Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Bankeländet

Förr gick man in till Iris på Sparbanken då man for till butiken. Sedan stängdes kontoret i byn, därefter i kommunen och nu är det slut på all kundservice. Dörrarna till bankerna är stängda och det ekar ödsligt i de gamla bankpalatsen. Kundservicen har kantänka flyttat till nätet men bankerna svarar inte på meddelanden och begäran om tjänster. Ringer man så hamnar man i en telefonkö som kostar för varenda vänteminut.

Det är inte att undra på att folk blir förbannade. Att Nordea flyttar huvudkontoret till Finland hjälper inte ett dugg då dörrarna till kontoret i Lovisa är stängda och det är omöjligt att få några banktjänster uträttade. Nalle kan lika gärna flytta det till Bahamas.

Snart är bankernas saga all. Det kommer kryptovalutor och blockkedjor. Vad är det ? Det är kort sagt datatekniska lösningar som plockar bort alla mellanhänder (bankerna) så att köpare och säljare har direktkontakt.

Blockkedjor är helt enkelt distribuerade databaser. Varje transaktion granskas av andra noder och blir inte giltig förrän alla godkänt den. Då granskas också om nån skurk försöker sälja samma sak till flera. Nu är det inte så enkelt i praktiken utan man måste få ett system som är öppet och säkert utan att affärshemligheter röjs. Men förutom bitcoin så finns det redan flera andra tillämpningar.

För en bonde så kunde det leda till att man säljer och köper direkt utan banktransaktioner. Blockkedjan kollar att köparen faktiskt har pengar att betala med. Det blir inga väntetider som nu då bankerna pantar på pengarna ibland i flera dagar utan pengarna flyttas direkt på en millisekund. Valutor som ges ut av ländernas centralbanker försvinner mer eller mindre i det här systemet. Vart kommer då pengarna ifrån ? Ungefär från samma ställe som då en centralbank ökar på penningmängden dvs. ur luften. Som jag länge sagt så finns pengar inte. Det som finns är lån. Man lovar att göra nånting som motprestation till att man får “pengar” och sedan rullar det vidare till andra som i sin tur lovar det ena och det andra.

Vi behöver inte ta med en säck vete till butiken utan kan i blockkedjan sätta in ett löfte om säcken och om någon godkänner det så har vi fått “pengar” i blockkedjan som sedan går vidare på en millisekund. Efter några tusen transaktioner så vet ingen att de kom från vetesäcken men den finns nog kvar i blockkedjan så det är inte värt att slarva bort den för då klassas din nod som felaktig och dina pengar försvinner.

Det här blir knappast vanligt på länge än men pengarna går så småningom över till elektronisk valuta så göm inte papperslapparna under madrassen. De kan förstås bli mycket värda då framtida generationer hittar dem och de kan säljas som antika betalningsmedel och ställas ut på ett museum där ungdomarna går och förundrar sej över att nån kunde köpa nånting för dem.

Kinapaketen

Det är inte så många år sedan de första Kinapaketen började dyka upp. Nu lär det komma omkring 100 000 per dag till Arlanda. Man kan köpa en mängd olika småprylar (och stora) för en spottstyver och få dem gratis hemskickade. Priserna är ibland en tiondedel eller mindre jämfört med europeiska produkter. Det verkar ju vara för bra för att vara sant.i

Så nu har posten i Sverige tillsammans med Tullverket börjat ta ut en avgift på 75 kronor för varje paket – och så 25 % moms förstås. Få se hur lång tid det tar innan man i Finland börjar med samma system. Det minskar säkert på paketen för om man köper nånting för 5 kronor och måste betala 75 kronor avgift så blir det mycket mindre intressant. Men inte tar paketen slut. En vara som i Europa kostar 150 kronor och i Kina 15 kronor är i alla fall billigare trots avgiften på 75 kronor (75+15=90). Dessutom lär det redan vara på gång nya system som för paketen via ett annat EU-land och då kan posten i Sverige inte sätta på avgiften. Om det tar längre tid så gör det detsamma för man får i alla fall räkna med en leveranstid på 3-4 veckor.

