Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Inte en droppe till …

Johanni gick i hobbyns tecken – alltså jordbrukets. Det börjar allt mer likna en riktig hobby med stora utgifter och inga inkomster. I samband med ogrässprutandet så körde jag över alla åkrarna och intrycket från i våras förstärktes. Jorden är alldeles för tät efter vinterns usla väder utan tjäle under snötäcket. Broddarna varierar från riktigt bra på de lättare jordarna till ren katastrof på leran. Sällan har jag sett så stora variationer.

Det åskregn som kom direkt efter vårsådden fick svackorna att bli sjöar på leran eftersom ytan är så tät att vetet helt enkelt drunknade. Rötterna behöver luft och det är dåligt med det i år. På lättare jordar märks det inte men vi har tyvärr mest lerjordar. Det hade varit bättre att plöja förra hösten om man hade vetat att det inte skulle bli någon tjäle alls. Då hade ytan varit litet mera lucker och tiltorna hade släppt in luft till rötterna. Förra hösten och vintern var ungefär det sämsta väder man kan tänka sej för direktsådd på lera. Vi harvar visserligen litet på våren men bara för att jämna ut ytan. Gammaldags bearbetning med höstplöjning och vårharvning vann överlägset den här gången. Med den metoden fick man en såbädd som var mindre tät.

Jordstrukturen på leran behöver antingen tjäle eller torka som spräcker upp den speciellt efter våta höstar. Nu hoppas jag på torka. Det finns tillräckligt med fukt i jorden och torka skulle spräcka upp leran. Men den här skörden blir det inte nånting av mera. På de lättare jordarna ser det inte illa ut men på lerjordarna är brodden förstörd. Det blev inte bättre av att kvickrotsbekämpningen misslyckades fullständigt. På sina ställen borde man göra pinan kort och spruta bort kvickrot och det lilla vete som där finns och plöja upp eländet genast. Men det får man inte för byråkraterna så nu blir jag kvickrotsodlare.

Nu fungerar ogräsbekämpningen bra. Vädret har varit perfekt nu då det torkat upp efter de skurar vi hade fram till mitten på juni. Tistlarna som är i stark tillväxt fick sej en omgång. Då man sprutat på kvällen så har de krökt sej redan till morgonen. Annat besvärligt ogräs har jag inte mycket av. Leidärgresi (svinmålla) är lätt att bekämpa även om det finns mycket av det.

Sprutandet har gått bra även om jag vinglat omkring som en skadskjuten kråka. Jag har i 30 år haft sprutspår men i motsats till Kalle så slutade jag med dem. Jag gillar sprutspår men med den nya såmaskinen så ändrades systemet. Förr körde jag med frässådd och den lilla Simultan som var fäst bakom fräsen kunde man vända med på en femöring och köra tillbaka bredvid det slag man kommit med. Det var bara att ta på styrbromsarna på Zetorn. Men nu är vändradien mycket större och jag måste övergå till att köra runt skiftet. Vändtegen blev för stor på våra små skiften.

Hela systemet måste ändras. Den nya såmaskinen är tre meter och sprutan bara tolv meter. För sprutspår måste man ha en spruta som är tre eller fem gånger såmaskinens bredd – annars blir det för krångligt. Så det behövs nio eller femton meters bom och nio är för litet. Jag har funderat på att byta till en femton meters spruta eftersom min gamla Hardi har 40 år på nacken även om vissa delar är nyare. Men 15 meters är dyra och urvalet av begagnade litet (nä, nä – en ny kommer inte på fråga).

Så jag satt och funderade på annorlunda sprutspår. Det är lätt att följa såmaskinens linjer om man lämnar ein skraamå (en skåra) mellan slagen då man sår. Och då 4×3 meter är lika med 12 så skulle det passa med sprutan. Så jag tänkte i framtiden lämna ett litet mellanrum vart fjärde slag vid sådden. Nu är bara problemet att våga köra tillräckligt långt från föregående slag. Jag har kört med 2,5 meters maskin sedan 1975 och det är så svårt att hålla tillräckligt avstånd med en tre meters maskin. Jag försökte riktigt på allvar och trodde jag lämnat en meters skraamå på ett skifte men det blev under 50 cm. Vanans makt är stor.

