Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

I augustimånens sken

I går kom det en ordentlig åskskur på eftermiddagen men på kvällen var det alldeles klart. Då vi gick i bastun så lyste fullmånen alldeles rund i sydost och solen målade himlen i nordväst. Det var ganska varmt och vindstilla och efter bastun så kände man sej riktigt tillfreds. Det var svettigt med skyffling av flis och vete och dikesgrävande den gångna veckan men nu vara allt svetten – plus sotet från en grundligt rengöring av pannan – borttvättade. I den tysta och lugna natten kunde man gå hem och räta den värkande ryggen på sängen.

Fliisbisins eldprov

Igår var det fliisbisins eldprov då flisen skulle köras ned i lagret. Det är frågan om den manick jag byggt för att skuffa ned flisen från torken till lagret bredvid (se Vintern kommer). Den fungerade ganska bra att breda ut flisen vilket har varit ett ganska hårt arbete för hand men nu gällde det att tömma torken. Det är ett tungt arbete. Fastän flisen är lätt så bildar den grymt hård massa som sitter ihop ordentligt. Då vi började med flis 1983 så använde jag spett för att få loss flisen. Ironiskt nog upptäckte jag senare att det var betydligt enklare att sparka uppåt i flislagret varvid flisen snällt rasade ned alldeles lös … På bilden nedan ser man att flisen alls inte rinner ned utan sitter ihop riktigt hårt.

Att hacka loss flisen och skyffla för hand har varit ett hårt arbete. Men det är slut nu då fliisbisin sköter jobbet. Början är besvärlig mest för att man inte kan köra utanpå flislagret för då tar hytten i taket på den stora traktorn. Så flisen måste först köras bort från dörren så man kan köra in ordentligt. Sedan är det bara att skuffa ned den genom luckorna. Men man måste ta ett litet lager i gången för inte ens stora traktorn orkar skuffa hela högen på en gång.

Träplankan är absolut nödvändig för annars kör man sönder plåten. Förr använde jag snöskopan men det var ganska farligt för plåten och man måste lämna ett lager flis kvar att skyfflas för hand. Nu tar det ganska rent med en gång. Märk väl att jag inte kan skuffa stora mängder med den här utan bara litet åt gången. Och då man måste köra mycket försiktigt för att inte köra omkull hela huset så tar det tid. Plankan är 2,5 meter bred och man behöver inte svänga mycket på ratten för att den skall ta emot väggen. Om man sätter två plankor utanpå varandra så skulle det gå snabbare men problemet är att plankan måste rymmas ut genom luckorna så man kan skuffa flisen långt in i lagret – annars blir det en massa skyffelarbete där. Luckorna är mycket högre än plankan med det är i alla fall att köra med tungan mitt i munnen så den inte tar i nånstans.

Luckorna gjorde vi dubbelt högre men det är med nöd och näppe som pallgafflarna ryms igenom. De nya luckorna blev så tunga att jag måste lägga in vinsch för att orka dra upp dem ordentligt. Så här mycket orkade jag dra upp luckorna för hand och det är alldeles tydligt för litet. Men man får billiga båtvinschar för under 20 euro.

En annan grunka som är till stor nytta är kameran framme vid lastarfästet. På den andra bilden syns längst till höger den båge som håller den lilla kameran. Från hytten har man en usel sikt men kameran visar på skärmen ganska bra vad som händer där framme. Nackdelen är att kameran är dålig på att visa avstånd – inte utan orsak har människan två ögon – så det är lätt att missta sej på hur nära nånting är.

Det här är det andra systemet jag skaffat. Det första tappade bilden allt emellanåt så det var inte så nyttigt. Nu har jag vattentäta kontakter på kablarna och det verkar fungera. Men kontakten från skärmen som syns längst till vänster är dålig så jag skall klippa bort den och löda ihop trådarna. Kontakter i jordbruket är ett problem. Det är inte många som klarar av dammet, fukten och skakningarna. Man borde ha MIL-specificerade (som i militär) kontakter men de är ruskigt dyra. Så jag klipper bort dem och löder där det går.

Nå, nu är torken tom och lagret nästan fullt. Men vi måste flisa en liten sats till för jag tror det här inte räcker för hela vintern. Det är omkring 100 kubikmeter men lagret klarar av 30-40 till. Flisved finns och tröskningen ligger långt i framtiden så det skall väl gå. Och då behövs verkligen fliisbisin för att skuffa flisen långt in i lagret. Annars blir det en massa tungt skyffelarbete. Det här är första året vi använder den så det blir intressant att se hur den fungerar då flislagret blir fullt.

Värmen är ju billig med egen flis men visst är det en hel del arbete med den. Å andra sidan är det bra med litet motion så man inte bara ligger på soffan och spottar i taket. Och så har man inga fritidsproblem …

I skogen på vintern !

Just nu kör jag ut flisved för andra omgången, Första satsen med ca. 100 kubikmeter är nu torr och skall köras ned i lagret. Men det räcker troligen inte för hela vintern så vi tänkte flisa en sats till. Inte lika mycket men kanske 40-50 kubik. Det jag kör ut är asparna som vi högg runt åkerholmarna i vintras. De grövre bitarna är sålda men från en asp blir det också massor av grova kvistar.

Det jag kunde konstatera är att i skogen skall man vara på vintern ! Bara som jag skulle hugga bort litet kvistar så rann svetten i strida strömmar. Inte är det mycket bättre i hytten heller. Förutom att hjärnan kokar så tappar man nerverna med lastaren. Kvistarna åker kors och tvärs och ventilbordet borde bytas ut. Nu kör jag med gamla Nokka 3010 från 80-talet och den har sina fördelar som lång räckvidd men den är mycket svår att sköta. Ventilerna har beckat fast och det är svårt att få nånting att gå långsamt. Ventilen sitter fast tills man tar i ordentligt och då öppnar den plötsligt. Det är inte bra för lastaren med dessa knyckar och inte för mej heller.

Lastaren är gammal och man måste fundera på vad man skall satsa på den. Ny rotator kan man köpa för den är det lätt att flytta till en annan lastare. Egentligen gäller detsamma ventilbordet. Att köpa reservdelar till det gamla är så dyrt att det blir billigare att köpa ett helt nytt. Rotatorn öppnade jag och reparerade redan för 15 år sedan men det fanns en hel del repor inne i den (en fjäder hade gått sönder) och oljan smiter genom dessa fel väg så den orkar inte just vrida nånting. Rotatorerna har blivit mycket billigare än för 15 år sedan. Detsamma gäller ventilborden. Och så borde jag köpa en dingelbroms till gripen. Nu dinglar den fram och tillbaka tills man slår ned den i jorden. Också av det blir man nervvrak.

Förutom alla andra problem så läcker ena stödbenets rör alldeles förskräckligt så det kan man inte använda just nu. Jag vet precis vad det är för jag lappade det andra benet redan. Konstruktionen är så fånig att röret gnider mot fyrkantröret och slits förstås så småningom sönder. Stödbenet skall bort och cylinder med rör ut och så måste jag svetsa röret. Ingen dyr reparation men den tar tid och nu måste vi få igång torkandet av den andra satsen flis så fort som möjligt.

Men man är van vid att körde med halvfungerande maskiner. Så länge de rör sej så får reparationerna vänta. På bilden syns också att avgasröret brustit och att jag satt ett litet grövre rör som skarv :-). Det är alltid bråttom så det där med att köra med fina maskiner fungerar inte.

Nu har det varit helt omöjligt att jobba utomhus mitt på dagen så jag har (i stället för siesta) sysslat med att installera i pannrummet. Där är ju hyfsat svalt nu då pannan är avstängd. Det är bra att stänga den emellanåt för då ser man alla läckor. Då pannan är varm så syns en liten läcka inte alls eftersom vattnet avdunstar genast. Nu märkte jag att en vinkel på varmvattnet läcker så den skall fixas. Mät- och styrsystemet borde också utvidgas. Jag köpte en billig nätkamera och hängde upp den provisoriskt i pannrummet. Den är bra så nu tänkte jag installera den ordentligt. Samtidigt kopplar jag in en ordentlig jordkabel till min elektronik – det kallas “potentialutjämningsskena”. Snabba överspänningsskydd skall sättas in i Ethernetkablarna och de måste ha god jord för att fungera. Det vill vara problem då man slår på de stora torkfläktarna. De ger då upphov till “spikar” i elnätet som kan förstöra den nutida känsliga elektroniken.

Det är alltså inte alls så ledigt mellan sådd och skörd …

Undan brännande sol

Ett tag trodde man att den här sommaren skulle bli sval men senaste vecka har ändrat på det. I dag gick det att jobba utomhus på morgonen fram till klockan tio men sedan måste jag dricka en massa och flytta till inomhusarbete. Jag borde köra hem mera flisved men det får vänta på kvällen.

