Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Rötsommaren 2018

Enligt traditionen börjar rötmånaden omkring den 23 juli. Då ruttnar maten lätt och allt möjligt dåligt kan inträffa. Rent vetenskapligt handlar det om hög värme kombinerad med hög luftfuktighet vilket gynnar tillväxten av bakterier. Så något speciellt datum är den inte kopplad till. Jag har personligen haft rötmånad sedan mitten av maj … Det här har blivit en riktig rötsommar.

Man hade kunnat göra mycket nu då det varit så torrt – om man hade orkat. Just nu kör jag hem ved för den andra flisningen men det går långsamt för man kan köra bara på morgonen mellan fem och sju och på kvällen efter nio. På natten börjar det redan bli så mörkt att man inte ser mycket av vad man gör.

Det skulle vara en bra idé att sova på dagen då det är som hetast men det går inte hller på grund av hettan. Förstås kunde man installera luftkonditionering men jag tänker inte slösa pengar på kylaggregat. Då svettas jag hellre. I år går det inte ens att flytta sängen till tegelladugården som vanligen är rätt så sval på sommaren. Nu har hettan varat så länge att den till och med krupit in genom tegelväggarna. Från lördagen skall det ändå bli litet svalare (om man får tro på prognoserna) så det gäller att härda ut den här veckan ännu.

Skogen börjar vara ganska städig. Alla vindfällen och torra granar har körts ut utom en del stora torra granar som sparas till bastuved. Fastän det är torrt har det varit besvärligt att köra i skogen. Trädrötterna sticker upp betydligt mer än då marken är frusen och hjulen börjar lätt slira mot dem. Snart är vedhopen stor igen. Den första omgången flis är torr vilket inte är underligt med tanke på vädret som minsann varit bra för flisen. En flisningsomgång till så har vi värme nästa vinter åter.

Men först måste den torra flisen skuffas ned i lagret invid. Tyvärr gick gaffelfästet på fliisbisin sönder i fjol. Fliisbisin är en ombyggd ledubisi som användes för att skuffa in höet i ladan. Namnet kommer från den som tog emot höet i ladan och kastade det vidare så ladan fylldes ordentligt. Rent tekniskt är fliisbisin två U-järn som är fästa vid pallgafflarna och har en grov planka framme tvärs över. Med den skuffar man flisen (se Fliisbisins eldprov). Det är fråga om stora krafter då man kör med stora Zetorn (140 hk) så plankan håller inte så länge. Jag måste troligen såga till kraftigare material. Det måste vara trä så att inte galvaniseringen på torkplåtarna skrapas sönder.

Pallgafflarna är billigt inköpta från Kellfri och kvaliteten var inte den bästa. Jag valde Kellfri för att jag fick hydrauliskt breddbara gafflar för ett hyfsat pris. Hydrauliken är det inget fel på men fästet var uruselt. Nu har vi skurit bort det gamla eurofästet och svetsat nytt fäste på ramen. Det var inte så enkelt för fästena var inte likadana. Till all tur prövade jag passformen då jag punktsvetsat fast de nya – och förstås passade det inte alls till frontlastaren. Det nya fästet måste svetsas i en alldeles annan vinkel.

Ovan ser man skillnaden mellan gamla och nya fästet. Brottytan ser underligt ut – precis som om det var gjutjärn … Riktiga krokar bör förstås vara smidda.

Förvånansvärt nog ser vetet inte alldeles katastrofalt ut. Troligen var det två regn på omkring 30 mm som räddade oss – ett före johanni och ett åskregn för en vecka sedan.

Ojämnt är det och nån vidare skörd blir det inte men en del år har det varit sämre. Om hösten blir någorlunda torr så kanske vi får utsäde av det åtminstone.

Men klövern växer ! Där det togs skörd i juni så har klövern stuckit upp förvånansvärt snabbt. Timotejen däremot har inte klarat sej så bra (de ljusa fläckarna).

