Kameler

Jag är inte förtjust i Bonde söker fru men visst börjar det vara ett problem att hitta en bra partner. Förr fanns det massor av folk som var födda och uppväxta på landet och som visste vad det var frågan om. Nu måste många ta risken att rosenröda drömmar om idyllen på landet en vacker sommardag dränks i höstens lergropar. Fjantprogram på TV som mest är gjorda för att stryka alla fördomar och missförstånd medhårs gör inte saken bättre.

Nå, då man kritiserar så är ju nästa kommentar: Gör det bättre själv då. Och visst har jag ett förslag om hur det skulle kunna förbättras. Det är bara att starta en ny sorts “misstävling” (eller “mistertävling” i dessa jämlikhetens tider). Och för att få med den internationella aspekten kunde man kalla programmet “Kameler”eftersom brudars värde i en del länder mäts i antalet kameler som brudgummen betalar för dem. Fast här är det förstås fråga om “partner”.i stället för brud.

Sedan borde olika egenskaper hos kandidaterna testas i mera realistiska förhållanden och prestationen belönas med lämpligt antal kameler. Vi ska inte plåga djuren utan använder bara “kamel” som enhet. Den konkreta betalningen kan vara i annat som motsvarar priset på det givna antalet kameler.

Det kanske viktigaste är humorn. Den behövs minsann många gånger och är helt avgörande för hur länge nån klarar av “det ljuva livet på landet”. Kan testas genom att kandidaten konfronteras med den sökande bonden som kommer hem på kvällen dödstrött och indränkt i gyttja, olja och blod efter att traktorn körts ned i en lergrop fylld med iskallt vatten, gått sönder och lasset stjälpt omkull. Kort sagt allt har gått åt pipsvängen som kan gå plus att en hel del som inte kan gå åt skogen trots allt hittat vägen dit. Då gäller det att möta situationen och den av ilska kokande bonden med en lämplig dos diskret humor. Ingen prutthurtighet men inte heller onödigt vojande. Ännu svårare kan det vara om bonden bara tyst och apatiskt stirrar rakt framför sej. Här sätts kandidatens personlighet på ett mycket hårt prov. Efter några dagar då bonden lugnat ner sej, traktorn är uppdragen ur gropen och insatt i verkstaden kan han börja fundera på antalet kameler som kandidaterna får för bemötandet – de som är kvar alltså. De som packat och rest tillbaka till staden är ju ur spelet.

Sedan har vi tåligheten – både fysisk och psykisk. Det är inte fråga om fysisk styrka  utan bara hur kandidaterna klarar de mindre idylliska sidorna på bondlandet. Lotta kunde ställa upp för att organisera hinderbanan med en lämplig kombination av lera, fårskit och olja. Hon är troligen vår bästa expert på området. Förstås borde kandidaterna skickas ut på hinderbanan en mörk natt utan lampa med uppgift att gå mot en svag lampa i fjärran för att hämta hem ett får (lamm så det inte blir för svårt). Däremellan organiseras gropar med vatten och gyttja och olja och lämpliga rötter placeras ut på gångstigen. Det får inte vara livsfarligt (även om det är det i praktiken då och då) och det måste finnas personal som bevakar banan och kandidaterna med ett läkarteam (inklusive terapeut) i närheten. Varm dusch och torra kläder samt eventuell transport genast tillbaka till staden måste också vara tillgängliga. Den psykiska tåligheten kunde testas då kandidaten (möjligen) kommer tillbaka genom att bonden ger upp ett flatskratt då han/hon ser kandidaten komma in smutsig och oljig. Vi måste väl lämna bort “blodig” från tävlingen. Antalet kameler delas ut först efter ett par dagar då kandidaten kommit över strapatserna för den första reaktionen är inte så viktig utan hur kandidaten klarar sej på längre sikt. Vem har inte svurit ve och förbannelse över hela bondelivet efter en prövning för att senare börja se det humoristiska i eländet …

En viktig sak är också uppfinningsrikedomen som kan testas med diverse söndriga prylar som skall lagas med hjälp av silvertejp och ståltråd. Här finns rum för en mängd lösningar och kandidaterna bör inte vara begränsade på något sätt – utom att de inte får åka till staden och köpa nytt eller anställa någon reparatör. Det som gäller är bara att jobbet blir gjort oberoende av hur … Att muta bonden att fixa prylen är helt i sin ordning. Stekta plättar med hjortronsylt är ett exempel på lämplig muta. Överraskande lösningar som att föra hela prylen till återvinning kan ge extra kameler. Men då måste jobbet organiseras på något annat sätt för jobbet måste bli gjort.

