Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Ekobonden blir ekobonde

Eko och eko – menar man ekoLOGISK eller ekoNOMISK ? Det lutar åt att den eko(nomiska) bonden snart får bli eko(logisk) bonde om gödselpriserna stiger ännu mer. Visst har vetepriserna stigit också men om man köper gödsel på hösten så sprider man den på våren och skördar nästa höst. Därefter ligger vetet alltid hos oss i lagret till nästa vår – ibland nästa höst. Så då man gör beslutet att köpa gödsel så borde man kunna se ett till två år in i framtiden ifråga om vetepriset …

Nå det är ju helt omöjligt att veta. De senaste åren har priset hoppat upp och ned som en tosing så försök nu sedan göra ett förståndigt köpbeslut. I värsta fall kommer man i otakt och köper dyr gödsel och säljer vetet billigt. Eller så måste man ha minst två års gödsel i lager.

Men i dag kom husblaskan Landsbygdens Folk (det är vi det) och där fanns en artikel om en bonde som minskat kraftigt på handelsgödseln och i stället använder blålusern som gröngödsling. Jag satte ju 50 % i gröngödslingsvall i våras och det var ett bra beslut men jag använde traditionell timotej och klöverblandning.

Men blålusern klarade den extremt torra sommaren eftersom den har rötter som går hela två och en halv meter ned i jorden. Och producerar mellan 80 och 120 kg kväve per hektar. Nästa vår blir det att experimentera med olika kvävefixerande växter – man vet aldrig vad som fungerar på våra lerjordar. Men Yara (f.d. Kemira som nån gris i regeringen gav bort åt Yara) får snart se sej om efter andra kunder. Här har de inget att göra med sin plocka-pengar-politik.

På längre sikt kan det också vara bra att öva sej att vara oberoende av handelsgödsel som knappast kommer att bli billigare. Jag blir knappast ekologisk bonde enligt paragraferna och jag tänker alls inte binda mej till några regler som skrivbordsgänget gjort upp utan fortsätter att använda det sunda bondförnuftet i stället. Men tanken att odla “heimlaga” tilltalar mej absolut. Så om man kan ersätta inköpta varor med eget arbete och nya högteknologiska (he-he) metoder så gör jag det även om jag förlorar någon euro per hektar.

Huka er ekobönder – här kommer ekobonden !

Priserna fortsätter höga

Spekulanterna lär ha dragit sej ur vetehandeln men priserna har inte gått ned. De som väntat sej en upprepning på år 2008 då priserna steg snabbt och lika snabbt gick ned kanske får vänta förgäves. Societe Generale har nu varnat för att priserna fortsätter höga in i år 2012. Analyserna visar att en bra skörd inte räcker till för att lappa det hål som årets usla skörd förorsakade.

Dessutom räknar man med att efterfrågan stiger hela tiden så det behövs flera rekordskördar i rad för att hålla lagren fyllda. Societe Generale förutspår osäkerhet och nervositet på vetemarknaden ända in i år 2012 med höga priser. Bara extra bra väderlek kan få lagren tillbaka till normal nivå och en medelmåttig skörd nästa år skulle kunna få priserna att stiga ännu mera.

I England steg priserna ordentligt då analyserna visade att landet kanske måste gå över till import nästa år. Lagren räcker knappast fram till nästa skörd. Problemet är att det inte finns alltför mycket utbud på marknaden vilket förstås höjer priserna. Man undrar hur det ser ut i Finland som ju fick sin sämsta skörd det här århundradet. Det kanske inte blir så billigt att importera.

Europa har exporterat en hel del men Societe Generale varnar för fortsatt export. Lagren är nu nere i 8,6 % av konsumtionen vilket är lägre än år 2008 då Parisbörsen gick upp till 300 euro per veteton.

De som överlägset förklarat att vi inte behöver jordbruksproduktion i Finland för “det är billigare att importera” kanske får tänka om litet. Vetepriset är nu 172 euro i Finland (Avena) men 228 (A-weizen, 13% protein, 250 falltal) i Hamburg. Och så kommer frakten till. Blir det brist så finns det inget att importera för varje land ser först till sin egen befolkning.

Det går fort att lägga ned produktionen men lång tid att börja på nytt – och nya bönder producerar inte lika billigt som vi. Unga människor vill ha lön för sitt arbete.

Att elda med ved

Vi fascineras av elden och flammorna. Som fyraåring satt jag långa tider och tittade på elden i kakelugnen med min mamma oroligt svassande omkring (jag lär ha satt händerna mot den brännheta luckan som två-åring och stod och skrek tills någon ryckte bort dem). Jag minns ännu klart hur glöden falnade långsamt. Egentligen var det mycket bättre än TV.

Sist och slutligen eldar vi inte så många dagar om året i spisen och kakelugnarna (som till all tur finns kvar) men vid temperaturer under -20 grader så är det en välkommen tillskottsvärme. Och så har vi massor av ved (mest skräpved) som borde brännas upp. Snål som man är så vill man inte elda åt kråkorna utan tycker den kunde vara till nytta.

Eldandets teori är enkel:

1. Trä skall värmas upp till antändningstemperatur 400-500 grader för torrt trä.

2. Vatten brinner inte.

3. Värmen far uppåt.

4. Det behövs syre (luft).

Det räcker som teori. Här kan man dra praktiska slutsatser som att det inte lönar sej att försöka tända på en stor klabb direkt med en tändsticka. Våt ved är ganska hopplös. Inte heller är det smart att försöka tända på uppifrån. Packa inte så tätt att elden inte får luft.

Så vi spjälker en massa tunna stickor som vi radar till ett litet bo under veden. Man kan lägga ett vedträ tvärsöver först så det finns utrymme för tände under veden. Eller låta övre vedvarvet komma litet längre ut. Med torr ved och små stickor skall det gå bra att tända med en enda tändsticka. Och så måste man förstås ha drag i spisen för att det skall fungera.På vintern brukar det inte vara problem om man har öppnat spjället. Eventuella kalluftproppar får man bort genom att bränna tidningspapper direkt i pipan.

Bensin skall man absolut inte börja tända med ifall man tänkt leva till hög ålder. Om den förgasas så exploderar den vid första gnistan. Spänta hellre litet mindre stickor.Om man fryser så är det bäst att hugga ved tills man fått elden att ta sej. Då har man ett litet lager och blir ganska varm.

Då man fått de små stickorna att brinna så matar man på med litet större stickor och då elden brinner ordentligt kan man börja lägga på större klabbar.

Nu är rätta tiden att hugga ved. Klabbarna spricker bra i kölden och så får man varmt själv. Men se till att yxan är ordentligt fastkilad i skaftet. Bäst är att ingen finns i närheten – speciellt inte bakom eller framför. Och om man håller i yxskaftet med bägge händerna så är det ganska svårt att hugga av tummen. Stå breckåmbeina (bredbent) och se till att yxskaftet är vågrätt då yxan träffar klabben. Skaftet skall absolut inte vara högre än yxhuvudet för då är benet i fara om yxan slinter.

Nu har det blivit litet varmare redan. Som värst hade vi -23,4 här. Februarikyla i november. Få se hur resten av vintern ser ut …

Svalt och skönt

Som Sonja skrev så är det ganska skönt jämfört med sommarens hetta – speciellt sedan här nästan slutat blåsa. Det är -15 nu men det är väl inget. Däremot förstår jag inte hur Sonja kan klara av blåsten i skären – så landkrabba är jag nog att jag skulle bli tvungen att gå omkring i dykardräkt i sådant väder.

Men här har jag tagit in filttossorna, fårskinnspälsen och ludimyssån. Filttossorna har jag använt men pälsen vågar jag inte sätta på förrän det blir under 20 grader kallt. Den är nämligen något oerhört het – vid varmare väder så rinner bara svetten. Möjligen får jag tillfälle att använda den på måndag och tisdag då Lantbruksvädret lovar -22 grader.

Byggandet går långsamt eftersom man hela tiden måste in i pannrummet och värma upp sej. Men inte för länge för då börjar svetten lacka och det är ingen bra idé då man skall ut igen. Plötsligt märkte jag att luftintaget till pannrummet blir igensatt då lagret blir färdigt. Planeringsmiss – men efter en tur till datamaskinen och CAD-programmet så visar det sej att problemet går att lösa. Sådana små bekymmer dyker det upp hela tiden så byggar-jaget får sitta och dricka öl tills planerar-jaget har löst problemet. Som bonde utvecklar man lätt inte bara två utan en hel massa olika personligheter på grund av alla roller man måste spela.

De närmaste dagarna blir mest vedklyvning och eldning. Man säjer att vedeldning ger dubbel värme: Först då man klyver veden och sedan då man eldar med den. Men det går riktigt bra att klyva ved nu. I kölden spricker klabbarna lätt.

Hönsburen

Som sagt så byggde jag en “hönsbur” på 90-talet åt min mamma som var passionerad skogsbrukare. Men fötterna klarade inte mera av att gå i den ojämna skogen (hon var över 90 år) och jag byggde då hönsburen på en lastpall så jag kunde transportera den bak på traktorn.Senare då vi började svetsa fiberkabel så byggde jag om den till svetsbur.

Förrän jag byggde om buren med arbetsbord så liknade den faktiskt en hönsbur – därav namnet. Den har en bänk från den gamla Ducaton (paketbilen) med säkerhetsbälte och allting. Från Biltema köpte jag en “intercom” – en grej med hörlurar och mikrofon som var avsedd för motocykel så föraren kunde prata med passageraren. Jag slaktade hörlurarna och satte in dem i vanliga hörselskydd och förlängde sladden så jag kunde prata med min mamma då jag satt i traktorn och hon i hönsburen.

