Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Sluttröskat

Allt är inte tröskat – det finns under en hektar kvar (med dålig växt) men nyss brast huvuddrivaxeln på tröskan så det blir knappast tröskat mer i år. Halva tröskan fungerar (på vänster sida) men andra halvan står stilla (höger sida). Så det går inte så bra …

Tanken är halvfull med vete som i alla fall är ganska torrt ca. 15 %. Men nu måste det sugas ut för drivningen till tankens tömning är på höger sida – den som står stilla.

Nu gäller det att se vad nya (begagnade) tröskor kostar och fundera på om man orkar byta axel eller skall köpa ny tröska till nästa höst. En ny axel är säkert billigare men en 30 år gammal tröska börjar bli ganska sliten överallt. Problemet är när man skall sluta lappa den ?

Vetetröskandet började

Vi har bara vårvete så det har inte varit någon brådska med tröskandet ännu. Men jag vill inte ha hjulspår i åkern eftersom jag tänkte direktså också nästa vår. Det har varit torrt här men det är bäst att inte vänta så länge för det blir nog blötare på hösten. Annars är jag helt av samma åsikt som Kalle att det är bäst att låta den stora lampan sköta om torkandet …

Förra hösten plockade jag slutligen bort det sönderkörda tömningsröret – eftersom vi numera inte har stolpar alls på åkrarna. Det hade hållits ihop med ståltråd och silvertejp och en och annan plåt. Det nya röret svetsade jag fast vid den nedre anslutningen så det var spännande att se om det blev rätt. Och det blev det. Det nya röret är förvånansvärt rakt och passar annars bra men låset måste ännu justeras. Troligen är vi de enda som har en röd tröska med ett gult rör.

Efter att ha gått igenom det elektriska systemet på tröskan så började vi tröska idag. Det är ju en testtröska från Rosenlew som jag köpte 1990 (1985 års modell) och det finns en massa konstruktioner som inte finns på någon annan tröska. Likaså är elschemat i handboken ganska oanvändbart eftersom man installerat både det ena och det andra i testsyfte. Ingenting är dokumenterat. Så jag fick klippa loss buntbanden kring kabelknippena och följa ledningarna. Nu vet jag ungefär hur kopplingarna är gjorda men det var flera dagars arbete.

Orsaken till att jag började se på ledningarna var att det började bli problem. Tröskan är i alla fall över 30 år gammal och kontakterna börjar bli dåliga. Speciellt var det temperaturmätaren och hydrauliken som krånglade. Hydrauliken var helt odokumenterad och byggd som experiment. Kontrollamporna fungerade uselt och det värsta var att de brände säkringarna hela tiden. Nu är de utbytta till LED-lampor (utom laddningslampan som måste vara glödlampa för den ger generatorn en liten startström). Mätarna kopplade jag direkt till ackumulatorn med en skild ledning och ett relä. Dessutom satte jag in en voltmätare så jag kan följa med spänningen på olika punkter. Det finns ju numera temperaturmätare med inbyggd klocka och viltmätare. Man kan välja vilken punkt man mäter spänningen på med en omkopplare. Jag började tröttna på att krypa omkring med ett universalinstrument på tröskan.

Här ser man att spänningen för mätarna är 12,8 V då tröskan inte är igång. Men sätter man på hyttfläkten så sjunker spänningen till ca. 12,5 V och om man dessutom sätter på strålkastarna så går den ned till 12,0 V. Men mäter jag vid lampornas säkring så har spänningen gått ned till 11,0 V om alla lampor är på. Det bästa är att jag kan mäta då tröskan är igång och jag kör normalt. Om jag vill kan jag koppla mätarna till en skild ackumulator som inte alls belastas av andra apparater.

Det verkade alldeles i skick men då vi började tröska så fungerade temperaturmätaren inte alls. Regn var i antågande så det var ingen tid att söka fel utan vi körde tills det började droppa. I morgon har vi god tid att undersöka problemet. Möjligen måste jag byta ut hela temperaturmätaren.

Och vetet ? Jo, det var ganska torrt med ca. 20 % men det var rena missväxten. Och då var det vår vanligtvis bästa åker. I början uppskattade jag att vi i år fick bara en tredjedel av vad vi brukar få men då vi kom närmare mitten så började jag gå mot en fjärdedel eller en femtedel. I svackorna växte det inte ens kvickrot … På sina ställen fanns det kanske ett par tusen kilo per hektar men på alltför stora delar kanske bara 100 kilo per hektar.

