Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Satelliter styr på åkern

Jag laddade i fjol ned ett program som med GPS visar hur man kör på åkern (se Slutirrat med sprutan och Gamla och nya verktyg). Då hann jag inte testa det ordentligt men nu då jag måste spruta mot kvickrot och baldersbrå på våren så körde jag allting med GPS och eFarmer. Nu har jag en GPS-dosa i en låda på hyttens tak och den håller kontakt med mobilen via Blåtand.

På Biltema hittade jag en riktigt bra hållare som har den ovanliga egenskapen att den hålls fast vid vindrutan. De fflesta hållare är helt urusla och faller ned inom några minuter men den här har geltätning och det tycks fungera. Alla andra hållare med sugkopp har jag varit tvungen att borra hål i och skruva fast för att de skall hållas. Det går dessutom snabbt att sätta dit och ta bort mobilen för hållaren är som en stor bykknipa.

Nu då sprutspåren syns dåligt (från i fjol) så är det ett riktigt nödvändigt hjälpmedel vid sprutandet. Speciellt på de oregelbundna åkrarna är det annars hopplöst att veta var man har sprutat. Noggrannheten är dålig med vanlig GPS men det räcker till för sprutan. Åtminstone lämnar man inte stora områden osprutade. Och centimeterprecision är helt onödig.

Men lättanvänd är eFarmer inte. Jag har ännu inte lyckats klura ut hur man kan ge namn åt åkrarna så de heter bara New field 1, New Field 2, osv. Det finns massor av funktioner men hur man skall använda dem vet jag inte. Alldeles tydligt är det en ingenjör som gjort programmet :-). Man har inte tid att bråka med eländet heller då man skall få nånting sprutat innan det blåser upp.

Det finns ganska litet ogräs på åkrarna – bara några tuvor med kvickrot. Men jag tvivlar inte alls på att ogräset nog kommer. Huvudsaken är att få bort kvickrot och baldersbrå för de blir alldeles omöjliga om man inte sprutar (se bilden i Att spruta eller inte spruta 2017). Det har varit för hett på dagarna – upp till +30 grader ! Därför måste jag spruta på nätterna eller tidig morgon. Få se hur bra effekt glyfosatet har i år. Det hade varit bättre att spruta förra hösten men det gick ju inte.

Våra groprov är nu litet äldre och man ser att fjolårsvetet nog gror men mycket senare och skjuter brodd dåligt. Det har kommit upp i 44 % grobarhet men endel strån är svaga.

Jag får flytta sådden till natten också för jag klarar inte mera av den här hettan. Det är ju värre än i juli (speciellt fjolårets juli). Man misstänker litet att det här betyder att sommaren blir kall och regnig – igen.

Skumpig nostalgi

Vissa saker glömmer man aldrig – som att harva första gången på tiltorna på våra styva leråkrar med lilla MF165 och en S-pinnharv. Man är ofta 5-10 cm ovanför sitsen och det hoppar och skakar något obarmhärtigt. Det började jag med för ungefär 50 år sedan och det var samma sak varje vår utom de senaste åren då jag började höstharva och sedan använda enbart tallriksharv. Men i går måste jag igen köra på hårda tiltor.

Förra höstens plöjning var usel men man får vara glad att det gick att plöja alls. Det var ren idioti att bryta vallen en så våt och besvärlig höst men stödbyråkratin är obarmhärtig. Gröngödslingsvall måste plöjas upp efter tre år. I princip hade jag kunnat så direkt i vallen nu i vår men hösten var så besvärlig att det inte gick att få bort växtligheten. Men jag undrar om strukturförbättringen blev förstörd i och med plöjning med en tung traktor i den våta leran. Om jag hade fått bestämma så hade jag lämnat vallen ett år till och brutit den en bättre höst.

Inte är det nån tävlingsplöjning precis inte …

Tiltorna började torka och det var nödvändigt att köra över dem med harven en gång för att få jämnare upptorkning och mindre kokor. Jag måste köra på låg växel längs tiltorna utom i ändarna. Det skakade så kugghjulen i huvudet hoppade omkring. Det är ett under att traktorn höll ihop men gamla MF165 har gått bra allt sedan 1970. Det enda har varit framhjulstapparna som brustit med jämna mellanrum på grund av att de slagit mot de hårda tiltorna. Men sedan jag bytte framaxel till en från MF185 som är betydligt kraftigare så har det problemet försvunnit.