Min mamma ville alltid komma ut i skogen och se på hyggena. Hon var aktivt med i skogsbruket så länge fötterna tillät det. Det måste vara ett släktdrag för den Mickelska släkten har sysslat en hel del med skogsbruk. Så jag körde hönsburen på pallgafflarna (väl fastskruvad) på krypväxeln genom skogen och berättade för min mamma vad vi hade gjort. Hon var då redan så dålig att hon inte orkade kliva upp i traktorhytten. Men nu kunde hon följa med skogsarbetet i alla fall. Huvudet och humöret var det inget fel på.

Då jag byggde om hönsburen så ändrade jag bara bakändan och satte in ett bord för fibersvetsen. Under bordet blev det utrymme för lådor med nödvändiga verktyg, en ackumulator och en fotogenkamin. Den ger så mycket värme att man måste klä av sej tröjan mitt i vintern. Och hela bakändan måste vara öppen så man får in kablarna och ut den färdigt svetsade skarven. Som tätning använder jag en bit av en lättpresenning. Det finns en stor mängd lysdiodlampor för arbetsbordet eftersom de drar mycket litet ström och man måste ha god belysning för optisk fiber som ju är tunnare än ett hårstrå …

Men snart måste hönsburen byggas om igen. Den börjar helt enkelt skiljas åt efter att i många år ha hoppat över stock och sten i östra Nylands skogar och åkrar. Där jag har svetsat kommer ingen med någon bil – ens en fyrhjulsdriven. Den nya skall blir starkare och framför allt tätare. Isolering behövs inte men då det blåser så blir det svinkallt inne i hönsburen. Den var ju trots allt hastigt ihopslagen av litet bräder och skivor.

Ja, och så skall hönsburen i framtiden också fungera som “manskapsskjul” i skogsbruket. Det är bara att lämna den i skogen – den är gjord att klara belysningen med en acku som ytterst sällan behöver laddas och värmen få man från fotogenkaminen. Det blir varma kaffepauser snart … (inte alltid så bra för då kan de bli långa).

Hemska huspriser

I går var jag och tittade på ett hus som ungdomarna funderade på att köpa i Sibbo. Men priset var detsamma som för ett större jordbruk – med ett stort hus. Det är ju helt sjuka bostadspriser kring Helsingfors just nu. Jämfört med 70-talet har de stigit ungefär 20 gånger fastän inflationen inte alls varit så stor. Man måste räkna med att punga ut nästan en halv miljon euro om man inte köper något fallfärdigt mögelhus från 70-talet.

Det var dessutom frågan om den del av Sibbo som ockuperats av rövarbaronerna i grannstaden som ville ha fler fina sjötomter. Enligt min mening är det alldeles för nära till rövarnästet men vad skall ungdomarna göra då deras arbeten finns där.

Jag hade nog räknat ut att de skulle ha fått ett stort fint hus på 300 kvadrat plus ett par hundra hektar skog för samma pris i Norrland där de dessutom har optisk fiberkabel (det har de inte i “storstaden”). Norrland var ju de första som för tio år sedan byggde fibernät i byarna då de flesta aldrig ens hört talas om det. Därifrån fick vi också idén att bygga i Hindersby.

Men arbetsgivarna är litet efterblivna än och fattar inte att de kan spara stora pengar på att låta folk jobba på distans. Inga dyra hyror för arbetsutrymmen. Tekniken går snabbt framåt men problemet är människan som är en ganska så trög varelse. Troligen går det en eller två generationer till innan de tekniska möjligheterna börjar utnyttjas. Men senast då dagens skolelever blir beslutsfattare så är det slut på det gamla att tränga in alla på samma ställe. På samma sätt som det inte mera finns några brukssamhällen där ångvisslan på morgonen kallade alla till arbetet.

Men det tycks vara mycket svårt för människan att fantisera om nånting som inte ännu finns. Alla tror att allting fortsätter som förut – men små förändringar. Det gör det ju inte om vi ser bara hundra år bakåt så har omvälvningarna varit många och stora. Också inom jordbruket.

Då allting sker över nätet så finns det ingen orsak att vara bankens slav resten av livet utan man kan lika bra flytta långt bort och köpa ett jättehus billigt och bo mitt i naturen – samtidigt som man har tillgång till nästan alla tjänster. Kolla bara om 50-100 år så får ni se !

Jordbruket då ? Ja, behovet av livsmedel ökar brantare än produktionen så priserna bara stiger och vi blir rika som troll allihopa. Kolla bara om 50-100 år så får ni se !