Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Bondbloggen bara ökar …

Jag fick nyss statistik och jämförelse mellan 2013 och 2014. Antalet besök bara ökar … Det har skett en fördubbling av besök från plattor och mobiler men också bordsmaskinernas besök har ökat.

Det är helt otroligt att folk orkar läsa Bondbloggen från år till år. Jag minns i början då vi funderade på hur länge intresset skulle hålla. Och det är fem år sedan vi började (februari 2010) ! Men det stämmer med vad jag upplevt då jag träffat folk (senast på Hindersby teater). Om man inte skrivit på någon dag så frågar de när nästa inlägg kommer. Tydligen finns det ett behov av att följa med bondens vardag – sensationsnyheter är inte det enda intressanta.

Ibland så är vi så stressade med våra arbeten att vi inte orkar och hinner skriva men vi försöker nog. Statistiken var väldigt uppmuntrande för man skriver ju bara om nån ids läsa …

Gnistorna flyger

Det blev en hel del verkstadsarbete. Jag skulle bara byta tätningar i vridcylindrarna som läckt olja ganska illa men då traktorn nu en gång var inne i verkstaden och varm så började jag reparera en hel del annat också. Sådant som jag borde ha gjort för länge sedan men som blivit uppskjutet så länge det bara går att köra.

För något år sedan svetsade jag ihop ett fäste för lastaren så den sitter stelt fast i traktorn. Det ger en massa fördelar då man kan köra utan vagn. Speciellt då man fäller är det bra att kunna köra utan vagn som bara hindrar då man vill komma åt besvärliga träd. Fästet fungerade bra men behövde göras stadigare så jag svetsade ihop stödjärn till det. Och att tillverka nytt tar alltid mera tid än att reparera gammalt. Så det blev över en vecka verkstadsarbete och gnistorna yrde …

(Videorna är ganska långa och tar tid att ladda ned men den sista är ett kort sammandrag)

Först skär man till järn (av den grövre kalibern):

Sedan skall bitarna smärglas så man får en bra svets:

Och så svetsar man ihop järnen. Här vänder jag oartigt nog ryggen mot kameran men man kan inte rikta den direkt mot bågsvetsen som ger ett så intensivt ljus att det är farligt för ögon och kamera:

Och så måste man köra med vinkelslipen för att ta bort de värsta spåren av klåparen som svetsat. Dessutom är en jämn sträng starkare än en ojämn.

Här är en veckas arbete nedbantat till några ynka minuter på video. Men i TV får man inte visa längre snuttar än 5 sekunder så om jag sätter ihop allt till en strömsöaktig snutt så blir det att se ut som ett mycket litet arbete. Lätt som en plätt:

Men nu är traktorn klar och nu skall det bära av till skogs. Vädret är litet för varmt men det går an så länge det är nån grad under noll. Vägran fryser inte till utan värms upp nedifrån så litet kallare skulle det gärna få vara. Men man kan inte få allt så perfekt. Det är i alla fall just ingen snö.

Mjölnarstart

I vår serie “Djär allt sjölv” (Gör allt själv) har vi nu kommit fram till mjölnarnivån. Vi köpte alltså en Osttiroler minikvarn. Jag tyckte tidigare att det var en leksak men vid närmare inspektion så visade det sej vara en riktig stenkvarn även om den är liten. Och den mal riktigt prima mjöl.

Det börjar vara svårt att hitta en kvarn som fungerar numera. Och så måste man mala en stor mängd varje gång så mjölet hinner bli “duntjitt” (unket, dävet ??).

Vi har testat den en månad och maler råg till gröt och vete till bröd. Det är ganska fint att koka gröt av nymalet mjöl. Rågmjölsgröt på alldeles nymalet mjöl med alldeles nykokt lingonmos är en lyx som knappast den finaste restaurang kan erbjuda ..

Yngsta barnbarnet åt också så nästan skeden åkte med.

Verkstadsväder

Snön smälter och det regnar. Inget bra skogsväder alls. Men jag har en hel del att göra i verkstaden så det har blivit svetsning den senaste tiden. Först skar jag bort den gamla kuggkransen från lastaren.

Den nya kuggkransen har ett inre stöd av vinkeljärn fastsvetsat. Det kommer in i fyrkantröret som fungerar som torn för lastaren. Det har gått åt flera kilo elektroder och en hel del skivor till vinkelslipen. En bra svetsare behöver inte använda slipen så mycket men en elektrodstekare som jag litar mera på vinkelslipen. Det går också för en dålig svetsare att få starka fogar om han slipar bort hälften av det han svetsat. Fickor med slagg får inte finnas inne i svetsfogen. Så jag slipar och slipar …

För säkerhets skull satte jag ännu yttre stöd utanför fyrkantröret. Jag litar inte riktigt på mina svetsar. Min lastare blir allt tyngre ju mer jag svetsar på den.

Sedan skall lastaren sättas ihop igen. Det börjar bli rutin eftersom jag skiljt åt den i små delar ganska många gånger. Det går ganska bra med den stora frontlastaren. Man kan lyfta med stor precision genom att använda skopcylindern.

Annars bra men man måste springa upp och ned i bägge traktorerna många gånger innan man får tornet på rätt ställe och att passa i kuggarna. Förstås är det bra med motion … Så ska bommen på plats och det litet besvärligare att få den precis i rätt läge så man kan slå i tappen.

Efter att ha hoppat upp och ned i traktorerna ett tjugotal gånger så fick jag bommen fastsatt. Sedan blev det litet paus för jag hittade inte tappen till lyftcylindern.

Det var i alla fall bra med litet varmare väder för det här arbetet. Man måste arbeta med bara fingrar för det mesta och då är det inte roligt med -20 grader. Jag har en hel del slangar att koppla ännu men det kan jag göra inne i verkstaden. Sedan får man bara hoppas att lastaren håller ihop. Den är lappad ganska många gånger men i senaste Koneviesti såg jag en modern gallringsprocessor. Priset var 270 000 euro så motivationen att lappa ihop mitt gamla skrot ökade väldeliga.

Jag har ännu Zetorn i verkstaden för att byta fjädrarna i bromsarna. Det låter som en enkel sak men halvaxeln skall bort för att man skall komma åt bromsarna. Vädret skall vara kallt ett par dagar men sedan blir det igen varmt. En vecka verkstadsväder till.

För tusen år sedan

Igår hade vi genomgång av den senaste teatern om Hindersby. Det är ingen kort period som stoppas in i en två timmars pjäs utan närmare 700 år. De första nybyggarna kommer till Hindersby med björn- och vargspjuten redo. Det var för tusen år sedan. Ingen vet exakt varifrån de kom och när. Historiker i all ära men de bara spekulerar de också.

Men före det ser vi vilda vrakplundrare från skärgården. Vi får också se hur Harpan tar dem i örat och bankar in gudsfruktan och hyfsat beteende i dem. Så gick det till då Reimars blev lotsställe. Enligt Mosabacks Isa (Isa Stenberg) som skrivit pjäsen.

Visst är det här bondens vardag just idag. Halva byn är med i pjäsen på något sätt. Repetitionerna har hållit på i ett halvår redan och på fredag smäller det till med premiär. En ytterst komprimerad historielektion och fasen så rolig … Men visst var det frågan om huruvida nybyggarna skulle överleva den första vintern i byns skogar och kärr.

På dagarna svetsar jag skogslastaren och på kvällarna dokumenterar jag teatern i video och foto. Byn har satt ned så mycket krafter på teatern att det måste sparas för eftervärlden. På Hindersby.net finns mera om teatern och telefonnummer för att boka biljetter. Det är inte bara vrakplundrare och bönder med i pjäsen utan en massa kungar också – spelade av Robert Jordas, växhusodlare och skådespelare.

Från Birger Jarl till Gustav III.

Till skogs !

Nu är äntligen helgeländet slut. De reservdelsfria dagarna är över och man vågar andas ut. Visst kan och har vi varit i skogen under helgen också men det gäller att vara försiktig för man får inga reservdelar om nånting händer. Magen är i prima skick och jag dricker kaffe och äter fläsk så det står härliga till … Men det bästa är att det varit kallt och mycket litet snö så skogsvägarna har frusit och bär bra. I natt var det -17 som kallast. Framtiden ser inte så bra ut med nollgrader och till och med plus men det går an.

Helgen gick också till att fixa litet i köket som blev på hälft då tröskandet började. Inte är det klart men den sista hyllan är uppsatt och kylskåpet lagat (jag bytte termostat i går). Dessutom limmade jag äntligen papperremsor över fönsterspringorna och det blev betydligt varmare då kall blåst inte mera kommer rakt in. Men visst har vi haft utmärkt ventilation …

Det finns en hel del verkstadsarbete som måste skötas. Vi tog ett varv kring Tallmosan och konstaterade att det behövs maskin, dvs. gallringsprocessorn skall igång. Men först måste jag svetsa lastarens vridkuggar men nu byter jag hela klunsen. För ett par år sedan (Igen en katastrof) så svetsade jag om tre kuggar med specialelektroder (68.82) och de har hållit utmärkt. Nu har två andra kuggar brustit och jag vågar inte lita på resten av de gamla kuggarna.

På bägge sidor om de avbrutna kuggarna syns svetsade kuggar som är i prima skick. Nu är vridhuvudet med kuggarna bortskuret och det nya skall svetsas fast.

Det gäller att svetsa ordentligt och ta god tid på sej för man vill inte att tornet skall brista mitt under lastningen. Det är en tung kluns för den är helt massiv. Precis som förra gången funderar man på hur länge det lönar sej att svetsa eländet. Men den skall få en chans till. Sedan måste jag börja bygga en helt ny ram som passar processorn. Det finns inga färdiga fästen att köpa. Men då blir det modulkonstruktion där specialramen får en platta utanpå. I plattan skruvar man fast ett vridhuvud. Jag såg att man får vridhuvuden med dubbla kuggstänger från OFAB för omkring 2000 euro vilket är relativt mänskligt. och ovanpå vridhuvudet skruvar man fast lastaren. Då behövs bara en stabil platta i stället för klunsen ovan.

Förutom lastaren så skall Zetorn in i verkstaden och fjädrarna i bromsarna måste bytas. Det är närmast ett konstruktionsfel för då fjädrarna inte mera orkar dra tillbaka bromsbackarna så låser sej bromsen och det är absolut inte roligt om man fastnar i skogen. Där behövs minsann styrbromsarna. Det är ingen dyr reparation för jag fick fjädrar för ett par euro per styck men hela bakaxeln (halvaxeln) skall bort innan man kommer åt bromsarna som är placerade inne i axeln. Nåja, med pumpkärra så drar man snabbt ut halvaxeln bara man kommer igång.

Det blir väl att såga i skogen medan det är ljust och sedan skruva och svetsa på kvällarna i verkstaden. Nu är här -6 grader vilket är utmärkt för skogsarbetet även om det blåser onödigt mycket. Jag måste vänta tills vinden vänder förrän jag sågar omkull ett par stora aspar. Jag tänker inte ens försöka fälla dem mot vinden. Även om man kan knuffa omkull dem med lastaren så brukar det bara bli elände att gå emot naturen. I värsta fall brister fällgångjärnet och hela aspen kommer ned över traktorn.

Trots alla stora maskiner så är det bättre att arbeta med naturen än mot den. Det behövs bara litet tålamod att vänta på rätt vindriktning.