På återseende – får man hoppas

Jag skall inte resa bort men i morgon hamnar jag på ögonoperation. I värsta fall så blir jag mer eller mindre blind och det kan ta tid innan jag lär mej använda en specialdatamaskin för synskadade med Brailletangenter.

Det lär vara en snabb rutinoperation men eftersom jag har sjukhusskräck så tvivlar jag på det. Bara 2 % får problem av en sådan operation – men 2 % är ganska mycket. Brorsan var redan och opererade sina ögon (gråstarr) och det gick bra men det är som på börsen: Man vet inte om det går bra i framtiden fastän det tidigare har gått bra.

Orsaken till att jag alls gått med på en operation är tvånget att förlänga körkortet. Utan körkort är man illa ute på landsbygden. Bernet tog bort de sista bussarna så någon kollektivtrafik kan man inte använda. Kommunerna och staten spara bort resten. Det enda som blir kvar är barnen och de har minsann bråttom annars också.

Egentligen klarar jag mej bra ännu men det är bäst att inte ta någon risk. Det är svårt att se fåglar på långt håll men det gör detsamma. Man kan bygga och skruva ganska bra. Jag minns att Gamal Stenberg såg ganska dåligt men han klarade av att kila sten till byggen genom att med fingrarna känna hur stenens ådring gick. Fast det är ju en fördel att kunna läsa skyltarna då man kör bil.

Jag läste nyligen om vardagen före fotogenlampans tid. Vanligt folk hade inte råd med ljus utan det gällde att spänta pärtor av kådrik tall om man ville ha ljus efter det att solen gått ned. Men folk lärde sej att uträtta en massa sysslor i mörker. Men fick minnas var allt fanns och känna sej fram. I nödfall fick man ta pärtan i munnen om man skulle bära nånting med båda händerna. Och det gällde att snabba på då man uträttade sina behov så att en pärta räckte till.

Hela livet har jag varit närsynt och det skulle en operation kunna ändra på. Men jag vill ha kvar mina glasögon. De är ett bra skydd då man svetsar och smärglar. Visst har vi skyddsglasögon men dem glömmer man vanligen att ta på. En del av mina gamla glasögon har fläckar brända av svetsloppor som annars hade hamnat i ögonen.

Dessutom har man inbyggda förstoringsglas då man är närsynt. Det är bara att ta bort glasögonen om man vill se närmare på nånting. Det är mycket praktiskt då man svetsar optisk fiber där trådarna är tunnare än hårstrån. Minus 10 som jag nu har är i alla fall litet överdrivet och då är linserna redan extra dyra men minus fyra skulle kunna vara praktiskt.

Som det nu är så gör gråstarren att det inte hjälper att ta bort glasögonen – man ser ändå inte tydligt. Det är förstås bättre att se dåligt än inte alls så det är en risk man tar. Om ni inte ser något inlägg från mej mera så gick operationen i putten. Men jag hoppas i alla fall på ett återseende …

Paketbilsepokens fjärde del

Förr var paketbilar ganska ovanliga i jordbruket. Transporterna sköttes mest med traktor och släpkärra om man inte fick in sakerna i en personbil. Det var inte små saker man fraktade med personbil – jag körde hem ett helt tak till rian med min Lada år 1977. Det var en oförglömlig färd för jag fick köra i snigelfart från Borgå och hade en mängd ilsket tutande lastbilar bakom mej fastän jag stannade vid varje busshållplats för att släppa förbi dem. Ett under att fjädringen höll men bilen låg väl direkt på bakaxeln.

Senare började de små flakbilarna bli vanliga men vi skaffade aldrig en sådan. De inte var mycket bättre an en gammal Lada. Däremot började jag titta på paketbilar av litet större modell. De små japanska var inget att ha. Till sist hittade jag en förmånlig begagnad Fiat Ducato år 1991. Den började tillverkas 1981 då Fiat tillsammans med Citroen och Peugeot byggde en gemensam fabrik för paketbilar. Det är precis samma bil med undantag för motorerna och en del småsaker. Se Sista resan för vita Ducato

Tyvärr så rostade balkarna sönder ganska fort så den måste bytas ut redan 1997 till den röda Ducaton som var tillverkad 1992 så den hade precis samma kaross som den första. Det var viktigt eftersom jag hade byggt en ordentlig inredning med isolerat golv, tak och väggar och dessutom husbilsinredning med värme och diskbord och säng. Då gick den att flytta till den nya Ducaton utan större förändringar. Speciellt golvvärmen från motorn var lätt att flytta.

I den röda Ducaton bodde jag då jag arbetade i Otnäs. Jag parkerade den utanför labbet och sov där. Tidigare hade jag sovit i källaren till vår bostad på Skepparegatan men där var så kallt att man måste sova med ludimyssån (pälsmössan) på om vintern. Dessutom gick det tid förlorad på att åka fram och tillbaka.

Nu håller jag på att riva bort allt jag satt in i den röda Ducaton och flyttar en hel del till den fjärde Ducaton. Tyvärr är den alldeles annorlunda byggd så isolering och skivor kan inte flyttas. Den blå Ducaton var redan så annorlunda att den aldrig blev inredd. Av all modellerna var den röda den bästa. Den kunde man stå rak i trots att den var så låg utanför att den gick som personbil på Viking Line. Den var dessutom så lång att jag kunde köra 4,6 meters bräder inne i bilen (mellanväggen var borttagen).

Tre generationer

Den blå Ducaton köpt 2010 (årsmodell 2006) var ett snabbköp eftersom den röda inte mera gick igenom besiktningen. Den är den minsta och egentligen för kort eftersom man inte får in tre meter långa saker i den. Höjden är också usel men i den generationens modeller var följande höjd för hög. Det hade blivit grymt dyrt att ta över den på färjan och vi körde ofta material till vårt hus i Sverige. Annars är den mycket trevlig att köra. Den är faktiskt bättre än den nyaste modellen. Den är fortfarande besiktad men i förra besiktningen fanns det ett stort rosthål i balkarna som kostade en hel del att lappa ihop. Och det lönar sej inte att svetsa plåtar på en bil – det blir bara nya hål bredvid de lappade.

Den nyaste modellen från år 2015 är betydligt större inuti än den blå. Den är högre, bredare och längre så nu ryms tre meters saker inne i bilen – till exempel propsar (massaved) om man nu vill köra dem. Den har också betydligt starkare motor – en Euro 5 typs 130 Multijet på 96 kW. Det är alltså modell III som fått ansiktslyftning år 2015. Och till den flyttar jag nu över speciellt de elektriska installationer som jag gjorde på den röda Ducaton.

Alla tre bilarna går att köra med men den röda är inte besiktad, Så den ska så småningom åka iväg till paketbilarnas himmel bara jag nu hinner plocka bort allt möjligt användbart från den. Det har varit intressant att se vad som installerades i slutet på 1990-talet. Då fanns den ingen navigator och radion var av modell äldre – visserligen med CD-växlare men den är också helt föråldrad nu då allting finns på en liten sticka (några hundra CD). Och så fanns där en magnetisk kompass så att man i mörker och regn visste åt vilket håll man körde …

Motorhemmet rivs …

Det är en hel del arbete som går förlorat nu då allt måste rivas. Inredningen är i prima skick men bilen håller inte längre (karossen). Motorn går bra – den startade direkt då jag skulle köra in den i verkstaden. Det är ett grymt slöseri att bygga bilar som inte håller minst 50 år.

Den nya bilen får knappast isolering eftersom det är för mycket arbete för enbart 10-15 år. Även om jag genast lät den rostskyddsbehandlas så blir den knappast evig den heller. Litet surt för en gammal bonde som bygger hus som skall hålla i hundratals år.

Men så kom jag på en galen uppfinning (igen). Man kan ju sätta upp ett tält inne i bilen och isolera det ordentligt. Styrox och tjocka madrasser under och en matta av polyetenskum runt tältet borde ge ganska bra isolering. I stället för att tälta i regn och blåst så kan man tälta inne i bilen. En paketbil utan isolering är fruktansvärt kall men det blåser och regnar inte inne i den.

Tälta i bilen

Vårt gamla tält från 1980-talet (före den första paketbilen) passade precis in i den nya bilen då jag kapade bågarna 20 cm i nedre ändan.

Nu har jag egen elcentral kopplad direkt till ackumulatorn. Backkameran är också kopplad till centralen och nu fungerar den fast motorn är igång. Tanken är att dessutom koppla reläer som styrs från tändlåset och från generatorn. Då slipper man alla “datorstyrda” spänningar som mest bara krånglar. Det är också problem att koppla till ledningar som är alldeles för inbyggda på nya bilar. CAN-buss (digitala styrsignaler) gör inte saken enklare även om det finns dekodare. Det finns att köpa verktyg som kan programmera om hela halva bilen men jag håller mej till mitt eget system så jag vet precis hur det fungerar.

Nu har jag kört så mycket med den nyaste Ducaton att jag kan säja att den föregående är bättre att köra. Pedalerna är bedrövliga på den nya speciellt kopplingen där foten rutschar fram över pedalen. Körriktningsvisaren är på fel plats. Där den borde finnas har de satt farthållarspaken. Ratten är mindre och man får vara försiktig så man inte rör den för mycket och kör i diket men det är väl mest fråga om vana. Radion är usel och USB-kontakten fungerar inte. Fast radion hade jag tänkt byta ut i alla fall till en Androidenhet. Jag använder sällan radio. Körställningen är ganska bra i den nya men den är bättre i den äldre.

Annars så svänger den nya bra även om bakhjulen lätt kör över nånting i svängarna. Men det är jag van från röda Ducaton som också var extra lång. Lastutrymmet är fint men bakdörren skall man slå fast riktigt hårt – annars gnäller systemet att den är öppen. Det är ju en bra funktion för i den gamla måste jag sätta in lampor som visade om bakdörrarna var öppna efter det att jag kört en hel del utan att stänga dem. Bältesskrikaren tänker jag stänga av med en strömbrytare. Då man ska hoppa av och på hela tiden så blir man allvarligt sur på skriket. Det går att stänga av det men det är en besvärlig procedur, Signalhornet skall jag koppla så att det bara fungerar då strömmen är påslagen. Det är ett elände om man råkar luta armen mot ratten på parkeringsplatsen.

Jag vill inte påstå att Fiat Ducato är den bästa paketbilen. Orsaken till att jag köpt fyra är närmast lättja. Det är lättare att reparera dem då man är van vid tillverkarens lösningar och har en hel del reservdelar i lager. Att sätta sej in i en ny konstruktion tar en massa tid. Det räcker bra med de förändringar man gjort mellan de olika modellerna.

Egentligen borde jag bygga på huset ännu men det har varit så regnigt att det mest blivit inomhusarbete. Och idag måste jag ta det lugnt enligt tandläkarens order så här sitter jag och skriver fast värmepannan är avstängd. Jag fick i alla fall ett nytt kugghjul så det skall installeras så vi får värme i huset. Även om köksspisen värmt mycket bra.

Nu blir det höst

Det har varit ovanligt varmt. Vi har inte haft frost ännu – först på lördag utlovas minusgrader. Det brukar vanligen vara nån frostmorgon i augusti eller september men i år har vi kommit till mitten av oktober förrän det blivit kallt. Det märks också på att jag inte behövt sätta på värmen i huset än. De senaste dagarna har jag visserligen eldat i spisen i köket på morgonen men det har räckt till ända tills nu.

Om man ser på kurvorna från väderstationen så har temperaturen varit ganska stabil ända fram till omkring den 9 oktober varefter den börjat sjunka. Nu blir det att sätta in dubbelfönster och så småningom sätta på värmen från flispannan. Vi har inte speciellt varmt inne utan +19-20 grader räcker bra till. Det har gått bra utan extra värme och i sovrummet vill jag ha ganska svalt för då sover jag bättre.

I verkstaden är det bra om det inte är för varmt så där jobbar jag helst under +15 grader. I förra veckan körde vi in tröskan i ladan för vinterförvaring och det är alltid krångligt eftersom det bara finns några centimeters marginal. Vi måste vara två för att sikta in den. Det gick i alla fall bra med första gången även om det bara blev en centimeter luft på ena sidan. Man flyttar ju inte en så stor maskin sidledes annat än genom att köra ut tillbaka och sikta in sej på nytt.

Tröskan i vinterförvar

Luckorna är öppna så att gnagarna inte kan härja ostraffat. Våra katter brukar hålla till i ladan men trots det hade nån mus i fjol gett sej på isoleringen under instrumentpanelen. Till all tur var ledningarna oskadade. På den nyare tröskan är det svårt för katterna att komma in under instrumentpanelen även om jag lämnar luckan öppen. Kanske jag borde bygga en stege för katterna ? Mössen hittar nog en väg in i alla fall.

Det har varit varannandagsväder med omväxlande sol och regn. Då det regnat har jag flyttat mina installationer från den gamla Ducaton till den nya. Backspegel finns det inte på den nya så jag installerade en backkamera. Den fungerar bra – tills motorn är igång. På nätet diskuteras samma problem så det verkar inte vara ovanligt. Det är möjligt att det beror på PWM-tekniken som används i en del bilar. PWM (Pulse Width Modulation) betyder att man i stället för likström skickar pulser av olika bredd. På det sättet kan man reglera till exempel en lampas ljusstyrka. Men det stör lätt videosignalens synkronisering.

Nu har jag dragit tjocka ledningar direkt från ackumulatorns poler till en egen central. Därifrån drar jag egna ledningar (både +12V och jord) direkt till kameran och till skärmen. Om det inte hjälper så sätter jag in avstörningskondensatorer och i värsta fall en stabilisator. Men en ackumulator är en ganska bra stabilisator i och för sej. Den har tyvärr ett ganska högt motstånd på högre frekvenser så en keramisk kondensator kan behövas för att får bort alla störningar. Elektroniken i nyare bilar är inte bara till fördel.

Ibland undrar man vad man egentligen gjort under hela hösten efter tröskningen. Ofta blir det små arbeten som skjutits upp då man haft bråttom. Jag hjälpte också brorsan med deras nya tvättrum som är helt ombyggt. Det hade blivit litet fuktigt i hörnet och myrorna hade börjat bygga där. Men det var inte så stor del av en stock som behövde förnyas. Det är 30 år sedan det byggdes och då användes ännu plast och mineralull som nu är borttagna och ersatta med material som andas.

Och så har vi skjutsat de bättre hälfterna. Bägge lyckades vricka foten och fick till och med brott på något ben. Ett tag så tävlade vi här hemma om vem som haltar mest då jag fick en släng av ischias (jag borde inte lyfta tunga stockar). Men nu skuttar vi åter omkring som kalvar på grönbete – om man nu överdriver litet.

Verandans väggbräder är nu uppsatta men det saknas ännu litet foderbräden och ett par plåtstumpar. Balkongens räcke skall bli trä utanpå rören men det får vänta till nästa sommar. Räcket av rör satte jag upp för 40 år sedan då jag konstaterade att trä ruttnar och blir livsfarligt. Men det ser ju förfärligt ut så jag satte trä utanpå och det skall jag göra igen – men nu med plåt utanpå. Sedan ser man nästan inte alls att verandan är så gott som helt förnyad.

Verandan är nästan återuppbyggd

Takrännorna på husets baksida väntar ännu på att bli uppsatta för det har varit litet för regnigt de senaste veckorna. Det är inte något större arbete men jag måste vänta med att ta bort ställningarna till dess. Sedan blir det att fundera på vintern som troligen kommer också i år. Man borde gå igenom värmesystemet och se till att det är i skick innan det blir kallt. Det är en hel del småsaker som brukar ta tid.

Ute på åkrarna finns det också arbeten som borde göras men det beror helt på vädret. Jag vill inte köra djupa spår med tanke på direktsådden nästa vår. Om det blir torrt väder så skall halmen hackas och slyet vid skogslaggarna tas bort. En stengrop borde också tömmas och fyllas igen. Men allt beror på vädret …

Den yngre generationen (Henrik) har satt upp ett två meter högt staket runt äppelträden. Vi har haft påhälsning av hjortar och de kan förstöra allting på nolltid. Det var tunga rullar men han satte dem att hänga i rotatorn på skogslastaren och lyckades faktiskt på en dag få hela området inhägnat. Att det var regnigt den dagen ser man på all lera som finns i Belarusens hytt …

Hjortstängsel

Slut på höstarbetet (på åkrarna)

Det har varit ganska fint torrväder här hos oss. Längre norrut har det varit ganska illa och jag känner med er där. Jag fick vetetröskandet undan ganska fort. Det var inte mycket till skörd även om det tycks vara mycket ojämnt. Vissa har fått en ganska bra skörd.

Sedan blev det bråttom att få vallarna slagna. Gröngödselträdan går på sista året så nästa vår måste den brytas. Hur det skall gå vet jag inte men jag siktar på direktsådd – om det nu går. Den fina klövern ligger nu där och ruttnar hoppeligen under vintern. Den borde hackas men om jag kan göra det ännu i höst beror helt på vädret. Jag vill inte köra spår i åkern för sådana är mycket illa för direktsådden.

Vallen måste slås (ganska snygg klöver)

Plöjning blir det inte i höst och jag hoppas att det inte blir nästa vår heller för vårplöjning på våra lerjordar “motarbetar liggväxt” mycket effektivt, dvs. det växer just ingenting alls. Det är en risk som jag tänkte ta i alla fall. Går det illa så förlorar man inte så mycket eftersom vetepriset är uruselt. Vi får leva på pensionen och potatis. Den bättre hälften och barnen såg till att potatisen blev upptagen just före regnat som kom lördag natt. Potatis lär vara den föda som är bäst ifall man inte kan äta mångsidigt. Den innehåller nästan allt som kroppen behöver. Och jag gillar potatis (helst med litet knaperstekt fläsk).

Kvickrotssprutandet gick också ganska bra – eller man kanske borde skriva sprutandet mot baldersbrå för i år var kvickroten inte alls så farlig vilket däremot baldersbrån var. Och jag vill verkligen inte ha övervintrande baldersbrå. Det som är kvar är just gröngödslingsvallen. Det är ingen idé att spruta den förrän de tjocka strängarna med hö är hackade. Potatislandet hann jag inte heller spruta förrän det började regna. Det går att spruta före sådd nästa vår även om det är mindre effektivt.

Jag satte sprutan (800 liter på trepunktslyften) på stora Zetorn för gamla MF165 går med framhjulen i vädret om man sätter mer än 600 liter i tanken. Hydrauliken orkar inte heller lyfta sprutan. Pumpen måste nog förnyas – fastän den bara är 50 år gammal. Nu har det varit så hårda åkrar att det inte blir spår efter stora Zetorn så den fungerar bättre i år. Hytten är också tätare.

GPS:en fungerade hyfsat i år. Noggrannheten var inte den bästa men det var inga 20 meters kast som tidigare. Alldeles nyligen fick Fredrik den nya GPS-stationen att fungera med 2 centimeters noggrannhet men jag hade inte tid att pröva den eftersom regnet hotade.

Vi bygger alltså en GPS-station med RTK som ger centimeternoggrannhet och den kan vem som helst i trakten använda. Men man måste ha en RTK-mottagare. De kan vara ganska dyra även om priserna nu gått ned De är nu ordentligt under 1000 euro och om man riskerar att köpa kinesiskt så kan de vara ännu mycket billigare. Vi behöver inte direkt centimeterprecision även om vanlig GPS med 3-12 meters noggrannhet är för dålig.

Det blev alltså slut på åkerbruket – åtminstone tills vidare. Under veckoslutet hade vi Digiläger på gamla folkskolan där folk fick komma med sina datamaskiner, surfplattor och telefoner för att få hjälp. Och det behövdes tydligen. Åtminstone fick man sitta och prata och svära över de eländiga systemen tillsammans.

Den yngre generationen (Henrik) byggde också en inhägnad för de nyplanterade äppelträden. Två meter högt staket runt allihop kom upp på en dag med hjälp av stora lastaren på Belarus. Rullen var mycket tung men den satte han fast i rotorn på lastaren och kunde sedan lättare rulla ut den. Det går så mycket snabbare för de yngre medan jag haltar omkring med ischias och styv nacke efter vallslåttern. Fast allting börjar bli si som så på den här gamla gubben.

Kubotan med Henrik och ny jordfräs och förstås hunden med …

Det blev verkstadsarbete och i går också litet byggarbete då solen sken och det var varmt. Verandan saknar ännu en del väggbräder och lister. Det är mest potand (petarbete) som passar mej. Jag tänkte få den något så när klar före vintern. Det saknas inte heller verkstadsarbete men man måste bygga då det är torrväder och vara i verkstaden då det regnar.

Mitt i allt kom det en stor grävmaskin som rensade vägdikena – och satte fast trummorna. Så nu blir det spadarbete för att få vatten igenom dem igen. Tyvärr är vissa så dåliga att de troligen måste grävas upp och förnyas.

Även om höstarbetet på åkrarna börjar ta slut för mej så är det ingen brist på sysselsättning.

Hasi för vetetröskningen

I förrgår kväll körde jag den sista veteåkern och den sista lirpån (30 kvadratmeter) i går.

Sista tömningen

Tröskningen gick bra i år men skörden var dålig. Torkan var fatal för våra lerjordar även om vädret var bra för taklagandet. Priserna är nu så usla att det inte ens harmar. Tvärtom funderar jag på att öka andelen vall nästa år. Klövern den växer minsann fint. Det skall i alla fall sprutas ordentligt nu så mycket baldersbrå som det fanns på åkrarna. Man vill absolut inte att den skall övervintra.

Nu gäller det att göra nånting åt grönträdan som skall brytas i år. Jag tänkte försöka med direktsådd – hur det nu sedan skall gå till ?

Trebent tröska

Vad brukar hända på fredag kväll eller lördag ? Jo, tröskan går sönder för den vet att man inte får nånting reparerat på veckoändan. Eller visst får man om man betalar en massa. Nu lovade väderprognosen i alla fall torrväder nästan hela veckan.

Ena bakringen på tröskan lossnade nästan från fälgen på lördagen. Men den fick stå och vänta till måndagen på åkern. Vi tog den gamla frontlastaren och skruvade loss hjulet och körde hem det.

Tröska på tre hjul
Bakhjulet far till himlen

Det tog inte många minuter på däckverkstaden att byta däck på måndag morgon och man kunde i alla fall inte börja tröska så tidigt. Nu har vi all Reno tröskad och då tröskan är rengjord så tröskar vi in Zebra (bara fyra hektar).

Vår värsta leråker Brennendjin var ovanligt dålig i år. Den är mycket känslig för torka och om där inte hade funnits baldersbrå så hade den sett ut som en öken. Det var baldersbrå som hade grott ganska sent för den stod i full blom ännu. Och så fanns där fin klöver.

Baldersbrå med litet vete

Jag hade varit rädd för att vallinsådden inte alls skulle lyckas eftersom det var ganska uselt väder vid sådden (då kylarslangen sprack på stora Zetorn). Men det blev riktigt fin klöver – möjligen på grund av det glesa vetet. Det är bra för den här åkern är nu i grönträda i tre år vilket verkligen behövs. Våra leråkrar är lämpliga för klöver som vanligen växer till en mindre djungel.

Det var verkligen rätt inriktning som farsan och morsan hade med 25 mjölkande kossor. Men de stora investeringar som hade varit nödvändiga gjorde att vi på 70-talet gick över till veteodling. Och nu är det ännu värre att gå över till kossor.

Tre reparationer har det blivit på tröskan i år men det har varit ganska små saker: en kedja, en kylargivare och så bakhjulet. Alla har vi kunnat fixa ganska snabbt. Fast det är inte slut än …