Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Årsmötestider

Det är kanske inte precis ett vårtecken men i april så kommer årsmötena. Jag hann med nöd och näppe få ut det sista lasset från skogen så kom Fornminnesföreningens årsmöte. Det är en litet ovanlig förening för alla som bor i Hopenbackan, Söörneseendan, Mosabackan, Sjeggasbackan å Sminnsbackan är medlemmar. Jag vet inte om det ens är riktigt lagligt men det gör detsamma för vi har ingen medlemsavgift heller. Det var Sigge Strömberg som grundade föreningen att ta hand om Leikanlindån som är allmänning vid åbron och som han döpte om till Lekstrand. Där ordnades stora johannifester och skördefester med upp till tusen deltagare på 50-talet. Sedan förbjöd länsman festerna därför att det inte fanns parkeringsplatser och vi kunde inte bygga om en hel åker till parkering.

Efter en svacka på 80-talet efter Sigges död så tog en ny generation över och fornminnesföreningen är en livlig förening som också sköter om Hurtigs torp – ett av de bäst bevarade soldattorpen – och bysmedjan “Smiddjån”. Årsmötet hålls av tradition hos Nissas och Beatrice bullar upp för oss tillsammans med Inga. Som man kan förvänta sej så är nästan alla i föreningen mina polokusiner (det finns kusiner, småkusiner, polokusiner och ludikusiner). Det mest typiska för fornminnesföreningen är de roliga mötena :-).

I dag har Gamla folkskolans vänner årsmöte. Det är den yngsta föreningen i byn och den grundades för att ta över och sköta om gamla folkskolan på byns allmänning. Huset är byggt 1899 och i prima skick. Stockarna är klingande hårda och doften av tallkåda sprider sej då man river bort skivorna. Värmesystemet är helt förnyat och rören till oljepannan i nya skolan avkapade. Nu sköter fyra värmepumpar och en kamin om uppvärmningen. En stor satsning som Åke Grandell (född och uppvuxen i det gamla skolhuset) betalade i sin helhet var att vi murade upp den gamla tegelpipan på nytt. Den revs av kommunen på 50-talet då nya skolan byggdes och man drog värmerör därifrån. Då var oljan billig – 10 penni per liter – men nu är det helt omöjligt att värma med olja så vi gick tillbaka till vedeldning.

De senaste dagarna har jag satt upp insulitskivor på väggarna i lärarens gamla arbetsrum. Det byggdes om till dusch- och tvättutrymme av kommunen men det rev vi bort och återställer arbetsrummet i nästan ursprungligt skick. Skivorna låg på golvet i ett par år eftersom vi hade köksbrand hemma hos oss och jag fick sätta två år på att bygga om stuvun och städa upp. Men nu ryckte jag upp mej och skruvade upp skivorna. Insulit (mjuka träfiberskivor) är ett ganska fantastiskt material som passar utmärkt till att isolera stockväggar eftersom skivorna följer stockväggens bukter mycket bra. Sedan klistrar vi grålumppapp i femtio centimeters rutor på skivorna och målar (eller tapetserar) väggarna.

Då arbetsrummet är färdigt så börjar skolhuset vara i ganska bra skick. Köket är renoverat och mötesrummet i fin form. Lilla salen skall ännu målas och slöjdsalen kan behöva målning också så småningom. Men allt fungerar. Vi invigde Hindersby biografteater i lilla salen för en månad sedan men det kom så mycket folk att de nästan satt utanpå varandra och nu flyttar vi biografen till stora slöjdsalen. Jag satte upp en filmduk (köpt billigt från eBay i Tyskland) på 2×3 meter där och hoppas att projektorn är tillräckligt ljusstark för den stora salen. Vi har omkring 160 timmar fina videoinspelningar från byn med gamla arbetsmetoder och historier.

Nästa söndag är det Hindersby-Bäckby Service AB:s bolagsstämma. Bolaget bildades för att sköta om handelslaget men är nu mest sysselsatt med att sköta om optofibernätet som byggdes år 2003. Till all tur blev vi inte att vänta på att “nån annan” skulle bygga nät åt oss. Regeringen startade ett fint projekt Bredband 2015 som skulle ge snabba nät åt hela landet men det blev ett fullständigt misslyckande och nu skall de försöka på nytt (kick-off-möte den 14 april). Jag var med på förra “kick-off”-mötet och kunde då genast konstatera att det inte skulle fungera så jag kan säga vavadejasa och jag tänker inte slösa mera tid på det nya projektet. I det här landet finns det nu ett fullständigt hopplöst system med byråkrati och marknadstalibanism (övertro att “marknaden” skall sköta allting) som förhindrar all utveckling. Och samma politiker som skapat det här systemet börjar nu hoppa av.