Mina Kinapaket har varit av olika slag. En hel del elektronik som för det mesta har varit av god kvalitet och så en mängd LED-lampor som varit av mycket varierande kvalitet. Två LED-strålkastare som jag skruvade upp i somras är redan döda och en sats på fem LED-lampor med rörelsevakt är ganska oanvändbara för de ha börjat blinka som galningar.

Det är knappast själva lysdioden som är dålig i lamporna utan mest troligt är att strömförsörjningen innehåller komponenter som är av usel kvalitet. Jag tippar på kondensatorerna. En lysdiod behöver nämligen ett par volts likspänning så det behövs nätdelar som omvandlar 220 V växelström till lägre likspänning. Om man bygger nätdelarna av billiga komponenter så är sannolikheten mycket stor för att de går sönder eller bara inte klarar låga och höga temperaturer.

Då är det frågan om hur man kan välja lampor med bra komponenter ? Sanningen är att det vet man inte. En del påstår att man skall välja dyra lampor för bra komponenter kostar. Tyvärr fungerar den logiken inte. Även om en bra lampa inte kan vara grisbillig så finns det ingen som helst garanti för att en dyr lampa är ett smack bättre. Försäljare är ena sluga banditer – de vet att det finns folk som tror att dyrt är bra så de sätter ett högt pris på en skräplampa. Då kan de sälja den åt godtrogna människor och få en förskräcklig vinst.

Jag surfade på nätet och på ett ställe så menade man att man skall köpa lampor med garanti. Tanken är att de som säljer skräp inte vågar sätta garanti på dem. Men det fungerar inte heller. Sannolikheten att folk sparar sina kvitton för att få ny lampa på garantin är ganska nära noll. Och det är billigt att ge en ny skräplampa åt de få stackare som trots allt sparat sina kvitton.

Så kan man försöka köpa märkeslampor. Det har jag också försökt. Jag köpte en bunt Airam LED som har tre års garanti. De höll ungefär lika länge som en vanlig gammaldags glödlampa. Allt prat om 20 000 och 50 000 timmar är rent struntprat. Faktum är att ett par LED-lampor utan något märke alls har fungerat längre trots att de var mycket billigare. Så vad man än försöker så är det rent lotteri. Då kan man lika väl köpa de allra billigaste LED-lamporna.

Råd&Rön brukar testa produkter och är ganska pålitliga. Men de testar bara ljusstyrkan – inte hållbarheten för det skulle ju ta många år och sedan säljs testlamporna inte mer. Så vi är riktigt i spadet. Marknadsteorin att dåliga produkter så småningom gallras bort är helt och fullständigt felaktig. Tvärtom blir produkterna allt sämre för folk köper det billigaste eftersom det dyra inte är bättre. Skurkarna byter namn på sina produkter och klarar sej bra medan de som tillverkar bra produkter gallras bort av “marknaden”.

Till all tur så köpte jag femhundra glödlampor då idioterna i EU började förbjuda glödlampor – ett av de mest korkade besluten som någonsin gjorts. De var dessutom mycket billiga eftersom man bara ville bli av med dem. Så jag klarar mej länge med dem. Förstås köper jag fortfarande LED-lampor eftersom de drar mycket mindre ström och inte blir heta. Och så ger de mycket starkare ljus. Men jag söker fortfarande efter något märke som jag kan lita på – troligen en hopplös syssla.

De LED-lampor som fungerat bäst är 12 V lampor. Helt logiskt för de behöver inte någon nätdel utan kan kopplas direkt till traktorns eller bilens ackumulator. Om man sätter flera lysdioder i serie så kommer man upp till 12 volts drivspänning. Inga dåliga komponenter alls utan enbart lysdioderna. Man kan förstås ha 12 V LED i husen också kopplade till en ackumulator men då måste man också ha en laddare som håller ackun uppladdad. Det har jag ifråga om lysdiodslingorna men det blir inte så billigt.

