Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Det galna vädret

I förrgår hade vi -20 grader och i dag blir det +5 grader. Snön regnade nästan bort i natt och det skall vara plusgrader dygnet runt fram till lördag så då är det knappast mycket snö kvar. Svängningarna i vädret är stora. Vi har dessutom hård blåst men till all tur har snön redan regnat ned från träden. På tisdagen var det solsken och jag tog en bild som senare kommer att ge en helt felaktig bild av januari 2018 som mest var mulen och mörk.

I går satte vi fast vagnen bakom Zetorn och började köra ut virke. Det var ganska besvärligt i stenbacken vid Atomlinjen. Då var det ännu vit lös snö överallt och man såg inte stenar och gropar. Man såg inte ens vägen så jag höll på att köra ned i diket då jag kom hemåt men lyckades hålla mej på vägen i alla fall. Snön fastnade på vindrutan och torkarbladet så man såg riktigt dåligt.

Med ett mycket litet lass hade jag problem att komma upp för backen – mest för att kättingarna slirade mot stenarna. Vi måste fylla med mera kvistar i groparna och framför stenarna för annars kommer det att ta mycket lång tid att köra ut virket. Tills vidare har tiden gått till att bygga nya vägar för vi hugger på två skogsbitar som vi inte kommit åt på 40 år. Orsaken är mest att de skogsdiken som då grävdes skar sönder skogen i bitar som var helt omgivna av diken utan broar. Det var helt onödigt att gräva på det sättet för man kan lämna körvägar i ena ändan på diket utan problem och nuförtiden så planeras dikena så att man för det mesta kan köra överallt.

På lördag och söndag var jag uppe i Kajanaland och invigde ett optiskt fibernät som min gamle studiekamrat Philip Donner byggt där med hjälp av en mängd talkoarbetare från byarna. Det är ett stort nät för avstånden är stora där. Då vi har tio kilometers kablar så har de hundra kilometer. Nätet är släkt med vårt nät för Philip har ringt och frågat råd ganska ofta. Vårt nät var ett av de första byfibernäten så vi hade redan gjort alla misstagen och det var onödigt att han gjorde dem på nytt.

Det är lång väg. Vi körde i elva timmar (840 km) för att komma upp och lika länge för att komma ned tillbaka. Vägarna var i alla fall bra och nästan spikraka. Då vi kom tillbaka så var det ganska fantastiskt att köra tiotals kilometer i bara skog med snölädda granar och nedkrökta björkar. Det var pittoreskt så det förslog men som gammal skogsbonde så funderade man mest på att det bara blev flisved av de nedkrökta björkarna – de rätar nämligen inte mer på sej. Det är inget under att folk från Mellaneuropa tycker att landskapet är helt fantastiskt.

För folk i glesbygden är nätet verkligen viktigt. Nu har de lika bra – om inte bättre – tillgång till en mängd tjänster och butiker som i Helsingfors. Många tänker inte på att det är ganska besvärligt i Helsingfors åka till en butik för att handla – resetiderna är allt från tio minuter till en timme. Posten är också fruktansvärt långsam. Man kan skicka ett paket till glesbygden på en eller två dagar men det kan ta en vecka att skicka inom Helsingfors. Jag bodde där i 25 år så jag har upplevt det. För att inte tala om hur länge det tar att komma ut i naturen …

Vi har nog det förskräckligt bra här i glesbygden – men berätta inte om det för storstadsborna för då blir de så avundsjuka :-).

/Nisse

Kvällspigg och morgontrött

Under den mörkare delen av året så börjar mitt dygn alltid gå för långt framåt. Normalt är jag kvällspigg så det går lätt in på småtimmarna innan jag lägger huvudet på dynan. Då det är mörkt nästan hela tiden så märker jag inte att det börjar bli natt. Tyvärr leder det till att man är morgontrött följande dag. Med de korta dagarna skulle man inte ha råd att tappa nån timme med ljus. Även om jag har en massa lampor på traktorerna så är det inte samma sak som dagsljus. Det blir skuggor och i besvärliga stenbackar så går det lätt illa.

