Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Fälla, kvista, kapa

Det är bara skog och sedan ännu mera skog just nu. Till all tur skall det bli kalla nätter i en vecka nu (ner till -13 grader) och det gäller att såga för brinnkära livet så länge vädret är bra. Vi håller på att såga ner allting på dikesvallen där det skall bli ny väg och jag skulle ha fått allting fällt idag men sågade i en sten. Förstås hade jag inte fil med i traktorn fast jag var säker på att jag satt en där. Kanske den fallit i någon springa. Nå, jag fick komma hem med svansen mellan benen redan klockan fem och det var inte stor idé att åka tillbaka.

Först fäller jag alla granarna och kör dem genom processorn. De är inte många så det går att hoppa upp och ned i traktorerna. Sedan fäller jag alla björkarna och de är många.

Det blir nästan ett golv av björkar.

Därefter kapas de. Det finns inte många kvistar på dem eftersom de växt så tätt.

Sedan radar jag dem i hopar så de lätt kan köras bort. Nu har jag inte vagnen efter traktorn utan kör enbart med lastaren. Björkarna ligger så tätt att det går ganska snabbt att plocka ihop dem med lastaren.

Nu skall vi testa inbäddningsfunktionen på senaste WordPress. Nedan drar jag omkull ett träd som lutar åt fel håll med vinschen.

Tillbaka till motorsågen

Lastaren drog sin sista suck men skogsarbetet fortsätter. Det blir bara mera stressigt då april börjar komma närmare. Dagarna blir längre och ännu är det kallt på nätterna så vädret är just nu helt bra. Men inte blir det mycket av att kvista och kapa med motorsåg så vi testade att använda den andra lastaren att lägga träden upp på processorn. Det gick men det behövs två förare. Det gick bra idag men mitt i veckan är jag ensam i skogen. Förstås kan jag hoppa ned från den ena traktorn och upp i den andra, sätta trädet på processorn och så tillbaka till processortraktorn och köra igenom det … Inte riktigt smidigt.

Så nu får jag välja: Antingen kvistar och kapar jag för hand och radar ihop med lastaren eller så hoppar jag upp och ned i traktorerna hela tiden. Det kanske blir en kombination av bägge. Täta granar kör jag genom processorn medan långa björkar utan kvistar kapas för hand.

Harm är det nog men ramen på gamla lastaren (till vänster) är så söndrig att det inte går med någon snabb reparation den här gången. Jag sågar nu ned allting på dikesvallen och det är mest långa björkar. Likaså i gallringen i ungskogen bredvid (bakom kameran) finns det en mängd långa björkar som skall bort. Det går i alla fall hyfsat snabbt med motorsåg för de har inte mycket kvistar.

I hemskogen finns en mängd aspar som borde bort och där kan jag ändå inte använda processorn. De stora asparna har så grova kvistar att det är bättre att såga dem med motorsåg. Det går också fort för aspen har minsann inte hårt virke.

En fördel är att jag får mera motion och inte bara sitter vriden baklänges och drar i spakar …

Värre än förväntat

Det ser ut som om skogsarbetet är över för i år – åtminstone för processorn. Det var inte bara bultarna som brast på vridcylindern. Också flänsen drogs helt sned och själva cylindern sprack. Ännu värre är att vridhuset också sprack. Det betyder att hela lastaren skall skiljas åt och vridhuset svetsas – och förstärkas. Det är liksom hela lastaren alldeles för svagt.

Men nu börjar det vara slut. Den gamla lastaren (från 1986) har varit ganska bra och speciellt räckvidden är fenomenal. Men det går mera tid åt att svetsa den än att arbeta med den. Den hade blivit skrotad för länge sedan i alla fall men processorn sitter fast i ramen så jag måste svetsa en ny ram i så fall. Det hade i alla fall gått mindre tid och blivit billigare. En orsak har också varit att nya lastare har varit alldeles för dyra eller så har de varit sämre än den gamla. Och man ids inte riktigt gå bakåt.

