Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Dags för inomhusarbeten

Det blåser och kommer blötsnö allt emellanåt så nu är det trevligt att jobba inomhus. Och det behövs för vi har trots allt haft så fint skogsväder att inomhusarbetena blivit efter riktigt ordentligt. Det senaste rycket blev litet för mycket så jag har haft problem att kravla mej upp ur sängen på morgonen med styva och stela muskler. Fast visst lönade det sej att köra ut de sista tallstockarna medan det var bra väder. Nu börjar jag kunna röra på bakbenen litet bättre redan.

Det värsta var att jag blev utan bil förra veckan då trycklagret för kopplingen gav upp. Jag tog mej inte tid att börja skruva så länge skogsvädret var fint men nu har jag legat under Ducaton och skruvat sönder halva bilen. Förr var det ett barnlek att byta trycklager men det är det inte mera med de nya krångliga framhjulsdrivna bilarna. Efter att ha skruvat i flera dagar så börjar det vara mindre roligt och nu är det bara rå envishet som gäller.

Bägge hjulen är borta liksom drivaxlarna men före det måste en mängd rör och ledningar tas bort. Det värsta är att det är nästan omöjligt att komma åt nånting i virrvarret. Växellådan är nästan loss men där finns ännu en bult som är riktigt omöjlig. Jag får på hylsan men kan inte sätta ett skaft på den så att jag kunde dra ur bulten. Den kommer inte bara med fingrarna. Ibland svär man ve och förbannelse över de ingenjörer som planerat de nya bilarna. De har säkert aldrig själva försökt reparera dem. Det har gått åt mycket kaffe då man måste komma in emellanåt medan rostlösningen verkar och man lugnar ned sej samt hittar på nya underliga verktyg för att komma åt.

Man borde ha en led till på armarna för att komma åt de värsta ställena – alltså dubbla armbågar. Flera leder behövs också på hylsnycklarna. Nu har jag använt alla möjliga underliga skaft och leder för att komma åt muttrarna men till den sista bulten behövs det något extra. Kanske ett tryckluftsdrivet skaft skulle fungera men det måste vara mycket litet. Jag har ett men det är för stort.

Sedan är det en hel historia att krypa under bilen. Jag har ingen billlyft så jag har satt den på bockar ca. 40 cm ovanför golvet. På golvet har jag satt stora papplådor som jag skurit upp. De är det absolut bästa underlaget för de tar inget utrymme men wellpapp isolerar bra så man ligget varmt. De underlag som säljes i butikerna är bara skräp. Tidningar kan man inte ha för de skrynklar sej och rivs sönder.

Det ser säkert roligt ut då jag kravlar mej under bilen ungefär som en kålmask. Man lyfter ena ändan och för den framåt och sedan samma sak med andra ändan. Kålmasken är i alla fall betydligt snabbare för den har inget skelett. Jag kommer mycket litet framåt för varje lyft. Sedan då man är på plats under bilen så märker man att man glömt ett verktyg och måste kravla sej ut efter det. Och därefter har man glömt lampan osv. osv. Till sist märker man att man inte alls kommer åt nedifrån utan måste försöka uppifrån eller från sidan …

Folk klagar över hur dyra verkstäderna är men de borde byta trycklager på en framhjulsdriven bil förrän de säjer nånting. Jag börjar snart tycka att bilmontörerna är alldeles oförstådda och underbetalda. Att reparera nånting i de nya bilarnas komplicerade och trånga konstruktioner är närmast ett hjältedåd. Tydligen har våra bilar fungerat alltför bra för det här är första gången jag skruvar litet mera på nya Ducaton. På de två första skruvade jag nästan inget alls och de var också betydligt enklare konstruerade så det gick bra att reparera dem. Speciellt kom man åt allting så mycket bättre.