Ännu 6 januari hade vi fullt med vatten och blöt lera överallt. Ingen tjäle fanns det och man kunde inte köra i skogen utan att det blev djupa spår. Så det blev verkstadsarbete och för en gångs skull hade jag tid att göra grundlig service på Zetorn och lastaren. Lastaren fick ny grip för den gamla gick sönder förra våren och den var så besvärlig att svetsa att jag köpte ny. Pojkarna på Mecanil hade nog svetsat en sådan grip men den ville inte hålla. Den nya är också litet större än den gamla. Samtidigt byggde jag ny hållare för bommen på lastaren.

Sedan blev det kallt och bråttom i skogen. Den 7 januari sjönk temperaturen snabbt under noll och har hållits låg efter det. Det bästa är att vi inte har fått någon snö alls förrän i går. Därför frös hjulspåren snabbt och det gick att köra i skogen. Perfekt skogsväder helt enkelt.

Vi hade bråttom att lägga ned brotrummor för dikena var ännu inte frusna så man kunde lyfta upp kvistar och rötter med gripen och fick lätt jämn botten under röret. Det enda besvärliga var att plaströren flyter och det var besvärligt att få jord på dem utan att den gled under röret. Nu är i alla fall vägarna klara i två skogsbitar som borde gallras och städas. Atomlinjens väg är körbar nästan hela sträckan utom på mossen där det ännu är öppet vatten på sina ställen.

Men vägen längs linjen är inte så bra. En dag då vi kom hem i mörkret så såg jag inte vägen utan körde ned traktorn (Zetorn) i ett stengryt. Bägge bakhjulen och ena framhjulet satt fast riktigt ordentligt och traktorn låg på stenar både under motorn och hytten. Nu var man själaglad att lastaren är fäst på traktorn för jag kunde lyfta upp bakhjulen med lastarens fötter och rada virke under dem tills traktorn kom upp ur grytet.

Virket på bilden ovan visar var bakhjulen låg och hytten låg på den stora stenen. Till all tur gick inget sönder utom trappsteget till hytten som blev ordentligt tillknycklat. Men det hade jag redan tidigare bytt ut till ett enkelt flatjärn för det ursprungliga trappsteget var grundligt sönderkört. I skogen håller trappstegen inte länge – åtminstone i våra stenbackar.

Det har inte varit tid att skriva i bloggen på länge för kvällarna har gått åt till att svetsa fiber i Robbes lilla växthus i grannbyn Lindkoski. Där håller två japanska ingenjörer från Fujitsu på att installera LED-belysning i växthuset som inte alls är litet utan blir ett höghus … Ni kanske lästa om Robbes växthus i Landsbygdens Folk för en tid sedan. LED-belysningen är helt ny och därför vill Fujitsu följa med dess funktion över nätet. Så jag svetsade optisk fiber.

Dessutom är det fullt upp med flyttande. En massa saker skall hit från Borgå och så skall det möbleras om. Det tuffaste var att tömma tre stora Lundiahyllor som var fullproppade med böcker och papper från golv till tak. Böckerna finns nu radade längs den stora trappan till övervåningen tills den nya hyllan är klar. Vi är litet bokgalna i den här släkten så alla hyllor och skåp både inne och ute i stallet är fullproppade med böcker.

Och så gick det en hel del tid till tandläkaren eftersom en tand hade börjat krångla och måste rotfyllas. Vår tandläkare Barbi bor i Borgå så blev det litet byggande i Henriks nya hus på Prästgårdsbackan också ett par kvällar. Och då blev beställningar och räkningar till mitt i natten.

Nu har vi en hel del snö så det blir att köra spår. Det är en riktigt torr och lätt snö som isolerar bra och måste packas för att vägarna skall frysa. Jag har ingen vagn bakom Zetorn så jag kan backa och lyfta träd med lastaren. Först då alla skogsvägarna är klara så börjar vi köra ut virke. Nu hotar prognosen med -18 grader i början på nästa vecka och då måste spåren vara uppkörda. Men det är bra att det fryser när vi skall köra ut virket. Vädret har varit mulet men ett par dagar har det varit riktigt soligt.

Det blev vinter i år också fastän det såg dåligt ut i början på januari.

P.S. Vi har nu skrivit över 10 000 inlägg i Bondbloggen !

/Nisse

Skogsvintern uppskjuten igen

Visst har vi varit i skogen med lilla MF165 för att köra upp vägar men det blir till ingenting eftersom det inte fryser på. Vattnet bara bubblar upp i spåren och fryser aldrig. Vi har städat upp efter processorn som körde omkull våra träd vid Atomlinjen men det är mest litet hobbyarbete – inte blir det till nånting utan lastare. Och vi vågar ännu inte köra dit med tyngre traktorer. Prognoserna lovade köld till första januari men den kylan blev uppskjuten till nästa vecka – och kanske ännu längre …

Atomlinjen vid Ratuöyen

Så jag sysslar med verkstadsarbete och bygger styrsystem till det nya brännhuvudet. I nummer 51 av Land Skogsbruk (en av mina favorittidningar) fanns det en riktigt intressant artikel av Lars Lundqvist, skogsskötselsforskare på SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Han avlivar myterna om blädningsbruk och menar att täta blädningsskogar är ett lönsamt alternativ. Men det är bara granskogar som kan blädas. Och det har vi mycket av här. Tallarna är nämligen uppätna av älgarna.

Det jag speciellt gillar är hans råd att “Hugg bara stora träd och gör urvalet själv, du som skogsägare gör det lika bra som dyra konsulter”. Det passar mej precis. I själva verket har jag gjort så redan i 60 år sedan jag lärde mej skogsbruk av farsan som var aktiv inom skogsreviret och på sin tid vann flera stämplingstävlingar. Numera behövs inga stämplingstävlingar för processorerna gör kalhyggen av hela skogen. Men jag har som valspråk “Lag sjölv !” (gör allt själv) och fäller, kvistar och kör ut alltihop.

I den senaste studien som Skogssällskapet finansierat visar Lundqvist att det inte finns något vetenskapligt stöd för att ge råd och stämpla bästa trädval i täta granskogar. Han menar att det inte har någon betydelse för tillväxten om man tar bort närstående träd utan det viktiga är hur mycket det finns på 1000 kvadratmeter – alltså inom en radie på 20 meter. Trädgrupper kan lämnas kvar om man ser till att det finns lagom många inom den här radien i medeltal.

Vid val av träd som skall fällas så bör man fälla de största och lämna kvar de som har bästa kvaliteten. Man kan också välja de träd som gör minst skada vid fällning. Huvudsaken är att ha ständig tillväxt på de mest värdefulla stammarna och samtidigt slippa kostnader för markberedning, plantering och röjning. Man plockar ungefär 5-10 stora stammar per hektar och år och väntar högst 20 år på nästa gallring.

En sak som jag sysslat med länge är att lämna också klena stammar och där är Lundqvist av samma åsikt. Han anser att man skall undvika luckor och jag har varit noga med att lämna alla möjliga skräpträd i stället för att hugga upp luckor. Det är nämligen viktigt att hindra gräset att växa till och då är tät skog bästa botemedlet.

Det är intressant att gamla metoder kommer upp på nytt nu efter många år av kalhyggen. Vi har alltid sysslat med den gamla metoden och fortsätter med den. Det finns förstås ingen “riktig” metod utan man måste bedöma varje skogsbit för sej och hugga på bästa möjliga sätt. Vi hugger också på litet annat sätt än för 60 år sedan eftersom vi numera har två lastare och en liten traktorprocessor. Men huvudprincipen är fortfarande kontinuerlig tillväxt.

/Nisse

Spunk

Pippi Långstrump är en av mina favoriter. Som barn var jag mera intresserad av indianer och cowboys men senare i livet har Pippi (Astrid Lindgren) roat mej många gånger. Då man fick barn så hade man en utmärkt anledning att läsa igenom alla Pippi-böckerna på nytt. Jag misstänker starkt att jag har en Pippi inom mej som är lika tvärtemot “hur allting skall vara” som i Pippi-böckerna.