Troligen beror det på att klövern har djupa rötter och därför klarar torkan bättre. Jag är ganska nöjd för på den här åkern behövs det djupa rötter som går genom det tilltrampade ytlagret. Tillsvidare är jag alltså glad att jag satte åkern i gröngödslingsvall. Den upplöjda gröngödslingsvallen ser också hyfsad ut även om torkan satt sina spår där också.

Nu är det gubben som är det sämsta rötmånadsexemplaret. Visst har jag alltid lidit av hetta men i år är den så långvarig att jag inte orkar göra just nånting mera. Inte ens läsa eller skriva. Att se på TV är också nästan övermäktigt men det kan bero på att de nutida programmen börjar vara sämre än reklamerna (som jag hjärtligt avskyr). Nån värre rötmånadshistoria har jag inte på lager och orkar inte heller tänka ut nånting. Pust, stön …

Nu e simentn slajji

Den här sommarens stora arbete kom i går över den kritiska punkten. Då slog vi cementbalkarna. Det har varit ganska mycket arbete att komma så här långt men nu går det uppåt. Härtills har jag bara grävt mej nedåt. Nu är inte allting klart utan den andra väggen skall vi ännu gräva under men de två viktigaste balkarna är klara. Sedan måste ännu bakdörren fixas men det går inte förrän ladan är stabilt satt på de nya balkarna och det tar en månad ännu. Man har i alla fall en känsla av att det värsta är avklarat.

Fast simentn e slajji (betongen gjuten) så är det mycket arbete kvar. Nu skall den vattnas för att få styrka. Cementen måste ha vatten för att bli tillräckligt stark. Det är besvärligt på grund av hettan men man måste hälla vaten på den varje kväll. Och förstås hålla den övertäckt med plast så vattnet inte avdunstar genast. Om en månad kan de tillfälliga stöden tas bort och då kan vi börjar lyfta och ställa in höjden på väggarnas stockar. Virke får inte ligga direkt på cementen för den suger upp vatten från jorden utan man måste sätta stenar emellan. Sten är ett mycket bra material eftersom det inte tar upp vatten. De gamla timmermännen byggde fina hus av sten och trä som håller i hundratals år om man ser till att taket inte läcker. Efter 1960 ungefär så började man bygga mögelhus som är bara skräp – och bygger fortfarande.

Underligt nog så stämde beräkningarna för betongen den här gången. Bara den allra sista ändan blev nån centimeter lägre men det gör detsamma för på den kommer ingen vikt. Vi hade förberett plattor framför torkdörrarna ifall det skulle ha blivit nånting över. Men det blir troligen en billast till ännu den här sommaren så då kan vi sätta där. Tanken är att också få en balk under den andra väggen men det är en del arbete med att gräva och ta bort stenarna där ännu. Jag ville kolla hur matningen av cementen fungerar förrän vi börjar med den väggen som är krångligare. Men det visade sej att cementbilen har en 16 meter lång transportör så den kommer åt litet var som helst.

Förra veckan fick vi första flisningen klar men det blev bara 90 kubikmeter och vi behöver nästan det dubbla. Förra vintern klarade vi oss med 150 kubik men då snålade vi en hel del. De gamla husen kräver en hel del flis men det finns massor av ved i skogen som inte går att sälja så det gäller bara att få ut den därifrån. I morse steg jag upp klockan fyra och fort till skogs halv sex. Det tog en hel del tid att fila sågarna och blanda bränsle och så måste man samla ihop skogsutrustningen igen.

Nu går det bra att köra i skogen eftersom det är så torrt. Men inte är det samma sak som att köra på frusen mark. Nu på sommaren så måste man vara försiktigare med alla subbar och stenar för hjulen sjunker in mycket djupare än på frusen mark. Det gick an att vara i skogen ungefär till klockan åtta på morgonen men sedan började det bli för hett. Mitt på dagen står jag i verkstaden och svetsar ihop allt som kördes sönder under vintern. Då hade man inte tid att lappa ihop mer än nödtorftigt.

Flisen borde i alla fall torka bra med den här hettan. Tyvärr kan jag inte följa med torkningen för mätsystemet har fått värmeslag vilket inte alls är underligt. Elektroniken bör ha en temperatur under 40 grader och då det är över 30 utomhus så är skillnaden alldeles för liten.

Det skall komma regn till söndagen och det är ju bra men jag borde få ut flisveden för det eftersom kan bli halt i skogen om det kommer regn och nu har jag inga kedjor på hjulen. Det borde bara regna på åkrarna …

I mitt anletes svett

Det här börjar vara den värsta sommaren som jag kan minnas. Visst var det hett också 2013 (Potatiskällaren nästa) och 2010 (Aah – svalka) men nu har hettan varat ovanligt länge. Allt sedan mitten av maj har det varit stekhett nästan utan uppehåll. Jag börjar lida av långvarig överhettning och man är alldeles slut redan innan eftermiddagshettan kommer. Inte orkar man göra nånting och inte skriva heller för hjärnan känns som potatismos. Nu på morgonen är det litet svalare och med dörrar och fönster på vid gavel hela natten börjar det bli drägligt.

Temperaturerna den här sommaren kan jag tyvärr inte se fastän jag har haft mätsystemet igång hela tiden. Åskan i fredags tog nämligen livet av min mätdator och jag har inte fått systemet att fungera än. Det var mycket som strök med i byn. Nätet fungerade inte på två dagar och jag fick jobba hårt för att alls få igång det på nytt. Två växlar tog åskan och även om det är igång igen så är det ganska provisoriskt och måste repareras grundligare.

Jag stod bakom ladan och grävde då den första smällen kom. Blixten slog ner alldeles nära och katten som jag har som sällskap hoppade högt – liksom jag. Nu kan jag inte enbart beklaga åskan för det kom sedan ett häftigt åskregn som gav oss närmare 30 mm även om det var kortvarigt. I det här vädret är det enda som kan ge regn just åska.

Men det var inte bara elektroniken som gick sönder. Vi hade två elavbrott och eftersom jag höll på att reparera fibernätet så var jag inte hemma. Panna slocknade och då strömmen kom tillbaka så matades obrunnen flis in i pannan tills skruven pressades bakåt och lagret (som jag nyligen bytt) gick sönder. Jag hade fyllt på flissilon och allt skall nu skyfflas ut igen. Skruven sitter nämligen stenhårt och jag måste troligen skruva isär den för att få bort den packade flisen. Vanligen har jag reservlager men det förra gick sönder under vårsådden i maj och jag har inte ännu hunnit skaffa fler. Visst har jag en brytare som skall stänga av matningen om skruven skuffas bakåt men den är urkopplad sedan förra bytet av brännhuvud. Det är sällan tid att göra nånting ordentligt utan nästa katastrof får en att lämna allt på hälft så fort det fungerar behjälpligt. Och så får man lappa ihop allt på nytt och på nytt …

Vi har nu former för cementbalkarna under ladan och i morgon kommer cementbilen. Det tog en massa tid att få bort de gamla stenarna så jag har inte gjort nånting annat den här sommaren utom det allra nödvändigaste inom jordbruket – och så katastrofreparationer på nätet. Allt är uppskjutet tills vi får cementarbetet gjort för det skall sedan torka i en månad.

Under arbetets gång har de ursprungliga planerna ändrats en hel del. Dels måste jag gräva flera nya broar och diken för att få bort vattnet under grunden och dels minskade balkarnas längd. Mitt under ladan blir det bara en kort cementbalk för där har de gamla stenarna hållit bra och det som hållit i 90 år bör man helst inte röra enligt den gamla goda principen om att inte fixa det som inte behöver fixas. Rör man om nånting i onödan så ställer man bara till elände. Jag minns bra hur det byggdes om i början på 60-talet. Många hus som stått i hundra år utan problem “förbättrades” med cement, mineralull och plast varpå man for genom golvet följande år …

Stenar på lera fungerar bra men sjunker så småningom i jorden och efter hundra år måste man göra nånting. Nu gjuter jag cementbalkar under stenarna men gör INTE cementgolv som bara dra upp fukt ur jorden (plast under hjälper inte). Stenar kommer utanpå balkarna och sedan sätts det gamla trägolvet tillbaka. Sten och trä är mina material och de vet man att fungerar. Sten suger inte upp fukt liksom cement. Trä skall inte vara i kontakt med jorden och skall vara under tak så det torkar upp emellanåt. Då håller det i hundratals år utom i solen där det måste bytas ut vart hundrade år. Tryckimpregnerat tänker jag alls inte börja använda. Dyrt och svårt att bli av med. Man skall se till att konstruktionen är rätt så håller vanligt trä precis lika bra. Öppna balkonger och altaner skall inte byggas av trä. Punkt. Vill man använda trä så skall man sätta tak över.

“Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” är ren poesi och handlar inte om värme utan mera om arbete. Tyvärr börjar en del av mänskligheten tappa bort arbetets betydelse. De tror att allting kommer av sej självt till butikerna på något magiskt sätt. Uppvaknandet kan bli mycket brutalt. Därför är jag skeptisk till medborgarlön även om den kan ha vissa positiva drag. För varje år gör vi av med jordklotets resusrser allt snabbare och lever över våra tillgångar. Det måste ta slut med förskräckelse. Jag är varken för Slösa eller Spara (även om jag mera lutar åt Spara). Det är mera en fråga om förnuftig användning av de resurser vi har – inte någon ideologi. Ideologier är helt värdelösa om man inte beaktar verkligheten. Tyvärr är det numera viktigare att tycka än att veta. Att strunta i fakta är på modet och det leder raka spåret till fördärvet.

Att sitta och “läppja på en kall drink” är definitivt inte min grej. Snarare då att hälla i sej stora mängder saft eller vatten då man genomsvettig kommer in från grävandet. Inte tänker jag heller byta det svettiga arbetet mot nån semester. Det som kallas semester är TRÅKIGT – rent ut sagt mördande SLÖTT. Men litet omväxling skall vi ha för i augusti åker vi på kanaltur till Dalsland. Om det nu finns så mycket vatten kvar i kanalen att båten hålls ovanför bottnen. Kanaler gillar jag för de var 1800-talets motorvägar och på dem fraktades grymma mängder med material och människor. Tekniken är enkel men genial. Jag såg en engelsk dokumentär om Oxford kanal och en gammal gumma kunde manövrera slussportarna även om de vägde 2 ton … Men redan de gamla romarna var ju mästare på att bygga akvedukter och leda vatten till helt otroliga platser. Som gammal bonde och ingenjör är jag helt fascinerad av den gamla tekniken som i många hänseenden är bättre än den nya kortsiktiga slösa-tekniken.

Nu gäller det att ännu binda ihop en form med ståltråd medan det är skugga utanför väggen. Då solen börjar gassa där så är det rent livsfarligt att arbeta på det stället. Den kalla och regniga nordiska sommaren har vi inte sett mycket av i år men man minns ju ännu fjolåret …

Plocka stenar

Det var inte lätt att få bort stenarna från grunden till ladan men det gick med gripen på skogslastaren.

Endel stenar hade blivit ganska sneda under de 90 åren och måste tas bort.

Nedan försöker jag få grepp om stenen.

Efter ett par misslyckade fösök fick gripen tag om stenen och ena ändan kom upp. Sedan var det bara att lyfta ut den.

Det här var stenar som var lättillgängliga men vid ytterväggen fanns det en sten mellan två golvstockar och den var besvärlig. Förvånansvärt smidig var i alla fall gripen och jag lyckades få ned den mellan stockarna. Gripen trycker också med stor kraft mot stenen så den får tag om den ifall den är det minsta skrovlig. En slang gick sönder och måste bytas men det var inte oväntat. Mest orolig var jag att lyfta för mycket så att lastaren tog i bindningarna på ladan. Det gick i alla fall bra då Henrik stod och såg på från sidan och visade hur långt ifrån bindningen lastaren var.

Slut på torkan

Nu verkar det vara slut på den olidliga torkan. Förstås eftersom det är hötid … Det kom ett regn till midsommaren och nu har vi igen 30 mm i mätaren. Tyvärr kom allt alldeles för sent. Utsädet grodde delvis en månad efter sådden. I går sprutade jag mot flyghavre (det måste man göra minst en vecka efter ogräsbesprutningen). Växtligheten hade blivit riktigt mörkgrön – troligen för att gödselkornen först nu hade lösts upp och var tillgängliga för brodden. Men glest och ojämnt är det.

Jag körde igen med GPS och såg hela tiden på precisionen. Programmet visar hur långt från körlinjen det anser att man är. Jag körde exakt enligt sprutspåren så jag var på den riktiga körlinjen medan programmet inte var det. Det visade sej att GPS:n visade fel upp till 3 meter även om den ibland kom ned till nästan noll meter felvisning. Man kan alltså inte köra enbart efter GPS utan behöver sprutspår. Däremot är GPS:n bra att ha då man undrar vilket sprutspår man skall följa. På ett oregelbundet skifte är det inte alltid så självklart. Speciellt inte i år då spåren efter traktorn syns mycket dåligt på grund av torkan. För att våga köra enbart med GPS så behöver man egen radiofyr och den kostar nån tusenlapp så det får vara tillsvidare.

Vallarna gick det bra med i år. Allt är skördat till foder – också den “ekologiska” arealen som man på grund av torkan också fick skörda. Det känns bra att vallen är till nytta för det har verkligen stört mej att den bara skall ruttna bort. Vallen led också av torkan men det blev i alla fall några lass med balar eftersom vi hade 12 hektar i vall i år. Det fanns också en del klöver på sina ställen. Nu då det börjat regna så finns det hopp om en viss återväxt till sensommaren.

Det blev bråttom att gräva diken inför regnet så att vattnet inte skulle rinna in under ladan. En bro till måste grävas ned 20 cm för att få bort vattnet. Det visade sej att en rörskarv hade läckt in jord i röret och två rör var helt fulla med lera.

Genom det här röret har det inte runnit mycket vatten per timme …

Alla rören var hela så jag lyfte försiktigt bort dem med gripen och grävde ned diket 20 cm innan vi satte tillbaka de (tömda) rören. Sedan tänker vi sätta ett litet mindre plaströr inne i cementrören för att hindra att läckor i skarvarna fyller röret på nytt. Förstås satte vi takfilt över skarvarna i alla fall.

Vi kör med tunga fordon över bron så jag vill ha kvar cementrören där. De håller mycket bra om de är inbäddade i lera. Det kom en hel del regn förra natten men dikena förde bort allting utan problem. Nu kan vi börja arbeta med att gräva en ränna för den nya cementsockeln utan att den fylls med regnvatten. Prognoserna lovar regn nästan varje dag. I dag skulle det inte komma men en häftig skur fick i alla fall leran att vara blöt och besvärlig. Till all tur kan vi gräva rännorna under tak inne i ladan.

Ha kvar sprutspåren !

Nu har jag äntligen kunnat spruta mot ogräs. Tidigare har det varit så torrt att brodden knappast hade tålt en besprutning men den repade sej efter regnen för midsommar. Det kom bara 25-30mm här men det satte igång tillväxten i alla fall. Sedan har det blåst så in i norden att man inte kunnat spruta förrän nu – och nu var det verkligen fint sprutväder. Det blev förstås nattarbete för då är vinden svagast.

Då man kör över åkrarna med sprutan så får man en bra överblick. I år var det ganska sorgligt för brodden är gles och svag – speciellt på leidärduntana (lerkullarna). Där det fanns mera mulljord var det litet bättre.

‘Bilden ovan är från vår värsta leråker men det är inte ovanligt att det ser ut så här under torra år. I år hjälpte inte halmtäcket som annars bevarar fukten. Det kom inget regn alls i maj efter sådden och först litet före midsommaren kom de första regnen. Då grodde nog utsädet men en månad för sent. Det hinner knappast bli färdigt till hösten. Nedan ser man skillnaden mellan det som grodde i maj (glest) och det som grodde nu (riktigt bra men för sent).