Man ser inte stor skillnad mellan det som är tröskat (till vänster) och det som är otröskat (rakt framför tröskan och till höger). Det var de stora regnena i början på juni som dränkte brodden så det fanns inte en chans att skörden skulle bli bra i år.

Nu gäller det att kvickt köra över åkrarna, glömma det här eländiga året och hoppas att nästa år blir bättre.

Tufft veckoslut

Eftersom det här är Bondbloggen så betyder rubriken inte att jag varit och festat utan tvärtom jobbat hårdare än vanligt. Det börjar bli tradition här hos oss att veckoslutet är den brådaste tiden. Då kommer ofta Henrik hem och då skall allt lagas som det behövs flera personer till. Tydligen kommer jag att få jobba hårdast på lördag-söndag hela mitt liv för det började redan då jag gick i skolan och farsan hade sparat arbete åt mej. Då jag kom hem med bussen på lördagen (vi hade halv skollördag på den tiden) så gällde det att kvickt byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna innan mjölkningen började klockan fem. Det fortsatte sedan då jag studerade och jobbade i Otnäs.

Nu måste vi bygga om luftluckorna (utsläpp) till den äldre torken på ladugårdsvinden. De var ganska ruttna och sönderbrända av solen och fönstren höll på att ramla ut. Huset var byggt 1945 så det var inte mycket kvar av bräderna på solsidan. Dessutom var det brist på virke då ladugården byggdes och bräderna var minsann inte fullkantade – snarare bakar.

De flesta bondearbeten gillar jag men reparationer av torken är ett undantag. Man får nämligen 40 års samlat damm i nacken och damm det gillar jag inte. Luckorna var dessutom högst upp under det 8 meter höga taket så man måste stå på en ganska vinglig stege (fastskruvad) då man jobbade. Henrik som är bergsklättrare kan i alla fall det där med rep och säkringar och så är han betydligt vigare än den gamla gubben på gården.

De grå bräderna är ett par år gamla. Jag försökte nämligen byta luckor redan tidigare men så kom köksbranden och arbetet stannade av för ett par år. Nu är dock de nya luckorna på plats. De är av filmfanér och betydligt lättare än de gamla som helt enkelt var en bit av väggen som jag sågade ur 1975. Dessutom är de utanpåliggande så de fastnar inte liksom de gamla. Samtidigt sågade vi upp öppningen med nån kvadratmeter. Det kommer nämligen stora luftmängder ut då man har tre fläktar på samtidigt.

Gångjärnen är mycket kraftiga och dessutom satte jag in tre på varje lucka. Då hålls luckan rak och bryter inte vid stängandet. Tjockleken på filmfanéren är bara 12 mm vilket är bra då man vill täta luckan men den kröker sej lätt. Det var hård blåst på lördagen så vi måste vänta till söndagen innan vi vågade sätta upp den andra halvan men den uppsatta skivan klarade sej bra trots blåsten. Vi testade genom att hålla den öppen. Som av bilden synes så använder jag linor och block för att öppna och stänga luckorna. Vid stängningen skall den ena luckan stängas före den andra så det snöret är kortare men skarvat med ett gummirep. Kraftiga gummirep är användbara då man stänger luckor för man får ständig spänning så luckan inte läcker eller börjar slå i luftdraget. Jag har ju 96 luckor i den nya torken …

Men det värsta var att sätta upp skivor i taket inne i torken. Plasten som jag satte upp 1975 har hållit bra men nu har solen tagit kål på den under takfönstren. Torken måste vara övertäckt så det inte blir rundgång av den fuktiga luften eftersom jag har alla torkfläktarna inomhus och tar in luft under taket. Dessutom sprids inte damm och agnar till hela huset då man tömmer.

Vi hade helmasker på oss eftersom det kom stora mängder damm ner från det gamla taket där vi arbetade. Och täta jackor med huvor. Det var inte så trevligt för tätheten gjorde att svetten rann under kläderna och det slog imma på glasögonen. Jag har fläkt till min mask men den var för svag – jag måste sätta in en större dubbelfläkt (12V datamaskinsfläktar). Henrik konstruerade en enkel skivhiss med block och linor så det gick trots allt betydligt enklare än förra gången.