Ett av Pippis (Astrids) finaste påhitt är ordet SPUNK. Jag har alltid varit intresserad av språk – vanligen urgamla men vissa nya ord är verkligen bra. Inte engelska låneord utan just sådana som Pippis spunk. Och häromdagen fick jag absolut spunk.

Som jag skrev tidigare så beställde jag nytt brännhuvud till flismataren eftersom det gamla hade spruckit. Jag tog bort det och svetsade ihop det nödtorftigt men vågade inte lämna det över vintern. Jag beställde ett nytt men Säätötuli hade gått i konkurs och blivit uppköpt av Ariterm i september. Brännhuvudet hördes inte av på flera månader. Men i tisdags så kom det plötsligt. Det blev ändring i alla planer för det var ännu ganska varmt men prognosen lovade kallare väder och det är mindre trevligt att ligga under flislagret och skruva då det är kallt.

Tyvärr hade jag nyss fyllt på flis så jag måste köra slut på den först. Då man byter brännhuvud måste matarskruven dras ut och det betyder att flisen skall bort och tallrikarna i flisbottnen skruvas bort. Å andra sidan gav det mej tid att planera den nya installationen. Det nya brännhuvudet har nämligen rörligt roster som rör sej med hjälp av en linjärmotor. Då måste jag bygga en styrning som för rostret fram och tillbaka. Linjärmotorn har ändlägesbrytare men det blev litet funderande hur man kopplar dem så att riktningen ändras då motorn kommer till ändläget. Till sist fick jag fram en koppling som med två dubbelpoliga reläer sköter om det. Med ett tredje relä får jag ännu motorn att alltid stanna i indraget läge. Problemet var bara det att jag har massor av reläer men förstås inte 24V dubbelpoliga växlingsreläer så de måste beställas. Men jag installerade brännhuvudet ändå. Jag kan för hand dra rostret fram och tillbaka tills reläerna kommer (mellan jul och nyår).

Att beställa ny styrcentral var inte att tänka på. De är svindyra och dessutom vill jag bygga själv av billiga komponenter som man kan köpa varifrån som helst. Jag vill aldrig använda specialkomponenter om det bara är möjligt att undvika dem. Nuförtiden kan man få riktigt bra komponenter från Kina för någon ynka euro. Jag köpte tidsreläer som kan programmeras från 1 sekund till 100 timmar med skild på och av-tid i en oändlig slinga för under fem euro stycket. Det behövs två för att dels hålla igång elden, dels sköta om matningen då termostaten slår på. Men styrcentralerna kostar tusentals euro.

Det gick ganska bra att ta bort det gamla brännhuvudet eftersom jag gjort det redan en gång. Men samtidigt så märkte jag att matarskruvens lager var i dåligt skick. Det är hård belastning på det. Motorn är ganska liten men har stor utväxling så kraften är grym. Jag har läst om flisskruvar som pressats ut genom väggen då pannan slocknat och skruven matat den full av flis. Det var hårt att få bort lagret men det lönade sej för det fattades två kulor som krossats. Hade jag inte bytt nu så hade det blivit mitt i värsta vintern. Till all tur hade jag två nya lager hemma. Man lär sej så småningom att hålla viktiga reservdelar i lager.

Att sätta in det nya brännhuvudet var däremot inte så enkelt. De hade svurit på att det nya brännhuvudet hade samma mått som det gamla. Jo, men så hade de satt in en lucka under det med nedvikta kanter … Så jag var tvungen att kapa av mellanröret tio centimeter. Det tog en liten dag att kapa röret och flytta flänsen för den måste vara rak och vinkelrät så den blev tät. Dessutom var bakeldssläckaren monterad just på den rörbiten och måste monteras om. Tur att man har verkstad för annars hade det blivit en dyr historia och räckt länge innan jag fått brännhuvudet installerat.

Bekymren var inte slut med det. Det nya brännhuvudet var gjort för 168 mm rör och kom med en adapter till våra 127 mm rör. Men adaptern passade inte alls. Två bultar var fastsvetsade 2 cm för högt och jag måste kapa dem, borra nya hål som jag gängade och svetsade fast nya M12 bultar på rätt ställe. Reservdelar är sådana som man bara skruvar fast i stället för de gamla ? Nähä, det skall man aldrig tro.

Då jag sist och slutligen fick det nya brännhuvudet installerat och matarskruven med det nya lagret på plats så var klockan över ett på natten. Vi hade ingen värme i huset så jag försökte få bytet gjort samma dag. Men då jag skulle försöka köra matarskruven så kom drivkättingen av. Då orkade jag inte mera fortsätta utan gick in och drack kaffe och lade mej.

Följande dag visade det sej att jag svängt kättinghjulet fel väg. Det är inte bra att ha för bråttom för man kan förlora mera tid på det. Sedan var det inga större problem annat än att pipan hunnit bli kall och draget var dåligt i början så mest kom röken in då jag tände. Men det tog inte lång tid innan det började fungera. Vi har en tio meter hög pipa så där finns nog drag. Men pannan har rökgångar som går upp och ned ett par gånger och det kan vara svårt att få början ibland.

Det nya brännhuvudet har två fläktar mot en i det gamla. Det är en förbättring för man kan ställa primär och sekundär luft skilt. Under röret ser man linjärmotorn som rör rostret fram och tillbaka. Plåten runt röret till höger innhåller fyra givare för bakeldssläckaren. Då temperaturen går över 40 grader (eller vad man nu ställt in) så öppnas en elventil och vatten sprutar in genom kopparrören i mellanröret.

Nu har värmen stabiliserats och allt verkar fungera bra. Jag hade värmt upp huset extra mycket förrän jag började byta och då det var plusgrader ute och – vilket är viktigare i vårt välventilerade hus – det var ingen blåst så värmen hölls ganska bra. Det goda med stockhus är att väggarna håller värmen länge. Det tar tid att värma upp ett stockhus. I Medåker räknar vi med ungefär tre dagar men sedan håller det ganska länge.

Men sedan kom räkningen och då höll jag på att få spunk. Jag hade räknat med omkring 500 euro men det nya brännhuvudet var nästan sex gånger dyrare. Man började nästan ångra att man köpt nytt. Kanske det gamla hade fungerat länge än med litet svetsande nu och då … Svetselektroder är inte så dyra.

Lustigt nog vill det alltid bli bråttom med nånting före jul. Byggnader, maskiner och så värmen måste sättas i skick. Men det beror kanske på att vintern börja komma vid den här tiden. Nu är i alla fall vintersolståndet förbi och det börjar bli ljusare tider.

GLAD JUL allihopa !

Menföre

Det är inte bara i skärgården som det kan vara menföre. Vi har haft menföre länge här nu. Man vågar knappt ta ut traktorn och köra flis (20 meter) i lervällingen. Vi började med skogsarbetet men det är rena vattnet under snön så man vågar inte alls ta med traktorn till skogen.

Egentligen har det varit menföre i ett halvt år. Våren gick an och sådden men sedan har det varit kallt och speciellt regnigt hela tiden. Vi var i Sverige förra veckan för att tömma vattnet och sätta igång datamaskinen som övervakar huset. Där var det ganska bra väder så vi fick in en del ved i lidret men då vi kom hem så snöade det ordentligt. Vi undvek det värsta snöfallet som kom på tisdag eftermiddag men den blev regn som fick snön att bli tung blötsnö och givetvis gick strömmen på kvällen. Det var inte alls underligt för då jag skulle skotta bort snön från gången så var den mycket tung och fastnade i skoveln.

Vi fick klara oss utan ström i tre timmars tid så det var bara att ta yxan och börja hugga ved här hemma också. Det hade jag övat hela veckan i Medåker där vi bara har vedkaminer och vedspis. En vedspis är bra att ha så vi kunde koka kaffe. Svårare var det med ljuset då vi satt och läste böcker. De tjocka ljusen är ju fullständigt odugliga till allting. Bra ljus skall vara tunna och långa och sitta på en hög ljusstake.

Det har varit litet menföre också på annat vis. Jag måste åka till Barbi i Borgå fyra gånger eftersom hon hittade en massa problem med mina tänder. Tre lappar och en rotskrapning är inget större nöje precis även om jag inte alls har någon tandläkarskräck. Tvärtom så behövs det ingen bedövning alls (utom för rotskrapningen) vilket är ganska underligt för jag har allmän läkar- och sjukhusskräck … Ser jag blod så svimmar jag. Utom då jag river upp knogarna i verkstaden då skiftnyckeln slinter. Men det beror antagligen på att det tar så sjukt och man blir så arg.

Det passade ju bra med tandläkarbesöken nu i menföret. I alla fall så har vi börjat med skogsarbetet. Det betyder i år att vi städar upp efter den processor som härjade i vår skog vid Atomlinjen – en högspänningslinje från kärnkraftverket i Lovisa som går snett genom en skogsbit på längden. Det blev inte mycket kvar av skogsbiten annat än två smala trianglar som nu också är ganska tilltufsade. Jag är ingen vän av processorer och inte blev det bättre av den här “putsningen”. Vi försöker nu för hand plocka fram flisveden som ligger kors och tvärs. Dagarna är inte långa just nu men alldeles tillräckliga med tanke på den usla kondition man har.

Det är ingen liten gata som Atomlinjen drar genom skogarna.

Ännu mera problem är det då terrängen är full av stora stenar och däremellan djupa gropar. Det är ganska svårt att komma fram med traktor och skogsvagn. Processorn körde upp en väg men den är inte så framkomlig för en vanlig traktor. Åtminstone måste vi vänta tills vattnet i de djupa groparna fryser så de håller för traktorn. Vi kör först med lilla MF165 men ännu vågar vi inte köra ens med den. Det är plusgrader och blir inte mycket kallare ens till julen. Så det är rent handarbete att röja upp och rada flisved.

Det är ett ganska intressant ställe som vi arbetar på. Den högsta kullen kallas Ratuöyen och det är riktigt gammalt språk. Skandinaviska för över tusen år sedan förrän det ännu fanns någon “svenska”. På den tiden talade alla i Skandinavien och Tyskland samt England (de anglo-saxiska delarna) mer eller mindre samma språk. Anglerna och saxarna är ju germanska stammar som erövrade England från kelterna för 1500 år sedan. Norska och danska vikingar erövrade i sin tur norra England från dem och dansk lag rådde i flera hundra år i det så kallade Danelagen.

Svenska vikingar och handelsmän reste österut från 700-talet och rutten via Finska viken, Ladoga, Novgorod och Volga var faktiskt den största handelsrutten från Europa österut på den tiden. Man räknar med att miljontals arabiska silvermynt (dirham) fraktades den vägen till Europa från silvergruvorna i Panjhir (nuvarande Afghanistan). Handelsvägen från Kiev till Prag var faktiskt mindre betydande men man måste komma ihåg att på den tiden var landvägen långsam och usel medan vattenvägarna var snabba och lätta Att jag skriver om vikingar i österled är inte så underligt för vi var och såg på det nya museet Vikingaliv i Stockholm.

Ratuöyen betyder ungefär “Skräpön” där första delen kommer från verbet “rata” och “öy” är den gamla formen för “ö”. Vi talar ännu om “ratvid” (skräpved). Den är mycket högt belägen och var faktiskt en ö förr. Namnet måste vara mycket gammalt för det är länge sedan den var omsluten av vatten. Troligen var mossarna runtomkring Ratuöyen sjöar förr.

Krönet på Ratuöyen.

Vår skog går från krönet (nästan) ned till Tallmosan som ännu är en mycket blöt mosse med små tallar som kan vara hundra år gamla. Den är i princip utdikad men dikena far ihop mycket snabbt. Bara riktigt kalla vintrar vågar man köra på mossen.

Nu är det menföresarbeten som gäller dvs. verkstadsarbeten. Jag fick felkodsläsarna till bilarna och försöker installera programmen vilket inte är så lätt så jag får sitta och surfa på nätet för att hitta anvisningar för installationen. Först skall Volvon ut ur verkstaden (vi hämtade reservdelar från Strängnäs bilskrot) och så skall Belarus in i verkstaden och vattenpumpen bytas ut (och annat som visar sej vara sönder). Hoppeligen får jag igång den tills det fryser på ordentligt. Men så länge menföret varar så passar det bra med litet motion mitt på dagen.

Den heliga katten

Som veteodlare så gillar man katter i högsta grad. Vi har dessutom säd i torken hela vintern och gnagarna blir ett problem om man inte har katt. Men nu är det inget problem mera – vi har fyra ungkatter … Att det är fyra beror på att vi har fyra barnbarn och de måste ju ha var sin katt. Då vår Murre försvann så måste vi ta en ny kattunge Lill-Grålle och den är en riktig busaktig charmör. Vi behöver ingen TV för den sköter tillsammans med vår andra lillekatt om underhållningen dygnet runt :-). Litet problem är det då den envisas med att gå på tangentbordet och stänger man dörren så jamar den så man får ingen frid alls. Enda möjligheten till lugn och ro är att den får ligga i skrivbordslådan och sova.

Här nedan är den tillsammans med Lill-Skuttan (officiellt Julia) som är litet äldre. Bägge är riktigt vänliga katter men Lill-Grålle klöser och biter inte lika mycket som Lill-Skuttan (som gör det är ren vänlighet men det känns i alla fall). Svansarna syns inte riktigt för de svängde fram och tillbaka då jag tog bilden.

Jag försökte också ta bilder då de lekte med varandra men det blev bara suddiga fläckar för det gick undan …

Våra två äldre katter håller sej utomhus utom då de vill ha mat – och det är ju bra. Jag har inte sett och hört en enda gnagare nu på lång tid. Tidigare var det ganska livligt på hösten och början på vintern då gnagarna försökte komma in i husen. Men nu håller katterna dem borta mycket effektivt. Fällor och gift är bara skräp jämfört med bondkatter.

Jag läste att man hittat en kattgrav på Cypern som var omkring 9500 år gammal. Katten är ett av våra äldsta husdjur. Den var helig i Egypten på grund av grymma råttproblem i sädlagren och länge var det förbjudet att föra katter ut ur landet. Tamkatten anse vara en annan art än vildkatten och det har länge varit problem med klassifieringen och först år 2003 kom ett beslut om att vildkatten är Felis silvestris Tamkatten lär komma från den afrikanska underarten Felis silvestris lybica. Det finns också europeiska vildkatter men de är mycket svåra att tämja. De är alltså inte förvildade tamkatter.

Vildkatten jagar bort vuxna ungar och syskon från sitt revir så vi undrar om inte Skuttan (mamma till Lill-Skuttan) har litet vildkatt i sej. Hon tål inte alls småkatterna utan skall ut genast efter det hon ätit litet. Utomhus är Skuttan i alla fall riktigt människovänlig och håller oss sällskap. Pricken (vår kastrerade kåbb) är vän med alla men hundarna skall inte bråka med den för då kan de få klorna i nosen.

Pricken ser litet dolsk ut men är mycket vänlig till naturen.

Skuttan och Lill-Skuttan i juli förrän Skuttan beslöt sej att avvänja Lill-Skuttan. Bägge skuttorna är grymma klättrare och ibland då jag jobbar i uthuset så sitter de på övre kanten på en dörr eller lucka. Eller så klättrar de up på bjälkarna i uthuset. En tid hade vi problem med att de klättrade upp på växthuset och då gör ju klorna hål i plasten. Men efter en dusch med vattenslangen så insåg de att det var en dålig idé …

Det går åt en hel del kattmat men våra katter är värda varenda munsbit för de har hållit alla husen rena från gnagare. Och så är de så roliga. Jag är absolut en kattmänniska. Våra katter är vänliga men ändå självständiga och klarar sej själva utan dess värre skötsel bara de får litet mat – mössen har ju tagit slut här hos oss.