Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Lillary

När hon föddes, och stod där, lite upputsad, men bortstött från sin mamma efter att syskonet fötts, vilsen och våt… Vem ska trösta knyttet? Tänkte jag då, till lika som jag visste att det är jag eller ingen, och är det ingen så blir det ett utdraget slut för den lilla, eller bultbössan. Det var inget svårt beslut, och hjälp har jag fått. Mathias, som för bara någon månad sedan mycket allvarligt förklarade för mej att bonde, det skulle han INTE bli när han blev stor, “det är för jobbigt!” han har börjat mjukna och insett att det är kanske inte så tokigt ändå… Lamm i badrummet är ganska få förunnat, och känslan av att rädda livet på någon, även om det “bara” är ett lamm, är inte heller en känsla som går av för hackor.

Lillarys mamma är en mycket envis tacka och hon ska ICKE ha Lillary. Det bara smällde i boxväggarna som hon stångade bort Lillary från sej, så först fick Lillary flytta in hos grannkärringen. Det var ju inte så mycket bättre där, hon hade ju egna lamm, men hon buffade bara bort Lillary, sådär nätt som endel tackor gör. “-kom inte hit, du är inte min, du får gå till din egen mamma”-buff. Men Lillarys mamma är av en sådan sort som stångar till rejält om någon kommer nära, ” -gå härifrån snorunge, du hör tamme tusan inte hemma här, du kan dra dit pepparn växer och så vill jag inte se att du ens kommer nära mej och mitt synnerligen välskapta superlamm för då åker du på en propp!!!”

Så Lillary fick bo i badrummet några nätter, bara av den enkla orsaken att jag inte orkar dra på mej alla kläder och springa upp till fårhuset titt som tätt hela nätterna, men ner till badrummet kan jag bra gå och då somnar jag också med en gång igen när jag lägger mej i sängen. Ska man ut i +2 grader piggnar man i och somnar inte så säkert sen. På dagarna fick Lillary vara i fårhuset, hos grannkärringen, och det gick bra. Lillary förstod att mamma är pöurå i huvudet, “-dit ska man inte gå, grannkärringen låter mej vara här, men jag får inte gå till henne, så då lägger jag mej väl här då”. Hon hittade sin plats bredvid gången, så hon såg när jag kom, och in under, nära foderhäcken där det känns tryggast. Sen kunde hon stiga upp och leka med grannkärringens två lamm emellanåt. Nu har lillary växt till sej och har fått flytta till en större kätte precis som de andra. Hon bor inte längre heller i badrummet om nätterna, utan får vara med de andra hela tiden. Det är bäst så. Så för tillfället ser det lite mer ljust ut för lilla Lillary, men många faror lurar längs livets väg för ett litet lamm.

Påsk på TYKS.

De va som om det sa ritch i magen ca kl 03.00 för ungefär en vecka sedan. Min blindtarm sprack. Nog hade jag haft lite uppblåst mage och lite ont, men inte kunde det väl vara någonting värre? … trodde jag… Jag ringde och pratade med lite hälsocentraler, och jouren på tyksen, men, nja, ta en burana och se om det blir bättre… Inte visste jag vad det var, aldrig har jag haft ont i blindtarmen förut, så, sagt och gjort ända tills det sa pang och då var det bara att fara. Min smärttröskel är i högre laget och man pirrar inte över småsaker. Men nu var inte detta någon småsak, åtminstone inte efter att den sprack. Fort in och där fick jag vänta lite på operation, men sen har allt gått så att säga planenligt. Sprucken blindtarm och infektion i magen som grädde på moset.

Jag repar mej sakta. Kom hem för någon dag sedan. Men jag har ju varit hemifrån i en liten vecka. Fåren går inte att ställa i “stand by läge”, dom ska ha mat ALLA dagar, lösningen heter pappa. Alltid när det är nåt extra eller händer nåt så är det han som får rycka in. Han har varit upp till fårhuset lite nu och då tidigare, så han va ganska insatt i vilka lamm som vill ha flaska, vilka som äter ur tutthink och så vidare… Mats kastade allt ur händerna där hemma i Geta och kom från Åland med första båt han rymdes med på, som förstärkning till allting. Så allt har löst sej sådär någorlunda hyggligt. Nu är det “bara” återhämtning kvar. 3 veckor sjukskrivning och jag äter en hästkur som inte riktigt är snäll med vare sej magen eller mej, men det är bara att äta på och hoppas att den gör det den ska göra, även om munnen smakar som när man rensar ur en golvbrunn och huvudet känns som en övermogen avocado.

Det var den påsken det. Som tur är så behöver jag aldrig göra om den resan. Den enda blindtarm jag hade, den tog dom, och den är jag riktigt glad att nu vara utan också.

Doula

Idag var jag till staden. Suck. Jag skulle handla lite diverse, bland annat lite kläder åt mej själv. Sånadär lagomvardags snygga kläder. Jeansbyxor, nån jumper, nån trevlig skjorta, nåt linne och skor. Snygga bekväma promenadskor. I princip en ny omgång kläder att ha till bättrekläder. Jag kom hem med en jumper och ett par skor. Anledningen att jag köpte skor var antagligen för att jag spanat in några olika alternativ av skor på nätet innan jag for. Annars skulle det nog inte ha blivit sådana heller. Jag är värdelös på shopping. Ändå behöver även jag lite nya kläder i garderoben emellanåt. Kläder som blivit halvsjabbiga duger gott att ha till vardags, såna har jag, men kläder man kan gå ut bland folk med är det inte gott om… Nå, en liten liten förnyelse blev det. Man får vara glad åt det lilla, ta ny fart och ge sej 19 på att nästa gång kommer jag inte från staden innan jag har ett par byxor med mej. Jag har ett par bra byxor, ett par kalasbyxor och något par som kan duga i nödfall så helt utan är jag inte, men, inte långt ifrån…

Nåja, jag var 6 timmar hemifrån. På så lång tid hinner det hända en hel del hemma, och åtminstone vill Lennart ha lite mer mat på så lång tid, men pappa var hemma och for och ge Lennart mer mat mitt på dagen.

När jag kom hem gick jag och matade fåren med det samma, och när de fått mat var klockan runt 19.00. Då fick jag se att det fanns en tacka som stod fel väg. Längst upp i en knut bredvid foderbordet stod hon, med baken mot bordet, huvudet åt andra hållet och sänkt. En tacka som inte äter. Jaha, det blir kvällsskifte ikväll tänkte jag. Och mycket riktigt, hon krafsade lite med klöven så de va ganska tydligt. Lamm på gångs… men, när? Jag satte henne i egen kätte och väntade, väntade och väntade. Hon bäddade, lade sej ner, steg upp, gick runt, krafsade och lade sej ner…. osv… Ingen panik och brådska här inte… då går jag ner och äter. Det fick bli mickro-kokad havregrynsgröt. Med björnbärssylt. Och ett kokt ägg på det. Sen på med utekläderna igen och till fårhuset. Månne det ha kommit någå lamm nu då, eller en påse helst?

Nix. Inte någå.

De blir en lång kväll detta… nå, tackan är trevlig. Hon lägger huvudet mot handen när jag går in i kätten, och hon tycker det är helt ok att jag står och glor. Endel kan bli så nervösa och hispiga, men inte hon här. Hon är mera cool.