Så har vi sparsamheten som inte är oviktig i dessa hårda tider. Med en alldeles för liten budget skall en del uppgifter skötas. Det är fritt fram att slösa pengarna men då skall hårt arbete ersätta inköpta hjälpmedel. Här finns inga regler annat än att uppgifterna skall obarmhärtigt utföras på sätt eller annat. Att sälja sin Rolexklocka är tveksamt för det är bara en tillfällig lösning. Men bonden får avgöra om han ger kameler för det eller inte. Att sälja familjejuvelerna för att stötta upp jordbruket är å andra sidan en fin gest som borde ge en och annan kamel.

Nå, det går att hitta på fler och bättre tester men linjen är väl klar ? Det kunde bli ett riktigt populärt program för TV-publiken gillar minsann att sitta i soffan och se hur andra ligger i vattenfyllda lergropar och försöker klättra upp ur dem.

Det finns ju ingenting som kan ersätta det levande livet och tålamodet på längre sikt är svårt att testa i en programserie. Men en mera realistisk tävling skulle åtminstone sålla bort sminkade nagelfilare mycket fort. Det kan vara svårt att få kandidater uppväxta på landet för de vet redan hur det är men man skall inte underskatta stadsborna. En del är tuffare än mången lantis då det gäller. De behöver bara en period av inkörning och kan bli hur bra bondlurkar som helst.

Men nu börjar det vara dags att sätta igång med dagens arbete i stället för att sitta här och skriva smörja. Aj, att det är söndag idag ? Och vad har det med saken att göra ? Om jag inte fixar mera flis till vintern nu så kan det bli en kylig vinter också inomhus. Här finns det inte “nån annan” som sköter om arbeten som blir ogjorda. Glatt veckoslut !

 

Djeitingpyllå

Tanken var att sätta torken i skick att ta emot den nya skörden men jag ångrade mej. Orsaken var en svärm djeitingar (getingar) som byggt en stor djeitingpyllå (getingbo) under gångplankan. De är egentligen nyttodjur men i det här fallet fungerade inte samexistensen eftersom jag måste få torken tömd och städad. Så jag lånade gummans bidräkt och beväpnade mej med insektspray. Efter ett par sprutningar in genom boets öppning så blev det ganska lugnt och tyst och jag kunde sätta boet i en plastkass och bränna det i pannan.

DSCN2952

Vi har inte haft så väldigt mycket problem med getingar. Förr var det mest bekymmer då vi hanterade veden för hand för där fanns alltid getingbon men nu bryr sej flistuggen inte alls om litet getingar – kusken sitter inne i en luftkonditionerad hytt.

Så nu blir det torkning av flis i stället. Men den börjar också vara torr. Det märks bra då temperaturfallet mellan inkommande och utgående luft blir mindre – torkluften tar inte mera upp så mycket fukt. Det går inte att torka och flytta säd tillika eftersom det behövs minst 22 kW för bägge jobben. Men vi har bara 63 A huvudsäkringar som klarar av max. 33 kW. Det blir för dyrt med större.

Torkningen är inte mera billig. Två fläktar på tillsammans 22 kW kostar ca. 4 euro i timmen om man räknar med ungefär 20 cent per kWh. Det är i alla fall betydligt billigare än att bränna olja för 1 euro litern (en varmluftstork drar ca. 20 liter i timmen beroende på storleken).

I våras torkade jag ned vetet onödigt mycket till mellan 11,2 och 12,9 %. Men då luften är torr och solen lyser på det stora plåttaket så kör man  lätt för mycket med fläktarna. Man borde torka till precis 14 % men det är riskabelt att ha så liten marginal så det måste i praktiken torkas till omkring 13,7 %. Annars blir det dyrt om köparen börjar köra vetet genom en tork på nytt. Eller så kommer lasset tillbaka …

Nu har priserna gått ned då alla väntar på den nya skörden men ingen vet ännu hur det går. Om vädret slår om och det börjar regna så kan situationen ändras snabbt.