Men någon sorts sprutspår skall det bli i framtiden. Det är så mycket lättare att spruta då. Speciellt på oregelbundna skiften är det nästan hopplöst utan spår. Jag fick förstås motion i år då jag var tvungen att hoppa ned från traktorn och stega upp avståndet till föregående slag i hörnen.

Och så märkte jag att myggorna minskat en aning men det har kommit massor av brömsar (bromsar) i stället. Traktorn var ibland som en surrande bikupa. Man är tvungen att ha på sej en tät rock mitt i hettan (+28 grader i skuggan). Men det är det ljuvliga livet på landet …

Ååtär eitt johanni …

Glad Johanni härifrån Hindersby. Vårt huvudsakliga firande är då johannistandjin (midsommarstången) skall sättas upp. Numera sköter en man om det (med litet hjälp av en traktor).

Men det behövs mera folk att pryda den.

Återväxt finns det också.

För mera bilder och en förklaring varför johanni i Hindersby behöver olja finns på http://hindersby.net. Mitt johannifirande är nu över – kvällen tillbringar jag troligen i spruttraktorn eftersom det är fint väder.

Ny bonde på Bos-Sestu

I dag kom det officiellt en ny bonde på Bos-Sestu. Den gamla bondlurken, dvs. jag, fortsätter i alla fall en tid ännu. Vi har haft som tradition att halva stället (det består av två registernummer) flyttar över till följande generation i ett tidigare skede. Min pappa hade också halva stället (gården) fram till år 2003. Det har i alla fall brukats som en helhet. Med på överlåtelsen var också följande generation: Lovis Husberg som nyss fyllt två år. Här kommer de nya bönderna:

Mamma var på jobb. Det är numera vanligt att inte bara en utan båda i en bondfamilj jobbar med annat. Henrik är också speciallärare i Kyrkslätt. Det är svårt att få det att gå ihop annars med de nuvarande priserna.

Man funderar på om det är bra eller illa att barnen vill fortsätta med jordbruket. Förstås är det trevligt att det finns fortsättning på en tusen år gammal bondgård (+ – 300 år) men hårt är det just nu. Ändå ser jag optimistiskt på jordbrukets framtid på längre sikt. Det sker stora förändringar som ökar efterfrågan medan odlandet har svårt att hänga med. Det borde öka på lönsamheten. Jag är så gammal att jag minns tiden efter kriget då det verkligen lönade sej att odla så mycket man orkade.

Och så ser jag positivt på själva arbetet. Det är annorlunda men inte sämre än stadsjobbena. Man måste vara mångsidig – specialisering passar inte en bonde. Rådgivarna må nu sedan prata vad de vill. Det är alltför dyrt att anlita andra så man måste kunna fixa en hel del själv. Det gör också arbetet mångsidigt. Helst borde man vara utbildad – förlåt, ha kunskap menar jag – på ett dussin olika områden. Vara rädd för gyttja är olämpligt för ibland är man dränkt upp över öronen. Å andra sidan är det bara hälsosamt. Kroppsarbete bör man inte heller vara rädd för men man behöver inte slösa tid på gym. Bara man arbetar hela tiden så kan man ta ledigt precis när man vill. Pengar har man inte men behöver inte heller. Resor till södern bör man glömma men det är bara bra för jag avskyr sådana.

Nu är den nya bonden (nå, ny och ny – han har varit med sedan barnsben) vildmarksguide och bergsklättrare så månne han inte klarar den tuffare sidan av bondjobbet också. Gamla gubben (=jag) får hjälpa till litet ännu misstänker jag. Farsan var 86 år då han ännu plöjde. Pension – vad är det ? Man är bonde tills man dör.

Troligen kommer jag att stuffa omkring och krångla här på stället ännu en tid (20-30-40 år) ifall jag inte blir deporterad till Sverige. Det är inte så lätt med flera generationer på samma ställe. Redan verktygens placering brukar vara en källa till olika åsikter. I alla fall så bygger de unga om Ribackstuvun enligt eget huvud. Jag gav Henrik en kofot (en äkta Hultafors) till födelsedagen så han lättare kan riva det jag byggt upp. Men det är livets gång. Man måste riva litet för att kunna bygga om. Någon större skillnad syns knappast i morgon på Bos-Sestu men en stor förändring har ändå börjat.