När jag var ner på gröt nappade jag med mej surfplattan, så jag sitter faktiskt i fårhuset och skriver. Jag som INTE skulle börja släpa runt någå plattor, nå, här sitter jag nu i halmen och plintar ner text. Klockan är 21.36, och arbetsdagen är inte slut ännu, den har bara lite bytt karaktär igen en gång, just nu är jag doula. ☺

Det var då det, och resten av historien har jag skrivit ner dagen därpå, för sen började det hända saker, och plattan fick flytta in i kontoret. Tre lamm kom det, med ganska långt mellan. Ett av lammen, nr två skulle med all säkerhet ha strukit med om jag inte varit på plats. Nr 1 var så pass hurja att den började fara runt i kätten, inte som ett jehu, men den förflyttade sej, och när lamm nr två kom, var nr ett i andra änden av kätten och gnällde, så tackan packade ur sej tvåan och sprang för att se vad som stod på med ettan som gnällde så. Nå, tvåan fick ingen annan uppmärksamhet än det som jag gav den genom att putsa nosen ren och sen hämta ettan och lägga ner den bredvid tvåan, då noterade tackan att aj-ja, det fanns en ny att putsa, vad trevligt ☺ då började hon putsa den, men annars skulle den nog ha fått ligga där och dra i sej slem och antagligen dött av det, nå, sånt sker, inget konstigt, men onödigt. När lamm nr tre sen äntligen kom var tackan mer alert och alla befann sej i samma ände av kätten. Kätten är inte stor, men de är som om en tackas sikt skulle vara ungefär 30cm när de lammar, de bryr sej inte så mycket om vad som händer längre bort än det… När sista lammet var ute kikade jag på klockan och den visade sej vara runt 00. Jag kollade om det kom mjölk, bara för säkerhetsskull. Jag mjölkade och mjölkade, men nix. Inte en droppe heller… ? Näjnäjnäj…. hann jag tänka, klämde och kände och lade mej som en bilmekaniker i skiten för att se ordentligt. Allt kändes ok, och inget såg suspekt ut. Jag tog lammet som kom först och hjälpte den att hitta spenen. Lamm är lite tassigt, eller smarta, jag vet inte säkert vilket, men de är omöjliga att visa hur man ska dia. De kan vara 30 minuter gamla och ha samma tempor som en trotsig unge, “kan själv!” Om man tar tag i dem och för dem till spenen med handen om bakhuvudet så backar de. I 90 % av fallen så backar de om man försöker hålla och styra dem. Och inte kan de själv. Men det är väl inbyggt, de SKA söka själva tills de hittar. Nå, nu ville jag så gärna att lammet skulle hitta spenen före klockan 02.00 så jag lirkade och lirkade med den och efter en liten stund fick den tag om spenen, sög som vad som helst, men, kom de nå mjölk? Jag hjälpte den att suga några gånger och sen mjölkade jag lite för att se om det kom nåt, och jo, det kom, en liten seg droppe mjölk som liknade mer snor än mjölk. De var så tjockt och segt att det var otroligt. Nå, bara lammen fått sugar först en stund så ger det sej väl, men… natten var på väg emot, och jag började bli lite seg efter en hård shoppingdag… nå, inget annat att göra än att vänta. Lammen var alla pigga, men jag ville ändå se att de alla skulle få i sej mat, lära sej hitta och att andra spenen också skulle börja ge. Jag väntade lite lagom tålmodigt nån halvtimme och sen kolla jag igen hur det var med dem alla. De började småningom komma upp på benen, men ett av lammen, den tredje var inte allt för häv. Den var mindre än de andra och lite småtassig att stå på benen. Nå, jag väntade och väntade och studerade hur det artade sej. Det började fungera och löpa på rätt hyggligt för dem, så 01.30 kollade jag om det kom någå mjölk alls och nu började det komma, inte bra, men så att man vågade lämna dem och gå och lägga sej. Men före jag gick fick Lennart en slurk mjölk igen, då skulle han klara sej även om jag inte steg upp kl 06.30 utan någon timme senare.