Jag var speciellt orolig för gröngödslingsvallen som jag hade plöjt upp och harvat men den blev inte så illa. Ojämn som allt annat men inte katastrofalt dålig. Bäst blev den mot skogen där det hölls fukt bättre. Vanliga år är det till och med svårt att så där på grund av fukten.

Den tomma remsan till höger är ett sprutspår som lämnats med avsikt. I år körde jag med ett nytt GPS-program MachineGuide då jag sprutade. På Brennendjin hade jag inte ens lämnat sprutspår. Den åkern är så krånglig med en massa stenar och åkeröar att det inte hjälper att lämna sprutspår. Nu tänkte jag pröva GPS som “målar” de områden som är sprutade.

i fjol körde jag med eFarmer men jag tyckte inte om att all data laddades upp till deras server nånstans i Holland. Jag vill ha lokal lagring av åkrar och spår så man inte är beroende av nån trådlös anslutning. Därför prövade jag nu MachineGuide som lagrar allt lokalt. Bägge programmen fungerar ganska lika och båda är ganska invecklade men MachineGuide är kanske en aning enklare.

Första åkern fungerade bra och likaså andra men på den tredje så började programmet flytta traktorn hit och dit på åkern. Utan sprutspår hade jag inte klarat sprutandet. Noggrannheten var nere i 20-40 meter … Jag vet inte om det var GPS:en eller programmet som fick fnatt. Jag beslöt i alla fall att fortfarande lägga sprutspår vid sådden. Problematiskt med båda programmen är att fortsätta på samma åker följande dag. Jag fick inte föregående dags spår tillbaka och fick jag fram dem så fick jag inte programmet att fortsätta. Tekniken är inte riktigt mogen än.

Så här såg spåret ut fastän jag garanterat körde efter sprutspåren så det var heltäckande.

Men i det stora hela hade jag nytta av GPS – i all synnerhet kombinerad med sprutspår. Noggrannheten för GPS (utan extra korrigeringssignal) är för dålig för att man skall kunna förlita sej helt på den. Det är ett problem på hösten då nätterna är mörka för vanligen så måste man köra på natten då det blåser mindre.

Glyfosatsprutningen nu på våren var emellertid mycket lyckad. Inte ett spår av kvickrot eller baldersbrå och det var mycket litet annat ogräs också. Men jag vet att ogräset kommer med fart då det börjar regna så jag sprutade M-sulfuron (Ally) och MCPA på allting – men med liten dos. Det enda ställe där det fanns litet mera ogräs var på f.d. gröngödslingsvallen som inte var besprutad med glyfosat nu på våren. Jag misstänker att det var glyfosat + ovanligt lång torka som tog kål på kvickroten.

Som vanligt så lyckades jag få sönder två tryckmätare. Den nya sprutan kommer för nära hytten då man lyfter. Visst – man behöver inte lyfta den så högt men det behövs bara en gång så är tryckmätaren mos. Nu tröttnade jag fullständigt på eländet och byggde om hållaren för tryckregulatorn (med tryckmätare) så att den absolut inte kan ta emot hytten. Dessutom beställde jag delar för att koppla en slang till mätuttaget så jag kan placera tryckmätaren vid stänkskärmen på bakhjulet. Då ser man den mycket bättre också. En lämplig 1/4″ slangkoppling fanns inte i det här landet men till all tur kan man köpa via eBay och snart kommer den hem för 1:50.

Som vanligt så hade jag sällskap på åkern. En trana tog det lugnt och flyttade sej makligt åt sidan då jag kom. Vi har haft en hel del tranor här i sommar och det är ovanligt.

Sådden gick bra i år och det gjorde sprutandet också. Man behövde minsann inte vara rädd för att åstadkomma hjulspår i åkern – man såg inte ens var man hade kört. Tyvärr kan tröskandet också gå fort eftersom det inte växer just nånting i torkan …