Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Återflyttning

Jordbruk har jag inte sysslat med de senaste tre månaderna annat än litet mindre än absoluta minimum. All tid har gått till att reparera stuvun efter branden och i dag flyttade vi in på nytt. Visst är mycket halvfärdigt men det mesta fungerar även om vi ännu behöver en slang till diskmaskinen.

Skåpdörrar saknas ännu men de torkar som bäst efter tvätten ute på gräsmattan och skall snart sättas in. Ett litet skåp skall också sättas upp ovanför kylfrysen men jag väntar på att färgen skall torka.

Sedan blir det paus i kökslagandet för nu skall tröskandet förberedas. Vi har bara sent vete så det är inte panik ännu men om vädret slår om så vill man ha in allting så fort som möjligt. Det är i dag precis tre månader efter branden och det kan vara trevligt att syssla med nånting annat än köksremont …

Tadaa – nya elspisen och fläkten insatta

Efter närmare tre månaders rivande och återbyggande kunde vi i går äntligen sätta in den nya elspisen och köksfläkten. De gamla är förpassade till ungdomsföreningens skrotinsamling för det var från dessa branden började. Den nya fläkten har filter som är lätt att göra rent – till exempel i diskmaskin och spisen stänger av sej själv efter en tid. Men det som blivit sämre är åskkänsligheten för de nya grunkorna har elektronik. Den gamla spisen höll för allt annat än en direktträff av blixten. Till all tur har vi numera nedgrävda elkablar. Få se om åskan fortfarande ställer till med problem …

Som av bilden synes så finns det ännu en del att göra innan vi slutgiltigt flyttar tillbaka till stuvun. Lägg märke till stålkonstruktionen ovanför fläkten – det är den nya imkanalen som jag satt ned mycket arbete på. Den består av 3 mm stålprofiler som fibercementskivor skall fästas vid. Inne i kanalen läggs 160 mm stålrör (ventilationsrör) som brandisoleras med bergull. För säkerhets skull finns det ett brandspjäll i kanalen som stänger vid +72 grader så röret inte fungerar som rökkanal ifall det börjar brinna.

Det är en ganska vild konstruktion som troligen är det sista som blir kvar ifall huset brinner. Den är tung och stor och troligen helt överdimensionerad men då man nyligen rivit den gamla aluminiumkonstruktionen som delvis smält så fanns det motivation att bygga ganska ordentligt. De skivor som kommer utåt blir inte fastskruvade utan hänger bara på krokar. Jag märkte nämligen att det är mycket viktigt att snabbt kunna öppna konstruktionerna för att komma åt en eventuell brandhärd. Och då skall det gå utan att man måste söka efter verktyg. Det kommer dessutom T-styck med lock mot en öppning i rörkanalen så man kan rengöra den lätt när som helst. Det är bara att lyfta bort täckskivan och ta bort locket. Man kommer att kunna byta ut hela rörkanalen utan verktyg.

Tanken var att få det klart inom juli men det går nog ett par dagar in i augusti. Men snart skall alla köksskåpen inklusive diskbord in så vi är i alla fall på slutrakan nu.

Därefter blir det bråttom med maskiner och tork för vetet mognar snabbt nu i den här hettan.

I ditt anletes svett skall du måla ditt golv

Jag vägrar blankt att gå utomhus i den här förb-e hettan. Men golvet måste målas så det hinner torka till tisdagen. Först svettades jag litervis för att skrapa det, sedan skulle det grundmålas och spacklas och så svettades jag åter litervis då jag slipade det. Men målandet är väl lättare ? Så katten heller. Första delen blev misslyckad för linoljefärgen blev troligen för tjockt pådragen så det klibbar fortfarande efter flera veckor. Så nu gned jag hårt med en kort och styv pensel för att få bort all överflödig färg.

Den som vill kludda på färg lätt och snabbt skall inte använda linoljefärg utan köpa det skräp till plastfärg som säljes i vanliga affärer. Men orkar man stryka på äkta linoljefärg (som inte innehåller nånting annat än linolja och pigment) i flera tunn-tunna lager så får man en grymt hållbar yta. Nästa gång tänkte vi måla om 30-40 år.

Linoljefärg torkar långsamt och det för med sej en hel del fördelar. Den hinner dra in i träet. Linoljan har dessutom så små molekyler att den dras in i träet mycket bättre än plastoljorna. Dessutom kan man lugnt dricka kaffe emellanåt utan att det märks någon skarv i målningen. Som med allt annat så får man jobba litet för kvaliteten. Själva färgen är inte så dyr. I alla fall så rann svetten i strida strömmar också vid målandet.

Den omålade källarluckan får visa hur golvet såg ut före målandet. En viss tröst att allt svetten inte varit lönlös. Troligen måste golvet målas ännu en tredja gång men det blir knappast nu på sommaren.

