Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken “Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl “få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa “Det luktar skit !” så sa bonden “He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)

Tak för virket

Förr åkte man med stockarna till sågen och kom hem med det sågade virket som staplades och så byggde man ett tak över stapeln av bakarna. Ein baka är alltså första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Men det går inte att såga allt på en gång med min Logosol utan man sågar litet virke då och då. Så det blir att ligga utan tak och torkar alltså inte.

Jag har länge tänkt bygga ett fast tak för det sågade virket och nu satte jag igång. Våren 2014 hade jag kört hem en massa stockar som jag tänkte såga men så kom köksbranden i maj och de har legat där nu i två somrar. Litet börjar de ruttna men de duger bra till ett enkelt tak för virket. Jag sågade i alla fall litet grövre virke till taket än jag hade planerat.

Stockarna lyfte jag på sågen med lastaren och det gällde att var ytterst försiktig inte bara med sågens linjal utan också med taket över sågen. Jag måste bygga om taket så att det kommer längre ut men har en lucka i mitten som kan hissas upp då man använder lastaren. Det behövdes bara grovt virke så jag körde med motorsågen och tog inte det så allvarligt med måttnoggrannheten.

Taket placerades så nära sågen som möjligt på andra sidan vägen till växthuset så man kan hämta virket med släpvagn. Där har vi i alla tider haft virkesstaplarna och de torkar bra i blåsten från slätten. Först satte jag en bädd av fyra meters raksågade stockar med en meter emellan att stapla virket på. Längden på taket blev närmare åtta meter så litet längre virke också skulle rymmas. Därefter ställde jag upp fyra stolpar i hörnen som sträävadist (stöttades). Väggar kan man inte bygga för man måste få bort virket lätt och så skall det torka effektivt.. Även om jag troligen måste bygga en vägg av lösa bräder mot slätten för att hindra att det blir fullt med yrsnö – men det får man se …

Nu behövdes de över sju meter långa plankor jag sparat efter torkbygget. Taket är ett enkelt pulpettak och takskivorna är två meter långa Onduline skivor av skryttad (korrugerad) takpapp. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i snart 40 år och de är ännu i gott skick – utom där jag körde tröskans tömningsrör genom taket. Jag glömde fälla ned det. De nya skivorna har större vågor (85 mm) och är stabilare. Det är samma sort som jag satt på trädgårdsskjulets tak.

Jag lyckades igen bygga i regnet och då jag fick upp takskivorna så blev det sol och vackert väder. Men vår lera fastnade överallt på stövlarna, byxorna, stegen och taket. Nå, den torkar väl till nästa sommer. Dagarna är så korta och mörka att jag måste ha pannlampa hela dagen för att se skalan då jag ställde in sågen. Det gick delvis att bygga i mörkret men det går inte bra att sikta med pannlampa så det tog flera dagar att smälla upp taket. Nu är det nästan klart men jag måste hämta mera skivor för det blev litet större än planerat. Det tar inte mycket mera tid att bygga litet större så jag gjorde det så stort som bara ryms mellan björkarna.

Fem brädstumpar och litet skivor till så är det klart och kan ta emot sågat virke. Fast jag misstänker att det snabbt blir fyllt av allt möjligt annat också som man vill ha under tak men inte vill släpa in i husen – lastpallar till exempel. Så jag får väl snart bygga fler tak …

Förutom duggregnet och leran har det varit bra byggväder. Det har varit så varmt att man kunnat jobba utan handskar. Nu skall det bli litet kallare men inte så kallt att man vågar fara till skogs. Till det behövs -10 grader i en vecka på barmark. Men man kan alltid hoppas på köld :-).

Min första tork 40 år

Farsan hade byggt ett par kalluftstorkar tidigare – bland annat den som jag rev i somras – men då vi slutade med kossorna 1975 så planerade jag en helt ny torktyp som sattes i ladugårdsvinden. Den fyllde 40 år i år så det måste firas. Den allra första torken fanns också på samma plats men längst upp under taket så man körde in från vindsbron under den. Alltså fanns det knappt rum att alls röra sej då man satte in litet säd. Den hade hålskivor av masonit som skyffeln hackade sönder då man skulle tömma den. Om man alls kunde röra skyffeln. Mest gällde det att tömma med en liten sopskyffel och sopborste. Fast då vi hade kossor så behövdes det inte mycket rum för säden.