Nu är i alla fall torken reparerad och efter bastun så börjar det gå an. Tröskan är inkörd i verkstaden efter en massa städande både i ladan och i verkstaden. Jag drar nya ledningar i elsystemet för i fjol visade mätarna helt fel därför att de gamla ledningarna (eller kontakterna) blivit dåliga. Det är inte riktigt bra med en temperaturmätare som visar 80 grader normalt men som visar 90 då man sätter på hyttfläkten och över 100 då man tänder lyktorna. Temperaturmätaren måste man kunna lita på för en överhettad turbo blir dyr att byta. Jag har bytt en gång men då var det oljefiltrets fot som brast och all olja pumpades ut mitt i tung körning.

Här regnar det och skall regna i morgon också men det verkar komma mindre mängder än vad prognoserna tidigare hotade med. Hoppeligen kan vi börja tröska vetet i slutet på veckan. Det är ännu augusti så det är inte speciellt sent ännu.

Åter till vardagen …

Det är över en vecka sedan vi kom tillbaka från Sverige men jag har inte hunnit skriva nånting. Som vanligt så konstaterade vi att vi inte borde ha farit bort och då vi kom tillbaka så ramlade allt ogjort arbete över oss. Inga stora katastrofer men desto fler mindre … På morgonen hinner man inte skriva för man måste ut och göra allt möjligt brådskande och på kvällen är man så slut att det är bättre att lägga sej än skriva en massa snömos.

I vardagsbekymren ingår problemet med reservdelar. Vi har skrivit om dessa många gånger och man börjar vara ganska avtrubbad men då jag skulle ha ett nytt rör till trycktvätten så blev jag faktiskt arg. Det är en AlfaLaval och finns förstås inte mera men det torde vara en förklädd Kärcher så jag surfade på nätet för att hitta reservdelar. Men då jag skulle söka reservdelar så fick jag bara upp en sida med följande meddelande:

“Tidigare fanns möjlighet till nerladdning av reservdelslistor från vår hemsida. På grund av garantiregler kan tjänsten tyvärr inte längre erbjudas. En öppnad produkt gör garantin ogiltig, och kan också innebära en hälsorisk. Vi ber dig därför att kontakta närmaste auktoriserad serviceverkstad i händelse av att reparation behövs.” Och så tackar de ännu för min förståelse … Fast den förståelsen är minsann helt obefintlig från min sida.

Det är ändå höjden av fräckhet och om jag förstått rätt så är det direkt i strid med EU:s direktiv om att man inte får tvinga folk till “autoriserad verkstad”. Det ansågs vara ett sätt att sätta konkurrensen ur spel genom att hindra andra verkstäder att få information. För att inte tala om egenfixare som jag.

Men nätet svek inte. Jag hittade en firma i Tyskland som högaktningsfullt gav blanka fasen i denna fräckhet och hade alla reservdelar lätt tillgängliga. Så jag köpte ett nytt rör (Knotenstück) för 8:09 euro och inom ett par dagar kom det. Frakten var dyrare än röret men huvudsaken var att få tag i rätt reservdel. Rörändarna var nämligen så vridna att det var omöjligt att sätta in ett vanligt rör (/se bilden). Vi försökte lappa med tejp men vad skulle den hålla det höga tryck som högtryckstvätten ger.

En annan reservdelsanskaffning dök upp för stora Zetorn. Den har varit utan bromsar hela sommaren och det går an på våra platta marker för den rullar inte av sej själv så långt. Men i vissa fall behövs bromsarna ändå – speciellt som styrbromsar. Jag bytte bägge huvudcylindrarna men fattade inte att beställa bakre bromscylindrar tillika. Så bromsvätskan rann rakt igenom. Det är inget problem att få Zetor-reservdelar för i Estland finns det mesta i lager och transporten är snabb. Detsamma gäller Belarus. Reservdelarna är billiga i Estland men det viktigaste är i alla fall att få tag i dem. I det här landet hålls sällan reservdelar i lager och det kan ta en månad innan man får dem om man beställer.

Då jag skruvade fast bromscylindrana så märkte jag att kulan i ena lyftarmen hade fallit bort. Det är lätt att byta ändarna på Zetorn men det blev ny beställning igen. Samtidigt köpte jag en ny växelspak. Zetorns gamla växelspak var det inget fel på annat än att den var erbarmligt lång och i vägen hela tiden. Jag har haft ett kort rör i ställer för växelspaken men det faller bort allt emellanåt så nu köpte jag en riktig växelspak som kan skruvas fast. Den skall jag kapa av och med hjälp av gassvetsen kröka tills den passar. Zetorns växellåda är ju besvärlig och man måste slira försiktigt för att alls kunna växla.