Nu borde man lägga upp ett lager med billiga kinesiska produkter men det är svårt att veta vad man borde köpa för utvecklingen går framåt hela tiden och en del produkter blir så föråldrade att det bara är att kasta bort dem. Så gick det till exempel med halogenstrålkastarna.

Nu verkar det som om supertönten på andra sidan pölen skulle starta ett handelskrig och då vet man aldrig hur höga tullmurar och andra handelshinder det för med sej. Om den ena höjer tullen så höjer de andra tullen och snart så kan vi bara handla inom EU. För jordbruket blir det inte mycket sämre utom för dem som kör John Deere då reservdelarna stiger i pris. Vi har mest bara europeiska maskiner för jag har aldrig kunnat tåla tums gängor. Bara de gamla Massey-Ferguson traktorerna är anglo-saxiska.

Men ännu kommer det Kinapaket och kineserna siktar på att bygga en ny “Sidenväg” som skall få transporterna till Europa att bli snabba. Och ifråga om världspolitiken så vet man man aldrig hur det går. Det är ganska så vanligt att både den ena och den andra går upp som en sol och sedan ned som en pannkaka.

Bonde: lönlöst men roligt

Efter deklarationen så har man inte lust att fira (annat än att den är förbi). Jordbruket ger bara minusresultat och hålen måste täppas till med pensionen. Bankkontot är tomt så det ekar efter att jag måste betala momsen för fjolårets virkesförsäljning. Visst skall jag få tillbaka moms på skördetröskan vi köpte men återbäringen har inte kommit än. Hoppas den kommer snart för jag har inte haft råd att skaffa konstgödsel för vårbruket.

Men jag klagar inte. Vi var i skogen första gången efter deklarationen och det var verkligen uppfriskande. En slang sprack på gripen men jag hade reserv hemma så det gick snabbt att byta den. Solen sken och det var lämpligt kallt (omkring -7 grader). Dessutom hade jag ny ked på motorsågen så den skar bra.

Folk är ju olika. Då jag jobbade som professor vid Tekniska högskolan (ibland hemifrån) så hade jag både status och inkomster men jag satt i mitt arbetsrum vid landsvägen och var alldeles grön av avund då de andra körde förbi med traktorerna på väg till skogen. De förstod säkert inte hur gärna jag hade kastat pappersarbetet och åkt till skogs för att såga och dra ihop virke.

Jag bryr mej inte alls om pengar och “status” ifall man bara får mat för dagen och lyckas hålla värmen i huset på vintern. Så jag tycker lönsamhetsberäkningar är helt värdelösa eftersom de bara beaktar pengar. Dessutom är de per definition alltid felaktiga. Varje gård är olika och varje bonde har olika förutsättningar så då man beräknar lönsamheten för en “medelbonde” så är det ju alltid fel för varje riktig bonde. Och vad gör man med lönsamhetsberäkningarna ? Var och en har vissa förutsättningar och dem ändrar beräkningarna inte på. Har man inte pengar att köpa mera jord för (om det alls finns till salu) så hjälper det inte med hur mycket beräkningar som helst.

Förstås kan man få stora inkomster om man jobbar med annat än jordbruk. Men vad gör man med pengarna ? Betalar en grym hyra i storstaden och har stora utgifter vad man än gör där. Eller använder pengarna för att åka på dyra resor till naturen. Tja, det har jag alldeles gratis då jag far till skogs med traktor och motorsåg. Men det syns ju inte i lönsamhetsberäkningen. Man kan kanske köpa ett stort hus för nån miljon men jag sysslar hellre med att bygga huset själv (dvs. reparera ett gammalt hus). Det är mycket roligare. Det mest värdefulla är det man gjort själv.