Nu har jag i alla fall börjat planera en ny ram för processorn som har en fästplatta för lastare (eller kran som man säjer i Sverige). Jag är fullständigt inne på att alltid bygga utbytbara delar så man inte måste byta allting då en del går sönder. Och problemet med ramen är att fästa den vid traktorn. Nu har jag ett bra traktorfäste men det passar bara gamla Nokka-lastaren. Så det blir att fundera ut en (stark !) mellanram som kopplar ihop det gamla fästet med den nya processorramen. Litet att fundera på …

Nutida lastare är faktiskt ganska modulbyggda. Man köper inte en lastare utan bara en grunddel som sedan kompletteras med rotator, grip, ventilbord, fötter, ram och hydraulik från ett större urval. Och det passar mej fint. Så vad jag behöver nu är en lastare med minst 8,5 meters räckvidd och standardfäste med platta. Resten fixar jag själv. Rotator och grip tar jag från den gamla lastaren men sedan är det tveksamt med fötterna och ventilbordet. De fungerar men är inte så bra.

Nu blir det i alla fall att avverka för hand och köra ut virke resten av den här sorgliga “vintern”. Väldigt mycket blir det knappast men flisved måste jag i alla fall få för nästa vinter.

Går det bra så går det sönder

Enligt lagen om alltings jäklighet så vet man att om nånting går bra så går det snart sönder. I går kväll så brast skruvarna till vridcylindern på lastaren och oljan rann ut. Till all tur hände det hemma och inte långt inne i skogen. Men nu måste jag vänta på ny cylinder för flänsen är alldeles vriden (se nedre hörnet) och det är en spricka i cylindern.

Det är tyvärr inte första gången bultarna brister här. Lastaren är felkonstruerad eftersom bommen svänger alldeles för snabbt och det blir hårda påfrestningar då den plötsligt stannar. Dessutom har den bara ensidig kuggstång. Om man jämför med den andra lastaren (Farma) som har dubbel kuggstång och fyra vridcylindrar så är det som natt och dag. Farman är långsam men stark medan Nokka 3010 är snabb och svag. Nokka 3010 är från 1986 och typiskt är att årsmodell 1987 hade M16-bultar i stället för M12 som jag har.

Jag har funderat på att byta hela vridhuset till ett med dubbel kuggstång. Och så har jag nyss gjort en större reparation på vridmekanismen. Jag kunde ha byggt en ny lastare med all den tid jag lagt ned på att reparera det här skrället. Men räckvidden är fin och så är huvudproblemet att jag måste ha den här lastaren att fästa processorn vid. Annars måste jag bygga en helt ny ram för processorn för sådana lastare finns inte mer att köpa. Den är närmare 30 år gammal.

Så det blir väl att köpa ny cylinder och skruva fast den med 12.9 bultar. De bultar jag nu använt var 10.7 men det räcker tydligen inte. Att byta storlek på bultarna är nästan lika mycket arbete som att bygga en ny ram för de skruvas fast i vridhuset som skall svetsas om i så fall. Då måste jag komma ihåg at kolla bultarna hela tiden och byta dem innan de brister allihop. Tyvärr har det visat sej att man lätt glömmer att kolla. Säkert kommer jag ihåg i år men nästa vinter så är allt bortglömt – tills det går sönder på nytt.

Köra stockar till skogen

Så var då deklarationseländet förbi och skogsarbetet fortsätter. Vädret är prima och vägarna håller. Nu kör jag stockar till skogen – alltså inte FRÅN skogen. Orsaken är att vi sågade omkull en mängd stora granar bredvid husen och stockhopen finns uppe i Tallmosan. Så jag kör stockarna till skogen och veden hem. De torra stockarna som skall bli ved sätter jag in under det nya virkestaket men först tog jag en bild som visar att det nog behövs väggar. Man ids inte sopa bort stora mängder med snö varje gång nånting skall radas in.

Varannan dag fäller jag och kör med processorn och varannan dag kör jag ut. Vägarna är så bra att vi vågade fälla bakom mossen men jag vågar inte lämna virket där någon längre tid. Redan nästa vecka skall det bli varmt väder. De större träden kvistar och kapar jag till stock med motorsåg men topparna och de mindre träden kör jag genom processorn.

Virkeshoparna börjar småningom växa fastän mycket tid gick förlorad då det var för kallt, för varmt eller för mycket bokföringsarbete. Det blir knappast så mycket saluvirke i år för det har också gått en hel del tid till att hugga upp nya vägar. Snön har fastnat vid virket så det är svårt att sortera det. Ofta ser man inte ens om det är björk eller gran. Och snön sitter fast riktigt hårt. På våren kanske jag måste rada om virket för att sortera det ordentligt.

Det som inte är så roligt är att det ligger avbrutna träd utspridda över hela skogen. Det var blidsnön som knäckte topparna – mest på små och halvstora granar. Troligen hinner jag inte köra bort alla eftersom de är så utspridda men de värsta bredvid vägarna måste jag ta bort.

Den här lilla granen var i prima växtskick men bröts av snön. Det blir ännu inte just nånting av den eftersom den är så klen. Litet flis får man väl av den men inte mycket annat. Men den är tung för all snö som frusit fast. Just med sådana är det bra att ha en liten traktorprocessor för med motorsåg hade det blivit mycket hårt arbete för ingenting.

Kodbyråkrati

Liksom Christer kunde jag inte hållas hemma vid skrivbordet utan for till skogs då jag dessutom hade sällskap av pojken och brorsan. Men deklarationens tidsgräns närmade sej obönhörligen på måndagen och då gällde det att få in deklarationen. Vanligen deklarerar jag elektroniskt men nu var det första gången vi deklarerade för vår sammanslutning (Henrik och jag) så nu blev det problem med de där förbenade koderna. Nu har jag faktiskt i flera år använt Katso-koder så koder fanns det nog men att få dem att fungera med sammanslutningen var omöjligt.

Nu finns det olika sorters datasystem. En del fungerar fint och lätt och precis som man föreställer sej såsom stödansökan nuförtiden. Förr var skattedeklarationen rena rama tortyren innan det nuvarande systemet kom (som fungerar bra). Men det blev återgång till stenåldern nu då sammanslutningen skulle deklarera. Jag jobbade ju 35 år i Otnäs vid Tekniska högskolan och där fanns också Statens datamaskinscentral som var en mästare på att skapa totalt oanvändbara system. Vi berättade roliga historier om dem på kaffetimmarna på Räknecentralen vid Tekniska högskolan. Varför de var så hopplösa har jag aldrig kunnat förstå. Det måste vara någon mentalitet som byggts upp där liknande den som många byråkratinstitutioner odlat: Inte fan skall det vara lätt att fylla i blanketter inte. Byråkraterna måste vantrivas och så hämnas de på resten av mänskligheten eller så är de bara annars så dumma att de inte fattar vad som problemet är eftersom de sysslar med systemen hela tiden.

Nåja, det blev deklaration på papper i år men jag hoppas att systemet med Katso-koder avskaffas helt till nästa år. Det behövs inte alls även om nån lagvrängare kan ha annan åsikt. Beslutsfattarna kunde nån gång fundera på hur mycket arbetstid som går till spillo på grund av byråkratin som lägger en kvävande hand över all verksamhet. Man borde ha byråkratikonsekvensbedömning innan nya regler och system införs – fast då skulle det ju bli bara mera byråkrati …

Litet deprimerande var det att se hur usla inkomsterna från jordbruket var i fjol. Bokslutet visade på ordentligt minus men vi har faktiskt satsat på gården en hel del trots negativ lönsamhet. Det betalas förstås med utifrån kommande pengar och besparingar. Det är inte en hållbar situation men jag är fortfarande försiktig ifråga om att avskaffa jordbruket i Finland. Det vore oerhört kortsiktigt för vi vet att det kommer kriser och katastrofer även om vi inte vet när. Och att då vara utan matproduktion kan bli riktigt katastrofalt. Som jag skrev tidigare så fick man sej en tankeställare av att läsa Topelius beskrivning av nödåren 1695-97 då en stor del av Finlands befolkning svalt ihjäl (omkring 150 000). Visst lever vi i andra tider men vi är inte alls mindre beroende av vädret – snarare tvärtom. Ett större vulkanutbrott kan ta bort matproduktion i hela världen såsom “året utan sommar” 1816 då vulkanen Tambora förmörkade hela himlen.

Så jag tänkte nog så i vår i alla fall. Det blir också intressant för nu är åkrarna inte alls bearbetade på hösten. Förstås beror allt på vädret men direktsådd blir det i vår och så får vi se på hösten hur det gick. I bokföringen visade sej fjolårets direktsådd som mycket lägre bränslekostnader då jag bara körde över åkrarna en enda gång förra våren och inte alls på hösten.

Men nu blir det skogsarbete för hela slanten. Den här veckan skall det vara prima skogsväder och då vägarna är bra så gäller det att jobba.