Då det är bråttom så blir reparationer lätt uppskjutna och man kör så länge det bara går med hjälp att allehanda trick. Det är i alla fall skönt att ha bromsar på stora Zetorn som är så tung att man inte får den att stanna genom att köra mot en vägg (gammalt trick med de gamla små MF-traktorerna :-). Våra hus ramlar i så fall omkull …

Världen är liten

Vi har varit en vecka i Medåker (i vårt hus i Sverige). Grannen kom in och hälsade från Kalles granne (Bondbloggs-Kalle som han kallas här för vi har många Kalle). Han hade visst släkt i Medåker och var och hälsade på. Kanske han hörde om de tokiga finnländarna som bor i ett gammalt hus som ser ut som hembygdsgården – ingen brädfodring ens. Mycket ovanligt i det superprydliga Sverige. Och gräset växer för det mesta långt och tjockt över hela tomten …

Den lilla sandplätt som jag krafsat fram under många dagars arbete ledde till att jag slog sönder hackan som jag tog hem för att reparera. Gräset måste bort för om det regnar så blir det så halt att hjulen bara slirar på bilen. Men i år var det kruttorrt i juli och mycket litet vatten i brunnen. Så det passade bra att gräva ned slangen och byta ut bräderna på brunnstaket som ruttnat. Vi har ingen pump utan tar upp vatten med en gammaldags skjula så slangen är bara för säkerhets skull. Vattnet innehåller humus som rinner ned från den höga backen till höger men det går genom ett litet reningsverk (via tunnorna under ändväggens fönster) så vi får kaffevatten.

Då vi köpte huset år 2000 så bodde faktiskt vår grannes dotter i närheten. Och en av mina klasskamraters barn bor i Kolsva som är grannsocken till Medåker. Det finns en hel del finländare i trakten. En träffade vi på Medeltidsdagarna i Arboga. Hon hade kommit som krigsbarn och numera glömt bort finskan. Tydligen är det lätt att höra på vårt tal att vi kommer från Finland. Endel tror också att vi är norrlänningar.

Egentligen åkte vi för att delta i Medeltidsdagarna som ordnas varje år i Arboga. Under medeltiden var nämligen Arboga närapå Sveriges huvudstad. Engelbrekt Engelbrektsson som står staty på Arboga Järntorg höll herredag i Arboga 1435 och den kallades senare för Sveriges första riksdag – litet felaktigt för det var bara stormän med. Men också endel bergsmän (bönder som också bröt malm i liten skala). Engelbrekt var ju bergsman. En av de viktigaste utskeppningshamnarna var just Arboga.

Här håller fogden på att märka tunnorna med järnmalm vid en exakt kopia av järnvågen vid Järntorget. Men drängarna är druckna och gör allt fel och till slut sätter stadsvakterna (med svärd till vänster) dem i “bykistan” som var den tidens häkte. Längst till vänster på andra sidan ån (Arboga betyder ju “åbåge” och uttalas ännu idag på vårt språk som “Ååboga”) finns ett av de äldsta husen i Arboga – ett garveri. Andra sidan av ån var tillhåll för färgare och garvare. Den hörde förr till landskapet Södermanland och ännu i ganska sen tid så kunde det hända att polisen i Arboga släpade druckna över bron – därefter var de sörmlänningarnas problem :-). Nu hör hela Arboga till Västmanland.

Gustav Vasa hade betydande egendomar i Arboga och hans dotter Cecilia bodde i staden en tid. Hon var ytterst egensinnig och ställde till skandal på skandal så det blev inget av att gifta bort henne av politiska skäl. Nedan “uppvaktar” vi henne vid kungsgården i stadens centrum men får en utskällning om “eländiga tiggare”. Cecilia i blå klänning och vår ciceron från Föreningen Arboga Medeltid i röd.

Efter tre dagars intensivt program på Medeltidsdagarna så tog vi det lugnt och började bygga och plantera äppelträd. Då vi kom så hade man inte ännu börjat med tröskandet men på måndagen satte vår granne igång med höstvetet invid huset. Nöjd var han inte- det var problem med sådden förra hösten då det låg vatten på åkern. Vetet ser bra ut men var glest.