Den gamla harven från Kongskilde är lappad nästan varje år. Jag köpte en gammal harv till för många år sedan som jag plockade pinnar och reservdelar ifrån i många år men nu är pinnarna slut. Det fina med de gamla maskinerna är att de är så enkla att reparera. Förutom pinnarna så behövs inga reservdelar bara man har svets. Hjulen på harven var ju alldeles för små så jag bytte dem till hjul från en gammal Lada och det blev mycket bättre.

Det var ren nostalgi att igen köra med 165:an och harven men en skumpig sådan. Bakändan var ganska öm efter harvningen trots att jag bytt sitsen på traktorn till en mera fjädrande. Jag tror det räcker med sådan nostalgi för några år framåt nu. Om tre år måste igen den nuvarande gröngödslingsvallen brytas men om det är en bra höst så tänkte jag köra över växtligheten med krossen och sedan så direkt på våren följande år.

På tal om nostalgi så tröttnar jag aldrig på kvällshimlen som man ser från åkrarna. Bara den gör det värt att skumpa omkring.

Nu skall det vara tre dagar med julivärme +27 grader men sedan skall det bli betydligt svalare. På lördag lär det komma en mm regn men det har knappast någon betydelse. Det finns nästan inga våta sänkor i år och om prognoserna håller så borde det gå att så utan problem. Peppar, peppar …

Grobarhet 2018

Förra hösten tröskades vetet sent och vått. Precis som man kunde förutspå så är grobarheten usel. Till all tur har man lärt sej att ha överårs utsäde i lager. Nedan syns skillnaden i grobarhet för skörden år 2016 (till vänster) och 2017 (till höger). Ett groprov i fuktat hushållspapper gav grobarhet på 97 % för år 2016 vilket är ovanligt bra. Motsvarande pappersprov gav efter lång tid en grobarhet på omkring 10 % för vetet från i fjol. Kornen från 2017 hade dessutom rikligt med sjukdomar.

Så det är klart vad svaret på från “Vad skall jag så ?” blir.

Våren är torkandets tid

Hösten var sen, blöt och eländig. Det vete vi fick in hade nästan 30 % fukthalt. En del fick jag nedtorkat till 18 % men det sista var långt över 20 %. Nu har det minsann varit torkväder ! Varmt och soligt och luftfukt nere kring 30 %. Så jag har naturligtvis haft fläktarna på. Temperaturskillnader upp till 7…8 grader mellan inkommande och utgående luft i lårarna visar att det minsann torkat.

Men då jag skulle mäta fukthalten så visade fukthaltsmätaren felkod. Jag blev ganska sur för den var ny (och ganska dyr). Så jag kollade in nätet och köpte en fuktmätare för 17 euro från Kina. Knappast är den noggrann men troligen noggrannare än käppmetoden. Käppmetoden går ut på att man slår en käpp ned i vetet och går den inte att slå in så är det alldeles för fuktigt (över 25 %) men går den lätt igenom säden så börjar den vara torr (under 16 %).

Visst har jag den gamla vågmätaren med en torklampa som är mycket noggrann men det är också mycket långsam. Nån sorts snabbmätare behövs. Fördelen med den mätare jag köpte är att den har en gaffel med sladd som man sticker i säden och sedan avläser man fukthalten. Det är samma metod som fuktmätare för virke använder. Den nya fina och dyra mätaren som jag har skall ha ett prov av säden som placeras i en kopp med skruvkork. Den är snabbare än vågen men inte supersnabb. Så jag skall pröva gaffelmätaren för 17 euro.

Sedan bytte jag batteri i den fina mätaren och testade flera olika prov varvid det visade sej att det inte var något fel på mätaren utan vetet var så torrt att det gick under skalan … Det fuktigaste provet som jag hittade var 12 % medan de andra var 11 % eller under skalan. Fläktarna stängde jag av omedelbums. Med kalluftstork måste man vara försiktig på våren för man torkar lätt för mycket men jag tyckte bara att höstens vete var så blött att jag inte började mäta i tid. Mätsystemet visade också att säden fortfarande torkade.