Nya och nya – den senaste Ducaton är redan 11 år gammal. Det är förstås ingen ålder för en bra bil som borde gå 20-30 år och en halv miljon kilometer utan större problem. Dieselmotorer är ju eviga – utom om fabriken börjat spara på komponenternas kvalitet. Det har tydligen hänt ifråga om trycklagret på Ducaton. Så mycket jobb som det är att byta det borde få planeraren att välja lager som håller minst en miljon kilometer. Men kanske nån &#%$ ekonom köpt en billig sats felaktiga trycklager …

Jag har inte legat under bilen hela veckan. Det finns en massa andra arbeten som blivit ogjorda under skogsperioden. Visst har jag haft “lediga” kvällar men då har jag mest legat på soffan. Datamaskiner skall också underhållas och programmen uppdateras. Det är en hel del arbete att sätta sej in i de nya versionerna och få dem att fungera som man vill. En större uppdatering brukar leda till en mängd problem och så får man skrapa sej i huvudet och dricka mycket kaffe innan man fått eländet att fungera någorlunda.

I måndags började vi också med Hindersby-Bäckby historiska sällskap på gamla folkskolan. Det kom en hel del folk som var intresserade av våra byars historia. Jag laddade ned en hel del från Riksarkivets digitala arkiv där det numera finns Generalregistret över bosättningen i Finland som till stor del bygger på Gustav Vasas jordaböcker från 1539 fram till Stora ofreden 1712. Där finns alla våra förfäder med för Gustav Vasa var noggrann då det gällde att driva in skatt. Han skötte riket som sin egendom (liksom Sipilä) och plockade åt sej så mycket gods och guld han bara kom åt. I Hindersby hade vi två “godz” som var “Kungl.Maj. arff och eget” och i Bäckby fanns det tre. Hans räkenskaper ger oss i alla fall en indirekt bild av våra förfäder.

Vi gick också igenom vikingarnas färder i österled där huvudrutten till Miklagård (Konstantinopel) gick utmed Finska vikens norra kust till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och vidare längs floden Volchov till Dnjepr och Konstantinopel. Ryska forskare (Tjernykh) gjorde 1985 dendrokronologisk utredning av Aldeigjuborgs tillkomst och kunde datera den till år 753. Det är alldeles klart att den var en skandinavisk handelsplats så vikingarna har seglat och rott här förbi i minst 1250 år. Den bättre hälften har sina rötter i Pellinge skärgård så kanske “vikingens broder” tog i land där, struntade i att fara vidare till Miklagård efter ära och guld och började fiska, bruka jorden och sköta boskap här i stället … En del vill ut och slåss medan andra föredrar att vara hemma i lugn och ro.

Lustigt nog har jag inte haft någon värre influensa på hela vintern men det beror säkert på att jag bara varit i skogen och sågat tallar. Bacillerna klarar inte av den friska luften :-). Och så får man ingen smitta då man bara köper allting över nätet … Nu då musklerna i bakdelen börjar mjukna (man står oftast krokig då man sågar med motorsåg) så går det an. Litet bekymrad är jag över det varma vädret. Det slår troligen tillbaka med stark kyla i april eller maj. För ett antal år sedan kom det -17 grader i mitten på april och det är inte bra även om jag tycker om kyla på vintern.

Nu börjar i alla fall våren vara i antågande och planerna för vårsådden skall göras upp. Blir det någon eftervinter så finns det en massa aspar och björkar som skall tas bort …

Tallarna utkörda

Nu finns det snart hopp om att jag börjar skriva om annat än skogsarbete. I går körde jag ut de sista tallstockarna. Det finns ännu kvar massaved av tall, asp och björk men det kommer så småningom beroende på vädret. Och så skall vi inte glömma flisveden …

Stockarna ser inte så stora ut på bilden men det var riktigt problem att lyfta den största stocken som var 80 cm i roten och litet under 50 i toppen. Lilla Farma var egentligen för svag för dessa bålastockar. I dag räknade jag stockarna och det är omkring 365 +-40 för jag räknade bara slarvigt. De största stockarna var 1,5 kubikmeter och de minsta bara 0,15. Jag vågar inte tippa vad medeltalet är.

Det var ena kvistiga rackare och det värsta var att de hade tjocka torra kvistar och då godkänns de inte som stock. Så det blev en hel del massaved.