Det gick illa med flistorkandet. Inte för att flisen är för våt utan för torr. Jag satte en skopa i flismataren men sedan blev pannrummet alldeles hett. Elden for baklänges i matarröret i den snustorra flisen och inte kunde jag öka matningen utan att pannan började koka. Så jag fick stänga av den helt. Det tog ett dygn efter det innan den svalnade så man kunde vara i pannrummet. Det passar bra att ha den avstängd för jag har en del installationer att göra där.

Bästa stället just nu är tegelladugården som ännu är ganska sval. Tiodygnsprognosen varierar en hel del men visar en massa runda gula solar och +27 grader de närmaste dagarna. Sedan är det osäkert om det kommer regn eller inte men litet svalare lär det bli. Förstås borde man göra utomhusarbeten nu men då hjärnan börjar koka så är risken stor för att man bara ställer till elände.

Min väderstation som hickat en del på sista tiden har nu gett upp slutgiltigt. Jag tror knappast att jag köper ny utan bygger upp ett eget system i stället. Det borde gå med ett par nya givare till det nuvarande mätsystemet. Regnmätaren har visat sej vara krånglig. Den är svår att få installerad så den visar rätt. Den gamla (till väderstationen) visade ibland 1000 mm regn på en halvtimme … Vindmätaren var inte heller så bra för plasten klarade inte solstrålningen. Det finns mätare med god kvalitet men de är dyra.

Vetet är grönt. Litet börjar färgen skifta men före mitten av september har man inget på åkern att göra. Och hög vattenhalt betyder dyr torkning. Inte så bra med uruselt vetepris. Skörden blir stor men inkomsterna små. Man kan ju hacka hela skräpet till gröngödsling men det är inte lätt att komma igenom med hacken. Det är surt att då skörden en gång verkar blir god så sjunker priserna och torkkostnaderna stiger så det knappast lönar sej att tröska.

Fjolårets skörd går på export. Jag skrev kontrakt och snart hämtar de bort vetet som körs till Lovisa. Priset är inte så fantastiskt men transporten kort. Det var en tid skillnad mellan fodervete och brödvete men den har minskat en hel del. Det lönar sej inte att odla brödvete om man måste sätta in dyra medel. Vi får se om Zebran blir brödvete. Gamla Reno har varit mycket odlingssäker men det är ofta problem med hektolitervikten.

Vi måste flisa en omgång till för att flisen skall räcka över vintern men sedan blir det att skruva på tröskan. I fjol började den med fånigheten att bränna en säkring varje gång man stängde av den … Då hade jag inte tid att söka fel men nu måste det fixas. Nya delar köpte jag på eBay och de kom för ett par dagar sedan. Och så kanske man kunde byta tömningsrör. Det nya röret har varit hemma i fem år redan men det har aldrig varit tid att byta (så länge lappen hållit). Och så ville jag inte byta förrän stolparna kom bort. Nu kan man lugnt sätta in det nya röret.

Sedan skall torkan lappas ihop som vanligt. En del lappar behövs och så måste jag hitta felet i mätgivarna för temperaturen. Där finns troligen en kortslutning. Mätsystemet behövs faktiskt då man torkar så man ser om det lönar sej att blåsa eller inte.

Högsommaren kom i alla fall med brännade sol även om det var ganska sent. Nå, det har hänt förut att försommaren varit kall men augusti varmt. Och det här vädret tycks hålla i sej månaden till slut.

Riktig ingenjörskonst

Allt sedan jag som femåring började skruva sönder vår gamla telefon för att se hur den var konstruerad så har jag haft ingenjörslusten i blodet. Det kliar i fingrarna att undersöka och förbättra och planera och bygga all sorters konstruktioner. Senare kom elektroniken och jag hann inte ens bli färdig elektronikingenjör innan datatekniken kom på allvar. Och där blev jag.

Men all “high-tech” till trots så är man i alla fall mest imponerad av den gamla ingenjörskonsten med ångmaskiner och sådant. Förra veckan var vi i Sverige och slarvade och då fick jag se en hel del gammalt ingenjörsarbete. Först åkte vi på Hjälmare kanal som är Sveriges äldsta i användning varande slusskanal. Karl IX lät bygga en kanal från Eskilstuna till Hjälmaren (Sveriges fjärde största sjö vid Örebro) men den var i bruk bara omkring 40 år i början på 1600-talet. Gustav II Adolf satte igång bygget av Hjälmare kanal 1629 som gick från Arbogaån till Hjälmaren. Den hade tio slussar.