Nu tänker jag sitta inomhus (eller i den svala tegelladugården) och äta glass och dricka saft tills kvällen för med sej litet svalare väder. Och nu hinner jag också skriva blogg. Ut i solen får man inte mej ens med fyra vilda hästar …

P.S. Jag kom att tänka på att det också finns linoljebaserad emulsionsfärg som är väldigt lätt att måla och torkar snabbt. Det är alltså frågan om vattenutspädd färg med cellulosalim som emulgator (så att linoljan kan blandas med vatten). Jag använder Allbäcks Linus som garanterat inte innehåller plastskräp. Det är en färg som tål värme och tvättning (kakelugnar) men den är inte så slitstark så linoljefärg passar bättre på golv. Linus är närmast en väggfärg. Det finns också andra bra inomhusfärger som är lättmålade såsom äggtempera. Men köp från äkta byggnadsvårdsbutiker – inte från vanliga färgbutiker för de kan prångla på er vad som helst samtidigt som de lovar guld och gröna skogar.

Ein möördandi hita

Visst har det varit hett förut i juli men det här börjar ta priset. Nu är jag igen som åsnan mellan två hötappar för vi har flisat och nu torkar minsann flisen effektivt. Jag mätte över tio graders skillnad mellan inkommande och utgående luft vilket betyder att en massa fukt tagits upp av torkluften. Den blir nämligen kallare ju mer fukt den tar upp. Vanligen är skillnaden under fem grader.

Men hettan håller på att ta livet av oss. Vi var i förrgår till Billnäs Byggnadsapotek för att hämta tapeter och färg till stuvun. Givetvis fungerade inte kylaggregatet i bilen så hjärnan höll på att koka hos oss. Det gick ännu an på morgonen då vi åkte dit men på eftermiddagen var det outhärdligt trots en massa pauser och kalla drycker. Vi borde förstås ha gått in i en mataffär där det är så kallt att man måste ha rock på sej. Men det hann vi inte.

Vi var faktiskt till IKEA för att köpa lådskåp till diskbordet även om vi båda är sura på firmans stil. Efter mycket irrande (som IKEA helt avsiktligt tvingar folk till) så lyckades vi köpa två bänkskåp med lådor. Annars bra men det saknades två lådfronter 40×40 cm som försäljaren sa att vi skall beställa via näthandeln. Jo, pyttsan, då jag kollade så var det omöjligt och man uppmanades att ta kontakt med personalen på varuhuset … Vi blev alltså grundlurade och jag måste väl skruva fast en spånskiva i lådan och måla den. Inte vackert men nånting måste där finnas.

För övrigt börjar nu det mesta vara införskaffat och nästa vecka skall skåpen skruvas fast. Just nu bygger jag imkanalen från köksfläkten. I går då jag skulle såga fibercementskivor (med diamantskiva på vinkelslipen) så var solen så stickande het att jag måste gå in och dricka en massa saft. Först på kvällen gick det att såga skivorna.

Den nya imkanalen kommer att byggas så brandsäker att det är det sista som brinner upp ifall huset tar eld nån gång på nytt. Bara stålprofiler, fibercement och bergull.

Det går inte bra med arbetet, nej. Hettan gör att man blir extremt argsint och otålig. Hammaren flyger och ämbaren sparkas då nånting inte går rätt första gången. Nu börjar jag förstå de gummor på Hopenbackan som före storskiftet kom i strid med varandra då en en sa att “Nå, nu fåår he böri regn för vi haar tårhööe inn” (Nu får det börja regna för vi har höet in). Men det hade grannen inte så de blev så i krig att de inte talade med varandra till dödedagar. Jag inser nu att det måste ha varit en lika het julidag som idag – det förklarar allting.

Vi fick nog nån sorts värmeslag i förrgår för gårdagen blev inte till nånting. Dagens Nyheter hade en artikel om “Så dödar hettan”. Då temperaturen är över +27 grader längre än tre dagar i följd så ökar dödligheten betydligt. SMHI har också värmevarning klass 2.

Jag orkar inte höra på folk som jamsar om hur underbart det är med värmen. Menar de faktiskt det eller är det bara på modet att säja så ? För mej som tydligen är besläktad med eskimåerna är hettan hemsk. Inget under att helvetet framställs som en mycket varm plats.

Juli: Flyghavre, flis och byggande

Min semestermånad går i allmänhet till att svära över mygg och brömsar i flyghavreåkern, att skyffla flis så svetten rinner i strida strömmar och att bygga, bygga och bygga. Men även om arbetena återkommer varje år så är åren minsann inte likadana. I år sprutade jag 20 hektar mot flyghavre och visst minskade plockandet men tyvärr misslyckades sprutningen mitt på den värsta flyghavreåkern. Möjligen för att sprutspåren inte ännu fungerar med den nya såmaskinen.

Det var inte så stor fläck men det blev 20 sopsäckar i alla fall. Flyghavren grodde bra i år på grund av regnandet och det var bra för då tog sprutandet bort en hel del kärnor. Nyttan såg man direkt på den fläck där sprutandet misslyckades. Många år försökte vi få bort flyghavren med att plocka men det är svårt. Ett stort problem var elledningarna. Man såg bra att nya fläckar kom under ledningarna så det var fåglarna som spred den. Men nu är stolparna borta och kablarna nedgrävda så nu skall vi försöka få bort flyghavren på allvar. Översvämningarna gjorde tidigare att plockandet kändes tröstlöst men översvämningarna har också nästa försvunnit eftersom ån rensades. Kvar finns ännu älgarna – och möjligen vildsvinen ?

