Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Grönträda, grön-hit och grön-dit

I motsats till de stackars djurbönderna så har stödansökan för en gammal vetebonde varit enkel. Man bara kopierar fjolårets ansökan och ändrar något litet och så klickar man iväg den … Trodde jag.

Nähä, det gick inte alls. Systemet började gnälla om ekoareal. Inte för att jag fattar vad fasen ekologiskt fokuserad areal är för nånting (annat än att det är nån byråkrats vanliga fåniga påhitt). Ändå hade jag allting ungefär som i fjol då det inte var problem. Efter att ha försökt läsa guiderna på nätet (som är gjorda för tryck och alltså riktigt svårlästa på skärmen) så fick jag ge upp och skicka epost åt Sam (vår duktiga landsbygdschef). Och det blev ju alldeles klart var felet låg. Då jag kopierade från fjolåret så kom Silfverhagan som gröngödslingsvall och då syntes inte den ruta där man sätter kryss för efa (ekologiskt fokuserad areal). Men si, om man ändrar till grönträda så syns rutan och man kan sätta kryss i den varvid allt är frid och fröjd.

Fråga inte mej vad skillnaden mellan gröngödslingsvall och grönträda är (annat än i ansökan) men tydligen är det stor skillnad för byråkraterna. På åkern märks inte någon skillnad.

De krångliga reglerna hindrade i alla fall mitt arbete. Sprutan fick stå fastän det är fint väder för man vågar inte lämna stödansökan för att göra nånting nyttigt. Det har varit ett grymt liv om förlängd arbetstid men jag undrar hur mycket tid det går förlorad på grund av byråkraterna ? Troligen miljontals timmar. En bra besparingsåtgärd vore att sparka byråkraterna så att de inte kommer åt att ställa till elände för folk.

Och så anser jag att alla dessa grön-hit och grön-dit borde avskaffas. Det räcker bra med en enda sorts grönträda eller vall. Ute på åkern är det ju precis detsamma.

Hurra, flismataren gick sönder !

Det är inte ofta man blir glad över att nånting går sönder men jag njöt faktiskt av att ligga under flismataren och dra bort det lager som spruckit i går. Tanken på hur det hade varit om det gått sönder i vintras eller nästa vinter gjorde bytandet till ett nöje. Nu var det inga problem – det var varmt och skönt.

Det är grymma krafter i skruven till flismataren. Utmatningen är så starkt nedväxlad att motorn orkar vrida sönder nästan vad som helst. Det finns en krans med vass egg som skall skära sönder sådana bitar som inte ryms in i matarröret men en torr kvist kan vara grymt hård – nästan som järn. Motorskyddet märker inte ens av belastningen. Så skruvens lager hade spruckit och kättingen hade förstås kommit av då kugghjulen inte mera var mitt emot varandra.

Till all tur hade jag ett reservlager hemma. Där ser man att lagerhållning lönar sej. Det var visserligen litet jobb att få bort det gamla lagret men det gick relativt snabbt i jämförelse med att jag varit tvungen att åka och hämta nytt lager. Nu skall lagret fyllas på med två reservlager utifall det blir bråttom att byta mitt i vintern nån gång. Samma lager passar också till en del maskiner.

Jag såg också att det behöver byggas bättre stöd under flismatarens ben och så tänker jag göra utrymmet under flismataren tätare och bekvämare med tanke på att det skall kunna värmas upp mitt i smällkallaste vintern. Tyvärr så väntar troligen reparationer i framtiden fastän lagret nu är bytt. Flismataren råkar ju ut för den allra hårdaste pressen då det är som kallast.

Och så har vi följetongen med omröraren (se Flisomrörare – andra försöket). Andra försöket fungerar men det är inte helt bra. Det blir en hel del flis kvar på sidorna som den konstruktionen inte tar bort. Bladen på omröraren räcks inte ut till hörnen och flisen rasar inte av sej själv alls. Tvärtom så bildar den valv som sitter ihop tills man knackar till dem. Då jag fyller på med fyra skopor så blir det ungefär två kvar som inte rasar ned i skruven och de måste skyfflas för hand. Nu blir det att fundera på om jag kan flytta den nuvarande omröraren litet eller om jag skall börja experimentera med ett stående rör igen … Det är inte lätt att fundera ut hur flisen beter sej för den är oberäknelig. Att röra om den nerifrån fungerar inte för flishopen är stenhård där.

En robot som skyfflar ned flisen i tratten skulle ju lösa problemet :-).

Mer fel i ledningen

Det är dags att se över sprutan och efter att åter ha städat undan allt som samlats i ladan under vintern fick jag ut sprutan. Alla munstycken sattes tillbaka och slangarna fast. Till vintern måste man ju tömma alla rör och slangar även om man sätter frostskyddsmedel i sprutan. Allt gick bra och bara två membran till droppstoppen måste bytas. Men så vägrade stängningen att fungera. Den är motorstyrd på den här modellen och en ny motor kostar 500 euro så det såg inte alls bra ut.