På den tiden fanns det inte andra möjligheter för tunga transporter än vattenleder. Det fanns inga egentliga vägar utan närmast ridstigar. På vintern kunde man sköta en del tunga transporter med häst och släde men de hade inte samma kapacitet som fartyg och pråmar. Därför satsades stora resurser på kanalbyggen. Men det var inte lätt att få en kanal att fungera. Slussarna rasade ihop efter en tid och likaså själva kanalen. Ofta var den stängd för reparationer. Den sista ombyggnaden utfördes av den berömde ingenjören Baltzar von Platen (som byggde Göta kanal) och kanalen fick delvis en ny sträckning som den ännu har.

Förra onsdagen tog vi båten från Hjälmare docka nära Arboga och åkte genom slussarna till Hjälmaren. Det var sista möjligheten den här sommaren. Vädret var ju varmt och soligt så det gick bra att grundligt titta på kanalen och slussarna.

Här står vår kapten och parlamenterar med slussvakten. Alla slussarna var helt mekaniska och måste öppnas och stängas för hand. Materialet i portarna var trä med litet järn i kuggstänger och mekanismer. Men bra fungerade de.

Nu är slussen öppen och det är bara att köra ut på Hjälmaren. Från Arbogaån till Hjälmaren finns det nio slussar som lyfter fartyget över 21 meter totalt. Största slussverket finns vid Hjälmaren docka (som vi inte åkte igenom) med tre slussar och en lyfthöjd på 8,5 meter. Vid Örebro (Svartån) finns ännu en sluss som gör att båten kan åka in ända till Örebro centrum.

På bilden syns en del av de månghundraåriga ekar som är planterade utmed hela kanalen. Rötterna skall binda jorden så den inte rasar ned i kanalen och ekarnas kronor ger skugga åt oxarna som drog pråmarna genom kanalen. Fin resa och fin miljö – inte bara för en ingenjör …

Vi slutade bygga och påta i jorden i Hindersby för en vecka och åkte till Medåker för att bygga och påta i jorden i stället. Henrik fick plocka flyghavre och sköta flistorken. Men vi tog ännu en dag ledigt och åkte till Nora för att åka tåg med ett riktigt gammaldags ånglokomotiv.

Det här är höjdpunkten på ingenjörskonsten. Datamaskiner i all ära men inte går de upp mot ett äkta ånglok. En släkting – ånglokomobilen – användes i början på 1900-talet för att driva tröskverk. Men ånglokomobilen drev närmast stationära maskiner och måste ofta flyttas med hjälp av häst …

Vi åkte i gammaldags vagnar, dvs. sådan som jag åkte i som ung för femtio år sedan. Hela järnvägen är museijärnväg och drivs med frivilliga krafter. Det är Sveriges första normalspåriga järnväg och byggdes 1856 för att transportera Bergslagens järn till pråmar för vidare transport till Europa. Det svenska järnet utgjorde en fjärdedel av Europas produktion och var grunden till stormaktstiden på 1600-talet. Före järnvägen så körde bönder från bland annat Medåker ut järnet med släde på vintern till Järntorget i Arboga där det lastades på fartyg. En modell av den gamla vågen finns ännu vid Järntorget.

Vi åkte med tåget till Järle som är Sveriges minsta stad med ca. 30 invånare. Tanken var att Järle skulle bli en stor stad och cenrum för utskeppningen av järnet via en kanal. Men kanalen byggdes aldrig och invånarna i Nora och Lindesberg flyttade inte till Järle som fick stadsrättigheter 1642. Vid kommunreformen glömdes Järle bort men stadsrättigheterna är fortfarande i kraft.

Det här stationshuset byggdes 1854 – alltså två åre före järnvägen invigdes.

Sedan åkte vi med tåget till Pershyttan som är en ytterst välbevarad hytta. I princip är allt precis som det var då driften avslutades 1953 och då hade inte mycket ändrats efter 1856 då träkolsmasugnen byggdes. Själva hyttan grundades före 1300-talet. Det fanns som mest 400 hyttor i Bergslagen och de ägdes ursprungligen av bergslag (arbetslag). Då man åker runt Bergslagen så ser man namn som slutar på -hyttan överallt.

Tyvärr hann vi inte se mycket av Pershyttan för tåget åkte vidare till Gyttorp där loket flyttades till andra ändan och drog tåget tillbaka till Nora. Nån gång skall vi ta bilen och se ordentligt på Pershyttan som blev kulturarv 2004 och bevaras i gammalt skick (200 hektar).

Fantastiska maskiner de här ångloken. Som liten pojke fick jag se på H:fors järnvägsstation med de riktigt stora ångloken i början på 50-talet och farsan ville inte få mej därifrån. Och jag minns livligt då jag var i Närpes och såg på Hästupproret och loket körde in på scenen. Mäktigt.

Nora är värt ett alldeles eget besök. Maria Lang beskrev staden lyriskt och fin är den ännu. Vi åt av den berömda Noraglassen och hittade plötsligt en fin klaffbiirång (chiffonje) i en gammal boda för 850 kronor. Den är målad exakt lika som dörrarna i Nornbergs hus. Till och med knottret på målningen är likadant. Den står nu på hedersplats i stora rummet och det sentida skåpet har fått flytta bort. Det är fint men fel stil och sämre kvalitet med faneryta (som med tiden lossnar).

Det blev litet långt det här men man vill inte skriva om att man är borta på nätet så jag sparade allting tills vi kom hem. Vi jobbade hårt i Medåker och planterade nio äppelträd till. Hoppas sorkarna håller sej borta.

Skillnaden mellan arbetet i Hindersby och Medåker är närmast den att där finns inga maskiner utan allt skall göras för hand som för hundra år sedan. Det är ytterst vilsamt :-). Litet har vi fuskat då vi har elektricitet och nätanslutning men lien och spaden var i flitig användning. Gräset hade växt alldeles enormt under sommaren.

Kanalresan fick jag i födelsedagspresent i fjol men då hade vi inte tid att åka nånstans. Nu var det enda möjligheten att åka. Skörden är försenad också i Sverige men de började tröska då vi åkte därifrån. Här är vetet ännu ganska grönt och det blir knappast något tröskande före mitten av september. Till all tur så lovar tiodygnsprognosen fortsatt varmt väder så kanske det ännu hinner mogna.

Alla går omkring och är nervösa över tröskandet men tills vidare kan vi inget annat göra än förbereda oss och vänta. Sysslolös är man ju inte för nu skall det byggas så mycket vi hinner medan det är torrt …

Nu torkar flisen

Den här veckan har det varit bästa möjliga torkväder – precis då vi hade flisat. På veckodiagrammet över inkommande torklufts fukthalt ser man att det varit ned till 40 % relativ fukthalt. Det är inte konstigt att relativa fukthalten ökar till natten för varm luft innehåller massor av vattenånga även om den relativa fukthalten är låg. Varm luft kan innehålla mera fukt än kall luft. Det ser man på natten då temperaturen sjunker så faller överskottet ut som dagg. “Relativ” betyder hur stor procent fukt luften innehåller i procent av hur mycket den kunde innehålla vid den givna temperaturen.

Relativa fukthalten var i går så låg som 41 % och vid hög temperatur så torkar det minsann. Nu hjälper inte bara låg relativ fukthalt utan temperaturen måste också vara hög. Då kan luften ta upp fler kilogram fukt än vid samma fukthalt men lägre temperatur. Och varmt har det varit.

Det här diagrammet visar inkommande luftens temperatur. Som mest har det varit nästan +28 grader. Nu har jag tyvärr inte ett veckodiagram som visar skillnaden mellan inkommande och utgående temperatur (efter det den gått igenom flislagret). Som mest har skillnaden den här veckan varit nära tio grader ! Och då är det normala högst 3-5 grader.

Men flisen är inte helt torr än. Orsaken är att den torkar nedifrån. Ibland så blir ytan till och med våtare … Torkzonen rör sej långsamt uppåt och flisen kan vara supertorr längst ned fastän den är fuktig på ytan. Så det går inte mycket fortare att torka nu men flisen blir mycket torrare. Och värmevärdet ökar förstås. Det lönar sej inte att försöka bränna vatten.

Det är bra med torr flis men också besvärligt med inställningarna av mataren på sommaren. Man måste mata en viss mängd per timme för att pannan inte skall slockna eller elden gå baklänges i skruven. Och med torr flis kan pannan då börja koka. På vintern är det sällan bekymmer utan det är bara att fylla på mera flis.

Då man torkar vete så fungerar det ungefär på samma sätt. Man vill ha vetet nedtorkat till klart under 14 % men inte så mycket mera för då förlorar man bara. Lite svårt ibland på våren då luften är både torr och varm. Först då man flyttar bort vetet till silon så blandas det och man får ett hyfsat medeltal på vetets fukthalt.

Just nu är det i alla fall bara bra med fint torkväder för snart skall flisen bort och (hoppeligen) vetet in i torken.