 

Ved

Ved har på nytt blivit en viktig vara. På 60-talet då oljan kostade 11 penni litern (2 cent) så slutade många med vedeldning. Man byggde också hus med jättelika “perspektivfönster” och struntade i allmänhet i hur mycket uppvärmning det behövdes. Men ingenting förblir vid det som är. Oljekris på oljekris drev upp priset på energi alldeles våldsamt och lättsinnigheten bestraffades hårt.

Nu har veden kommit på nytt och grannarna klyver ved för brinnkära livet och säljer til höger och vänster. Sommaren är den verkliga högsäsongen för nu skall veden torkas ifall man tänkt bränna den nästa vinter. Vi har väldigt litet vedhantering eftersom vi kör med flis (se Full fart på flisen) men litet bastuved behöver vi och så skall släkten ha ved. Så det blir att bygga vedlider i sommar (utom i Sverige där det byggs “veeboo”).

I våras grävde jag grunden till vedlidret (se hur man bryter upp sten)och nu var det dags att slå upp själva huset. Det är ju ett enkelt bygge men litet tid tog det i alla fall. Virket kördes dit hemifrån eftersom jag nästan drunknar i virke och stockar som borde sågas. Med Logosolen fick jag till stånd någorlunda raka plankor och bräder som duger bra till vedlider.

DSCN2891

De första stockarna skall ställas in noggrant med vattenpass och så kollar man kryssmåtten ordentligt – alltså man mäter från hörn till hörn mellan alla hörn. De måste vara lika för annars blir huset vint och man har bekymmer hela vägen. Sedan reser man hörnstolparna och stagar dem grundligt åt två håll. Vattenpass och mått är viktigaste verktygen nu också.

DSCN2920

Sedan är det bara att slå ihop takstolarna och se till att de är likadan allihop. Jag lyckades få fel vinkel på den första (mätfel eller krokiga bräder) så jag måste senare slå kilar under tegelläkten. Men det lönade sej inte att göra om takstolen – speciellt som jag hade dåligt med virke. Först satte jag upp en “takstol” vid ändväggen som kunde spikas direkt i stolparna: Den är gjord av vanliga bräder för väggen stöder den mycket bra.

DSCN2921

Därefter spikas de egentliga takstolarna och sätts upp. Bäst är att lyfta dem upp-och-ned utanpå väggbandet och sedan vända dem upp.

DSCN2922

Ett bräde utanpå takstolarna håller dem på plats medan man mäter och siktar noggrant så att spetsarna är i rät linje och höjden densamma överallt. Det var den inte för jag hade ganska dåligt virke med dimensioner som varierade en hel del. Men med lämpliga kompromisser och kilar så blev det hyfsat. Därefter fästes oljehärdad hård träfiberskiva (som kallas “board” på modern “svenska”) utanpå takstolarna innan man spikar fast läkten för takteglen. Det skall vara enkupigt gammalt tegel för att passa ihop med bastun (i bakgrunden till höger).

DSCN2937

Takteglet fick vi billigt från Mörtsjötorp söder om Eskilstuna. Det var också ett äventyr att köra den smala krokiga vägen dit. Precis då vi lastat takteglet och jag började köra hem så kom det en ordentlig regnskur. Hela veckan kom det skurar på eftermiddagarna men däremellan var det varmt och torrt så det gjorde inget. Sedan gällde det att rada upp teglet och såga av virket – i just den ordningen för handslaget taktegels storlek varierar så man kan inte räkna ut på förhand var man skall såga. Ganska fint blev det även om det ännu saknas vedärbräädär (vindskivor) i bägge ändarna.

DSCN2947

Vedlidret är lågt – vägghöjden bara 150 cm. Detta på grund av byggbestämmelserna för en friggebod får bara vara tre meter hög och jag vill absolut inte göra taket plattare.

Hela bygget började från det att hästmyror åt upp vårt nya bastugolv och man borde inte förvara halvrutten ved (all vår ved är rena skräpet) nära viktiga hus.  Så nu har hästmyrorna ett eget hus och hålls hoppeligen borta från de andra husen.