Enligt det nuvarande tänkesättet är jag säkert litet underlig. Men skratta gärna – jag trivs med det liv jag lever fastän kontot är ganska så tomt. Jag skulle inte resa till Kanarieöarna fastän nån skulle betala mej en massa pengar för det (hmm, nåja, för en miljon euro kunde jag tänka mej att vara en vecka där – man kan ju sätta pengarna på något nyttigt i byn). Nu är jag dessutom så lyckligt lottad att jag bor i en by där Lokaaln (ungdomsföreningens stora hus) nyligen fått nytt tak genom samfälld insats av byborna och gamla folkskolan hör till oss och snart är renoverad bara jag får golvet i lärarens gamla arbetsrum färdigt. Det optiska fibernätet fungerar bra och vi har flera livaktiga föreningar med riktigt roliga årsmöten.

Det har varit +14 grader på morgonen i stugan under de kalla veckorna men man vänjer sej. Det går bra med filttossor och ludimysså (pälsmössa) på morgonen tills man eldat litet i vedspisen. Och far man till skogs så får man nästan för varmt. Så vad behöver jag mera pengar till (bara jag får konstgödseln betald) ?

Lönsamhet är för mej närmast ett fult ord om man nu litet överdriver. Men jag är uppväxt med frågan “Är du lönsam lille vän ?” som ju är hård kritik av det lönsamhetsbegrepp som innebär fanatisk pengadyrkan där allt annat är värdelöst. Däremot är jag som gammal bonde absolut övertygad om att man inte skall göra av med mera pengar än det kommer in. Har man inte pengar så får man dra ned på utgifterna eller skaffa mera inkomster.

Att vara heltidsbonde i dagens läge är nästan omöjligt. Man måste ha andra inkomster också. Vi är nu redan på andra generationen som arbetar för lön utanför jordbruket medan den gamla gubben (pensionerad) sköter jordbruket till stor del. Eftersom man inte behövt arbeta ryggen av sej och de nu finns maskiner så kan en gammal gubbe ställa till med mycket (elände ?) ännu vid hög ålder. Det blir så att man arbetar med annat i 30-40 år förrän man på heltid tar över jordbruket (skogsbruket inte att förglömma) och följande generation börjar studera och jobba innan de i sin tur tar över.

Det är en bra sak att skaffa sej utbildning och arbetserfarenhet utanför jordbruket. Egentligen borde man som bonde vara mekaniker, elektriker, kemist och dataexpert nuförtiden. Det skadar inte och spara mycket pengar om man kan göra allt själv. Litet erfarenhet som lagvrängare kan också vara nyttig :-). Så jag ser arbete utanför jordbruket enbart som positivt. Kalle till exempel är bra på brandsäkerhet och det är mycket värdefullt på en gård med en massa hus och el och värmesystem. Jag förstod att Christer jobbat som timmerman i tiderna och det är också bra erfarenhet.

Vi kan inte ändra på dagens system så lätt utan måste anpassa oss. Det är inget nytt. Bönder har i alla tider fått skaffa sej extraknäck. Dalabönderna vandrade i tiderna till Stockholm för att arbeta under vintern (det var före skogsbruket utvecklades). Och så har bönderna fått tampas med fogdar av alla de slag. Ibland fick de nog och som Engelbrekt Engelbrektsson drev ut fogdarna men en bonde måste vara hemma till vårbruket så fogdarna fick behålla makten även om de blev ganska försiktiga efter det. Vi har det inte mycket bättre med nuvarande fogdar (byråkrater och tjänstemän) som ställer till lika mycket elände fastän vi har “demokrati”.

Allt glömmer man i alla fall bort då man far till skogs eller ut på åkrarna. Det är skönt att röra på kroppen och arbeta sej trött och hungrig. Då smakar maten bättre än om man är övermätt och bara äter godsaker. Likaså somnar man utmärkt efter en dag i skogen och sover gott tills man i gryningen stiger upp och sätter de bara fötterna i filttossorna, på med fårskinnspälsen och ludimyssån och ut för att sätta motorvärme på traktorn.

