Idag då jag skulle köra flis så hittade jag Kalle koltrast i tröskhuset. Under köldperioden satt han och åt våra havtornsbär och vi satte upp en talgboll åt honom också. Men sedan försvann han och nu vet vi att han inte klarade den hårda kylan.
Vi blev bekanta under en kort och svår tid. Vi hoppades innerligt att han skulle klara sej men tyvärr så grusades våra förhoppningar.
Vila i frid, Kalle !
De närmast sörjande på Bos-Sestu.
Nästan hela januari gick förlorat på grund av kölden. Och så blev det plötsligt 30 grader varmare vilket var lika illa. Nu har snön nästan smält bort på åkrarna och det är glashalt överallt. Den här veckan gick till att sätta kättingar på traktorerna (gamla Zetorn och Belarusen) och pyssla om lastarna och processorn. Men jag hann börja med huggandet i heimskooin (hemskogen) i alla fall. Och då menar jag verkligen heimskooin – man fick vara rädd för att träden skulle falla över byggnaderna …
Nu är nästan alla asparna borta – bara en väntar på lämplig vindriktning (bort från torken). Det kom ju drivor av asplöv in i torken i höstas och de stod annars också i vägen för vedhopen. Ännu skall en mängd stora granar bort. Jag har i många år planerat fälla dem men det har alltid blivit så sent på våren att det börjat tina på åkern. Så nu sågar jag ned dem genast så det blir gjort.
Litet vindskydd kunde vara bra men jag lämnar tallarna och smågranarna. De växer så fort att det inte tar många år innan vi har vindskydd igen. Förresten är ostlig vind inte så farlig. De vanligaste vindriktningarna är söder och norr och ibland väster. Speciellt sydlig vind är besvärlig eftersom det bara är öppna fält åt det hållet.
En dag gick också till att rada ut pallar som underlag för bigödningen som kom på tisdag. De måste radas ordentligt så att säckarna inte går sönder för då blir det hårda klimpar. Men vi har bra chaufförer som vet precis hur de skall radas så att vattnet rinner av presenningen. I allmänhet håller de utmärkt även om de lagras i två år.
Nu är bägge traktorerna färdiga för skogen och det skall bli en aning kallare nästa vecka så då blir det bråttom att få nånting gjort. Processorn får vara med i gallringen och med Zetorn skall jag köra ut så fort jag hinner. Nu då snön smält så ser man också små hopar som annars blir osynliga då det kommer tio cm snö utanpå.
Konditionen är inte riktigt på topp eftersom man bara låg på soffan och väntade ut kölden i två veckors tid. Men till första maj skall den väl bli bättre …
Man borde vara i skogen och såga för brinnkära livet nu då det går. Men här sitter man på (obligatorisk) sprutförarkurs hela dagen (i Borgå). Visst kan man enbart gå till examen men den är mitt på dagen så inte hinner man göra just nånting före den och inte efter. Nästa steg är väl att ordna kurs över nätet – och examen …
Här går man och trampar och vill ut i skogen. Men det är -30 grader kallt så jag riskerar’inte att köra sönder nånting – speciellt som det skall bli varmare i morgon. Men det har varit svinkallt i nästan hela januari nu och skogsarbetet är försenat. Vi har inte många veckor kvar till våren. Starten var bra och vägarna frös till också i Tallmosan men sedan blev det för hård köld.
I tisdags var det litet varmare så jag tog 165:an och körde upp skogsvägarna på nytt. Det hade kommit lätt snö som isolerade alldeles för bra. Bra för äppelträden men illa för skogsvägarna. Även om de var frusna så värmer det hela tiden nerifrån. Snötäcket är inte så tjockt än så det finns hopp om gallring den här vintern men få se om det kommer mer nu då lågtrycken börjar komma in från Atlanten. Det skall bli plusgrader nästa vecka. Från den ena ytterligheten till den andra.
Men mitt i den stränga kölden såg jag Aaltjärrs tjeeldån (Alkärrets källa) som var helt öppen. Den strömmar alltid och fryser aldrig. Till all tur kan jag köra runt den – man skall INTE försöka köra över diket från källan.
Tanken var att köra upp spåren på nytt före den köld som kom på onsdag och torsdag. Och tydligen fredag också. Det lyckades ju utmärkt. Men det blir litet att börja om på nytt med skogsarbetet från och med i morgon. Och nu blir det bråttom om jag skall hinna få nånting gjort den här vintern. Tyvärr måste jag på sprutförarkurs på måndag. Kunde de inte ha kurserna på natten så man inte förlorar en hel dag i skogen ? Visst kan man gå enbart på examen men den är ju mitt på dagen så man förlorar ändå den dagen.
Medan jag väntat på lite bättre skogsväder så har jag limmat pappersremsor på fönsterspringorna i hela huset (25 stora fönster). Det går fint och blir tätt och snyggt – mycket tätare än gummilister. Det har inte så stor betydelse nu då det är vindstilla fastän det är kallt men då det börjar blåsa så är tätningen viktig.
Vårt “välventilerade” hus är grymt hälsosamt. Inget mögel och inga allergier. Jag har inte ens haft flunsa. Troligen har alla båbbår dött av frisk luft och köld … Jag blir lätt sjuk då det är varmt och fuktigt. Nu är det värsta att man blir så argsintär å ootålugär (argsint och otålig) då man inte slipper till skogs (slipper betyder “kan fara” i Sverige). Jag misstänker att också andra gärna skulle se att det blir skogsväder så jag kan börja med skogsarbetet på nytt :-).
Trots att en hel del tid gått åt att elda och täta och isolera så vi klarar kylan så har jag hunnit ut i verkstaden för att laga skogstraktorn (Belarus). Ena stödfoten hade börjat läcka, avgasröret hade brustit och fläkten hade fastnat och luktade bränt då man försökte sätta på den. Allt annat hade gått an men utan fläkten så isar rutorna fast genast och man ser inte nånting. Så traktorn togs in i verkstaden.
Först måste i alla fall tröskans tömningsrör svetsas. Man kan tycka att det inte är någon brådska med det och det har jag tyckt i ett par års tid nu så det har varit osvetsat varje år då tröskandet börjar – och då har man inte tid mera. Så nu lade jag det i vägen för allting mitt i verkstaden så jag var tvungen att svetsa det. Före tröskandet …
Det har inte varit så lätt att värma upp verkstaden nu i kylan men jag fick luften över noll i alla fall. Ibland nästan +5 grader. Då går det an utom då man måste arbeta med bara fingrar. Handskar är ju helt hopplösa i vissa situationer som små skruvar och elledningar. Fläkten fick jag bort efter att ha skruvat bort en massa plåtar. Jag tror jag installerar en helt ny defroster i taket så man slipper det eländiga skruvandet med små skruvar. Och då jag tagit bort fläkten och testade den så fungerade den fint … Kanske den bara hade varit för länge oanvänd ? I princip borde man starta alla fläktar en gång i månaden året runt.
Den läckande stödfoten på lastarn var litet besvärligare men jag hade vanan inne efter det jag svetsat den andra foten för något år sedan. Det eländigaste är all hydraulolja som obönhörligen rinner ut då man tar bort en cylinder. Eller sprutar då stödfoten faller ned …Med hjälp av en massa tidningar och sågspån måste jag sedan försöka få bort det mesta från verkstadsgolvet. Visst hade jag bytta under och under den tidningar men eländet sprutade långt ut över tidningarna. Nutida tidningar är också alldeles för små. Att försöka täcka golvet med de ynkliga lapparna är ganska svårt.
Stödfoten i enkla delar.
Och sedan då man börjar svetsa oljeröret så blir man olje- och eldkastare. Tidningar kan man ju inte ha på golvet då man svetsar så det kom mera olja på verkstadsgolvet. Nåja, efter många kaffe- och uppvärmningspauser fick jag i alla fall allt svetsat. Både oljerör och avgasrör är nu i skick och nästan ihopskruvade. Fläkten går också.
Nu skall ännu tändlåset bytas. Det fuskar ibland med glödgningen och det är inge bra då det är kallt. Jag beställde i förrgår ett nytt från Estland. Det kostade bara två euro så jag tyckte jag måste beställa två – frakten gick på 10 euro. Idag kom tändlåsen. I allmänhet har priserna varit mycket låga och leveranserna snabba. De har massor med billiga Belarusdelar så det passar mej utmärkt. Här i landet är priserna tio gånger högre – om det ens räcker.
Just nu sitter jag åter och eldar. Ute är det -25 grader och sjunker … Man har inte velat plocka fram kameran så ofta i den här kölden men jag tog i alla fall en bild från vedlidret då jag kom in.
Och nu skall jag lägga mej under fem filtar.
Här gnäller vi om hur dåligt allt blivit och hur vädret är ur led. Men under de kalla dagarna så satt jag och läste Riksarkivets digitaliserade sidor från Boendearkivet från min mammas hemby Kungsböle i Strömfors år 1699 (som då var Pyttis). Då jag stötte på den tredje anteckningen om grannarna “Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger” så började jag se på den stora hungersnöden 1695-97. Zacharias Topelius beskrev den mycket målande i Fältskärns berättelser s.388-399. De finns på nätet i projekt Runeberg om ni inte har boken.
Det är milt sagt ruskig läsning. Och om vi tror att vädret är ur led så är det småsaker mot vädret från 1688 framåt. Till exempel år 1691 kom våren så brådstörtat att man kunde plocka mogna smultron i Stockholm den 28 april ! De följande åren hade turvis milda och hårda vintrar och kalla eller heta somrar. År 1693 kom det god skörd – så god att den inte gick åt. Men det fanns inga spannmålsmagasin och då det allra hemskaste året 1695 kom med fullständig missväxt så fanns inga lager.
Hungrande människor drog omkring på vägarna och svalt och frös ihjäl i tusental och tiotusental – bara i Finland lär 150 000 ha dött av svält. År 1696 var vintern så mild att det fanns långt gräs i början på februari och man började med vårsådden. Den 7 mars kom en hård köld och isarna lade sej på sjöar och vikar. Vårsäden var förstörd och likaså höstsäden. Det som man fick i jorden frös helt vid den hårda frosten den 8 augusti och fyra dagars frost efter den 22 augusti. Men hösten blev så mild att man åt smultron i september och hallon i oktober. Så det nutida vädret är ett rent under av stabilitet i jämförelse.
Märk väl att det inte bara var i vårt land som det var ett alldeles rubbat väder utan i hela Europa. Nånting att fundera på för alla som tycker att vi bara skall importera vår mat. Då det kommer naturkatastrofer så finns det ibland ingenstans att importera ifrån.
Känner ni till bakgrunden till “Den blomstertid nu kommer” ? Den skrevs år 1695 av Israel Kolmodin för att ingjuta hopp om en bättre framtid efter svårigheterna under 1688-94. Och då började den stora hungersnöden på allvar 1695 …