Virkeslagringen hade däremot inte torkat så jag började i stället gräva ned en brotrumma vid ladan. Det måste man göra medan marken ännu är fuktig och mjuk för senare på sommaren blir leran stenhård. Brotrumman var bara fem cm under vägen och måste grävas ned minst ett spaddjup mer. Med gripen på skogslastaren krafsade jag upp ytan och lyfte bort brorören av cement. Jag ville ta dem till vara för cementrör är av bättre kvalitet än plast. Då man gräver upp cementrör så hör man genast då skopan (eller gripen) tar i cementen men plast gräver man lätt sönder.

Orsaken till att brotrumman måste grävas ned djupare är att golvet i ladan måste sänkas så att den nya (begagnade) tröskan kan köras in. Den är 30 cm högre än den gamla. Det var ganska precis hur mycket det gick att gräva ned brotrumman för vägdiket måste ju dra undan vattnet också. Så det gamla avvägningsinstrumentet kom till bruk igen. Avvägningen visade att jag kunde sänka brotrumman 30 cm och ändå ha 10 cm fall till vägdiket. Det är inte mycket så jag måste se till att vägdiket alltid är ordentligt rensat från gräs och buskar. Om det blir vatten att stå i brotrumman på vintern så fryser det och man har översvämning nästa vår.

Det är tydligt att brotrumman måste grävas ned djupare.

Det går ganska bra att “gräva” med gripen så länge marken är fuktig. Jag har plåtar som man kan sätta innanför gripen för att lyfta upp jorden men det går bättre att riva loss jord utan plåtarna. I ett dike med tjockt gräs kan man lyfta upp jorden ganska bra för rötterna håller ihop den men annars rinner det mesta genom gripen. Då blir det skyffelarbete.

Man skall inte riva loss den mjuka leran för det är mycket tyngre att kasta upp den då. Mjuk lera går riktigt bra att gräva upp om man tar ut trianglar och trampar föri (trampar ned spaden på sidan först). Som liten fick jag lära mej tramp betär föri då man dikade. Det är ett trevligt arbete bara man först tar bort ytskiktet med gräs och rötter med gripen. Det var inte så roligt förr då spadadiikaren skulle gräva ihop sin försörjning (inklusive en stor familj). De dog unga.

Då de första grävmaskinerna kom så var en spadadiikari och såg på då den tog stora lass i varje skopa. Han konstaterade då att nu kan noo spadadiikaren draa ååt ... Men spadadiikaren har grävt en mängd diken som förvandlat stora delar av landet från kärr och mossar till åkrar och skog. Om man ser på kartor från slutet på 1700-talet så bestod stora delar av vår by av kärr som var farbara endast på vintern då det frusit på.

Nuförtiden kan folk inte ta tag i en spade mer utan det skall vara grävmaskin till allt. Inte att undra på att en av de stora folksjukdomarna är fetma. Vi äter inte bara ihjäl oss utan vi dör på soffan. Jag såg i går en intervju med nån sorts hälsokonsulent som påpekade att gym nog är bra men det räcker inte med en timme varje dag för det blir ändå närmare 90 timmar sysslolöshet i veckan. Man borde röra på sej mer i vardagen och inte bara svettas nån timme på gymmet. Skogsarbetet är bra men det behövs litet kroppsarbete på sommaren också. Att gräva diken är inte så dumt. På våren alltså – på sommaren är vår lera så hård att man inte ens skall försöka hacka i den med skyffel.

Nu är det nya röret nedgrävt. Jag brukar använda en täckdikningshyvel med långt skaft för att få bottnen att luta jämnt åt rätt håll. Med litet vatten i rännan får man med hyveln en mycket exakt lutning. Det blev plaströr fastän jag gillar cementrör. Brotrumman måste förlängas för om vintern kör jag snö snett över den och då man kommer med släpvagnen från andra hållet så har det varit problem att svänga så tvärt. Cementrören räckte inte till.

Våren har kommit och det torkar upp. Nästa vecka lär det bli +25 grader så det blir väl vårsådd så småningom. Värmen har också fått våra sippor och scillor att blomma alldeles förskräckligt även om det börjar bli för hett för tussilagor. Vi har fullt med blåsippor, vitsippor, gulsippor och scillor. Dessutom en mängd lökväxter överallt. De har spritt sej till alla hörn av gårdsplanen. Och jag gillar blommor – mest blå. Hemligheten är att inte kratta för då förstör man de känsliga sipporna.

Glad Mors dag ! Den kanske kan firas i år utanför traktorhytten för vi börja så först nästa vecka.

Vad skall man så ?

Det var en ruskig höst i fjol och vetet som tröskades till sist i oktober börjar mögla. Groprovet visade nästan noll grobarhet. Så vad skall man så ? Vi har överårs utsäde som gror ganska bra men det räcker inte. Nu skall vi se om det tidigare tröskade vetet gror bättre. Det hann åtminstone torka litet. Vetet blev inte hårt i tid och att tröska blött vete gör att kärnorna skadas och grobarheten blir dålig.

Att köpa utsäde kommer inte på fråga. Vetepriset är så lågt att alla utgifter skall bort. Det gör ungefär detsamma om det växer eller inte för varje kilo ger enbart förlust. Konstgödsel har jag i alla fall köpt för annars är det ingen idé att så alls. Man har ju sett hur vetet ser ut där gödseln i såmaskinen tagit slut – oftast i någon enstaka bill.

Men sprutmedlen blir i år från den billigaste ändan. I fjol körde jag med Broadway (som också fick ersätta flyghavremedlet) och man kan inte klaga på verkan. Men det går inte att köra med Broadway flera år i följd. Så det blev MCPA och M-sulfuron (Ally). Det är en ganska bra kombination som dessutom är billig. Enda problemet är snärjmåra som vi ibland har mycket av. Men det beror helt på sommaren. En torr sommar brukar måran inte alls trivas.

Eftersom hösten var så hopplös så måste jag spruta glyfosat nu på våren före sådden. Med direktsådd är det helt nödvändigt för annars tar baldersbrå och kvickrot snabbt överhanden. Jag hoppas glyfosatet också minskar på måran men jag har som plan B att jag köper triasulfuron (Logran) och sprutar det i stället för M-sulfuron ifall det ser ut att komma måra. M-sulfuron har bredare effekt men är uselt på måra. Ett problem är att måran börjar sticka upp först i slutet på sommaren och då är det för sent att spruta.

Det blev annars billigt men flyghavremedlet är dyrt och står för 2/3 av kostnaderna. Nu har vi i alla fall börjat jobba på att få bort flyghavren så man kan inte sluta spruta mitt i allt. Att plocka för hand blev dåligt då jag inte mera ser flyghavren så bra. Jag fick nya glasögon förra söndagen i Västerås och ser betydligt bättre nu men gråstarren gör att jag inte har samma skärpa som förr.

Ifråga om vetesorten så lämnar jag Zebra och går tillbaka till Reno – ifall jag hittar grobart utsäde. Utsädesavgiften för de nya sorterna är så hög att jag nästan får sprutmedlen betalda (utom flyghavremedlet) om jag sår Reno som inte har någon avgift. Det var ett misstag att privatisera sortutveckling (liksom mycket annat) och nu går utvecklingen bakåt. Eftersom inkomsterna är dåliga så måste utgifterna ner oberoende av om det växer eller inte. Jag odlar delvis för att det är roligt men tänker inte betala för att nån skall få vete.

Det är slut med att sikta på goda skördar. Nu gäller det bara att få ned utgifterna och arbetsmängden. Inte ids man bråka med nånting som är helt olönsamt. Samtidigt försöker jag förbättra strukturen på åkrarna och i år är ett av de största skiftena i gröngödslingsvall. Jag hoppas att klövern övervintrat bra. Nu skall jag också harva och så den föregående gröngödslingen och det blir intressant att se om den hade någon positiv inverkan. Den plöjde jag alltså förra hösten.

Bråttom verkar det inte bli för det har regnat på nytt. Nu lovar i alla fall prognoserna varmare och torrare väder – nästa söndag till och med över 20 grader varmt. Vårsådd blir det inte ännu men nu skall fjolårets vete torkas ned då luftfuktigheten lär bli under 30 %.

Spionkamera 2018

Vi var på “semester” i skarven mellan skogsvinter och vårsådd. Sedan tänkte jag komma tillbaka och ta itu med vårbruket med nya krafter – men hade inte räknat med en eländig förkylning. Näsan rinner och är svullen (och huvudet känns svullet det med). Så i den mån jag orkat upp ur soffan så har jag sysslat med att beställa besprutningsmedel och försökt få mina nätverkskameror att fungera.

Som ni vet så har jag sysslat med övervakningskameror redan i många år. Den första var en Axis 207W som jag köpte år 2008. Den var ganska dyr – närmare 300 euro. Den hade inte så bra bild och så gick den sönder fastän den skulle vara av god kvalitet. Därefter har jag bara köpt billiga kameror och det har lönat sej. Visst går de sönder också men då kan man köpa en ny som vanligen är både bättre och billigare. Jämför bilderna nedan från en kamera av årsmodell 2017 och en från år 2010:

Men den äldre kameran var ännu för ett par år sedan bättre – nu har färgerna blivit blacka. Nedan en bild från 2016 (som är från juni så grönskan var då också snyggare).

Bilderna är helt obeskurna och man ser att den nyare kameran har ett annat bildformat 16:9. Det är inte underligt att skärpan är bättre för den gamla kamerna gjorde foton med 110k storlek medan den nya ger 3500k storlek.

Den nya (tillfälliga) kameran.

Man märker att bildvinkeln är betydligt större för den nya kameran vilket tvärr också gör att bilden förvrängs en aning. Vägen borde gå svagt nedåt till höger men inte alls så mycket som på bilden. Det här är övervakningskameror så man tar inte så allvarligt på att korrigera förvrängningen. Viktigare är tydligheten.

Nu är också den nyare kameran redan föråldrad. Dagens kameror ger ännu skarpare bild och man kan köpa upp till 8MP (Megapixel=8 miljoner bildpunkter) relativt billigt på eBay. Betydligt billigare än den första Axisen från 2008. Dessutom har de nya kamerorna zoom som är upp till 30 gånger. Och det är optisk zoom så man förlorar inte pixlar som med digital “zoom” (som är rent lurendrejeri). Digital “zoom” betyder bara att man beskär bilden. Men kom ihåg att de stora bilderna kräver mycket av nätet. 8MP(=4K) kräver 20-30 Mbit/s och i praktiken fibernät.

Nu har jag beställt en ny kamera med 20 gångers zoom som kan vridas åt alla håll med fjärrstyrning över nätet. Dessutom har den tvåvägs ljud så man kan prata med någon som står nära kameran. Jag har alltid tyckt att det är underligt att de tidigare kamerorna inte haft ljud för man har stor nytta av mikrofon vid övervakning. Och priset är bara 2/3 av den första kamerans pris trots alla finesser.

Det är i alla fall besvärligt att köpa nätkamera för utbudet är mycket stort och ibland är uppgifterna om kameran lindrigt sagt usla. Jag hade tid att surfa en hel del (på grund av förkylningen) så jag gick igenom de flesta kameror som jag hittade. Eftersom jag ville ha en billigare kamera så blev det enbart kinesiska kameror – de övriga är i en helt annan prisklass. Och med tanke på att de också blir föråldrade snart så vill jag inte betala onödigt mycket.

Ett stort problem som folk kanske inte tänker på är hur man skall kunna se på kamerans bild. Och det är speciellt besvärligt för mej som bara kör Linux för de flesta kameror är gjorde enbart för Windows. Ironiskt nog använder de nästan alla Linux inne i kameran … Om man vill sätta sej in i dessa nätkameror så kan det löna sej att titta på

Unifore

och speciellt Technology News. Klicka på Blog och sedan på Technology News. Där finns de mest kunniga och grundliga artiklar jag sett om kinesiska nätkameror. Typiskt nog är de väldigt likadana även om en mängd olika firmor säljer dem på nätet. Man får vara försiktigt så man inte köper en föråldrad eller nedbantad modell. Annonserna motsvarar inte alltid verkligheten och man skall lusläsa dem och jämföra dem grundligt.

Den kamera jag köpte har en Sony IMX291 bildsensor som är en av de känsligaste och bästa (utom proffs förstås). Det finns gott om jämförelser med andra på Youtube.

Det första man skall göra är att stänga av alla P2P-program som tar kontakt till tillverkarens server för annars så blir man själv ett objekt för spionage. De för reklam om att det är SÅÅÅ enkelt att installera kameran och få bilden i mobilen. Fall inte för det ! Lättjan är alla lasters moder och har ställt till med mycket elände vilket Facebook-skandalen bevisat (men det är samma sak med Google och de andra också).

Mina kameror har jag installerat bakom dubbla brandmurar och hindrat all kommunikation till tillverkarens server. Jag ser på dem enbart över krypterad ssh-förbindelse (VPN går lika bra). Ni vet väl att alla kinesiska kameror (och troligen de flesta andra också) har inbyggt en bakdörr så den som känner till den kan koppla in sej när som helst … På det viset raderades två av mina kameror fullständigt förrän jag började sätta mej in i problematiken (jag lyckades sätt in programmen tillbaka men det var verkligen besvärligt).

Det finns en mängd program som man kan använda till att se och styra kameran men jag tycker att standard ssh (secure shell) är det bästa. Med ssh ställer jag in bildströmmen och så använder jag VLC (också ett standard gratisprogram) för att se på bilden. Inställningarna kommer man ofta åt via vanlig Firefox eller Internet Explorer. Men köp inte kameror som använder ActiveX för det betyder problem. En bra kamera är helt oberoende av vilken maskin och operativsystem man använder. Den blir litet dyrare men det lönar sej.

Speciellt i Sverige med alla djurterrorister måste en bonde ha ordentlig övervakning – men inte sådan att terroristerna kan se på kameran för då vet de när det är tomt. Jag tror inte alls att de verkligen bryr sej om djuren – de är mobbare som bara vill jävlas och just nu är det trendigt att vara djurterrorist. Det är mycket svårare att ge sej på stora firmor så de mobbar ensamma bönder i stället. Helt vanligt mobbarbeteende.

Det fanns en bra artikel i Aftonbladet av Palle Borgström (LRF-ordförande) om hur bönderna trakasseras och till och med barnen till bönder mobbas i skolan. Det ledde till en stort genomslag i media och Expressen och DN uttalade sitt stöd för bönderna. Sydsvenskan skrev: “Rör inte min kossa. Inte min mjölkbonde heller”. Det är ju positivt men Land tvivlade på att den hårda kärnan av djurterrorister blir påverkade så det är ständig övervakning som gäller.

Förutom övervakning så är det intressant att följa med vad som händer. Om jag är i skogen så kan jag se och höra vad som händer hemma (eller i Sverige). Man kan också spela in på ett SD-kort och numera är kompressionen så bra (H.264) och korten så stora att man kan ha upp till 40 dagar på ett kort. Man kan också ställa in kameran så att den bara spelar in då nånting rör sej. De moderna kamerorna har olika fält så man kan rikta in intresset bara på en viktig punkt. Mina tidigare kameror hade också rörelseinspelning men de reagerade på varje kvist som rörde sej.

Nu då förbindelsen fungerar över nätet så kunde jag kolla in pannans temperatur från Sverige och ringa brorsan som gick för att se om allt var i skick. Likaså kunde trädgårdsmästaren följa med temperaturen i växthuset.

Världen blir allt mindre och vi kan nästan vara på flera platser samtidigt (via nätet) men det uppkommer nya problem. Fast så har det alltid varit. De första lokomotiven i England måste ha en man gående med varningsflagga framför …

Jag borde gå ut och skyffla ut vetet som kördes in genomblött i oktober men här har det regnat och varit kallt. Inget torkanväder och inget för en förkyld bonde men nästa vecka blir det solsken. Groprovet visade nästan noll grobarhet så det blir att söka fram gammalt utsäde. Och näsan den bara rinner – hå-hå, ja-ja …