Det blev ju gallrat med detsamma även om det inte blev så stora luckor. Körvägar blev det i alla fall där man fällde en av dessa tallar. Det värsta var en stor tall uppe på en stenbacke. Det var omöjligt att komma nära med traktorn så jag måste dra ut nästan hela trädet. Vinschen orkar inte alls med så stora stockar som dessutom lätt fastnar bakom en sten.

I dag var det uselt väder – det regnade i natt – så jag hade en mellandag och pysslade med allt möjligt som blivit ogjort under det fina skogsvädret. Och man måste erkänna att det varit prima skogsväder i år trots ett par varmare dagar. Ingen snö att tala om och vägarna har hållit bra. Jag tror jag aldrig sågat så korta stubbar som i år. Även om det står vatten på åkern i dag så talar tiodygnsprognosen om kalla nätter nästa vecka. Då skall jag köra utt massaved och flisved.

Det märks kanske inte att vi huggit utom i vänstra kanten där skogen är litet glesare. Där tog vi bort stora granar för ett antal år sedan och nu de kvarvarande tallarna. Det fanns absolut ingen ungskog under de stora granarna men nu kommer det fin återväxt. En del toppskott är omkring 70 cm långa.

Björkarna skall nu bort härifrån och vi hugger asp och björk restan av den här vintern så länge föret håller.

Att våren kommer ser man på vårt svanpar som håller till på åkern jag kör över till hygget.

Bålatall år 2017

Idag fällde jag den här vinterns bålaträä (bamseträd) som ju är en tall. Diametern var ca. 80 cm men det blev en stock på 4,9 meter där toppdiametern var litet under 50 cm så den går att sälja. Max. toppdiameter är nämligen 50 cm.

Det nya svärdet på 15″ (38 cm) räckte egentligen inte till. I mitten finns nämligen en liten pigg kvar som inte blev avsågad (se bilden). Men blåsten tog omkull tallen i alla fall. Det är inte den enda stora tallen som jag fällt men de andra var “bara” 70-75 cm. Tyvärr hade många av dem tjocka torra kvistar så de dög inte till stock annat än lommen (nedersta stocken). Det är verkligen harm och visar att man inte skall spara träden för länge. Till all tur hade bålatallen nästa inga torra kvistar alls så där blir det många kubikmeter stock.

Bara förluster …

Nu är det full fart på skogsarbetet eftersom vädret är bästa möjliga, litet snö, fina isvägar och litet minusgrader. Det var ganska eländigt med regn ett tag men nu har vattnet frusit så hårt att kättingarna med isdubbar knappt gör märken i isen.

På söndagen kom en tall in genom dörrens nedre ruta på Zetorn. Jag skulle dra ut en dubbel stock så att jag kunde komma åt att kapa den och var litet oförsiktig så andra ändan rasade ned från en sten och stocken svängde så att ändan kom in genom dörren. Det var ju inte så farligt för jag såg att rutan bara kostade 11 euro i Estland. Jag skulle redan beställa två rutor (den rutan är alltid i farozonen och har redan tidigare gått sönder) men så såg jag att enda leveransmetoden var med Itellas kurir – och det kostade 156 euro ! Jag tänker inte betala 15 gånger mer för transporten än för rutan så jag ångrade mej kvickt. Det blir att köra med plast för dörren tills nån åker till Tallinn och kan hämta rutan. Den är inte så stor så man kan bra bära hem den.

För Itellas pris kunde man åka till Tallinn och supa sej ordentligt full men jag har varken tid eller intresse för det. Kanske jag köper en polykarbonatskiva i stället. Baara förlustär som föriga bisin brukade säja då något gick sönder … Föriga bisin har i Hindersby sagt en mängd tänkvärda saker och används alltid då man inte vill nämna namnet eller inte kommer ihåg vem som ursprungligen myntade uttrycket.

Förra veckan skrev jag kontrakt på 200 kubikmeter tallstock med reviret. Versowood tar ganska stora stockar (max 50 cm i TOPPändan) så jag kan sälja bålatallana (bamsetallarna) innan de blir ännu större. Så nu är det bara skogsarbete som gäller så länge det fina skogsvädret håller. Allt annat är satt på undantag.

En vanlig dag är att jag stiger upp på morgonen och går ut i pyjamas, filttossor och fårskinnspäls för att sätta på motorvärmen till Zetorn. Medan den varmnar dricker jag kaffe och klär på mej samt kollar Bondbloggen. Ofta skall också räkningar betalas och reservdelar beställas över nätet.

Vanligen har jag lass på vagnen från föregående dag så jag kör till upplagsplatsen och radar upp stockarna och tallpropsen. Sedan till skogen och fäller tre-fyra tallar beroende på varifrån det blåser. I år har jag kvistat och kapat allting genast och lastat på vagnen både stock och massaved. Mitt på dagen kör jag hem och dricker kaffe (det är inte så många hundra meter i år). Keden måste kanske filas på motorsågarna och bränsle blandas. Jag blandar allt bränsle själv med 98 oktans bensin och tvåtaktsolja. Det går kvickt i en gammal fyra liters glasburk. På eftermiddagen blir det tre-fyra tallar till beroende på hur mycket det krånglar. Ibland är det bara att såga av dem om blåsten ligger rätt men ibland får man jobba länge med att få omkull en tall om man inte kollat mycket ordentligt vartåt den lutar. Eller så måste man bara ha den åt ett visst håll. Vindriktningen är inte så känslig bara det inte blåser rakt emot. Man kan nog fälla med sidvind.

Tallarna har grova kvistar men bara i toppen (utom i skogslaggarna). Ibland behöver man inte kvista alls de tre första stockarna … Då går det fort att få ihop ett lass. Nu är det ljust så länge att man kan vara i skogen nästan till klockan sju på kvällen. Då kör jag hem med lasset och är så hungrig att jag kunde äta en halv gris. Efter maten är gubben färdig för soffan. Något aftonarbete i verkstaden vill det inte bli efter en dag i skogen. Jag vaknar till mej ett tag senare på kvällen men konstaterar att det är bäst att lägga sej så man orkar upp nästa morgon igen. Tiodygnsprognosen lovar nån plusgrad på eftermiddagen men minusgrader varje natt så det är bara att såga så mycket man orkar nu innan våren kommer.

Det var mycket bättre förr

Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.

Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.

Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …

Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen till felsökningssystemet. Det finns en mängd “appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.

Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.

På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med “modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.

Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit “mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.

De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om “fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.

Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över “utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …

Morgonen efter …

Efter en natts god sömn börjar man vara i skick åter. Efter deklarerandet …

Trots att jag började i god tid (för mej alltså) så blev gårdagens kväll ändå påfrestande. Plötsligt var en del kvitton borta som jag absolut hade sett alldeles nyligen och så märkte jag att jag räknat fel – trodde jag. Trots att man deklarerat i många år så glömmer man hur man hade tänkt förra året och så gör man om kalkylerna. Varefter man märker att det var fel och att det var alldeles rätt som man gjort först.

Problemen kommer främst av hur man skall sköta om rättelseposterna och då gäller det också att komma ihåg momsen (som också skall rättas). Men då man räknat kors och tvärs och kontrollerat allting så kommer man ihåg hur det borde göras och så börjar det gå. Kontrollkalkylerna behövs så att man inte sätter in momsfria värdet där det skall vara med moms och tvärtom. Vissa regler har faktiskt blivit enklare vid deklarationen men det finns kvar en hel del krångel fortfarande.

Det värsta är i alla fall de tusenfalt förbannade Katso-koderna. Elektronisk deklaration för privatpersoner går numera ganska bra med bankkoderna men en jordbrukssammanslutning måste använda Katso och då går allt åt helvete. Visst fungerar det om man gör precis rätt hela tiden men om man trycker på fel knapp i misstag så går allt i putten. Och systemet är så jävligt att man inte alltid vet precis hur man skall göra. Dessvärre är det omöjligt att pröva för då är det genast tillbaka till noll ifall det var fel.