Även om det inte är lönsamt så är det roligt att vara bonde. Jag bodde många decennier i södra Helsingfors men blev aldrig stadsbo. På fredagarna lastades familjen och en massa saker i bilen och så for man hem till byn. Det tråkiga var att återvända till staden på måndagarna. Det var en enorm lättnad då jag slutade i Otnäs och inte behövde åka fram och tillbaka mera. Då kände man att man verkligen blivit det man ville då man återvände till bondelivet. Jag har nästan glömt det liv jag levde däremellan (i 35 år). Säkert ganska aktiv glömska. Visst gillade jag forskningen men inte just stadslivet.

Nu sysslar jag bara med det som är roligt (och nödvändigt) – hugger, odlar, bygger och skruvar med gamla maskiner. En utmärkt “pensionärstillvaro”. Det gäller bara att hålla ut tills ungdomarna blir pensionerade och kan ta över :-). Personligen struntar jag i ojandet och vojandet över de gamla bönderna. Jag klarar mej bra men jag inser förstås att alla inte orkar så länge utan behöver få en lugnare pensionärstillvaro.

Så där som slutkläm så kan ni höra på Helen Sjöholm och Tommy Körberg med Benny Anderssons orkester i ett potpurri från 20-30-talet – speciellt “Ett glatt humör” …

https://www.youtube.com/watch?v=3LxTpcZgavQ

På heder och samvete 2018

Två saker kan man inte undvika: döden och skatterna. Fast det senare gäller tydligen inte dem som borde betala mest skatter för de kan smita undan till skatteparadisen medan vi vanliga dödliga inte har råd med det. Så vi får samla ihop den heder och det samvete vi har kvar efter att ha läst om Panamarapporten och plocka fram kvittona och deklarera. Snart går det inte mera att lämna in papper utan man måste deklarera på nätet. Det finns en hel del fördelar med det men vad gör man om nätet kraschar ? Visst har det fungerat bra nästan hela tiden men man vet aldrig. Enligt lagen om alltings jäklighet så blir det förstås bekymmer just då man skall lämna in deklarationen.

Slutet på februari är vanligen ganska nervslitande. Det är över ett år sedan man deklarerat senast och man har glömt alla knep som gjorde det lättare att få in siffrorna. Och så ha det blivit allt mer e-fakturor vilket inte alls gör det lättare. I stället för att ha en pappersfaktura på bordet måste man se på fakturan på skärmen turvis med bokföringen. Det har faktiskt blivit sämre. Jag orkar bara inte skriva ut alla fakturorna på papper. Det andra problemet är att jag numera har ett hundratal små kvitton från köp på nätet som det tar en evig tid att skriva in.

Papperskvittona har sina problem. Ofta blir de kvar i plastkassar som man hämtat från butiken och möjligen kastat bort. Man borde alltid sätta kvittot direkt i plånboken och från plånboken i en låda för kvitton. Sådär i princip alltså … Men hämtar man reservdelar så är det vanligen bråttom att få dem fastskruvade och maskinen i bruk igen och då glöms kvittona bort eller hamnar på de mest underliga platser. Jag brukar hitta kvitton över hela stället under hela året.

Å andra sidan så är det inte så viktigt att man har med vartenda kvitto för jordbrukets förlust är annars också så stor att det gör detsamma med ett kvitto hit eller dit. I år (för 2017) har vi en förlust på närmare tiotusen euro även om det säkert saknas en hel del utgiftskvitton. Givetvis inverkar det att vi köpte en tröska för närmare trettiotusen och dessutom hade usla inkomster efter den helt katastrofala sommaren 2016. Skörden säljer vi alltid ett år senare så den kom på 2017. Intressant nog var skogsinkomsterna dubbelt högre än jordbrukets inkomster. Så uselt har det blivit med lönsamheten inom jordbruket. Pensionen får betala en hel del. Så gnäll inte över att bönderna är gamla – det är bara pensionärer som har råd att vara jordbrukare.

Humöret är sällan det allra bästa såhär i deklarationstider då man försöker tyda byråkraternas anvisningar. Fast jag måste erkänna att det är lättare att fylla i den elektroniska deklarationsblanketten. Jag har redan fyllt i en preliminär version men måste ännu kontrollera en del siffror så det blir säkert ändringar innan jag skickar in den officiellt. Det är nytt rekord – jag har sällan varit så tidigt ute förr. Jag minns att vi förr i världen körde till Borgå och droppade in kuvertet genom skattebyråns postlucka – ibland på morgonen den 1 mars förrän personalen kom till jobbet. Men då var man ännu ung och vild …

Vinterns köldperiod kom lämpligt precis till deklarationsperioden. Vi har haft ned emot -25 grader och som avkoppling har jag huggit ved och eldat i spisen och kakelugnarna (som vi ännu har kvar). Nu är det varmt – bara -11 grader. Det skall ännu vara kallt den här veckan men från och med fredagen blir det varmare.

Jag måste skaffa ny motorvärmare till Ducaton. Den nuvarande är bara skräp eftersom den är fastskruvad utanför oljetråget. Den skall bytas till en ordentlig slangvärmare som värmer kylarvätskan. Traktorerna har stått nu under den värsta kölden men jag har värmt och startat dem då och då så de inte skulle bli alltför kalla. De står utomhus så jag blev tvungen att samla ihop gamla filtar för att täcka över motorn. Annars orkade värmaren inte höja temperaturen tillräckligt.

Bara deklarationseländet är undan så börjar vi igen med skogsarbetet. Atomlinjens virke är bortkört så det blir att hugga närmare hemskogen där vi har en hel del att gallra. Och så skall det köras hem flisved. Efter den här kylan börjar det minska i flisförrådet och det kan hända att vi ännu i vår måste flisa litet torra granar. Vedförrådet måste också fyllas på med torr ved.

Nu värmer solen redan på eftermiddagarna så våren är nog på väg. Men vi behöver knappast vara oroliga över skogsvägarna den här vintern. Vi har kört upp spåren nästan varje dag så de borde vara ordentligt frusna. Bara jag får vagnen svetsad så blir det full fart i skogen hela våren så länge vädret räcker till.

Skogsrally

Nu är skogsvägarna riktigt bra men det börjar vara en hel del trafik. Det är smala vägar och man vill helst inte möta en stor lastbil med släpvagn på de vägarna. Om man har tom vagn så är det inget problem att backa in i skogen men om man har fullt stocklass så blir det lätt tvunget att rada av åtminstone halva lasset. En stor lastbil med fullt släp kan nämligen inte backa – speciellt inte uppförsbacke. Till all tur så har jag inte mött någon än med lass på för de sätter ut en skylt där skogsvägen börjar så man vet att akta sej.

https://drive.google.com/file/d/1QrnQhmv5BIEPFlSxMCdQRQGEwko2aAGx/view?usp=sharing

På videon ovan kör jag genom det värsta stengrytet. Kolla hur kroken till vinschen dänger. Och nedan en video inifrån hytten då jag lastar.

https://drive.google.com/file/d/1MEpE0d842QipvJpHUy3K8JRO_727zOHq/view?usp=sharing

Video är fortfarande ett problem. Länkarna ovan går till Google Drive vilket inte är det bästa knepet. Längre videor går inte att ladda upp.

Jag körde de sista lassen från Atomlinjen och då började vägarna vara ganska bra. Köld och litet snö gjorde dem hårda och någorlunda jämna (utom i vissa stengryten). Det är som vanligt: Då man har allt kört så är vägen som bäst.

Det var en hel del trafik på skogsvägarna nu då föret är bra. Lastbilar har kört varje dag men till all tur inte upp till Ratuöien utan till en annan del av skogen. Det är ju en av södra Finlands största skogar utan andra vägar än skogsvägar. Vi hade bråttom för det finns en hel del virke på Ratuöien och det var frågan om huruvida vi skulle få bort vårt virke innan de stora bilarna började köra på den smala vägen.

Det gick bra att möta Rolf som också körde ved med samma väg (och som slungat den fin och jämn). En dragbil var ett par gånger upp till Ratuöien men bara för att hämta något specialsortiment (eller så kört vilse …). Men det värsta är småbilar som börjar röra på sej då det är solsken. De förstår inte alls hur farligt det är att möta en stor lastbil fullastad med stockar på den mycket smala vägen. Dessutom finns där en hel del branta backar och om man kommer nedför en sådan med fullt lass så är det svårt att bromsa.

Jag mötte en skidåkare på den smala vägen och bägge kom vi nedför en backe och hade bägge svårt att bromsa. Jag vågade alls inte bromsa för då var det stor fara för att traktor och släpvagn hade slagit tvärs över vägen och krossat skidåkaren. Så jag styrde så gott jag kunde och lät motorn bromsa. Skidåkaren verkade klara sej men försvann ur sikte bakom lasset så jag ringde brorsan som kom efter och frågade om hon var i livet ännu. Det var hon och vi klarade oss den här gången med blotta förskräckelsen. Jag var nog ganska skakig långt efteråt ännu.

Så mitt råd till alla är att hålla sej borta från skogsvägarna för det är verkligen farligt. Kanske man i framtiden har en drönare som flyger litet framom och kollar att vägen är tom … Det är helt möjligt redan nu men så långt har jag inte kommit.

Sista lasset med grövre virke (där finns ännu litet flisved kvar) så började vagnen bete sej underligt. Jag misstänkte genast att ena styrcylindern hade brutits loss för den andra hade jag redan byggt ett nytt fäste för. Och visst hade den brutit loss en stor bit av ena rambalken.

Det här går inte att svetsa och konstruktionen är från början alldeles för svag. Så jag svetsar fast fästet vid en tjock platta som jag sedan skruvar fast med genomgångsbultar genom rambalken. Så har jag gjort på andra sidan och det har hållit.

Det blev litet avbrott i skogsarbetet. Inte bara på grund av vagnen utan det börjar också bli deklarationstider. Dessutom har kvällarna gått till att sätta in nytt golv på gamla folkskolan och svetsa fiber i Robbes lilla växthus. Jag började skriva på det här inlägget för flera dagar sedan men det har bara inte varit tid att få det färdigt. Just nu sitter jag och eldar för vi hade -22 förra natten och det skall bara bli kallare. Prognoserna hotar med -23 och då blir det närmare -30 här hos oss. Nu gäller det att bara klara sej över köldperioden. Gamla filtar och täcken måste sättas över traktorerna för motorvärmaren orkar annars inte värma upp dem.

Det kommer nästan alltid en köldperiod på vintern med riktigt kallt väder men till all tur är vi redan nära mars och solen värmer ganska bra. På eftermiddagen kan det till och med droppa från taket.

Den gula ledningen är en värmeslinga som jag måste ha för att vattnet skall kunna rinna ned från taket. Annars fryser det vid takkanten och bildar en sjö bakom som förstås rinner ned in i huset. Vi har alldeles för dålig isolering i övre våningen – hela 10 cm med sågspånor mellan inner- och yttertaket så värmen inifrån huset smälter snön nedifrån.

Bara jag får deklarationen undan och vagnen svetsad så börjar vi med det egentliga skogsarbetet. Härtills har vi bara städat efter processorn vid Atomlinjen. Det verkar som om det inte blir problem med skogsvägarna i år. Det såg illa ut i januari men nu har det frusit på ordentligt och vi har kört på vägarna hela tiden så de borde vara stabila.

Det spännande bondelivet

Om man tycker det är tråkigt så behöver man inte alls börja med livsfarliga extremidrotter eller gå ut i krig. Det räcker med att bli bonde så får man spänning i livet. Då menar jag inte bara den allmänna oron för vilka nya eländiga byråkratregler som “de” hittar på eller hur inkomsterna kan nollas av ett politiskt beslut. Det finns en hel del spänning i det dagliga arbetet – speciellt nu i skogsarbetet.

Vi håller på att köra ut virke från Atomlinjen (högspänningsledningar från kärnkraftverket i Lovisa). Vår skog finns alldeles invid Ratuöien som är en hög bergsknalle inne i skogen bredvid Tallmosan. Vi har lyckats hitta en väg kring alla stenblock som är utströdda överallt och byggt en bro över ett dike i en sänka. Men det är hela tiden spännande att se om man kommer ut med ett halvt lass eller inte.

Här ser man hur full av stenar som terrängen är.

För ett par veckor sedan körde jag ned traktorn i ett stengryte riktigt grundligt så vi måste lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna och rada virke under i flera repriser innan vi kom bort. Efter det har det hela tiden varit nånting som hänt (förutom de vanliga slangbrotten). Senast i förrgår så kom jag hem med en kätting runt bakaxeln. Det finns nämligen flera ställen där stenarna sliter på hjulen från två håll samtidigt och ena låset till kättingen hade gått upp. Efter det vi hade fått på kättingen så satte vi schacklar som låste spännarna till sidokättingarna.

Det går nästan att köra upp ett litet lass nu då vi satt massor av kvistar i de värsta groparna men nära toppen finns det en brant som är nästan omöjlig. Där är berget bart och kättingarna får inget fäste. I går måste jag lasta av halva lasset och köra upp för branten varefter jag lastade på det igen. Det är harm för det tar tid och man vet aldrig vad som går sönder då man försöker köra upp med fart. Att köra långsamt lyckas inte alls.

Inte så stort lass men mera får jag inte upp för berget. Mera snö skulle kanske göra vägen bättre.

Spänningen är inte slut då man fått upp lasset på toppen av Ratuöien för sedan skall lasset köras hem och vägen är så smal att det inte går att mötas där. Möter man en stor stockbil på den vägen så är det bara att rada av hela lasset och backa in vagnen och traktorn i skogen. Att backa uppförsbacke med fullt lass är bara inte möjligt. Och jag är rädd för alla småbilar som ibland ger sej in på den smala skogsvägen. Om de kommer emot i full fart i en nedförsbacke så hinner jag inte bromsa det fulla stocklasset som väger 10 ton. Det är illa då det är solsken för då skall alla turisterna ut till skogen. De fattar inte att det kan vara livsfarligt. Stockbilarna kör inte heller precis långsamt.

Februari har åter solnedgångarna i orange. Här vid avlastningsplatsen (platt till all tur).

Men vi har ännu kvar den värsta biten ute på mossen. Dit har vi inte vågat oss med traktor och vagn men med lilla MF165 har vi kunnat köra upp spår som hoppeligen fryser nu då det äntligen blivit kallt. Men kör man ned den stora Zetorn i mossen så vet jag inte hur man skall kunna få upp den … Vi får sätta ett par små stockar på varje lass och köra över lägden i full fart med andan i halsgropen. Då man kommer hem på kvällen så är man alldeles slut av nervspänningen och tycker man kunde ha litet tråkigt liv som omväxling.

Nu är den värsta flyttrumban förbi (nästan) efter det vi flyttade Henrik till det nya huset i Borgå. Jag hoppas verkligen att folk hålls på sin plats i de närmaste 30 åren. Sedan är jag över hundra och nån annan får sköta om flyttandet. Flyttrumban ledde till att jag inte fick paketbilen besiktad förrän sista dagen men nu kan jag köra i ett år till åter. Tyvärr var frambalken genomrostad så den måste svetsas. Det är ingen stor sak för den kan skruvas bort men det var en påminnelse om att den “nya” paketbilen inte är så ny mera: 12 år. Om 5-10 år måste vi säkert skaffa en ny. Allt annat går att reparera men då plåtarna börjar vara genomrostade så måste man ge upp.