Den andra torken på bodvinden var betydligt större med hålplåt (se De gamla kalluftstorkarna). Men också där slog man huvidet i taket och i de spikar som stack ned. Dessutom var luftgångarna för små så säden möglade fastän man körde med fläktarna. Alltså tänkte jag 1975 att nu skall det minsann bli en tork där man inte slår huvudet i taket och där det finns ordentligt stora luftkanaler.

Efter en mängd misslyckade planer (jag har en hel låda kasserade ritningar) så kom jag den 4 juni 1975 fram till den här principen. Lägg märke till att man skall kunna gå rak inne i huvudkanalen (nere till höger), ovanpå huvudkanalen och på en bana vid uttagen från torken. Luftkanalerna under plåten är hela 130 cm höga vid huvudkanalen och 90 cm vid uttagen. Där blir inget tryckfall på grund av för små luftkanaler. Huvudkanalen är 190 cm hög och har ett tvärsnitt på ca. 3,4 kvadratmeter. Det finns tre fläktar i huvudkanalens vägg med luckor innanför så man kan köra en eller två fläktar. Sammanlagt är de på 30 kW och kan ge upp till 150 000 kubikmeter luft i timmen beroende på mottrycket (hur tjockt sädlagret är).

Torken är 24 meter lång och 7 meter bred (utan huvudkanal) och uppdelad i 8 lårar. Varje lår har då omkring 21 kvadratmeter plåtyta. Då man tömmer måste man ha på två fläktar i slutskedet då låren nästan är tom eftersom den mesta luften går ut genom den tomma delen av plåten.

Och så här ser den ut nu 40 år senare. De lösa plankorna springer jag längs och det går bra bara man ser till att de inte vickar. De är lösa så man kan svänga dem på kant och hälla ned säd och agnar som samlats på dem. Huvudkanalen finns till höger och gången ovanför uttagen till vänster.

I början hade jag ingen plast ovanför torken men det dammade så eländigt då man blåste ut säden så jag spikade plast ovanför. Det blev sedan i misstag en mycket effektiv solvärmare för torkluften sögs mellan plasten och plåttaket in i fläktarna varvid den värmdes upp ordentligt av solen. Det var inte planerat men har fungerat utmärkt. Plasten har hållit ihop i 40 år men nu börjar den spricka under takfönstren där solen lyst på den och vi ersätter den småningom med hårdkartongskivor.

Påfyllnings- och tömningsplanerna gick igenom en massa olika skeden men till sist blev det lufttransport med Kongskilde fläktar och rör (med snabbkopplingar). Det var ett dyrt system men fungerar ännu fint och börjar väl bli amorterat. I taket i mitten på torken går ett rör med fyra omkopplare och fyra nedtag. Från nedtagen går säden till en “saxofon” (som farsan kallade det) som kan vridas och som kastar säden ända till andra ändan på lårarna. Man får ganska jämn fördelning om man ids vrida nedtaget tillräckligt ofta.

Här ser man saxofonen fäst vid en omkopplare. Lådan till höger är en före detta flissilo ovanför pannrummet. Förr blåste vi flisen med samma rörsystem till flissilon och tappade ned den i flismataren. Men flisen vill inte rinna lika bra som säden så det var ett eländigt petande att först få flisen in i rören och sedan att få ut den ur flissilon. Det nya systemet är mycket mindre arbetsamt.

Tömningen gick också genom en massa olika funderingar. Plåten i lårarna lutar mot uttagen vilket torde höja tömningseffekten till det dubbla. Luckorna vid uttagen gick också igenom flera prototyper tills 50 cm plåtluckor (5 mm plåt) slutligen började fungera. Utanför uttagen finns tygtrattar som för säden ned i mataren och ned i tömningsröret.

Och så här ser ett uttag för två lårar ut i dag. Övre delen av tyget kläms fast med en bräda och det är absolut nödvändigt för annars blåses stora mängder agnar och säd ut.

Kongskilde 11 kW centrifugalfläkt som transporterar säden dit man vill – till en annan lår eller till en silo för lastning. På bilden är ett rör kopplat till insuget varvid fläkten fungerar som en tuff dammsugare – främst för att städa lårarna som kan ha en hel del agnar vissa år. Då man tömmer torken på säd så tas sugröret bort.

I ändan på torken finns ett stående rörsystem med en mängd omkopplare så man kan koppla tömningsröret tillbaka till torken (till vänster) eller till lastningssilona (till höger) eller till gropen (röret i mitten som nu är täckt av en plastsäck).

Det stående röret går ända ned till bottenvåningen där den stora upptagningsfläkten finns som för säden från kippgropen upp till torken (eller till silona).

