Förr var paketbilar ganska ovanliga i jordbruket. Transporterna sköttes mest med traktor och släpkärra om man inte fick in sakerna i en personbil. Det var inte små saker man fraktade med personbil – jag körde hem ett helt tak till rian med min Lada år 1977. Det var en oförglömlig färd för jag fick köra i snigelfart från Borgå och hade en mängd ilsket tutande lastbilar bakom mej fastän jag stannade vid varje busshållplats för att släppa förbi dem. Ett under att fjädringen höll men bilen låg väl direkt på bakaxeln.
Senare började de små flakbilarna bli vanliga men vi skaffade aldrig en sådan. De inte var mycket bättre an en gammal Lada. Däremot började jag titta på paketbilar av litet större modell. De små japanska var inget att ha. Till sist hittade jag en förmånlig begagnad Fiat Ducato år 1991. Den började tillverkas 1981 då Fiat tillsammans med Citroen och Peugeot byggde en gemensam fabrik för paketbilar. Det är precis samma bil med undantag för motorerna och en del småsaker. Se Sista resan för vita Ducato
Tyvärr så rostade balkarna sönder ganska fort så den måste bytas ut redan 1997 till den röda Ducaton som var tillverkad 1992 så den hade precis samma kaross som den första. Det var viktigt eftersom jag hade byggt en ordentlig inredning med isolerat golv, tak och väggar och dessutom husbilsinredning med värme och diskbord och säng. Då gick den att flytta till den nya Ducaton utan större förändringar. Speciellt golvvärmen från motorn var lätt att flytta.
I den röda Ducaton bodde jag då jag arbetade i Otnäs. Jag parkerade den utanför labbet och sov där. Tidigare hade jag sovit i källaren till vår bostad på Skepparegatan men där var så kallt att man måste sova med ludimyssån (pälsmössan) på om vintern. Dessutom gick det tid förlorad på att åka fram och tillbaka.
Nu håller jag på att riva bort allt jag satt in i den röda Ducaton och flyttar en hel del till den fjärde Ducaton. Tyvärr är den alldeles annorlunda byggd så isolering och skivor kan inte flyttas. Den blå Ducaton var redan så annorlunda att den aldrig blev inredd. Av all modellerna var den röda den bästa. Den kunde man stå rak i trots att den var så låg utanför att den gick som personbil på Viking Line. Den var dessutom så lång att jag kunde köra 4,6 meters bräder inne i bilen (mellanväggen var borttagen).
Den blå Ducaton köpt 2010 (årsmodell 2006) var ett snabbköp eftersom den röda inte mera gick igenom besiktningen. Den är den minsta och egentligen för kort eftersom man inte får in tre meter långa saker i den. Höjden är också usel men i den generationens modeller var följande höjd för hög. Det hade blivit grymt dyrt att ta över den på färjan och vi körde ofta material till vårt hus i Sverige. Annars är den mycket trevlig att köra. Den är faktiskt bättre än den nyaste modellen. Den är fortfarande besiktad men i förra besiktningen fanns det ett stort rosthål i balkarna som kostade en hel del att lappa ihop. Och det lönar sej inte att svetsa plåtar på en bil – det blir bara nya hål bredvid de lappade.
Den nyaste modellen från år 2015 är betydligt större inuti än den blå. Den är högre, bredare och längre så nu ryms tre meters saker inne i bilen – till exempel propsar (massaved) om man nu vill köra dem. Den har också betydligt starkare motor – en Euro 5 typs 130 Multijet på 96 kW. Det är alltså modell III som fått ansiktslyftning år 2015. Och till den flyttar jag nu över speciellt de elektriska installationer som jag gjorde på den röda Ducaton.
Alla tre bilarna går att köra med men den röda är inte besiktad, Så den ska så småningom åka iväg till paketbilarnas himmel bara jag nu hinner plocka bort allt möjligt användbart från den. Det har varit intressant att se vad som installerades i slutet på 1990-talet. Då fanns den ingen navigator och radion var av modell äldre – visserligen med CD-växlare men den är också helt föråldrad nu då allting finns på en liten sticka (några hundra CD). Och så fanns där en magnetisk kompass så att man i mörker och regn visste åt vilket håll man körde …
Det är en hel del arbete som går förlorat nu då allt måste rivas. Inredningen är i prima skick men bilen håller inte längre (karossen). Motorn går bra – den startade direkt då jag skulle köra in den i verkstaden. Det är ett grymt slöseri att bygga bilar som inte håller minst 50 år.
Den nya bilen får knappast isolering eftersom det är för mycket arbete för enbart 10-15 år. Även om jag genast lät den rostskyddsbehandlas så blir den knappast evig den heller. Litet surt för en gammal bonde som bygger hus som skall hålla i hundratals år.
Men så kom jag på en galen uppfinning (igen). Man kan ju sätta upp ett tält inne i bilen och isolera det ordentligt. Styrox och tjocka madrasser under och en matta av polyetenskum runt tältet borde ge ganska bra isolering. I stället för att tälta i regn och blåst så kan man tälta inne i bilen. En paketbil utan isolering är fruktansvärt kall men det blåser och regnar inte inne i den.
Vårt gamla tält från 1980-talet (före den första paketbilen) passade precis in i den nya bilen då jag kapade bågarna 20 cm i nedre ändan.
Nu har jag egen elcentral kopplad direkt till ackumulatorn. Backkameran är också kopplad till centralen och nu fungerar den fast motorn är igång. Tanken är att dessutom koppla reläer som styrs från tändlåset och från generatorn. Då slipper man alla “datorstyrda” spänningar som mest bara krånglar. Det är också problem att koppla till ledningar som är alldeles för inbyggda på nya bilar. CAN-buss (digitala styrsignaler) gör inte saken enklare även om det finns dekodare. Det finns att köpa verktyg som kan programmera om hela halva bilen men jag håller mej till mitt eget system så jag vet precis hur det fungerar.
Nu har jag kört så mycket med den nyaste Ducaton att jag kan säja att den föregående är bättre att köra. Pedalerna är bedrövliga på den nya speciellt kopplingen där foten rutschar fram över pedalen. Körriktningsvisaren är på fel plats. Där den borde finnas har de satt farthållarspaken. Ratten är mindre och man får vara försiktig så man inte rör den för mycket och kör i diket men det är väl mest fråga om vana. Radion är usel och USB-kontakten fungerar inte. Fast radion hade jag tänkt byta ut i alla fall till en Androidenhet. Jag använder sällan radio. Körställningen är ganska bra i den nya men den är bättre i den äldre.
Annars så svänger den nya bra även om bakhjulen lätt kör över nånting i svängarna. Men det är jag van från röda Ducaton som också var extra lång. Lastutrymmet är fint men bakdörren skall man slå fast riktigt hårt – annars gnäller systemet att den är öppen. Det är ju en bra funktion för i den gamla måste jag sätta in lampor som visade om bakdörrarna var öppna efter det att jag kört en hel del utan att stänga dem. Bältesskrikaren tänker jag stänga av med en strömbrytare. Då man ska hoppa av och på hela tiden så blir man allvarligt sur på skriket. Det går att stänga av det men det är en besvärlig procedur, Signalhornet skall jag koppla så att det bara fungerar då strömmen är påslagen. Det är ett elände om man råkar luta armen mot ratten på parkeringsplatsen.
Jag vill inte påstå att Fiat Ducato är den bästa paketbilen. Orsaken till att jag köpt fyra är närmast lättja. Det är lättare att reparera dem då man är van vid tillverkarens lösningar och har en hel del reservdelar i lager. Att sätta sej in i en ny konstruktion tar en massa tid. Det räcker bra med de förändringar man gjort mellan de olika modellerna.
Egentligen borde jag bygga på huset ännu men det har varit så regnigt att det mest blivit inomhusarbete. Och idag måste jag ta det lugnt enligt tandläkarens order så här sitter jag och skriver fast värmepannan är avstängd. Jag fick i alla fall ett nytt kugghjul så det skall installeras så vi får värme i huset. Även om köksspisen värmt mycket bra.