Nu kom mätinstrumentet till hjälp. Utan ett universalinstrument (multimeter) som kan mäta spänning, ström och motstånd är man helt hjälplös. Men med instrumentet såg jag snabbt att det inte kom spänning till motorn och till all tur är sprutan så gammal att den inte har någon elektronik utan bara strömbrytare och raka trådar. Strömbrytaren var helt enkelt sönder. Det är en litet kinkigare konstruktion som skall byta polerna till stängarmotorn så den tvinnar åt ena hållet eller åt andra.

Nu hade jag inte hemma en likadan strömbrytare men en låda med litet mindre format men med samma funktion som jag köpt billigt i lager. Så det var bara att löda bort den gamla strömbrytaren och löda in en ny. Visserligen passade den inte direkt men med litet ledningar så fungerar det utmärkt. Det krävdes alltså bara litet arbete och en strömbrytare från gammalt lager och sprutan fungerar igen.

Bekämpningsmedel för ogräs har jag beställt och det blev i år metasulfuron (Ally) och litet MCPA. Strängt taget behövdes inte MCPA men det lär vara bra med blandningar av två medel som verkar på olika sätt så att man undviker resistens. Och MCPA är mycket bra mot tistlar. I lantbrukssällskapets utmärkta guide om växtskydd för åkergrödor kunde jag lätt hitta lämpliga medel. Skriften är faktiskt mycket bra uppställd. Det jag behöver är medel för direktsådd. Och jag har haft problem med stora baldersbrå som övervintrat. Andra besvärliga ogräs på våra åkrar är måra, nata (våtarv?), leidärgres (målla) och de vanliga korsblomstriga. Metasulfuron tar på alla andra än måra men metasulfuron+karfentrazon (Ally Class) som tar på måra var mer än dubbelt dyrare så jag riskerar litet. Blir sommaren torr så är det inget problem.

Och jag fortsätter på den snåla linjen för vetepriserna ser inte ut att stiga. Förut har jag använt triasulfuron (Logran) som är ännu billigare men jag riskerar inte att få likadana problem med baldersbrå som jag hade efter viltåkerseländet. Jag satte namnet på medlen inom parentes men jag köper medel över nätet med samma verksamma substans. Det är inte bara för att det är billigare utan också för att jag får dem hemkörda för en ringa penning.

Största utgiften var i alla fall medel mot flyghavre. Vi hade länge översvämningar som spred flyghavren mycket effektivt och det var hopplöst att bli av med den. Nu tänkte jag i alla fall spruta bort den men vi får se hur det går. Samtidigt beställde jag en mängd glyfosat som är absolut nödvändigt mot kvickroten. Politikerfjantarna bråkar om glyfosatet men utan det så blir det problem att odla något annat än kvickrot i längden. Det kan ta något år men sedan är åkrarna en tjock matta med kvickrot. Träda mot kvickroten sänker inkomsterna och kan vara sista halmstrået som knäcker kamelens rygg.

Det finns ännu en del maskiner som skall ses över och troligen blir det mera arbete med ledningar men sedan lutar det åt byggarbete – en hel del är på hälft. Och så hjälpte inte städåret 2015 utan det finns en hel del att städa upp också i år. Det värsta är att det inte hjälper att städa för så fort man börjar göra nånting så blir allt en salig röra på nolltid. Eller så är det bara fel på gubben …

Fel i ledningen

Det brukar ta en vecka innan man hämtar sej efter ledigheten. Nu blev det bråttom med att se på Ducaton eftersom motorvarningslampan börjat lysa. Den har lyst litet emellanåt hela vintern men då bilen fungerat bra så har jag inte orkat bry mej om den. Men nu började dessutom kylarfläktarna gå fastän bilen var avstängd … Det gör kvickt slut på ackumulatorn så jag måste dra ur säkringarna då jag stänger av. Det hade ingen betydelse på vintern men på sommaren kan bilen bli för varm – speciellt nu då vi har +25 grader i skuggan.

Så jag kände mej tvungen att sätta in en strömbrytare för att sätta fläktarna av och på från hytten. Men då jag började se på säkringshållarna i motorrummet så hittade jag en helt avbränd ledning. Ibland gav den kontakt och ibland inte. Det är den värsta sortens fel för då man skall mäta var felet finns så är förstås allt i skick. Den var på ett lömskt ställe under säkringshållarna och man såg den bara om man lyfte bort alltihop.

Nå, det var inte så svårt att löda ihop tråden. Men så skulle jag se vart ledningen gick och det var ett stort arbete som tog massor med tid. Visst finns allting på nätet men jag måste ladda ned Ducatons elscheman och installera ett program för att kunna se på dem på min datamaskin. Och så har Fiat lyckats få dokumentationen så invecklad att det tog en hel dag att fundera ut hur man skulle läsa den. Dagens bilar är nämligen lite mera invecklade än gamla Lada som bara hade generator, startmotor och ackumulator förutom lamporna. Hela schemat rymdes nästan på en sida.

Nu är det allsköns styrburkar för varje funktion som är ihopkopplade så man inte vet vad som gör vad. Och då har min Ducato från 2006 ett enkelt system om man jämför med dagens nya bilar. Visst finns det diagnostiksystem men de ger för det mesta en felaktig felkod och gnäller om bromsarna fastän felet finns i motorstyrningen. Jag avskyr elektroniken i dagens bilar – så elektronikingenjör jag är. Det är inte fel på elektronik i allmänhet men så som systemen är konstruerade idag så är de helt hopplösa. Och dessutom svindyra. Men jag vet att det alltid är så i början och om 10-20 år får vi (hoppeligen) system som är robusta och fungerar och dessutom grisbilliga. Så där inom parentes är det lustigt att det heter “svindyr” men “grisbillig” :-).

Eftersom jag skruvat sönder halva instrumentbrädan så tänkte jag “meddetsamma” fixa en del andra saker som blivit ogjorda alltför länge. Det tog förstås inte så litet tid och till sist så lyckades jag klåpa så att det blev kortslutning … Då var klockan två på natten och jag beslöt att det är bättre att jag sover än att jag i ilskan slår sönder nånting. Det har blivit en hel del jobb på natten nu då det är alldeles för hett på dagen. Problemet är att då det blir svalare så kommer myggorna. Men jag har varit noga med att hålla verkstadsdörrarna stängda så att myggorna och hettan hålls utanför.

Efter att ha byggt om en hel del av bilens elsystem så fick jag igång den och allt fungerade. Utom motorvarningslampan som ännu lyser …

Omväxlande

Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.

Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.

Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.

För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.

På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.

Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också “den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …

Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.

Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.

Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.

Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som “svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.

Vårsåddshasi 2016

I går sådde jag det sista vetet och idag gjorde jag ren såmaskinen. Vårsådden gick ovanligt bra i år. Det bästa var att halmen inte förorsakade några som helst problem. Tydligen är det bäst att inte göra nånting alls efter tröskandet. Men tre harvtinnar gick åt så nästa år skall vi försöka med starkare och rakare – möjligen med bred spets så man tydligare ser körmarkörens spår i halmen.

Inte ens på den värsta leråkern var det något problem. Tjälen hade gjort ett bra jobb och leran var ganska mör. Också svackorna gick att så. Det kom ett litet regn i förrgår men det förorsakade bara ett kort uppehåll. Litet fundersam är jag i alla fall om jag sådde för tidigt. Jorden var minsann inte för torr. Välterhjulen klämde ihop tallrikarnas fåror så grundligt att de var omöjliga att se. Det återstår att se hur brodden orkar upp.

För det mesta hade kvickrotsbesprutningen förra hösten lyckats riktigt bra. Bara på en del ställen fanns det fläckar av kvickrot. Å andra sidan så vet man ännu inte om besprutningen har någon långtidsverkan mot kvickroten eller om den kommer upp på nytt. Det syns väl i höst.

Idag skruvade jag också Rapidens styrlåda i små bitar och kollade funktionen. Det är problem med hektarmätaren och ibland också med rotationsvakten. Men elektroniken verkade fungera bra så jag måste se över givarna och kablarna. Nu beställde jag i alla fall nya givare och tänkte bygga egen hektarmätare. Komponenterna beställde jag från Kina. Fortfarande förundrar jag mej över hur de kan vara så billiga (ibland en tiondedel av priset här) och dessutom kommer de fraktfritt. Det kommer knappast att fortsätta så i längden så jag lägger upp ett litet lager med komponenter. Det blir inte dyrt.

Bromscylindrarna som jag beställde från IKH går däremot i retur. De skulle passa till Zetor 14245 som jag har men det stämde inte alls. Reservdelsrumban fortsätter som vanligt med att man får fel delar. De som jag köpte från Estland har kommit och ser ut att passa men jag har ännu inte börjat byta dem.

Vårsådden är trots allt en lugn tid i den meningen att man kan koncentrera sej på en enda sak: Att få vetet i jorden. Nu då sådden är förbi så ramlar alla ogjorda saker åter över en. Det var visst nån som sa att växtodlare bara behöver arbeta en vecka på våren och en vecka på hösten … Nåjo, det gäller minsann inte här. Tvärtom är det mera stressigt mellan de här två veckorna.