Här har jag en 22 kW Kongskilde dubbelfläkt som jag köpte senare. Den lilla transportfläkten som vi använde först orkade inte med det tunga vetet som under våta höstar var över 30 %. Från kippgropen faller säden ned i mataren och sedan upp med det stående röret. Som av bilden synes så kan man också mata sorteraren till vänster från kippgropen. Tygrör har blivit en av mina favoriter. Jag använder dem för många ändamål – också då jag tömmer silo, lastar såmaskinen med bigödsel och med utsäde. Det sker just här i tröskhuset och Rapiden syns svagt bakom kippgropens tygrör. Tygrör är mjuka och flexibla men man måste ha starkt och stadigt tyg. Markistyg har fungerat bra.

Man kan också tömma lårerna i kippgropen för sortering och då går säden genom en förrensare (konen högst uppe). På bilden nedan syns det stående röret till höger. En omkopplare går till det liggande röret som används då jag suger säden ur den nya torken alldeles bakom fotografen.

I värsta fall kan man ha närmare 100 ton säd i torken så den måste vara starkt byggd. Plåtarna vilar på plankor på kant som ligger på stockar. Så här ser det ut under lårarna.

Luckorna till lårarna och till fläktarna blev ju ganska stora men jag gjorde dem av 4 mm hårdkartong på en lätt ram så att lufttrycket skulle täta dem ordentligt. De hänger i gångjärn och hissas upp med snören. Här syns i huvudkanalen luftluckorna till lårarna (till vänster) och en lucka mot en fläkt (till höger). Då det blir tryck i huvudkanalen så pressar den lätta hårdkartongluckan mot ramen kring fläkten och tätar ganska bra.

Pust. Det blev en lång artikel som säkert bara de mest entusiastiska sädbönderna orkar läsa. Men så är då 40-årsjubileet firat med besked. Tork 1975 är fortfarande i prima skick och används hela tiden. Hoppas den nya torken fungerar lika länge den också. En sista bild från dörren till huvudkanalen där jag skar in datum för litet över 40 år sedan. Men då var plåtarna i lårarna ännu inte på plats och vi spikade dem ännu då vi tog in säd i andra ändan på torken. Torken ser nästan likadan ut som då – men är betydligt dammigare.

Igen ett nybygge

Efter byggandet av den nya kalluftstorken (som tog 11 år) så svor jag på att jag inte mera i mitt liv bygger nya hus. Men nöden har ingen lag och för att lyckas städa upp bland allt skräpet så måste jag få bort en del först. Dessutom behövs ett lager för växthuset. Det är ju onödigt att förvara mylla och krukor och annat inne i växthuset där utrymmet behövs för själva växterna. Så det blev ett trädgårdsskjul.

Efter att ha byggt allt från kojor till stora hus i närmare 65 års tid så är det ju inte så stor sak att slå upp ett enkelt skjul. Vissa krav var i alla fall besvärliga som att det inte fick finnas trösklar under dörrarna. Trädgårdsmaskinerna måste man kunna dra in lätt. Byggnaden är byggd på traditionellt sätt med stenar under hörnstolparna och sedan ren träkonstruktion. Ingen betong och ingen plast och ganska litet metall. Så det gällde att få hörnstolparna att stå stilla utan att förankra dem i underlaget. Då måste trycket gå rakt ned – inga sidokrafter. Alltså måste väggarna vara stela och ha en massa strävor. Det blev ju enklare genom att jag kunde skruva fast huset i den gamla bodan som hade stockväggar.

Så jag satte dit två stenar med gripen och skruvade fast två plankor i bodväggen med 12 mm gängstänger. Det är en grymt stark konstruktion och husen rasar omkull förrän de släpper. Förr använde farsan rundjärn som han gängade men det var mycket arbete jämfört med att kapa en bit från en gängstång. Om vi går ännu längre tillbaka så fick smeden i byn göra järnstänger som sedan låstes med metallbitar och således höll ihop huset.

En massa tid gick åt till att mäta och ställa in hörnstenarna men det är viktigt att de står rätt för annars blir det problem med bygget då allting är snett. Förstås kommer stenarna att sjunka ned i leran så småningom men då lyfter man bara huset med domkraft och sätter träbitar under hörnen. Plankorna runt huset är bara provisoriska och skall bort då väggarna spikas.