Men HB Service AB har en bra ekonomi och ett fungerande nät. Underhållskostnaderna är nästan obefintliga så nu tar vi bort underhållsavgiften som obehövlig. De fullständigt okunniga teleoperatörerna försökte skrämma folk med att underhållet är tre gånger dyrare än byggkostnaderna vilket vi nu bevisat vara totalt felaktigt. Vi har dessutom mycket bra trådlöst nät här i byn av den orsaken att fibernätet sköter om den tunga trafiken och avbelastar det trådlösa nätet. Och visst behöver vi trådlöst nät i traktorer och fordon.

Så byn är i gott skick – speciellt sedan ungdomsföreningen fick nytt tak på det stora huset. Det går upp och det går ned men just nu ser det bra ut och man vågar väl visa sej på årsmötena.

Skogshasi 2016

I dag körde jag ut sista lasset (utom flisveden) så nu är skogsvintern för i år officiellt avslutad. Föret är ännu utmärkt där det är skugga. Isen ligger tjock på vägen under kvistarna. Det fanns till och med så mycket snö att jag fick söka efter det virke som vi avverkade före snön kom.

Det intressanta bildformatet beror på att jag höll kameran snett då jag lutade mej ut ur traktorn. Bilden är från i förrgår men här i skuggan har snön inte smält så mycket än. Men det lär gå fort för nu blir det varmt både natt och dag.

I kväll regnade det och jag var ganska nöjd med att ha fått ut virket för nu blir det ett elände att köra i våt lera. Och det var på tiden att få undan skogsarbetet. Jag har lämnat en massa saker ogjorda här hemma som jag nu måste ta itu med.

Det var inte någon bra skogsvinter även om vägarna höll ganska bra. Gallringen av björkarna i ungskogen blev på hälft. Men möjligen fortsätter jag om det kommer nån kall natt – och det kan det göra ännu i april. Och så skall ett par lass flisved köras ut även om man kan göra det ännu i juli. Ett problem är massorna av ris och kvistar som ligger på åkern bakom husen där vi fällde en mängd stora granar. De måste brännas förrän vi kan så.

Nu blir det att börja fundera på vårsådden och jag tror jag börjar med att göra exportkontrakt för fodervete. Man får hoppas att det växer nånting på åkrarna i år också …

Skogshasi betyder ordagrant “skogshare” men betydelsen är en annan – se Hasi -äntligen !

Trevlig trötthet

Det har varit bråttom med att få ut virket ur skogen men nu har jag bara ett par lass kvar. Bloggandet har lidit för på morgonen har jag för bråttom ut till skogen medan det är frost och på kvällen har jag tid men somnar över tangentbordet. Efter det att lastaren (för processorn) gick sönder har det varit mest arbete med motorsågen och man är ganska så trött då man kommer hem. Efter att ha ätit är det bara att lägga sej på soffan.

Men det finns olika sorters trötthet. Det känns fint att få sträcka ut sej efter en hel dag i skogen. Nån sömnmedicin behövs inte – inte ens TV som annars fungerar utmärkt som sömnmedel :-). Kroppsarbete fungerar för mej mycket bättre. Men jag har också varit med om psykisk trötthet medan jag jobbade i Otnäs (35 år). Det var skrivbordsarbete och ganska krävande teoretisk forskning. Att sätta sej in i abstrakta system betyder hård koncentration under lång tid och till slut snurrar teoremen i skallen dag och natt.

I 30-årsåldern jobbade jag till klockan 02:10 (då gick sista bussen från Otnäs in till staden där vi hade vår bostad). Det gick inte bra i längden för jag var helt utmattad men kunde inte sova. Till sist insåg jag att det inte blir till nånting och åkte hem till Hindersby och jordbruksarbetet. Det visade sej att det var bästa sömnmedicinen för hårt kroppsarbete tömde skallen effektivt och man tänkte inte på mycket annat än att lägga sej raklång. Tekniska högskolan underlättade återhämtningen med sina korta arbetsförhållanden som den ju är beryktad för. Jag har fått sparken omkring 35 gånger därifrån. Och då blev det jordbruks- och skogsarbete i stället så gott som varje år.

Det är inget “lätt” arbete att jobba vid ett skrivbord även om det inte är fysiskt tungt. Jag föredrar åtminstone att jobba i skog och på åker – också utan maskiner. Människan är inte skapt att sitta hela sitt liv. Förstås kan man jogga och gå på gym men det har jag liksom gratis här i skogen.

Vi skämtar ibland att man borde erbjuda stressade stadsbor jobb i skogen – men det blir dyrt för dem för inte tar man emot en bunt klåpare helt gratis. Dessutom hugger de förstås sej i benen och det skall vara försäkringar och utbildnings- och stödpersonal och hela köret … Det är ju ingen ny tanke. Jag lästa om en företagare som byggt enkla kojor i skogen och hyr ut dem åt rika knösar för jättesummor. Och de är fullbokade med all sorters celebriteter som vill leva en tid så enkelt som möjligt utan nån som helst komfort och elektronik. Helt förståeligt. Det som saknades där är ju det hårda arbetet.

Visst kan man bli utmattad och stressad också av bondearbetet. Särskilt om man inte hinner med allt som borde göras och allt bara hopar sej. Men i stora drag så lever vi ett fint liv. Pengar har vi inte men pengar har inget värde – bara det man kan få för dem. Och får man det utan pengar så är det bara bättre. Att göra allt själv ger förutom allmän tillfredsställelse också god sömn.

Tofsviporna kom

De första tofsviporna såg jag igår och idag då jag körde ut sista lasset över åkern så var det full rulle. Det är ännu snötäcke på åkern men i skogsbackarna är det barmark mot söder. Fastän det frös i natt så håller inte vintervägarna länge till för det är riktigt varmt i solen på eftermiddagarna.

Någon sorts rovfågel har jag hört flera dagar i rad men jag är en usel fågelskådare och vet inte vad det är frågan om. Några holkar för tornfalkar blir det inte här för jag gillar tofsviporna och sorkarna får föröka sej i lugn och ro – jag riskerar inte tofsviporna. För övrigt är det ett grymt kvitter tidigt på morgonen då jag går ut för att sätta på värmen till traktorn. Och koltrastarna har kommit. De plockade havtornsbär under busken vid garaget. Kalle koltrast dog tyvärr under köldperioden i januari så det är väl hans kusiner.

Solen skiner och det är egentligen för varmt för skogsarbete. Nu då processorn är ur bruk (egentligen är det lastaren som är sönder) så har jag kvistat och kapat för hand. Det tar tid och man blir genomsvettig i värmen. Det går åt mycket dricka nu.

Nu gäller det ännu att få ut asparna från Tallmosan. Upplagsplatsen ligger nämligen på sydsidan av ett skogsbryne och solen mjukar tidigt upp vägen. En mängd björk skall också köras ut men vägarna håller troligen ännu länge för den eftersom vägen är i skugga nästan hela dagen. Tiodygnsprognosen lovar minusgrader nästan alla nätter och då tar det tid innan skuggade vägar smälter.

Slaskvåren börjar

Christer hann litet före mej med att konstatera att det finfina skogsvädret tagit slut och slaskvåren börjat. Även om vi haft slask flera gånger den här vintern så ser det ut som om det här är början till slutet på vintervädret. Ännu i förrgår var det fint på morgonen men sedan började snön smälta på eftermiddagen. Så det blev bråttom att få ut de sista stora asparna.

Vi hade ännu kvar två bålickar (bjässar) vid Ståbblaande (japp, det är EU:s officiella namn på åkern och betyder förstås Stubblandet). De blev kvar vid en gallring för 15-20 år sedan och skulle tas “senare”. Nu var de nästan lika stora som årets Bålaträä dvs. 64 cm i diameter. Jag hade förväntat mej att det skulle bli en massa flisved då de brakade omkull men till all tur fick jag ned båda i smala öppningar i skogen.

Svärdet på motorsågen räckte inte till för att såga igenom de tjocka stammarna – det blev nån centimeter osågat i mitten. Stubbarna är intressanta för man ser att tillväxten varit enorm. Vissa årsringar är över en centimeter tjocka …

Av de två asparna blev det ett helt lass med tre meters bitar.

Nu är det slut på huggande av grövre virke men det finns en hel del kvar att reda upp och ta ut flisved. Där vi fällde de stora asparna finns det en matta med aspkvistar och den är på sina ställen nästan en meter tjock. Att röra sej där är ganska besvärligt – speciellt nu då kvistarna är hala. Man får säja som grannen Skooars Gusta då de frågade honom hur det är i skogen: “Jaa – haaldär man int opa ti fall så haaldär man opa ti stiig opp” (Håller man inte på att falla så håller man på att stiga upp).

Årets Bålaträä 2016

Dags att utnämna årets Bålaträä (grymt stora träd). Och det ser i år ut att vara en asp. Intressant nog så stod den bredvid garaget vid gårdsplanen. Jag har sett på den i över 20 år och tänkt att den där borde fällas men det blev aldrig av och den växte sej större och större. Men i år fällde vi den. Just nu sågar jag omkull en hel mängd stora aspar men de är bara nästan lika stora – omkring 60 cm diameter. Men garageaspen var 65 cm och då lämnade jag en ganska hög stubbe så vid normal stubbhöjd var den säkert över 70 cm.

och stubben

De andra asparna är inte helt små de heller. Två aspar ger nästan ett helt lass. Bumlingarna på lasset hör inte alls till de största.

De här är inte så väldigt gamla för aspen växer snabbt liksom björken. Tyvärr vill ingen ha asp så priset är inte bättre än vanlig flisved. Björken har däremot gått bra och har betydligt bättre pris.