Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Undan för undan

Det är speciellt bråttom för alla bönder på sommaren. Det är hötid och Christer har fullt upp med alla sina 40 sorter (eller är det ännu mera ?). Många bönder är numera på jobb och semestern går till att sköta jordbruket. Jag har kanske mest ledigt men allt byggande gör att det inte just blir tid över. Och så är nätterna så korta att man plötsligt märker att klockan är halv tolv på natten.

Jag började alltså med den stora 40-årsstädningen. Sedan 1975 har vi bara burit ut allt till den stora ladan för att sortera “senare”. Men då jag skulle börja så gick det som vanligt. Först måste torken på bodvinden rivas så jag kunde spika upp hyllor att sätta allt materialet i (en del kallar det skräp :-). Men då jag fått upp första hyllan och skulle börja städa ladan så blev jag tvungen att först laga golvet i baakstuvun för att få bort de sista köksskåpen. Och så går det undan för undan med en massa saker som skall lagas “först” …

Nu hade jag i alla fall en oförtjänt tur. Då jag började planera in diskbordet i baakstuvun så märkte jag att jag inte satt tillbaka rören till vattnet. Så då måste jag ta bort den stora fibercementskivan på nytt och visst mumlade jag över det men det var en oförskämd tur. Då jag skruvade ut en av skruvarna så stod det en stråle vatten tvärs över rummet. Till all tur hade jag satt stängare så det vara bara att snabbt stänga vattnet. Det hade varit mycket illa om jag inte upptäckt att skruven gått mitt genom röret. Då hade det läckt litet hela tiden och efter ett antal år hade hela köksgolvet varit ruttet.

Vanligen sätter jag aldrig mer rör och elkablar inne i väggarna för jag har haft mycket dåliga erfarenheter av att bygga in dem. Här var det illa tvunget att sätta rören inne i mellanväggen mot köksdiskbordet. Men det är så att då man täcker in nånting så glömmer man var det finns inom en timme eller mindre. Tur att jag glömde sätta vattenrören till det andra diskbordet bakom skivan.

Mot fördelarstockarna har jag en lucka i fibercementskivan och en plast som skall leda ut eventuellt läckvatten så det genast syns på väggen. Där jag skruvade genom röret så har jag nu en tjock plåt så det inte skall hända igen.

Den här dagen gick till att sätta tillbaka rören och skruva fast skivor på golvet. I morgon skall plastmattan på och så kan jag bära in två rader skåp och arbetsbänkar. Det blir ett slags grovkök. Och sedan kan jag fortsätta med att städa ladan.

Tanken var också att idag börja spruta men det kom regn. Så det blev uppskjutet. Nå, jag städar ladan då det regnar och sprutar då det blir bättre väder. Men det tycks bli en kall och regnig sommar och tydligen sen trösktid. Kanske jag får städat riktigt mycket den här sommaren ?

På tal om undan för undan och det och det och det skall göras först så kom jag att tänka på Harry Belafontes “There’s a hole i my bucket” som är en verklig klassiker. Det är en mycket gammal sång som lär ha rötterna i 1700-talets Tyskland och kom till USA med utflyttarna. Ett ytterst allmänt fenomen som handlar om att Liza (Liese på tyska) vill att Henry (Heinrich) skall hämta vatten. Men det är problem för det är hål i ämbaret. Henry vet inte hur han skall lösa problemet då men den praktiska Liza förklarar vad han skall göra. Henry har alltid nya problem som just går ut på att först måste han göra det och det och det. Nu är Henry en filur och till sist får han det till att han inte kan slipa yxan för att lappa ämbaret utan vatten – och det är hål i ämbaret … Jag hoppas jag inte hamnar i en rundgång likt Henry så jag inte får nånting gjort:

Harry Belafonte&Odette: There’s a hole in the bucket

Sedan har jag en massa maskiner som står och väntar på att bli reparerade. Bakrutan på MF165 kom loss och skall ersättas med en plastglasskiva. Jag har också jobb vid sidan av jordbruket – men jag gör det åt mej själv.

Vita rosor

I år tycks johannirosorna blomma alldeles förskräckligt. Fast på bilden är det inte de egentliga johannirosorna (som är litet sena på grund av kall väderlek) utan en släkting som intressant nog heter Nils. Jag tycker bäst om de vita enkla rosorna.

(Jag har nu återhämtat mej så mycket att jag orkar skriva och sätta in bilder)

Inte bara smådugg …

Det kom en torrperiod efter sådden i början på juni och våra leråkrar började se oroväckande torra ut med sprickor. Men sedan började det regna så smått och jag vara nöjd. Och det regnade mer … Och mer … Nu har vi fått omkring 50 mm och det står vatten på åkrarna. Bilden är från den värsta platsen där de grävde ned elkabeln och klämde till leran så den blev som cement. Jag klagar inte för det är skönt att slippa stolparna på åkern men det ser inte bra ut i de vanliga svackorna heller. Ytan är så tät att litet större regn samlar vatten där. Det börjar bli dags att skopa svackor som leder bort ytvattnet och sätta ytvattenbrunnar där det inte går. Täckdiken är till ingen nytta om vattnet inte slipper genom ytskiktet.

Men nu skiner solen och tiodygnsprognosen lovar torrt och varmt väder.

Daamb !

Bonden har ett dammigt yrke. Men nu har daambarbeiti (dammarbetet) nått nya höjder i och med rivandet av den gamla torken från 1963. Där fanns flera kubikmeter damm och skräp – både från säd och från träflis. Och en del av det har jag svalt. Visst har jag dammskydd men det immar fast glasögonen på nolltid så alltid kan jag inte ha det på. Fast då jag sopade bjälkarna över torken så hade jag alla upptänkliga skydd på inklusive skyddsglasögon för det var bland det värsta jag varit med om.

I de nyare torkarna som vi har i bruk nu så finns en 11 kW transportfläkt som jag byggt om så den fungerar som dammsugare. Den ger 1200 mm tryck (eller sug) så man får vara försiktig för den tar halva tegelstenar om de är lösa. Men den kunde jag inte flytta till den gamla torken som jag rivit. Så det var sopborste och skyffel som gällde.

Det eländiga dammet satt fast så hårt att inte ens en styv borste tog loss det utan jag fick på sina ställen skrapa bort det – också från hyvlat virke. Egentligen är det inte så underligt för man använder ju mjöl som bindemedel till exempel i rödmyllefärg. Så det var rena limmet som jag skrapade loss. Först måste jag i alla fall ta bort alla bräder som fanns ovanpå takstolarna. Och ovanpå bräderna fanns det högar av flis och damm och skräp. Allt kom i nacken där man stod på stegen …

Det hade väl gått an men jag var litet förkyld då jag städade bort dammet. Sedan blev jag ordentligt sjuk och går ännu och hostar och hackar. Visst, visst, man borde ligga i sängen och vila sej. Men dammet kommer inte bort på det sättet. För en anställd går det an att vara sjukledig men en bonde gör allting själv eller så blir det ogjort. Det finns ingen “nån annan” som kan göra det man inte gör själv.

Det är ju helt onödigt att gå till en doktor som skriver ut “sjukledighet” och ordinerar vila. Och vem sköter arbetet ? Ja, ja, jag vet att det gick en massa tid till spillo då jag fick hostan men jag trodde inte det var så farligt med förkylningen. Nån gång om 30 år skall jag vila mej då jag blir förkyld men just nu har jag inte tid.

Jag skall låna brorsans grovdammsugare och se om den får loss dammet. Sedan skall golvet tvättas. Att sopa flyttar bara dammet fram och tillbaka även om jag fått minskat det med nån kubikmeter. Golvet under torken har masonitskivor som verkar vara i ganska bra skick.

Nu har jag nästan hela torken riven. Det är bara en liten vägg kvar och den får vänta. Allt material som användes till torken 1963 finns kvar och skall återanvändas – utom de tusentals krokiga spikar som jag dragit ut. Visst återanvände vi alla krokiga spikar efter kriget då jag var liten för det fanns inte spik att köpa men numera använder jag i många fall hellre skruv som har blivt rätt så förmånlig. Och den får man bort lättare än spikar. Speciellt sådana som är viiade (krökta) eller dubbelviiade (krökta först en gång och sedan med spetsen nedslagna i träet.

Med litet planering får jag de nya hyllorna tillverkade av det material jag fick från torken. Jag behöver inte ens såga av ribborna utan de passar direkt. Det sparar nästan det arbete jag satte på att dra ur spikarna. Och sedan skall det bäras upp en massa saker. Det är inget litet utrymme jag fick utan det är över 70 kvadratmeter – och det är torrt. Inte utan orsak lagrades förr kläderna i andra våningen på bodan. Skivbitar och träbitar skall placeras här men större virke kommer att placeras i ett skilt virkesförråd. Vi har ett för stort virkeslager men ibland är det riktigt roligt att ha tillgång till torrt virke (och inte bara halvtorrt).

Jag har inte direkt känt av den “friska och rena luften på landet” på sista tiden. Det har regnat alldeles för mycket de senaste dagarna och nu står det pölar på leråkrarna. Speciellt där de grävde ned elkablarna. Det klagar jag alls inte över för det är så skönt att slippa stolparna på åkern.

Mer än en gång under rivandet kom jag ihåg min farmors råd: “Ni ska int bygg så starkt för tå bliir he så svåårt ti riiv“. Man tyckte förr att vad vet gumman om byggande och varför börjar hon prata om rivande av den nya torken. Nu börjar jag också inse alltings förgänglighet och bygger för att lätt kunna riva – fast det låter bättre om man talar om “återanvändning”.

P.S. Ännu en bild från hopen av damm och flis som jag städat ut. Och då hade jag redan kört bort en lika stor hop tidigare.

Glatt Johanni !

Och så har vi klarat av ååtär eitt johanni (namnet på Fornminnesföreningens 60-års jubileumsbok). De yngre firar ännu men för oss gamlingar så räcker det bra med lövandet och resandet av johannistandjin (midsommarstången). I år regnade det i går då kransarna skulle bindas men det höll upp i dag på dagen då den restes. För 63:året skulle jag tro.

Den är mycket större och finare än i Lovisa men ålänningarna slår oss med flera hästlängder med sina 20-30 meters stänger.

Själv ligger jag och stönar med sommarförkylning i sängen men ni andra kan ju fira Johanni …

Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja “Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men “stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte “stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt “lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.