Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Bilarna höll på att ta slut

Visst kan man lappa ihop maskiner i det oändliga men i något skede blir det dyrare än att byta till litet nyare. Våra bilar höll på att ta slut. Ducaton gick igenom besiktningen i fjol först efter svetsning av balkarna för 1000 euro – fastän det är en nästan ny bil från 2006. Och då plåtarna ger upp så börjar bilen var nära sitt slut. Sedan ville Volvo 850 från 1996 inte starta mera. Henriks bil kan man inte heller låna för den ena är på verkstaden och den andra måste de ha.

Då jag insåg att Ducatons plåtar började rosta sönder så såg jag förstås mej omkring efter en litet nyare Ducato. Det var inte så lätt för nu sitter alla och pantar på sina gamla bilar och ingen vågar köpa ny. I nästan ett år har samma bilar varit till salu och det är sällan som nya kommer till. Priserna på Fiat Ducato har varit ganska höga för den nyare modellen. Men jag vill ha en som är från 2015 eller senare eftersom det kom en del förbättringar då. Det var en liten förbättring av Ducato III (som kom år 2006) så jag räknar med att en del barnsjukdomar tagits bort och eftersom det inte är en helt ny modell så borde det inte ha kommit nya barnsjukdomar.

Jag började redan fundera på att satsa litet för att få igenom den gamla Ducaton i besiktningen ännu en gång för jag ville inte gå över 12500 euro med moms (10000 utan) och det var vanligen närmare 18000 som man ville ha för årsmodell 2015 eller nyare. De gamla modellerna fick man nog billigt men jag har redan en gammal Ducato II. Så då jag hittade en Ducato 2015 för 12500 så ringde jag direkt. Den fanns i Kangasala och hade ursprungligen kostat närmare 18000 euro.

Att köpa begagnat är att vänta och vänta och sedan blir det bråttom. Jag har väntat på lämpliga maskiner i många år. Rapiden tror jag att jag väntade i tio år på innan jag hittade en tillräckligt billig och bra. Man får inte slöa till om man köper begagnat utan måste kolla priserna och utbudet nästan varje dag. Till all tur hittar man numera maskinerna ganska lätt på nätet med bra beskrivningar och prisuppföljning.

Det tog nog emot att byta en så ny bil men att lappa den för 1000-2000 euro per år gör att en nyare blir billigare. Sedan är det också otrevligt att köpa nyare bilar som ofta är av sämre kvalitet och fulla med känslig och krånglande elektronik som man inte kan laga själv (även om jag är elektronikingenjör) och som vanligen är dyr att reparera dvs. de byter bara hela moduler.

Visst blir en del saker bättre i de nya bilarna men vissa saker blir sämre. Hård prispress gör att de byggs för att hålla bara tio är eller mindre. Som jag tidigare skrivit så måste man köpa maskiner enligt hur de kan repareras – strunt i maskinens egenskaper. Så jag kollade att det nu finns reparationshandböcker för Ducato III och så läste jag handboken för den nya bilen (de finns på nätet).

En sak som jag då märkte är att nyckeln är en riktigt komplicerad och dyr sak. På Fiat forumen så klagade folk på att Fiat är svindyrt då det gäller att få nya nycklar eller reparera gamla – eller helt enkelt bara komma in i och starta bilen då nyckeln krånglar. Det har också andra märkt så det finns nu oberoende firmor som lever på att billigare än Fiat hjälpa folk med nycklarna. I Linköping finns det till och med en firma som kommer hem (eller var bilen nu stannat) och lappar ihop nyckeln relativt billigt. Och programmerar reservnycklar. Den nya nyckeln är ju en datamaskin som diskuterar med bilens datamaskin och byter kod varje gång man använder nyckeln. Även om nån skurk kan läsa av koden från fjärrstyrningen så är den värdelös. För en sådan reservnyckel kan Fiats märkesverkstad ta upp till 500 euro … Eller mer.

Den nya Ducaton är importerad från Danmark där den fungerat som leasingbil och sålts på auktion. Leasingfirmorna vill inte ha äldre bilar men de håller dem vanligen också i ganska bra skick. Bilen såg bra ut och allt verkade fungera. Man vet förstås inte hur bra en bil är förrän man kört slut den. Den nya modellen har en sjätte växel vilket är bra för vi kör ofta långa vägar utom då vi åker till butiken . Den var körd 137000 kilometer vilket är ganska litet för en diesel. Sedan är det numera vanligt att det inte finns reservhjul men jag kollade att det finns plats att sätta in ett så jag plockar det jag har i gamla Ducaton och flyttar det.

Men motorrummet blir allt mindre för varje modell. Jag har haft tre Ducato (den nya är den fjärde) och i den första modellen fanns det massor med utrymme – men inte nu mera. Det blir inte roligt att reparera nånting. Motorn är på 2,4 liter medan den gamla Ducaton bara hade 2,0 liters motor vilket har varit för litet. Den nya är också litet längre vilket är bra då man får 312 cm långa saker att rymmas innanför dörrarna. Höjden inne i bilen är 166 cm vilket är ganska lågt men jag är tvungen att ha en modell som har yttre höjd under 240 cm för annars tar Viking Line fler gånger mer för biljetten. I dagens läge måste jag betala 100 euro mer för enkel resa Åbo-Stockholm om höjden går över 240 cm (62 euro upp till 240 cm och 165 euro över 240 cm).

Det är som sagt fjärde Ducaton för mej för jag har varit nöjd med dem. Inget prål men saklig konstruktion (för det mesta). Det är i alla fall bra att det finns farthållare på den nya för vi har fått en massa fartkameror och jag fick redan en lapp med varning att jag kört tre km/tim för fort i Forsby. Det är lätt gjort då man sitter och tänker på annat. Körställningen i Ducato passar mej precis och det är inget problem att köra hela vägen till Åbo utan paus. Jag märkte för övrigt att det är nästan lika lång väg till Kangasala som till Åbo.

En fördel till med den nya Ducaton är att motorn är av euro 5 klass vilket gör att bilskatten bara är 373 euro per år. Samtidigt är bränsleförbrukningen lägre (6,3 lit./100 km på landsväg). Oljebyte och service behöver man bara göra vartannat år (40000 km) och enligt Auto Express test så har bromsarna förbättrats liksom kopplingen och fjädringen. Karosseriet har förstärkts (rostskyddet också hoppas jag) och dörrarnas gångjärn förbättrats – vilket nog behövs.

Men vi får se om tio år huruvida den är i bättre skick än den gamla modellen. Fiat har massor med extrautrustning att erbjuda men det här exemplaret har bara grundutrustningen vilket jag tycker är bra för jag gillar inte tjutande alarm och allt möjligt som kan gå sönder. Själv tänker jag sätta in en ny Androidbaserad radio eller egentligen ett databaserat mediasystem. Jag hör sällan på radio utan har mina egna 60-talslåtar digitaliserade på ett kort. Inbyggd navigator vill jag inte heller ha för jag tycker de skilda navigatorerna är bättre så jag flyttar den jag nyligen köpte från den gamla Ducaton. Navigatorn har också fungerat bra för mobilsamtal som går via Blåtand.

En sak som inte är bättre är instrumenten. Där har den gamla Ducaton större och tydligare instrument. Jag undrar om de satsat på att man skall köpa den digitala skärmen till den nya i stället. Men där klarar jag mej bra med navigatorn och den smarta radion som kan visa alla bilens funktioner på sin skärm. Om nu elektroniken fungerar …

Det är inte så lyckat att den nya bilen är vit men man kan inte välja och vraka då man köper begagnat. Problemet är att den kommer att vara smutsig hela tiden eftersom vi har en grusväg med gropar som gör det helt onödigt att tvätta bilen för den blir nedsmutsad så fort man far nånstans.

Jag är rädd för att vi måste skaffa en nyare Volvo också men nu får vi litet mera tid att söka efter ett grisbilligt och superbra exemplar. Jag såg att det fanns 2696 V70:or till salu i Sverige på Blocket så månne vi nu inte hittar nån lämplig V70:a. Jag vill helst ha en från 2006-2007 då Volvo ännu tillverkade riktiga bilar. Och det finns sådana. Jag såg en 2006:a som var körd bara 5000 km men den såldes på auktion och priset gick genast upp över 100000 kronor så det finns efterfrågan på sådana ännu.

Det blev en hel del bilprat men Ducaton är helt på jordbruket och man klarar sej inte utan en stadig bil. Den används flitigt för transporter – inte bara av mej. Jag tänker hålla kvar den gamla Ducaton som får bli utlåningsbil så länge den går igenom besiktningen. Henrik och brorsan har också en hel del köror där de behöver en paketbil. Och jag får ha min egen Ducato i fred …

Se Sverige och sedan karantän

Det är i alla fall lindrigare än “Se Neapel och sedan dö”. Neapel (grundat av greker för 2700 år sedan) var en storstad som napolitanerna ansåg ha allt så då man sett Neapel så kunde man lika gärna dö för det fanns inget mer att se. Men att resa till Sverige gör bara att man hamnar i karantän.

Nåja, då jag läste om den frivilliga karantänen så är den ju väldigt lindrig för en bonde. Till vardags så uppfyller vi alla villkoren utan extra åtgärder så jag har varit i “karantän” i nästan 20 år. Alla borde bli bönder så skulle det inte bli någon smittspridning.

Vi pysslar för oss själva utom då vi nån gång köper mat och det är ganska sällan för vi köper i lager allt som går att lagra. Att tvätta händerna är nästan en inbyggd reflex för en bonde som skruvar med traktorerna. Man kan inte komma in utan att tvätta de oljiga händerna – och det räcker inte med 30 sekunder utan man får nog gnugga i flera minuter med minst två omgångar linoljesåpa (som mycket bra tar bort olja). Att hålla avstånd är jag van vid. Jag har aldrig kunnat med pussande och kramande och skakar inte ens hand utan vinkar bara litet på betryggande avstånd. Munskydd köper jag i stora förpackningar.

På tal om munskydd så har jag använt dem sedan de började säljas men största delen är de bara skräp. Till sist så hittade jag franska munskydd av klass FFP2 (tar bort aerosoler över 94%). Huvudsaken är att de har dubbla gummiband av bra kvalitet ett runt nacken och ett över huvudet. Dessutom bra gummitätning runt näsan (Moldex 2405). Tyvärr säljs de just inte alls här i landet men jag hittade dem hos JULA och sedan på eBay där förpackningar på 50 st. var ganska förmånliga. Nån skrev att de inte får ha utandningsventil men det är bara nys. Munskyddet är till för att skydda den som bär det. Hälsovårdspersonal kan sedan ha annorlunda skydd.

Det var förstås riskabelt att åka färja via Stockholm men vi satt bara i hytten och hämtade TaMed-kassar med frukost på morgonen. Förstås åkte vi från Åbo så att färjeresan blev kort och vi kunde kringgå smittohärden H:fors. Vår regerings begränsningar är ganska onödiga för då vi reste så hade Borgå fått tre nya fall medan Arboga i Sverige bara hade ett nytt fall den veckan. Färjan var nästan helt tom på människor (men fullt med långtradare på bildäck) och då jag hämtade TaMed-frukosten så satt det bara TVÅ personer i hela kafeterian.

Sedan körde vi till vårt hus utanför Arboga där vi pysslade för oss själva hela veckan innan vi åkte hem raka vägen. Men jag sitter så gärna i karantän i två veckor i alla fall. Då blir man av med alla försäljare …

I Sverige hade man nyss börjat tröska. Trots ganska svår torka blev skörden bra med 10 ton per hektar (höstvete) fukthalt 15 %, falltal över 300 och protein på 13 %. Det hade i alla fall kommit litet regn i juni där. Fast vår brunn var nästan tom.

Men det värsta var det meterhöga gräset som redan hunnit bli torrt och segt. Det tog tre dagar att få bukt med det och en stor Husqvarna röjsåg hade fullt upp med att klara av det. Jag hade köpt tjock trimmerlina men det gick åt en hel del eftersom gräset till en del nästan förvedats.

Det värsta var grästuvorna som nästan såg ut som buskar. Det gick nog att kapa ner dem med den tjocka trimmerlinan men det tog tid och det gick åt en hel del lina. Till all tur hade jag köpt över hundra meter lina. På bilden ovan har jag bara kört första gången med röjsågen och trimmerhuvud. Jag var tvungen att köra en gång till då vi kört bort det värsta gräset. Det blev en ordentlig höstack.

Och så var det HETT ! De flesta dagarna var det över +30 grader på eftermiddagen och då kunde man bara inte göra nånting i solen. Det gällde att byta arbete så man alltid var i skuggan. Förmiddagarna var ganska hyfsade men på kvällen blev det inte svalare förrän klockan åtta och sedan började det skymma redan efter en timme. Nätterna var till all tur svalare.

Efter tre dagars hårt arbete började man kunna röra sej mellan husen.

Då vi fått höarbetet gjort så måste vi vattna äppelträden – speciellt de nyplanterade (i fjol). Brunnen var nästan tom men Lars-Erik, vår granne, hade en borrad brunn (53 meter djup) utanför deras gamla ladugård och vi fick köra vatten därifrån. En brunn som kan ge vatten åt en hel ladugård med törstiga kossor kan nog ge vatten till några äppelträd.

Det var inte så enkelt att köra hem vattnet för vi hade inga stora byttor med lock. Så vi tog vattentunnor utan lock och körde på ettans växel och hoppades att ingen skulle komma emot på den smala vägen. Det var söndag afton så några lastbilar borde det inte komma. Allt gick bra.

Jag satte upp plåtlister ovanför fönstren eftersom fönsterbräderna börjat ruttna. Bågarna skall ännu kittas och målas men det blir till nästa sommer. Ytterdörren hann jag i alla fall måla.

Huset hade haft gul dörr och gula fönsterbågar som visserligen är en traditionell färg men jag tycker bättre om grönt. Här har vi målat dörren “skruttgrön” (jo, så heter faktiskt kulören). Trappan och trapptaket måste ännu förnyas.

Förutom hettan så gick allt bra men då vi kom tillbaka till Åbo och skulle gå ned till bilen så slintade den vackrare hälften och vrickade foten riktigt ordentligt på bildäck. Hon har nu legat till sängs i flera dagar men foten börjar bli bättre även om den ser blåsvart ut.

Det var förstås hemskt illa att åka bort mitt i sommaren. Jag borde ha gjort en massa arbeten hemma. Men det passar aldrig att resa bort och man måste helt rått bara åka för att nån gång få litet omväxling. Om man nu kan kalla vårt arbete i Medåker för det – egentligen var det samma sorts arbete som vi har hemma.

Reservdelsnumror …

Det är en evig förbannelse med reservdelarna. Fastän man har en reservdelsbok för traktorn och vet precis vilket nummer man skall ha så blir det ändå fel. Det finns förstås inte någon reservdel med just det numret utan man måste försöka fundera ut vilken ny nummer som passar i stället. Och ofta blir det fel.

Jag tänkte skruva ihop stora Zetorn till flisandet för jag brukar breda ut flisen med den. Och jag hade ny kylarslang och vattenpump hemma så det var bara att skruva dit dem – trodde jag. Och allt gick bra tills jag skruvade fast fläkten. Då visade det sej att den tog emot remskivan på motorn och en jämförelse visade att den nya vattenpumpen var två cm kortare än den gamla.

Det fanns två vattenpumpar med litet olika numror och förstås valde jag fel. Den gamla Zetorn har reservdelar som börjar på 80 och den nya på 89. Men det visade sej att den riktiga vattenpumpen skulle börja på 87 … Så det var bara att beställa ny vattenpump.

Det är alltid besvärligt att börja skruva på en ny maskin. Den stora Zetorn är nästan likadan som den gamla men den har sex cylindrar i stället för fyra. Och tydligen litet andra ändringar också. Kylaren är inbyggd ganska ordentligt och jag förstod att man måste lyfta bort den uppåt. Nu har jag ingen kran i verkstaden och motorlyften gick inte tillräckligt högt så jag måste skruva bort sidostödet på ena sidan. Och en hel del annat.

Ett problem med den stora Zetorn har varit att man inte kommer åt att blåsa ren kylaren eftersom den har luftkonditionering och kondensorn är placerad mellan oljekylaren och motorns kylare så att man inte får ett papper mellan dem ens. Luftkonditioneringen har aldrig fungerat så nu tog jag bort kondensorn och svängde den åt sidan. Med kylaren bortmonterad kom jag åt att blåsa rent och det var minsann behövligt.

Det var sist och slutligen inte så besvärligt att montera bort kylaren och då kom man åt vattenpumpen riktigt bra. Men det fanns en underlig gummitätning mellan vattenpumpen och termostathållaren som inte var fastskruvad på något sätt utan den skulle bara klämmas mellan delarna. Men den tätade inte ordentligt då jag skruvade ihop allt så jag måste köpa ny tätning och hoppas att den tätar bättre.

Ganska kvickt insåg jag att det inte blir någon traktorutbredning av flisen. Vi körde in 75 kubik och jag började skyffla ut hopen för hand. Det är ganska svettigt och det gick åt fem skjortor innan jag var klar. Det har varit regnigt väder och regnade också på tisdagen då Jonas kom med stora flisbilen. Men regnet gjorde bara ytan våt så det betydde inte så mycket. Vi har haft ganska bra torkväder och 90-millimetrsregnet rann bara av.

Med den här blir det mycket flis på en timme

Sedan var det “bara” att breda ut hopen. Än klarar gubben av det även om det gick åt fem skjortor. Men det måste bredas ut för flisen blir ganska ihoppackad då maskinen blåser den i en hop.

Vanligen har jag kört ut hopen med frontlastaren och “fliisbisin” – en lång skuffare av blankor framme på frontlastaren . men nu stod Zetorn sönderskruvad i verkstaden. Men det går för hand också. Så gjorde vi alltid förr från 1983 framåt till det jag byggde fliisbisin för ett antal år sedan. Gym behövs inte om man tar skyffeln och breder ut flis och vete för hand. Man får bra kondition av det.

Det blev i alla fall riktigt hyfsat väder efter tisdagen och ännu i dag fram till klockan fem så torkade flisen bra. Det ser man på att skillnaden i inkommande temperatur och utgående har varit över sju grader. Då vatten avdunstar så sjunker temperaturen.

Medan jag väntat på reservdelarna så har jag lappat ihop fyra par arbetsbyxor och fem arbetsskjortor. De ser inte vackra ut men det gör inget här i vår egen lilla karantän. Ingen ser mej. Dessutom har jag hunnit lappa ihop en del datamaskiner och så köpte jag en ny. Det är snart slut på de gamla stora lådorna – den nya maskinen är ungefär 10×10 cm.

Den nya maskinen är lådan mellan skärmen och tangentbordet

Jag köpte den minsta och billigaste modellen av Intels NUC (Next Unit of Computing) för 100 euro. Få se om NUC blir en likadan standard som i tiderna IBM:s PC. PC:n börjar vara ganska föråldrad och klumpig. Den här lilla lådan innehåller allt som behövs för en “riktig” datamaskin och man kan välja en av Intels snabbaste processorer – men då stiger priset från 100 till 700 euro, Man kan förresten skruva fast lådan bakom skärmen för den har standardfäste.

Jag sätter själv in operativsystemet (Linux Debian) och alla programmen. Eftersom jag bara använder fri programvara så kostar de inget alls. Numera finns det allt man behöver som gratisprogram. Jag har LibreOffice och LibreCAD för ritningar. Och så ser jag på TV och video via fibernätet. Det är ju helt gratis att se på Sveriges TV via nätet nuförtiden. Om man installerar en VPN-tjänst (kostar under 10 euro per månad) så kan man se på precis alla programmen.

Vi har fått litet över 30 mm regn den senaste veckan och det skall komma litet till. Sedan lär det bli torkväder igen. För mej betyder det mest verkstadsarbete och det är en bra sak för det står en massa maskiner och väntar på reparation. Städningen skall också fortsätta och bara jag får vedärbräädren målade så skall ställningarna rivas och takrännorna skruvas upp.

Men just nu njuter jag av det fina (svala) vädret …

Den nya vattenpumpen fastskruvad (passar)

Städdags

Senast i juli måste torken tömmas och städas så att vi kan flisa för nästa vinters värme. Det borde ha gjorts redan tidigare så att vi skulle ha kunnat utnyttja den hemska hettan för torkandet men takarbetet togs trots allt en hel del tid.

Det var inte heller lätt att tömma torken i hettan. Jag klarade bara av ungefär en timme i skyddsutrustningen innan värmeslaget börja hota. Svetten bara rann hela tiden.

Ännu måste jag reparera luckor och bygga högre skalmar för flisen. Det blir nämligen en stor hög innanför luckan som sedan rinner ned mot dörren. Utbredd blir det inte just högre än en meter. Luften går mycket bra igenom flisen så man kan sätta ganska tjocka lager men vi har gått över till att flisa i två omgångar i stället för då går torkningen snabbare.

Men det blev en hel del städande inomhus också på grund av hettan. Den gamla tegelladugården håller sej sval ganska långt in på sommaren. Så nu städade jag upp i stallet som allt mer blivit ett stort skräprum. Eller inte skräp utan viktiga och mindre viktiga saker huller om buller i flera lager ovanpå varandra.

Det började för många år sedan då råttj-na gnagde sönder värmeröret av plast. Alla golvskivorna svällde upp och måste bytas ut. Spånskivor är nånting jag aldrig mer kommer att använda. Träfiberskivor och fanér går an men spånskivor är djävulens påfund.

Då man byter ut golvskivorna så måste allt ut ! Och sedan in tillbaka. Men krafterna räcker inte till för att bära in allt och sortera upp det så allt bli liggande i stora hopar. Men det var inte slut med det. Råttorna gnagde sönder plaströret en gång till. Jag behövde inte byta alla skivorna den andra gången men tillräckligt för att få kaoset att blir dubbelt värre. Men nu satte jag in kopparrör och satte metallslang utanpå de plaströr som blev kvar.

Så småningom skulle väl kaoset ha blivit uppstädat men så flyttade Mia in på Skepparegatan där vi bodde då jag arbetade i Otnäs. Och hon tömde källaren och hämtade hem en massa lådor. Sedan flyttade Henrik in på Skepparegatan och sedan till Borgå. Mera lådor och saker. Och så började Henrik bygga om Ribackhuset – och hämtade morsans och farsans saker till stallet ,,, Dessutom förde jag dit en mängd nyinköpta elektronikkomponenter och förde dit det jag städade ut från mitt arbetsrum inne i huset.

Det måste bara städas upp för jag hade viktiga saker där också som jag inte mera hittade. Men jag insåg att det var ett stort arbete och sköt upp det år efter år. Takarbetet krävde också en massa tid. Men nu var klockan slagen – golvet skulle fram och torkas av. Till all tur hade vi fört de gamla skåpen från bägge husen till ladan så att man kunde ställa in en hel del där.

Här är redan hälften bortstädat så man ser golvet här och där

Det värsta med städandet är att man hittar en mängd gamla intressant saker och papper och så fastnar man med dem. Det gör å andra sidan städandet intressant. Många viktiga papper och saker kom också fram. Men tid tar det.

En orsak till städandet var också att jag ville ha igång min egen syhörna. Jag hade köpt en fin begagnad Bernina symaskin (begagnad). Den hade jag haft inne i huset men tanken var att använda den för arbetskläder och tygrör i torken. Och de är så dammiga att man inte vill ha in dem i huset. Jag har en massa tygrör för säd och konstgödsel ich annat för tygrör är betydligt mera flexibla än metallrör.

Efter många lass med mest papper till arkivet i ladan så kunde jag ställa upp bordet med symaskinen. Nu på sommaren är det bara bra med lufthål men till hösten och vintern vill man gärna sätta en lapp på de värsta hålen i byxor och skjortor.

Lägg märke till bordslampan. Den hade farsan på sitt skrivbord ända sedan 1940-talet. Bordet har jag själv gjort i slöjden i skolan och det är förstås litet underligt. Bordsskivan har gångjärn och under den finns det en lika stor låda som hela bordet. Där förvarar jag gamla saker som man inte behöver så ofta.

Nu försöker jag borsta bort rosten från verandatakets plåt så att jag kan måla den med linoljefärg. Men det är också ett ganska hemskt arbete i solen. Mitt på dagen måste jag därför syssla med verkstadsarbete

Men en syssla behövde jag inte göra i år. Henrik plockade flyghavren och jag hade riktigt illa att vara då han gick i hettan på veteåkrarna och plockade. Men min syn är numera sådan att jag inte är till någon nytta då det skall plockas flyghavre. Det värsta var att det 90 mm:s regn som kom gjorde att det inte gick att spruta mot flyghavren fastän jag nog ahde medel hemma. Och sedan blev det för sent.

Tidigare års sprutande hade i alla fall gjort att bara en åker hade litet mera flyghavre och där hade jag inte sprutat i fjol mot flyghavre. Men man måste ändå gå över alla åkrarna så att man inte nästa år har en stor fläck där flyghavren drösat.

Taket är inte riktigt klart för det behövs ännu målning av väderbrädor och så skall takrännorna sättas upp. Men det är inte så bråttom med det. Först måste jag få igång flisandet.

Vi väntar på det kyligare vädret så att vi skall orka göra nånting men hettan håller ännu i sej. Urk !

Sista plattan på taket

Klockan 19:37:20 i dag satte vi (alltså Henrik) sista plattan på det nya hustaket. Då är ett två års arbete klart (förutom en hel del småarbeten förstås). I morgon bitti börjar det regna men det är bara bra. Då skall jag ligga och sova hela dagen.

Nu ser huset precis lika ut som förut med de gamla plattorna återuppsatta. Inget som glänser och glimmar och ser nytt ut. Men det här taket har hållit i 70 år (plattorna sattes upp 1949) och lär hålla i 70 år till. Om nu inte någon framtida generation vansläktas helt och föredrar glitter och modernt bjäfs framför beprövat och hållbart.

Man har ju ansett sej vara ungdomlig och stark men då jag sett Henrik hoppa omkring som en bergsget på taket så börjar jag misstänka att jag börjar blir äldre. Fast han är ju bergsbestigare med erfarenhet och träning och inte minst god utrustning vilket kom väl till pass i takarbetet. Nog kan jag göra arbetet själv men betydligt långsammare.

Dottern undrade nyligen om “tatji ellär farsan e fäärdi först“. Nu kan jag lugnt dö för jag hade tänkt att jag måste laga taket färdigt förrän jag dör. Möjligen måste jag skjuta upp hädanfärden ännu litet för Henrik behöver nog hjälp med jordbruket. Det är också långt kvar till 105 då gamlingarna här i byn brukar gå hädan. Kanske det går litet bara jag fått vila upp mej efter takarbetet. Det var de eländiga hötidsskurarna som jagade på oss. De kommer ju alltid den här tiden på året då man hade torrhö på åkern. I natt kom det 10 mm i en åskskur – men det torkade snabbt upp på taket i solen och blåsten.

Ösregn och takarbete

Jag hann knappt skriva att det var torrt och hett så slog vädret om med besked och vi fick 85-90 mm regn inom ett dygn. Jag vet inte exakt för regnmätaren blev överfull andra gången (jag tömde den emellan regnen).

Regnområdena kom från Borgå och de värsta regnen kom rakt över Hindersby. Både söder och norr om oss så kom det betydligt mindre regn. Det var åskartade regn men inte så hård åska. Men blåsten var hård.

Vi hade ett par timmar före regnen började fått upp alla skivorna på taket – alltså de 15 mm fanérskivor som vi använder som underlag för plattorna. Det är ordentliga pärtor: 120 x 270 cm så det gick ganska snabbt eftersom vi inte hade någon vinkel på baksidan av taket – bara två tuutar (skorstenar). De flesta skivorna satte vi upp hela och behövde såga bara fem.

Det gick bra att lyfta upp skivorna med den långa Farma 8,5 lastaren. Brorsan och Henrik lyfte dem på plats och fäste fast dem. I längdriktningen är de spuntade och i år gick det lätt att få spunten att passa. Det var litet besvärligare i fjol men skivorna hade tydligen torkat under året för nu var det inga problem.

På måndagen hann jag ännu sätta upp de tre mindre skivorna ovanför fönsterutskotten förrän det började regna. Prognoserna hade velat mellan 16 mm och 30 mm men sist och slutligen blev det närmare 90 mm ! Det klarade varken skivorna eller det gamla pärttaket av utan vi fick vatten in i huset i alla rummen på norra sidan. I mitt arbetsrum på första våningen droppade det vatten i ett ämbar och i sovrummen på andra våningen blev tapeter och kläder våta.

På tisdagen hämtade Henrik fyra presenningar från Borgå och satte upp dem utanpå skivorna. Men den hårda blåsten lyfte upp presenningarna och det kom in mera vatten i gröna rummet. Sedan skruvade vi fast kanterna på presenningarna – men då hade de värsta regnområdena dragit förbi.

På bilden ovan har vi tagit bort ett par presenningar för att fortsätta med takarbetet. Vi måste få takplattorna på innan taket börja hålla regn. Troligen rann vatten längs de spuntade skarvarna på fanérskivorna till ändskarvarna som inte är spuntade och där rann det ned. Pärttaket var i ganska gott skick men det klarade inte heller av de stora mängderna vatten som kom ned.

Nu försöker vi skruva upp så många takplattor som vi hinner mellan regnen. Det skall regna så gott som varje dag i en veckas tid. Inte speciellt bra väder för takarbete men det var nödvändigt med regn för brodden även om 90 mm var litet för mycket.

Nu har jag problem med flyghavresprutandet för det går inte att spruta förrän om en vecka och det börjar vara för sent även om vi sådde ganska sent. Å andra sidan så har säkert en hel del flyghavre grott först efter det myckna regnet. Det kan bli en hel del plockande i år.

Aldrig är det bra. Regnar det inte för litet så regnar det för mycket.