Takstolarna spikade jag i ladan av vanliga bräder som var 15 cm breda. Fördelen är att man orkar lyfta en takstol utan problem. De kan sedan förstärkas på plats ifall det behövs men vid ändväggarna kommer väggbräderna att förstärka dem alldeles tillräckligt. Då hörnstolparna är ordentligt strävade i vattenpass så är det bara att lyfta upp bindningen (5×5 tum) på dem med lastaren. De skruvas sedan fast med genomgångsbultar i bodväggen. Jag är mycket nöjd med att jag fått igång den gamla lastaren igen för den har en grym räckvidd över 8 meter) vilket är viktigt på ett bygge.

Då bindningen är stadigt fastskruvad och strävad så är det bara att lyfta upp takstolarna och fästa dem med korta ribbor. Även om man orkar lyfta en takstol för hand så är det en helt annan sak att få upp den tre meter och då behövs lastaren. Det gick ganska fort att få upp dem på det viset och sedan måste man spika fast underbörden (också 15 cm bräder) för takskivorna.

Jag har börjat använda skryttad takfilt (korrugerade filtskivor) för de är lättare än plåt och samlar inte lika lätt kondensvatten. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i 38 år nu och de har varit bra. Enda problemet var att jag körde hål i taket på gamla bastun då jag glömde fälla ned tömningsröret på tröskan – men det var inte takskivornas fel :-). Skivorna är två meter långa och skruvas fast med 65 mm skruvar för vågorna är ganska höga. De är tillräckligt små och lätta för att en man skall kunna hantera dem utan problem. I motsats till de nio meters plåtar jag satte på den nya torken …

I det här skedet började det regna och allting blev genomblött. Ännu värre var att den på sommaren stenhårda leran blev mjuk och slipprig så jag fastnade med stövlarna och föll omkull i smörjan. Dessutom blev det mörkt så tidigt att man inte fick nånting gjort tills jag tröttnade på eländet och började bygga i pannlampans sken ända intill midnatt – det var inte stor skillnad jämfört med eftermiddagen. Att ha en strålkastare blev bara värre för den lyste mej i ögonen för det mesta.

Då man sätter upp den första skivan är det mycket viktigt att den pekar rätt för annars får man sätta hack hela vägen. Så gick det då vi satte plåt på taket till ladugården 1975. Den är 30 meter lång och har hack utmed hela kanten. Men man kan rikta skivorna mycket bättre om man skruvar fast en ribba i nedre kanten (som ju måste komma en bit utanför underbörden). Ribban skruvar man sedan bort men poängen är att man kan sätta takskivan nedre kant precis jäms med ribban med en millimeters noggrannhet.

Takstolarnas ben får man inte såga av förrän de är på plats och nedersta brädet i underbörden är fastspikat. Det är omöjligt att ställa in dem så precis att man kan kapa i förväg men sedan är det bara att såga längs nedersta brädan. Men man får inte glömma att såga av benen innan man monterar takskivorna. Även om det nuförtiden är lätt att ta bort skruvarna från takskivorna ifall man gjort något misstag. Förra gången (1977) spikade vi fast skivorna och det är betydligt besvärligare att få bort spikarna – även om det går med en bräda över vågorna och en kofot. Risken att skivan skadas är i alla fall större. Likaså måste underbörden sticka ut över ändan och först då man provisoriskt skruvat fast sista skivan så drar man ett streck i kanten, tar bort skivan och sågar av bräderna så att foderbrädet blir mitt under sista vågen.

Det visade sej att bodväggen – givetvis – var ganska sned så taket blev 8 cm utanför väggen på ena sidan. Då hade det blivit helt fel att använda lika långa bräder för hela underbörden. Nu sätter jag bara en täckplåt vid väggen som täcker springan.

Nu är huset så gott som färdigt inför vintern. I ändan skall ännu två långa stockar skruvas fast i hörnstolparnas nedre ben utanpå stenarna och uppe i åsen i varandra och takstolen. Då bildas två trianglar som håller stolparna på plats. Med spikreglerna och väggbräderna bildar ändan en mycket stel och stark konstruktion som bara ger krafter rakt nedåt. Idén är att få till stånd en mängd trianglar för de ger inte efter förrän nån sida brister. Nu är det inte mera någon större brådska. Man kan spika väggbräder mitt i vintern. Det går inte att använda huset före nästa sommar därför att jordgolvet blev en eländig sörja i regnet och det torkar inte upp mera – möjligen fryser det. Där finns ännu litet rabarber och kaprifol som skall flyttas ut nästa vår.

Det var kallt ett tag men nu blir det åter varmare och jag skall gräva ett täckdike under det blivande virkeshuset som egentligen bara blir ett tak och en vägg. Det behövs nu för mitt sågande är litet utspritt och man kan inte som förr stapla virket på en gång och sedan bygga tak över utan det kommer ett bräde nu och då som inte kan sättas in i husen utan det måste torka först en sommar.