Vi hade ingen brådska med skörden. I Hindersby regnade det nästan hela tiden och regnskurarna tycks fortsätta enligt tiodygnsprognosen. Tröskandet är inte roligt i år för brodden drunknade i våras. Den klarade det första 40 mm regnet men då det i början på juni kom ett 40 mm regn till så var ytan så fastslammad att det blev sjöar på våra leråkrar. Nu är det bara att köra över åkrarna och sedan hoppas på bättre väder nästa år.

Så måste jag ännu sätta med en bild av Arbogaån en sommarkväll i augusti:

Fiske i skogen

Numera flisar vi i två omgångar. Delvis för att det inte ryms tillräckligt med flisved i hopen på en gång men också för att det torkar snabbare med tunnare lager. Det betyder att vi måste köra ut flisvirke också på sommaren. Det är inte så roligt – skogsarbete skall göras på vintern. Det är för hett på sommaren och så finns det bromsar och annat elände. För att inte tala om att man måste fiska fram virket ur gräset …

Man känner knappt igen sej på vinterns hygge. Den mer än meterhöga växtligheten täcker in allting. Där jag inte hann lägga ihop flisveden i hopar är det nästan omöjligt att hitta nånting. Man måste hoppa ner från traktorn och vada omkring i gräset och känna med stövlarna var det finns virke. Det blev i alla fall många lass – bland annat massaved som låg under snön så jag inte hittade dem i våras. Jag vet inte vad som är värre: snö eller gräs.

Då man har bråttom på vintern så hinner man inte lägga ihop allt virke i ordentliga hopar men det betyder bara att man måste fiska efter det i gräset på sommaren. Fördelen med processor är att det mer eller mindre automatiskt blir hopar med den.

Men jag skall inte klaga. Det var torrt och stadigt att köra ut i år och med ett par torra träd så fick vi ihop en hel del flisved. I själva verket har vi alldeles för mycket flisved så en hel del blir att ruttna i skogen. Jag körde i år ut alla hoparna – det är ju harm att låta sådant virke ruttna som man arbetat med och satt i hopar. Och så städade jag upp på upplagsplatsen vid Rööledun där det fanns en hel del ruttet virke. Det var tänkt att flisas men i flera år har vi inte haft rum med allting och det har därför blivit liggande alltför länge. För att det skall vara användbart måste det då lagras ordentligt med stora stockar som underlag och helst tak över. Det finns ju papp som används som tak för flisvirke men då man har överskott på virke så ids man inte sätta pengar på att bevara det.

Här i veckan hälsade vi på gamalmommo (svärmor) som ligger på sjukhus med dålig fot. Humöret var det i alla fall inget fel på. Hon är 90 år och hälsade mej välkommen till åldringarnas krets. Jag är nu utnämnd till “ung åldring” :-). Det har jag inget emot för huvudsaken är att jag kan arbeta som bonde. Annat var det med farsan som i 80-årsåldern var till doktorn och blev ordentligt arg då doktorn ringde polisen och frågade vad han skulle göra åt en “åldring”. Det var nämligen just då det kommit nya direktiv om körkorten. Farsan var alltid ungdomlig av sej och han tålde inte att bli kallad “åldring”.

Visst går det nedåt hela tiden. I år sökte jag inte flyghavre för synen börjar bli sämre. Jordbrukssammanslutningens (fånigt namn) andra del, Henrik, fick ta över flyghavresökandet. Till all tur fanns det mycket litet för jag hade sprutat alla flyghavreåkrarna mycket grundligt. Dyrt som fasen blev det men om man får bort eländet så kan det vara värt pengarna. Vi funderade på om direktsådden hjälper till att bekämpa flyghavren. Då man plöjer så vänds en del frön ned ca 20 cm i jorden men överlever och gror sedan då man plöjer på nytt och vänder upp dem. Vid direktsådd så blir alla frön liggande på ytan och antingen så gror de följande år eller så dör de. Enligt teorin. Vi får se hur det går i verkligheten.

Det har varit ett ganska torrt juli här men nu regnar det. Det gör egentligen detsamma för storregnen i juni förstörde redan skörden och vetet är glest och dåligt. Tröska måste man men jag riktar mej redan in på skogsarbetet i vinter och så hoppas man – som alltid – på en ny vår och ny sådd och hoppeligen en bättre sommar i nästa år.