Jag bränner flyghavren i pannan men det går långsamt och så vill den bli för varm i det här vädret. Grön flyghavre brinner ju inte så jag måste ha torr flis inmatad hela tiden. Flyghavrens grobarhet förstörs vid ca. + 70 grader så den behöver inte direkt brännas men det är lättast så.

Flisandet blev också litet annorlunda i år. Då jag planerade den nya torken så köpte jag skivor för höga luckor (125 cm) men då jag byggde så verkade de för stora och jag sågade itu dem. Det var dumt för flisen rinner inte som säden utan den tornar upp sej allt högre då man försöker skuffa ned den i flislagret. Jag använde den stora Zetorn som är så tung att jag inte alls märkte att jag skuffade ut hela väggen med luckor och allt. Den var visserligen lätt byggd med hårdkartong men det blev att bygga om alltihop nu.

Här är de nya luckorna på plats. Det skall vara rejäla hål för att få ut flisen för den rinner inte. Höjden på de nya luckorna är 110 cm och det behövs. En del av hålet som jag körde upp i fjol är ännu inte lappad. För att öppna luckorna använder jag ett system av block och flätad polyesterlina. Den är stark och smidig medan en del plastlinor blir styva i köld. Ända sedan 1975 har jag byggt luckor och linor för att öppna dem så jag börjar snart vara specialist på området. Men de nya luckorna blev så stora och tunga att jag måste byta gångjärn till kraftigare doningar. Presenningen framför flislagrets öppning är också tung så där har jag en vinsch med vev. Den enklaste och billigaste varianten klarade ändå inte tyngden så nu köpte jag en ny med ordentlig utväxling.

Nu är första flisningen klar och torkar. Det blev så mycket att det lönar sej att torka i två omgångar. Ett problem var att de nya stora maskinerna inte riktigt ryms mellan flishopen och torken så nästa vinter måste jag flytta flishopen en meter utåt. Det är inte heller så lätt för den ligger vid en sluttning och kan rasa ned helt och hållet i värsta fall. Tills vidare har flisaren kommit med nya maskiner varje år så det har blivit ändringar hela tiden men så småningom skall väl systemet börja fungera. Men fort går det …

I år blev det mycket litet byggande utomhus. På grund av branden så har jag sysslat med inomhusarbete i närmare tre månader. Nu är i alla fall det mesta avklarat och det sista större byggprojektet är imkanalen från den nya köksfläkten. Den skall byggas av stålrörsprofiler och fibercementskivor. Inne i den finns rör av stålplåt som brandisoleras med bergull. Till yttermera visso har jag satt in ett brandspjäll som stänger då temperaturen går över +72 grader så nu skall det inte gå någon eld genom rören. Det gamla ventilationssystemet från 1980 var ju rena katastrofen eftersom det spred elden och röken till halva huset. Aluminiumrören smalt dessutom i hettan. Den som har ett gammalt rörsystem från köksfläkten borde bygga om det illa kvickt. Det är bland det farligaste som finns i huset. Här har bestämmelserna skärpts ordentligt och för en gångs skull riktigt av god orsak. Bränder på spisen är nämligen mycket vanliga och för ens egen skull lönar det sej att bygga om. Förrän nånting händer …

På bilden syns fjädern som stänger spjället. Mässingsskruven till höger håller det öppet men den är känslig för temperatur och släpper då det blir för varmt. Sedan kan det vara bra att akta fingrarna då man ställer in den. Jag har plåster på pekfingret som bevisar det :-). Fjädern är stark och stänger spjället snabbt. Kunde jag konstatera. Dyr grunka men enligt min mening värd pengarna. Man vill INTE ha rör som sprider eld och rök …

I dag skall vi åka till Billnäs till Byggnadsapoteket för att köpa tapeter och målfärg. Jag har efter 60 års byggande blivit extremt misstänksam mot vanliga bygg- och färgbutiker. De säljer bara skräp som förstör huset. Plastfärger som får det att mögla och ruttna. Jag litar inte ett smack på tillverkarnas “linolje”färger utan åker heller 150 km till en specialbutik som har färger från en liten tillverkare som fått äran att restaurera Versailles i Paris efter hård kvalitetskontroll. Dessa färger är inte ens nämnvärt dyrare.

Men det allra värsta med ombyggnaden är valet av tapeter. Vi har kollat in mängder med provbitar men de har alla avvikit från katalogernas färger så mycket att nu åker vi för att se på alla tapeterna i verkligheten. Vi får hoppas att vi kan komma överens om en tapet för den skall snart limmas upp. På tisdag kommer den nya spisen och köksfläkten. Men det kan löna sej att välja noggrannt för det har visat sej att det inte blir omtapetserat de närmaste 34 åren. Då vi kan flytta in i stuvun på nytt så blir det bråttom att renovera alla uthusen och där finns mycket jobb i många år.

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har “Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på “vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !