Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Mygg som slavdrivare

Att gräva diken är undervärderat på gymmena. Det är prima träning och bra för fläsket. Och väl organiserat skulle det inte vara dyrt ens. Om man placerar folk att gräva diken i folks trädgårdar (där ingen vill ha stora maskiner) så kunde det kosta bara 10 euro i timmen. Som förstås grävaren betalar …

Den här veckans projekt är att gräva ett dike till växthuset för rör och kablar. Efter två dagar börjar man känna en stor beundran för alla “spadadiikari” som faktiskt torrlade stora områden på 1800-talet. Allting gjordes för hand. Och det var stora åar och diken som rensades. Ännu då jag var liten så fanns det spadadiikari även om grävmaskinerna började komma. Först med stora vinschtrummor och tjocka vajrar som lyfte skopan. Dagens hydrauliska maskiner kom först senare.

Det korta dike som jag gräver är ingenting jämfört med gångna tiders projekt men det blir att byta skjorta flera gånger per dag. Och det går inte att vila på spadskaftet alls på grund av en sak: Mygg ! Det går inte heller att vara lättklädd utan skogsblusen med hög halslinning behövs liksom handskar och stövlar. Så länge man svingar spaden med fart så hinner myggen inte sätta sej i lugn och ro så den är en utmärkt slavdrivare. För mej är det alls inte trevligt då myggen flyger in bakom glasögonen. Då slår man inte efter den utan måste ta bort glasögonen först.

Förutom mygg finns det också rötter och stenar som gör livet surt för en spadadiikari. Rötterna kan vara otroligt sega och krångliga och det blir ofta turer till verkstaden och smärgeln för att vässa spaden. Då är det nödvändigt med stövlar som har ståltåhätta – annars får man lätt sätta nån tå i en plastpåse med is och åka iväg till sjukhuset och hoppas att de kan limma fast den igen. Små stenar är inget problem så länge de inte är stadigt inbäddade i lera men då blir de besvärliga. Jag gräver där den gamla körvägen till vagnslidret gick så visst finns där ett lager med sten.

Då man gräver ett djupt dike (tre skyffeldjup) för täckdikningsrör så måste man ta trianglar turvis från bägge kanterna så bitarna inte fastnar på vägen upp. Och “tramp föri” ordentligt. I ett dike fungerar stora ögonmåttet inte alls och man vet inte om man är på väg uppåt eller nedåt så det behövs ett ämbar med vatten och en täckdikeshyvel (till höger med det långa skaftet) för att hålla djupet.

Kallt väder (men över fryspunkten) och gärna ett stilla duggregn är vad man önskar sej i det här arbetet. Men vi har upp till +26 grader på eftermiddagarna och då diket kommer utanför skuggan på huset så är det slut med grävandet. Diket är i alla fall nödvändigt för växthuset. Där kommer tre rör och tre kablar (inklusive optisk fiberkabel för styrningen). Ett av rören kommer att användas för vatten från egen brunn så man inte behöver vattna med dyrt kommunalt vatten. Ett rör kommer också med det kommunala vattnet för vi har lång erfarenhet av krångel med vattnet från den egna brunnen som är i skogsbrynet en halv kilometer från pumpen. Ute på slätten finns nämligen bara rostvatten.

I dag blir det litet regn och det är åtminstone mulet så det gäller att ta vara på det fina vädret (för spadadiikari) och gräva så länge solen lyser med sin frånvaro.

Livat på landet

Nu börjar vi hämta oss litet efter teatern, skogsarbetet och vårsådden så nu blir det fart på föreningarna. Vi hade vårstädning på gamla folkskolan i torsdags och nästa onsdag börjar studiegruppen i Beprövat byggande. Under veckoslutet har det varit full rulle med hela släkten. Brorsan sågade bräder, pojken rev i Ribackhuset som de bygger om och mågen skruvade sönder den gamla JF-tröskan så vi skall kunna bygga vedlider. Och så satte vi potatis. Jag fick ledigt fråm det för det fanns alldeles tillräckligt med barn och barnbarn.

Livet på landet är litet tvärtom mot staden. Veckosluten är livliga liksom sommaren. Då har man absolut inte tid att ta ledigt. Förstås kan man välja: Vill man skruva takplåtar i januari så kan man ta ledigt på sommaren. Det är kanske ett dåligt exempel för att sitta på plåttak i sommarhettan är inte ett dyft bättre än januarikölden.

Det händer så mycket att det är allvarlig brist på veckoslut – och till och med sommardagar. Nu förbereder vi årsmötet för Gamla folkskolans vänner i juni och vill gärna visa upp den (delvis) renoverade skolan. Under sommaren kommer praktiskt arbete på huset att varvas med studiegruppen kring Beprövat byggande. Det är alltså fråga om material och metoder som använts (med framgång) i minst 60 år. Vi har ju också erfarenhet av plastbyggande i snart 50 år men det är mindre framgångsrikt. Hälften av alla skolor dras med mögelproblem – fast det gäller inte gamla folkskolan som byggdes 1899.

Då vi rev bort spånskivorna i gamla lärarbostadens arbetsrum så var stockarna som nya. Det spred sej till och med en doft av tallkåda i rummet. Det här är hus som lever och andas. Det ställer krav på material och metoder men knappast mer än plastinsvepta lådor med mekanisk ventilation där man inte ens får öppna fönstret för då störs ventilationens känsliga balans. De här husen är byggda att ställas kalla någon vinter. I ett hus med fuktspärr måste det alltid vara varmare inomhus för annars kondenseras fukten på fel sida om fuktspärren – inne i isoleringen.

Snart är det skolavslutning och i juni hembygdsdagar och möten och snart skall johanni firas på Leikanlindån. Där har festen delvis flyttat till uppsättandet av johannistandjin (midsommarstången) och hela familjen är ofta med på dagen då vi pryder och sätter upp den.

Mellan verserna skall det byggas och dikas (förrän leran blir torr och stenhård) och så småningom skall ogräset sprutas. Fjolåret var rena katastrofen också ifråga om kvickrotens bekämpning. Det blev så sent att det inte hade effekt alls. Vissa åkrar har granngröna fläckar redan men inte blir man glad över dessa inte.

Aj, …. aj, aj, aj !

Vad gör en bonde så här efter sådden ? Nå, maskinerna skall rengöras och helst sättas i skick för nästa år (det blir lätt för bråttom på våren). Och så skall allt fixas som man struntade i medan sådden pågick. Då man sår så får fast världen gå under men nu efteråt så finns det en hel del andra saker som är nog så viktiga. Som bilens besiktning …

En bonde borde få byta registernummer så att bilen inte måste besiktas mitt i värsta vårbrådskan. Jag måste alltid köra bilen till besiktning första gången i slutet på april (då man har bråttom med maskinerna) och sedan en gång till i maj. Däremellan brukar det inte heller finnas så mycket tid till övers för bilen.

Så nu skulle stötdämpare bytas och parallellstagsändan med. Det var inte så lätt för skruvarna var ordentligt fastrostade på Volvon från 1996. Men jag fick redan som liten lära mej att man inte skall dra en skruv med “djivalt” (från tyskans Gewalt=våld). Den skall “lekas bort”. Rost kan vara stenhård men den klarar inte rörelse och värme. Gassvetsen tar bort vad som helst men på en bil finns alldeles för mycket gummin och liknande. Så man får ta bort skruvar med slag – man skrämmer dem ! Nu råkade tyvärr långa krafthylsan på 18 mm ha försvunnit i okända öden och just den hade jag behövt för att få tryckluftsdragaren (med slag) i funktion. Det är inte många skruvar som den inte klarar – om man kommer åt.

Så det fick bli hammare och ringnycklar som i gamla tider. Man slår på nyckeln (åt båda hållen !) tills skruven lossnar. Ett och annat finger kan gå åt också i den proceduren men man får skylla sej själv om man är slarvig. Massor av rostlösningsmedel sprutas på uppifrån och nedifrån (speciellt roligt då det rinner ned i ansiktet). Så fort man får skruven (muttern) att röras det minsta lilla så är det nästan klart – för det mesta. Därefter drar man INTE – absolut INTE – åt samma håll utan skruvar fram och tillbaka tills rosten släpper. Sedan drar man ur ett halvt varv och igen 20 gånger fram och tillbaka. Rosten tål nämligen inte alls en sådan rörelse medan den packas stenhårt om man bara drar åt ett håll …

Och varje erfaren maskinist inser redan att det var just vad jag gjorde. Tre skruvar kom bort relativt lätt så jag blev slö, slapp, lat, loj och likgiltig då jag kom till den fjärde. Med tolv millimeters ringnyckel skruvade jag bara ur och tänkte på annat. Javisst brast skruven …

Så nu var det “Aj, … aj, aj, aj !”. Erfarna maskinister och familjemedlemmar till maskinister inser att i det läget går man försiktigt och frågar inget, kommenterar inget utan ger bara ett avlägset svagt intryck av sympati (absolut inte medlidande …). Det är rent livsfarligt att komma med kommentarer som “Jamen sätt bara en ny skruv.” Bara en riktigt opraktisk stadsbo kan möjligen överleva en sådan kommentar eftersom denne inte kan anses vara tillräknelig i det här sammanhanget.

Nu var det bäst att göra som alltid i krissituationer: Gå på kaffe. Sedan kan man ännu läsa ett stycke i en positiv bok som inte behandlar något upprörande ämne utan bara är svagt humoristisk (men inte för mycket). Gärna litet tråkig och nedlugnande. Då man så småningom laddat upp på nytt kan man gå ut i verkstaden och plocka fram alla skruvutdragningsverktyg för inte brast skruvet mitt på golvet inte. Halva sitter kvar i bilen ännu och måste bort innan man kan montera den nya stötdämparen.

Som sagt så går det inte att bränna bort den med acetylen och det blir väl att borra ur den. Problemet är bara att få borren exakt mitt i skruven så jag måste tillverka någon borrstyrning och försöka få den placerad rätt. Det är ingen vanlig skruv som skall dras ur utan en fastrostad envis rackare.

Annars så regnar det här. Det hade inte behövts för det ligger ännu vatten efter åskregnen i svackorna. Lämpligt väder för verkstadsarbete men inte blir det bra för brodden som drunknar.

Tuff tofsvipa

Nu har jag hasi (=hare) med vårsådden. Jämfört med 2011 är det sent (år 2012 talar vi inte alls om …) men hyfsat i alla fall. Det mesta var klart redan för ett par dagar sedan men i dag sådde jag Zebran på en liten plätt. Det var eländigt för gödseln som låg i maskinen medan det regnade hade blivit klibbig och i vissa fall ren smet. Så det var svårt att få ut den ur maskinen.

Vi har massor av tofsvipor men aldrig har jag sett en så tuff vipa som i dag. Jag såg den redan då jag harvade för den flög inte upp ur boet. Vanligen ser man inte deras bon för de är så väl kamouflerade. Och då jag kom med såmaskinen rakt emot den och svängde undan på bara en meters håll så låg den kvar i boet hela tiden ! Jag körde flera gånger riktigt nära men den flög inte upp en enda gång.

Tofsviporna är trevliga fåglar och det ger en speciell stämning då man på vårkvällarna hör deras gälla rop. Vi försöker akta deras bon och på allt sätt skydda dem. De tycks gilla stora släta täckdikade åkrar så de ökar hela tiden. Vi har närmare tio par på våra åkrar redan.

Regn

Sällan har man varit med om att det varit torrväder under vårsådden och sedan kommer det regn precis då man fått den klar. Nåja, en halv hektar med Zebra som bara har 20 % grobarhet är ännu kvar men det är närmast ett experiment. Visst skulle jag ha hunnit men prognosen lovade solsken för hela dagen. Och så måste jag fästa takplåtar som blåst loss, syssla med flismatningen, tömma maskinen (före byte till ny sort), rengöra sorteraren och flytta rören med mera, med mera … Och så kom det en överraskande åskskur på förmiddagen.

Det harmar litet att dem lilla plätten är osådd även om det inte har någon betydelse. Bäst att inte vara alltför glad över regnet – nån kan ha kvar att så ännu. Kanske det håller upp i morgon så mycket att man får den sista halva hektaren sådd. Tiodygnsprognosen ser ganska regnig ut.

Men det är fint väder att såga bräder. Litet regn bara fräschar upp och svalkar. Jag fick nyss den nya bandslipmaskinen (för bandsågen). Men om ni beställer nånting från Sverige så se till att det inte skickas med Posten. De använder en firma i Finland som är otroligt slö. Mina paket kom till Vanda redan 3 maj och så lämnades de att ligga där utan meddelande till mej eller någon annan. Först när jag började fråga avsändaren om de skickat nånting så började det hända saker. Man skall alls inte tro att Posten i Sverige skickar via posten i Finland. Man vet aldrig vart paketena far nuförtiden. Och det är inte första gången. Ett paket från Sverige tog en tur via Tyskland innan det började komma norrut igen. Snart får vi gå tilbaka till att skicka brev och paket med bekanta som reser. Eller hämta allting själv …

På slutrakan

Fjolåret kastar ännu långa skuggor i form av djupa hjulspår. En mängd knäckta harvtinnar skvallrar också om besvärligt vårbruk. Ytan torkade supersnabbt i år men jag misstänker det finns en hel del kitt därunder som möjligen är tillklämt nu. Men det var bara att så kvickt nu ifall man tänkte få något i jorden. Nåja, det mesta hamnade nog i fuktig jord även om “duntarna” (kullarna) på lerjordarna var stenhårda och torra. Men det är de alltid.

Fjolårets problem syntes redan i groprovet. Zebran grodde uselt men så skördades den också till sist med över 30 % fukthalt. Till all tur har jag alltid överårigt utsäde så det mesta grodde bra. Jag skall i alla fall så en halv hektar med Zebra så får vi se hur det växer i verkligheten. Enligt groprovet borde jag så 1000 kg/ha men kanske jag nöjer mej med hälften av det.

I år satte jag Belarus framför Rapiden. Zetorn (8011) svänger bättre men var litet för svag. Det visade sej att Belarus 825 orkade bra och svängde alldeles tillräckligt. Bommen till såmaskinen hindrar i alla fall alltför tvära svängar. Men jag hade inte använt dubbelhjulen på en lång tid och det visades sej att det ena inte höll luft alls. Och så blev ventilen mellan hjulen … Nå, det fungerade i år därför att ytan var så hård. Inget mjukt ens i bottnen på gölarna.

Men i år gick sådden tvärtom. Vanligen börjar jag på mulljordarna men i år måste lerjordarna sås genast. Där blev det faktiskt panik. Vi hann i alla fall ut med lilla fjäderharven innan det blev kokor. Så det ser snyggt ut på ytan. Fast jag vet att det inte alls är bra under. Hjulspåren från i fjol är fyllda med torr lerjord och det kommer inte att gro om det inte kommer regn. Visst lovar de regn men ju närmare man kommer desto mindre blir det och till sist inget alls – utom i fjol.

Det är i alla fall bra att fylla på inomhus och så går det snabbt att få maskinerna under tak ifall det skulle börja regna. Om inte för annat så blir de så eländigt leriga då de blir våta. Men gödsel fyller jag numera på direkt från storsäck som hänger i lastaren. Det blev möjligt då jag fick den stora Zetorn som lyfter tillräckligt högt. Det var litet nervöst ibland med gamla MF65 och liten frontlastare från 60-talet. I den gamla såmaskinen rymdes heller inte en hel storsäck.

Sedan är det bara att tuta och köra. Vi har ju åkrarna nära så det är bara några hundra meter innan man sätter maskinen i jorden. Snart börjar den svagaste länken i kedjan vara gubben som inte orkar köra hela tiden i hettan. I glashytten kan det bli enormt hett och man sätter upp alla dörrar trots att halsen blir full av damm. Till sist är man så mosig i huvudet att man inte vet vilken spak som lyfter maskinen mera. Då måste man bara ta en kaffepaus. Förstås kunde man köpa ny traktor med luftkonditionering men med de priser vi har så får det hellre växa litet sämre på grund av försenad sådd. Det lönar sej inte att satsa så mycket.

Och så måste vi ju ha en “Traktor i motljus” (från “Älg i motljus” som anses vara en hemsk stereotyp av kultursnobbarna):

Nu är det bara att göra ren såmaskinen och så en liten bit Zebra (det mesta blev Reno). I år gick sådden – i motsats till i fjol – snabbt. På en vecka var allting klart. Om inte gubben skulle vara så slö så skulle det ha varit klart på 36 timmar. Grannen körde dag och natt men så har han också ett annat jobb medan jag numera är heltidsbonde. Rena lyxen efter 35 år med dubbla jobb.

Nu kan man börja njuta av våren. Lustigt nog så märker man att löven spruckit ut först då vårsådden är klar. Då man sitter i traktorn i hettan och dammet så är det svårt att njuta av den ljuvliga våren. Men jag märker nu att hela gårdsplanen är full av blommor. Lägg märke till att A-stolpen är borta ! Den togs bort just före sådden och det här var första året då jag kunde så utan stolpar …