När jag lade huvudet på kudden och summerade dagen konstaterade jag att jag fått full arbetsdag även om jag slösade bort många timmar på resultatlöst shoppande. Eller egentligen var det väl inte helt resultatlöst, men nästan. Shoppa mjölkpulver, sprintar, akkun, lister, bräder och sånt, det kan jag, men inte kläder. Eller jo, ibland, men det är väldigt sällan…

Följande dag stod alla tre lammen och diade som om de aldrig skulle ha gjort annat, tre tjejer, två bruna och en vit. Första helvita lammet för i år. Lambi-lammet 🙂

En kväll i februari

Försiktigt smyger jag upp ur sängen, pyjamas har jag på mej men jag drar på mej en jumper till och så lätt på tå jag kan, tassar jag till nedre våningen. Mathias sover som en stock, men man ska ju inte väcka den björn som sover, i synnerhet inte om björnen ska till skolan följande dag. Vet han att jag stiger upp halvt mitt i natten för att fara till fårhuset kommer han att vara piggare än en mört på 5 sekunder.

Jag drar på mej stövlar, värmebyxor, jacka, mössa, handskar och så pannlampa. Sen ut. Stänger dörren försiktigt, får några iskalla droppar smältvatten i nacken och sen slintar jag försiktigt iväg till fårhuset.

När jag öppnar dörren hörs några BÄÄ… Jag hyschar lite åt dem och snart är det bara en som hörs. En som vet att han ska få mat. Han har väntat helt otroligt länge, i hela två timmar sen förra gången han fick mat! Jag lyssnar en kort stund, inget suspekt ljud. Bara tackor som tuggar, några lamm som diar och så Lennart som skriker som besatt. Ingen ny lamning på gångs var det hörs, måste gå och kika närmare sen, men nu ska Lennart ha sitt innan han sätter alla krafter han har på att gapa.

Flaskan står färdigt laddad på mickron och 35 sekunder senare är den precis lagom. Några tackor tittar upp medan jag går förbi stora kätten, de säger inget, men glor, och så kommer jag fram till Lennart som står och hänger genom spjälorna på grinden, som ungdomar hänger på kravallstängsel på en rockkonsert. Det säger slurp slurp och så är flaskan tom.

Jag tittar efter att alla de 7 lamm som är i samma kätte som Lennart har det bra och sen börjar jag gå och kika på alla de andra små. Det var en ganska liten tacka som fick tre lamm. Två var stora och duktiga, men ett av dem vägde kanske inte mer än något litet kilo. Hon blir nog aldrig till nåt tänkte jag, och mina farhågor fick vatten på sin kvarn. Jag har matat henne med flaska för att se om det skulle kunna gå att få mer liv i henne, man måste ju försöka, man kan inte ge upp utan kamp, men hon är nog helt klart för svag. Hon orkar inte. För två timmar sedan orkade hon knappt stå, för fyra timmar sen stod hon och åt hon, men väldigt sakta och hon orkade inte mer än 10-20ml mjölk den gången. För 6 timmar sedan gick hon, men ramlade hela tiden då benen inte riktigt ville styra och fungera. Nu ligger hon bara, ögonen är slumrande och det är svårt att få kontakt med henne. Lilla liten orkar inte. Om man petar mjölk i ett lamm med två timmars mellanrum en hel dag, men det bara går bakåt, då är det bara att konstatera att man inte kan rädda alla. Nå, sånt sker. Det är mer normalt än onormalt att det stryker med något litet lamm emellanåt. Är de för små, så är de. Men de andra mår bra.

Det känns fint att gå runt i ett fårhus som är tyst. Någon tacka bräker lite med sina lamm. Något lamm svarar, men annars är det bara idisslande tackor man hör och lite prassel i höet. Till och med Lennart har gett sej. Han har insett att han är mätt igen en stund och lagt sej ner med sina syskon. Hans mamma har gått med på att han umgås med dom. Hon tycker inte om honom, men hon buffar inte heller bort honom, om han inte försöker äta alltså, för äta det ska han INTE! Men tji får du tackaskrälle, han får man ändå han! Och växer gör han, han är lika stor som sina syskon.

När jag går ut genom dörren är vinterhimlen alldeles stjärnklar, men kallt är det inte. Vart tog vintern vägen. Förmårrat. Skulle så behöva några dagar med -10 grader nu jag. Men, beställ nu det!? Smart var jag som passade på när det var vinter och en stund mönkkiä-släpvagns is/före och släpade hem lite ett som annat, men, nu har jag igen en lång lista med grejjer jag skulle vilja ha hem, men det går inte. Att bära och släpa över gångbron blir det inte heller mycket med. Nog får man hem matkassen, men det finns ju annat som man skulle vilja få hem. Grus till exempel. Med sånthär väder saknar man grus. Sepel och grus till vägarna och framför trappan! Som det nu är, med detta slaskande, släpar man in kopiösa mängder lera, sand och skit. Endel dagar, när man kan bygga sandslott i farstun, önskar jag mej mest av allt ett helt lastbilslass med sepel som skulle kippas precis utanför trappan. Kommer det någon gång en sådan dag, så ska jag ta med mej mitt morgonkaffe ut och sätta mej mitt i högen och njuuuta!

Glad vändag!

Glad vändag till er alla läsare!

Jag har fått några nya vänner de senaste dagarna. Dom är ganska små och säger bä.

Tackorna har börjat lamma, det började bra. Gaga fick 2 lamm, Lala och Linus. Idealiskt med två lamm och en av var sort, exakt vad jag beställde 😉

sen…..

Hååhå.. sen fick Grandiosa 3. Tre små bruna lamm med pliriga, pigga små ögon. Hon tvättade dem alla, och tullanduttan vad bra allt va… i fem minuter. Sen tog det stop. Äta skulle de INTE! Så där fick jag stå med huvudet inpressat i sidan på henne, vänster ben framför frambenet och lyfta bakbenet och stöda mej på högerbenet och så försöka få tre småttor att fatta var de skulle äta. Så fort de hittade spenen hoppade Grandiosa ett vigt och galant litet skutt, eller sparkade till så lammet tappade spenen och så var det bara att börja om från början. Ergonomiskt att stå och hålla i sprättande tacka? Nope! Inte en gnutta heller. Men, strunt i det bara lammen får ätet lite så trycket i juvret släpper, och att de får i sej mat så de håller livet.

Här är jag sådär lagomnöjd… 😉

Lamm som inte luktar EXAKT som hon ville i kombination med ett ömt och sjukt juver var inte poppis. MEN, efter att jag stått där dubbelvikt några gånger och blivit nergeggad av både helomynta-salva, helosan (som jag smörjt in juvret med) och tacka-slajm har hon fått ge sej och 2 av lammen har hon gått med på att bry sej om och ta hand om, och spänningen i juvret har släppt. Men, den där tredje lilla lammisen, den som hon INTE ska ha… Vad ska det bli med den då? Ja, vad tror ni…

Inte kan man lämna en sådan åt sitt öde, än mindre nacka den. Så, suck, där springer jag nu varannan timme med någon halvdeciliter mjölk… Håååhå… Det är liksom på gång igen nu! 🙂

När kommer den första?

Ja, nu är det inte många lediga dagar kvar… jag bara väntar på första dagen när det inte bara säger BÄÄÄÄ BÄÄÄ BÄÄÄÄÄ när man öppnar fårhusdörren, utan också ett litet bää…

Jag satte baggen med en del av tackorna 3.9. Därefter “fyllde jag på” med tackor vartefter jag fick dem klippta och hem från holmbete. Men, när kommer den första tackan att lamma?

En tacka är dräktig ca 147 dygn. Så det betyder att dagen “bää” kan komma precis vilken dag som helst!

Jag kröp omkring i fårkätten och inspekterade lite igår, och joo-o, det börjar ta sej…