Som gammal programmerare och professor i datateknik så är det hårresande hur programmerarna har tänkt. Man bör nämligen ALDRIG bygga sådana system som är så känsliga för feltryckningar. Ett system skall vara robust, dvs. det skall tåla fel utan att krascha eller slänga ut användaren. Katso hör till de mest användarfientliga system jag träffat på. Systemets lösningar strider mot allt vad vi försökt lära ut inom datateknik vid tekniska högskolan.

Jag var tydligen inte den enda som hade problem med skräpet. Skatteverket hade satt in en rad att “Katso-systemet är överbelastat” så antagligen satt det massor av folk runt om i landet och svor ve och förbannelse över Katso. Det är ett system som helt enkelt borde slängas bort genast. Det finns ju bra kodsystem att få som är enkla och billiga och användarvänliga.

Det måste vara programmerare som hatar mänskligheten och vill hämnas på den genom Katso. Men jag har ett par förslag om hur de skulle kunna göra det ännu värre (inget är så illa att det inte kunde bli värre). Ett infernaliskt trick är att låta folk skriva in hela deklarationen utan problem och sedan då de skall spara den så meddelar systemet att man måste logga in på nytt med ny kod. Och sedan är allt som man skrev in försvunnet … Fast det har de redan kommit på för det hände mej en gång i går kväll.

Det är mera genomskinligt men de kunde också göra systemet så att då man gjort tre misstag så stängs hela systemet av och man måste skaffa nya koder eller kanske skaffa sej ny behörighet för att alls få nya koder (det tar en vecka minst). Sedan kunde de ännu kräva att man måste gå barfota till Helsingfors och knäböja invid Skatteverket och tigga om nya Katso-koder … Fast det kunde vara farligt för programmerarna. Finländarna tål ju nästan vad som helst från myndigheterna men då de en gång blir riktigt förbannade så slår de ihjäl dem allihopa. Det är troligen enda anledningen till att de inte satt in det kravet.

Årets kvitton var till största delen på små summor men det var över 300 så det blev minus i alla fall. Jämfört med tidigare år så blev det mindre minusresultat men man kan absolut inte dra några slutsatser om lönsamheten för det är stor skillnad om de stora utgifterna (gödsel och brännolja) hamnar på ena eller andra sidan om nyåret. Likaså har det stor betydelse om vetet säljes på någondera sidan om nyåret.

Det nya är att det fanns över 100 kvitton från utlandet vilket är en ganska stor ökning. Det mesta kommer från näthandel men en del är från reservdelar till Belarus från Estland. De flesta köpen på nätet handlar om små summor från 3 till 50 euro. Bara ett tiotal var över 100 euro och då var det mest reservdelar till traktorerna eller liknande.

Köpen från Kina sticker ut. Det blir ofta små summor på grund av att frakten är gratis. Antagligen kan de inte konkurrera annars för det tar upp till en månad att få nånting därifrån. Jag tror inte det kan fortsätta länge för prisnivån brukar alltid jämna ut sej så småningom. Om Kina lyckas få den nya “Sidenvägen” genom Asien att fungera bra så blir också transporttiden mycket kortare. Så jag köper främst elektronikkomponenter på lager. Senast har jag skaffat reläer för någon euro per styck som behövs då man bygger fjärrstyrning av torkfläktar och liknande.

Nu är det riktigt slaskväder här så jag kan för en gångs skull städa upp efter deklarerandet och sätta in alla kvitton i mappen. Vanligen är man så sur att man lämnar allting och bara far till skogs följande dag. Och mycket riktigt så finns det ännu kvitton från 2015 under alla hoparna med papper fran 2016. Men först skall jag koka kaffe och äta en “temla” (jag är gammal Ture Sventon-fantast). Vi har äkta hembakta temlor med mandelmassa och vispgrädde. De är dessutom mindre än köpistemlorna. Det är trevligare för då sprutar inte grädden ut över skägget då man biter i dem …