Hemma i Hindersby väntar ett annat vedlidersbygge vid den gamla ladan. Där skall vi förvara ved för halva släkten och för oss själva. Logosolen blev nämligen placerad utanför det gamla vedlidret och vedbacken städades och är numera sågbacke. Systemet är inte riktigt utfunderat än men jag tänkte mej ved på pallar som man kör hem med traktorn an efter som de behövs. Men vi får se hur det blir …

 

Bondbloggare i skärgården

Landkrabba är vad jag är men en stark nyfikenhet drev ut till åboländska skärgården för att se hur Sonja och Lotta lever – och det var värt att ta två dagar ledigt mitt i brådaste sommaren. Mycket intressant för en veteodlare som bara har ett lerigt utfall (utan vatten just nu). Jag lovade sätta in bilder och här kommer de:

DSCN2782

På väg till Heisala och Sonja. Från vänster Mirjan som är vår nya mamma på Rundradion (jag vägrar använda det nya fjantiga namnet på institutionen så det är Rundradion för mej tills jag dör), Lotta från Ytterstholm i mitten och sedan Eivor  som är bondbloggare via gifte (med Christer).

DSCN2783

Christer och Kalle på den gamla norska färjan som dunkar sej fram och med nöd och näppe kan lägga till ibland. Man kunde tro den har tändkulemotor … Sonja är inte så väldigt förtjust i den. Färjlinjen är som mycket annat ett offer för “konkurrensutsättning”.

DSCN2788

Det är ingen liten gård med 60 kossor och mjölkningsrobot. En hel del traktorer behövs det också.

DSCN2794

Här köar kossorna att få komma in i mjölkningsroboten.

DSCN2801

Och så var det kaffe och diskussion om Bondbloggen – det var också arbetsmöte med en hel del saker att reda ut. Fast på bilden ser folk ovanligt allvarsamma ut. Husbonden på gården är på väg till traktorn. Sonja i rött.

DSCN2808

Och så bondbloggarna på Heisala brygga: Nisse, Lotta, Kalle, Christer och Sonja.

DSCN2812

Lotta bjöd på rökt abborre, fårkött och nypotatis upptagen från landet då vi kom.

DSCN2816

På en vandring runt holmen hittade vi också Lottas får som kom då de hörde hennes välbekanta röst.

DSCN2829

Fyrhjulingen är mycket viktig på holmen för bilen blir på andra sidan. Det går fint nu på sommaren men att släpa matkassar och allt annat på vintern är mindre trevligt. Så Lotta vill helst av allt ha en väg ut till holmen. Det är inte omöjligt men har nu fastnat i byråkratin som sitter på pappren och utreder … Vi gick helt torrskodda över bron till “fastlandet” men bil klarar den vägen inte av.

DSCN2847

Och så tittade vi på Kalles verkstad där allting på Kirjais repareras. Det blev många Kalle  men det är Lottas pappa som har verkstaden. Ser bekant ut på något sätt …

DSCN2851

Kirjais är en lite idyllisk by med god sammanhållning och talkoanda. Efter en milt sagt stadig lunch rullade vi på en liten rundtur och sedan var det dags att återvända till allt som var ogjort (se “Full fart på flisen”).

DSCN2856

Kalle var tvunga att åka på jobb redan på söndag kväll och  Christers mobil ringde hela tiden så litet naggades ledigheten i kanterna. Jag såg på nätet att flisen tagit slut i pannan så det blev bråttom hem. Den moderna tekniken är bra i många sammanhang men mera stressade blir vi nog.

Det finns många fler bilder men allting kan jag inte sätta in. Men ni ser i alla fall litet av en väldigt lyckad Bondbloggsträff. Hjärtligt tack till Mirjam, Sonja och Lotta !

 

 

 

 

Full fart på flisen

Vi tog två dagar ledigt för Bondbloggarträff i Åboland hos Sonja och Lotta. Dagen efter så blev det förstås bråttom. Jag hade tömt torken kvällen före träffen och ringde till Flisan-Christer (som barnbarnet kallar honom) för att fråga om det går att flisa den här veckan. Jo, det passade bra – om två timmar. Ojdå, inte var allting riktigt färdigt än. Jag måste såga upp öppningen i väggen som i fjol visade sej vara litet för trång och ett par stockar måste köras bort och en del rör och bråte städas undan.

Med en minuts marginal hann jag innan Flisan -Jonas kom med stora flislastbilen. Vi har nämligen generationsväxlingar på gång i Hindersby. Här börjar finnas en hel del unga bönder numera. Jonas (Christers pojke) har fått ett stort kontrakt  och de skall skaffa en flistugg till. Fliseldningen har byggts ut ganska kraftigt här runtomkring de senaste åren. År 1983 då jag började var vi bara två (Christer började redan 1979 med flis).

DSCN2863

På en timme var hopen borta och närmare hundra kubik flis i torken. Då började det roliga för mej för den skulle ju bredas ut kvickt. Även om veden inte är plaskvåt så börjar flisen varmna och mögla ganska snabbt så det gäller att få på fläktarna. Gymfaktorn är ganska hög då man skyfflar ut flisen som är både tung och hårt packad. efter flisandet.

DSCN2864

Förstås kunde man ta traktorn men den stora Zetorn ryms inte under taket om man kör utanpå flisen och så är det inte bra att packa den. Det blev skyffel och gubbkraft i stället och sent på kvällen kunde jag sätta på fläktarna. Jag har mätare för temperaturen på inkommande luft och den luft som kommer ut ovanför flislagret. Så länge luften blir kallare så torkar den. Så där i början kör jag natt och dag, sol och regn.

fliistemp

Röd kurva visar inkommande luft vid fläkten och blå utgående luft ovanför flisen. Så länge den blå kurvan ligger under den röda så torkar flisen. Den blå spiken uppåt visar när jag startade fläktarna. Då hade flisen redan hunnit varmna litet så det kom först varm luft upp ur flisen. Skillnaden mellan kurvorna visar hur fort torkningen sker. Ett tag på morgonnatten var det ganska långsam torkning men nu börjar det bli snabbare igen. Den röda kurvan visar precis när solen börjar lysa på taket för det höjer temperaturen ordentligt. Allting ligger på nätet så det är bara att gå till http://84.20.155.7/owfs och titta.

Nu gäller det bara att sätta fart på gubben och ta igen ledigheten.

 

Plingelinge, plong

Här sitter jag i Lottas kök på Ytterstholm tidigt på morgonen. Just nu är det så nära ett paradis på jorden som man kan komma.  Solen lyser genom björkarna och sjön blänker i den svaga brisen. Men det är inget semesterställe utan ett fungerande jordbruk.

Vi kom med båt i går och då blåste det litet mer och stänkte en aning. Man kunde föreställa sej hur det är att släpa hem mat i menförestider. Genomduktiga Lotta har byggt (och bygger) sej och Mathias ett hem i skärgården långt från alla moderna ensidiga jordbruk på hundratals hektar. Det krävs förstås att man är väldigt mångsidig och kan och vill ta itu med allt mellan himmel och jord. Ingenting för nagelfilare direkt.

I går hälsade vi på Sonja i ett annat skärgårdsparadis där en mängd kossor njöt vid lagunen. Där finns det stor ladugård, mjölkningsrobot och en mängd stora traktorer men det är också en skärgårdsidyll.

Vi är alltså Bondbloggens gäng på sommarvisit i Åboland. Här ser man hur olika bönderna har det. Här är vi långt ifrån Hindersby slätter, skogar, lera och stenbackar. Långt är det också till Österbottens slätter. Men visst märker man att  vi har väldigt mycket gemensamt. Bondelivet har sina speciella sidor och är ganska annorlunda än löneslavens och stadsbons liv. Det är mej inte obekant eftersom jag jobbade över 35 år i Otnäs och bodde i södra Helsingfors nästan lika länge – nåja, sov där åtminstone. All ledig tid och somrarna var vi på hemgården i Hindersby.

Semester har ingen bonde som vill fortsätta vara bonde. Sommaren är tvärtom den brådaste tiden. Men nu har vi två dagar ledigt i alla fall och vänder oss på andra sidan då olika högteknologiska väckare som är inställda på halv sex börjar med sitt plingeliplong (utom min mobil som tutar ut Beatles Good morning).

Beklagar att jag inte kan sätta in bilder – det finns men jag glömde hem sladden så jag får inte ut dem ur kameran. Men de kommer senare.

I kväll åker vi hem och får bråttom att ta igen den tid vi haft ledigt. Torken städade jag i förrgår sent på kvällen och den skall snart fyllas med flis så vi har värme i vinter. Sedan gäller det att få gjort så mycket som möjligt förrän tröskandet börjar. Hoppeligen bli hösten bättre i år än fjolårets katastrofhöst.