkar som helst.
Men nu börjar det vara dags att sätta igång med dagens arbete i stället för att sitta här och skriva smörja. Aj, att det är söndag idag ? Och vad har det med saken att göra ? Om jag inte fixar mera flis till vintern nu så kan det bli en kylig vinter också inomhus. Här finns det inte “nån annan” som sköter om arbeten som blir ogjorda. Glatt veckoslut !