Vatten inne och ute

Det har regnat en del så sprutandet har fått vänta – eftersom de lovat torrt till den här veckan. Det har inte varit speciellt torrt fastän det brukar vara det på försommaren här. Tvärtom ser man vattenpölar var och varannan dag. Visst har folk sprutat – det ser man på lerspåren på vägarna. Men jag har inte börjat än.

Det är också problematiskt då sprutning av flyghavre inte kan kombineras med ogrässprutning med de medel jag har. Vanligen är det problem med att flyghavren gror utmed hela sommaren men i år borde den ha grott redan eftersom det har varit så mycket regn. Så jag tror jag sprutar mot flyghavren först och senare mot ogräs. Nu har jag en del tistlar på åkrarna och då måste man spruta ganska sent.

Ogräsen har växt bra i år. De tycks inte lida av fjolårets problem. Vetet däremot har litet börjat gulna i svackorna på grund av regnandet. Vi har förstås inte så allvarliga problem som i Tyskland men speciellt nöjd är man inte. Experterna har förutspått en stor veteskörd men det lutar allt mer åt andra hållet.

Mest har jag sysslat med vatten inomhus. Då det kommunala vattnet kopplades in blev det provisoriskt kopplat till det gamla rörsystemet. Nu har jag bytt rören och kopplat om så vi har två rörsystem – ett för det kommunala och ett för vatten från vår egen brunn. Det är onödigt slöseri att vattna i växthuset och spruta med dricksvatten. Vårt eget vatten är inte dåligt men häftiga regn får ytvatten att rinna in i brunnen.

Jag kopplade på pumpen i dag. Den hade stått i närmare tio år. Och det kom vatten från brunnen nästan direkt … Visserligen var det ganska svart i början men det gör inget i växthuset. Inte är rören än riktigt färdiga men i princip fungerar de bägge systemen nu.

Det är en hel del pusslande att få alla rördelarna att ta ihop. De gamla rören (järnrören) sitter ihop stenhårt. Jag insåg kvickt att det var bäst att låta dem vara. Med hjälp av gassvetsen får man förstås isär dem om man gör dem rödglödande men det är en hel del jobb. De får vara ifred och dricksvattnet kopplade jag med nya plaströr och mässingsdelar. Viktigt är att lägga in massor med stängare så att det blir lättare att reparera och ändra i rörsystemet utan att man måste stänga av allt vatten.

Det är rätt tid att syssla med vatten nu. Det torkar upp snabbt och är ett litet svalare arbete. Det har inte varit lika stekhett den här veckan som i slutet på maj men det är alldeles tillräckligt varmt ifall man skall gräva. Flisveden borde ännu köras hem men regnet har mjukat upp vägarna så det får vänta litet. Medan man väntar på sprutväder så blir det mest byggande.

Fjolåret kastar långa skuggor

Det syns ännu spår av fjolårets elände. Markytan är så tät att den knappt alls släpper igenom vatten så åskregnet efter sådden fick till stånd sjöar och nu ser man att brodden drunknade i dessa.

För övrigt ser brodden ganska bra ut även om det finns alldeles för gröna tuvor på vissa ställen. Bekämpningen av kvickrot misslyckades nämligen totalt i fjol. För regnigt, för kallt och för sent – det var bortkastade pengar och arbete,

Men Zebran bildade i alla fall litet brodd trots usel grobarhet så något utsäde får jag väl i höst – om det nu blir en hyfsad höst.

Nu återstår det sorgliga arbetet med att köra den mögliga delen av vetet till skogs för att komposteras. Det har ett energivärde som är värt mer än brödvetets pris men det finns ingen marknad för energivete. Och en stor del av vetet är så lätt att det bara duger till foder. Fjolåret kastar ännu långa skuggor.

Vi åkte på lördagen till Malung och hämtade takplåtar för uthusen (pannplåtar av den gamla modellen). Jag är numera så misstänksam mot byggmaterial att jag inte köper nånting i vanliga affärer. Kvaliteten är urusel. De takplåtar jag satte på den nya torken är så svaga att man måste ligga på taket och rulla sej fram. Försöker man gå på dem så blir det stora bucklor. Likaså är all vanlig målfärg bara skräp. Byggandet har gått fullständigt åt pipsvängen numera.