Och så har jag ju verkstadsarbetet kvar ännu … Till skogen vill jag inte så länge det är blött.

Stolparnas sista offer

Som jag skrev ett par år tidigare så grävdes elkabeln ned under våra åkrar (Elstolparna kommer bort från åkern !). De hade under årens lopp fått tömningsröret på tröskan att krokna flera gånger. Jag har haft ett nytt rör hemma i flera år men först nu har jag kommit mej för att byta ut det. Det gamla röret har hållits ihop av silvertejp, plåtar, ståltråd och skruvar – men framför allt av själva skruven inuti. På något sätt har det gått att tömma det mesta i vagnen. Men i höstas tog jag bort tömningsröret från tröskan och satte det på en sådan plats i verkstaden att jag var tvungen att laga det för att kunna använda verkstaden. Annars skulle det bara ha legat där till nästa skördetid.

Så jag tog bort ståltråden, skruvarna, plåten och silvertejpen. Det visade sej att inte mycket annat höll ihop röret. Det var så gott som avbrutet på två ställen och skruven hade nästan nött igenom plåtenb på ett tredje ställe där det kroknat och jag varit tvungen att värma plåten med gassvetsen för att buckla ut det värsta så skruven kunde tvinna.

Nog är silvertejpen ganska otrolig att den hållit ihop det här …

Nu skall ännu nedre fästet svetsas fast och det är en litet besvärlig sak för det måste få rätt vinkel. Annars kan skruven tömma åt sidorna eller uppåt. Och så måste röret passa i fästena då det tas ned. Men det finns gott om tid för verkstadsarbete just nu då dagarna är så korta och kvällarna så långa. Och verkstadsarbeten finns det i mängd.

Litet bygger jag under den ljusa delen av dagen. Det har varit så varmt att det går bra och inte har det regnat så mycket heller – även om allting är genomblött.

Katten är bondens bästa vän

Jag försöker fixa mitt lokala datanät som omfattar flera hus inklusive torkar, växthus, lada och verkstad. Just nu är det härvor av kablar och trådar som tillkommit så småningom sedan 1980. Och vad hittar jag på kabeln mellan de två viktigaste maskinerna i huset och i folatjettan (där min farfar höll sina föl men där jag nu har arbetsrum och en massa datamaskiner) ?

Något jäkla möss har gnagt på nätkabeln ! Det är genomgångarna genom väggarna som är värst utsatta för där försöker gnagarna komma igenom och då de försöker förstora hålet så börjar de gnaga på kabeln. Om det är en elektrisk kabel så blir det riktigt farligt. Jag har hittat flera ställen där koppartrådarna varit bara …

Numera sätter jag metallrör runt kablarna så att ändarna sticker ut 10-20 cm från väggen på bägge sidor. Då får kabeln vara ifred mycket mera. Men det finns gamla installationer som inte har metallrör.

Det allra bästa är i alla fall att ha en mängd ungkatter. Sedan vi fick våra två ungkatter (som av naturliga orsaker sedan blev tre) så har gnagarna minskat radikalt. Jag har satt plankor mellan dörrarna så katterna kommer in överallt – speciellt under kalluftstorkarnas plåtar. Det är rent otroligt så gnagarna har minskat. Jag har fällor som man fick tömma varje dag på hösten förr men nu står de tomma fastän jag satt chips i dem – vilket mössen älskar. Man smular en chipsbit på fällan och låter litet falla ned under den så slår den säkert fast då mösset försöker komma åt smulorna under fällan.

Skuttan i sin favoritgungstol.

Man tycker att katterna bara ligger i gungstolen och sover hela tiden men de jobbar nog också. Ibland möter jag dem i den gamla ladugården eller i torken. Gnagarna har nog det svårt nu. Speciellt Skuttan (eller Mjau-Skuttan) är vild på att springa och klättra. Den är helt otroligt snabb. Visst stryker det med en och annan fågel också – tyvärr – men ifråga om sjitutrastana (björktrastarna) så sörjer ingen för de äter upp alla våra bär innan de ens hinner mogna.

Må så vara att “hunden är människans bästa vän” men jag anser definitivt att katten är bondens bästa vän. De klarar sej dessutom bra på egen hand och man slipper höra skällandet och daltandet med hunden. Visst var våra lapska vallhundar Buki och Hobbe (saliga i åminnelse) trevliga men inte är de nyttodjur på samma sätt som katterna. Sorry nu bara alla hundälskare …