I Medåker var broddarna ganska fina även om de i Sörmland var ojämna. Men det fanns osådda fläckar där det i april var sjöar på åkrarna så de hade också problem.

Bilderna är över en vecka gamla. Jag började skriva inlägget förrän vi åkte till Sverige men det krånglade och texten bara försvann ett antal gånger. Få se om det publiceras nu …

Julihetta

Det ryska fastlandsklimatet har en utstickare till Hindersby med kalla vintrar och heta somrar. Både söder och norr om oss finns det vatten som litet dämpar temperatursvängningarna men här orkar den lilla ån inte dämpa nånting. Det har under den senaste veckan varit över +25 grader och blivit värre dag för dag. I går på eftermiddagen var det närmare +40 på solsidan av huset där jag har min termometer (den som syns på Bondbloggen: Kolla vädret hos Nisse i Hindersby ). Det är helt olidligt utom i pumphuset i ladugården med tegelväggar som är 50 cm tjocka. Och där har jag hållit hus de senaste dagarna.

Grävandet av diket för rören och kablarna till växthuset fick jag klart i slutet på maj och sedan har jag sysslat med att koppla in kallvattnet. Ett utmärkt arbete i den här hettan – speciellt i den ändan som finns i pumphuset. Där skall nästan alla rördragningar ändras. Vi fick kommunalt vatten för tio år sedan men då var det ingen tid att göra annat än koppla det till de gamla rören. Nu byter jag ut dessa och bygger dessutom ett skilt rörsystem för vatten från egen brunn till växthuset. Det är onödigt att vattna med dyrt dricksvatten. Brunnsvattnet är annars bra men ibland blir det brunt efter större regn.

Nu finns det tre rör och fyra kablar under vägen från ladugården till växthuset (och uthuset). I stallet i ladugården finns “styrcentralen” för mät- och styrsystemet som är kopplat till torkarna och pannrummet och hoppeligen snart till växthuset. Det är inte bara en hobby utan mätsystemet är viktigt för torkning och övervakning. Det måste fungera hela tiden. På bilden är fiberkabeln och Ethernetkabeln ännu inte inkopplade.

Nu gäller det att bygga upp ett nytt mätsystem. De gamla burkarna blir kvar men tre nya mikrodatorer kommer att ta över huvudansvaret. Det är Raspberry Pi som utvecklats vid Cambridge University för u-länderna som en (gris)billigt alternativ. Tanken var också att barn och ungdomar kan leka och lära med dem eftersom de är så billiga (30 euro). Nå, vi äldre ungdomar köpte slut lagret på två timmar då den lanserades och nu tillverkas de i en takt på en miljon om året. Jag presenterade den i oktober i fjol här.

Väderstationen kommer också att flytta från min huvudmaskin till en gammal NSLU2 som bra räcker till för det. Vädret (väderstationen) borde vara igång hela tiden men jag stänger helst av min stora maskin då det blir åska. Den gamla NSLU2-burken är så billig att den kan vara inkopplad konstant. Vi har haft en hel del åska redan i maj och med den här hettan så är jag rädd för att det kommer mera. De små burkarna (litet större än ett cigarettpaket) kan i alla fall köra fullständiga operativsystem.

Hettan gör att man helst arbetar inomhus just nu. Först på fredag kan det bli litet svalare. Visst har de lovat regn flera gånger men inte har det kommit nånting här. Vi bor i ett riktigt torrhål – på försommaren. En sak är bra med torkan och hettan: Det går bra att köra ut flisveden ur skogen. I juli borde vi åter flisa för nästa vinters behov.

Ett problem med att gräva ned rör och kablar är att hitta dem på nytt. Man glömmer var de finns ungefär lika fort som man hinner vända ryggen till – och minns man nånting så minns man fel. Så jag har börjat binda kabelband runt rör och kablar och dra upp dem till jordytan. Då hittar man lätt kabelbandet och kan följa det ned till röret eller kabeln.

Vattnet är på: