Författare: Charlotta

Tror jag i något skede här skrev lite om mina funderingar på att övergå till ekologisk odling. Jag var i ett skede riktigt inne på att slå över gården till ekologisk, men när jag började ställa fördelar mot nackdelar, fundera på alla förutsättningar och möjligheter, och sen dra ihop mina tankar, då började det spricka i kanterna. Ingenting går upp emot att man odlar på ett naturenligt sätt, men när man börjar summera ihop möjligheter och omöjligheter, så insåg jag att möjligheten finns, men… är det värt det? Visst är det ju alltid värt det ur endel synvinklar, men, det är inte så svart-vitt, det är alla nyanser av grått också!

Allt går om man vill, och det brukar jag försöka leva efter. Om man bara vill så kan man göra det mesta och lära sej det mesta. Ingen föds med kunskap, så att stå och säga att “nej, jag kan inte”, sånt existerar inte, åtminstone inte förrän man prövat. Sen kan det ju mycket väl vara att man inte är lämplig till nåt. Men, går det, för mej, att slå över gården till ekologisk? JA! Eller nja, eller kanske… Kanske inte…

Möjligheterna till att slå om till ekologisk fick sej i kanterna både en och två gånger vartefter som jag funderade. Att jag driver min gård på en holme, har större delen av åkrarna på en annan, gjorde inte ekvationen enklare, snarare tvärtom. Som sagt allt går, men, när jag började funderade på scenariot som kan bli verklighet med ekologisk odling, blev de svårt att undgå det fakta att det kommer att bli mindre gräs och prioritet nr 1 är: Jag måste se till att jag får tillräckligt med foder åt mina djur! Om jag, pga att jag slagit över till ekologiskt inte får tillräckligt med foder ur åkrarna, var 1000an får jag då tag på ekologiskt foder åt mina får? Visst finns det ekologiskt foder att köpa, men, var, och för vilka pengar? Måste jag gå ner i antalet får bara för att jag vill vara ekologisk och därmed inte får konstgödsla? Jag sprider konstgödsel på mina vallar, det enklaste, och nästan enda rimliga sättet för mej, att få gräs ur åkrarna när åkrarna ligger 10-20 minuter bort från “fasta landet” med pråm, skulle jag inte sprida konstgödsel skulle jag antagligen inte få det fodret jag behöver till mina får, jo, endel år, som i år, när det växer gräs så det knakar om det, men, det finns torrare år också… Alltså, jag tänker bara inte sätta mej i den sitsen! Visst finns det gödselmedel, ekologiska att sprida, men, är det värt det. Det lockas och pratas om högre stöd för ekologisk odling, men, räcker det till? Vad blir den slutgiltiga ekvationen? Det är inte så svartvitt att välja bana i denna villervalla…

Det var liksom den tanken som ganska långt fällde min iver över ekologiskt. Jag sprutar inte, jag äger inte ens en spruta, men vem har sagt att man måste spruta? Bara för att man inte är ekologisk betyder det inte att man kör runt med en spruta hängandes bak på traktorn dagarna i ända. Skulle det finnas ett mellanalternativ, “sådär lagomekologisk” Konstgödsel för att trygga fodertillgången, men osprutat, då skulle jag ta det direkt. Men nu är det A eller Ö. Inget däremellan. Man får, och endel ska hålla ekologisk fokusarealer hit och dit, men det är inte där det sitter för min del. När jag sen började forska vidare i den ekologiska villervallans kriterier och krav blev det hastigt en karusell i huvudet. Pappershögen man måste ha extra gjorde inte tanken på ekologisk mer lockande. Kraven härifrån och därifrån blev fler och fler, och alla måsten, och ska, och kan sen inte mera, blev verkligen många…

Det är som att ha mårran hängandes över axeln hela tiden vad det verkar om man försöker vara eko-pappersstämplat snäll med naturen. Jag skippar mårran och är så snäll med naturen jag kan ändå.

När måttet var rågat, och beslutet skulle fattas blev det sist och slutligen ganska enkelt. Jag fortsätter som konventionell, men jag driver min gård på ett så naturnära sätt som möjligt, åkrarna ligger mest i vall, spruta äger jag som sagt inte, och jag konstgödslar ca 20-50% av det tillåtna, men ändå anses jag vara en konventionell bonde och skulle ha möjlighet att driva gården på ett hårdare, mer pressat sätt. Men jag gör det inte. Varför?

Ibland är det bäst att låta folk vara ifred. Idag kanske det är bondens tur att få vara lite ifred. Idag och möjligtvis flera dagar framöver om det fortsätter såhär… Ur många synvinklar…

Ett ihärdigt regnande och man kommer inte ut i åkrarna. Har man otröskat, eller mycket potatis kvar i åkrarna eller någonting annat som man nödvändigtvis skulle behöva få gjort där, och det öser ner vatten några dagar… Ja, man kan bli lite lätt irriterad då. Man behöver inte frågor som “går det bra?” eller “ha du inte fått ta upp nåt ännu???” eller någonting liknande. Det kan vara farligt. Finns det dessutom någon faktor i det hela som gjort att allt krånglat till sej lite extra, sådär som en söndrig maskin eller nåt liknande, så ska man nog inte komma med några “varför gjorde du inte si och så istället?” eller något annat bra förslag som i sista änden inte har så stor betydelse just nu, för nu är det såhär…

Att finna sej i en situation då allt går emot en, ingenting fungerar smärtfritt, det börjar kosta pengar, men också dyrbar tid… Då kan även den mest lugna personen bli lite stingslig, och man kan göra klokt i att inte ens tänka tanken på att småretas. Det är lite som ett av de senaste talesätten “inte riktigt läge för de”.

Låt bli. Ta det lugnt, och låt bli att irritera upp den som ligger. Det är liksom ABC för att hålla bondens nerver i styr. OCH DÅ passar Finland på att strejka! Den ena och den andra tänker stanna hemma för att protestera mot detta landets sparförslag.

Jaha.       ?

Om landets ekonomi störtdyker, någonting måste göras, förslaget är att vi gör såhär och såhär, och, ja, då strejkar man?

Jag kan förstå det. På ett sätt. Inte ska man alltid svälja allt som kommer “uppifrån” med hull och hår och vem vill ha mindre? Men till lika, hur många förslag och sätt att spara finns det, där ingen får mindre, utan nästan snarare, och hellre mer? Någonting sådant är inte jag kapabel att räkna ut, men det vet jag, att inte får man mer om man sätter sej ner och tjurar…

Näää… vettni, det är nog bara att ta på sej mössan och gå ut och göra någonting. Kan hända jag har fel, men det är vad jag tänker göra iallafall.

Så kommer dom. En liten skara barn kommer för att titta på fåren. När de går uppför backen till fårhuset konstaterar de att det finns “kakka” på vägen!!! Och många av barnen kläcker ur sej ett “UUUUJJJ….” och går långa krokar för att inte bara råka stiga i det med sina gummistövlar.

Oj du milde…

På tungan har jag färdigt en lång föreläsning om vad skit egentligen är, hur det används och en lång lista över saker de stoppar i sej dagligen som kan vara långt farligare än att stiga i lite fårskit. Men, jag låter bli. Vi är såna. Ibland jag också. När jag ska gå bort, så inte vill jag råka stiga i en fårskit med vita klackskor. Till vardags så bryr jag mej ganska lite i var jag sätter mina fötter. Ganska sällan går jag barfota, men när min mamma var liten hade de som nöje att hoppa i nysläppta koskitar. “-he va så jommit millan tånana” 🙂 Kunde min mamma berätta med ett stort leende över minnet av de runda koskitarna som fanns lite här och där på den tiden hon var liten. Kan nog hända att jag själv också prövat på det nöjet någon gång… Men, skulle dagens barn få för sej att hoppa i en koskit? Någon därute?

Som avslutning på detta skit-ämne tänkte jag berätta vad syster Alices flicka kläckte ur sej när hon var liten, och var i stan på vintern. De hade gått längs en trottoar som var sandad med smått sepel, då kläcker flickan ur sej, “Titta!! Bä-kakk!”

Ja, så kan det gå när landet möter stan. Riktigt så mycket bä-kakk så det ser sandat ut har vi väl inte på våra vägar här på holmen, men, nog finns det lite trampminor här och var… Den här bilden är från en parkering lite norr om Åbo. Jag och Alice + barn, skulle handla lite, och naturligtvis hade lilla Valter varit och stigit i en maffig fårblajja på strandvägen…

Ja, vet nån vad, där låg jag och kände mej ynkligare än det lilla djuret Ynk från mumin-historierna, kämpade mej till att sitta så länge att jag fick en blogg skriven och publicerad på torsdagen. På fredag tog det fyr, av nyfikenhet gick jag in på en väderlekssida och slötittade på 10-dygns prognosen. Slötittandet utbyttes hastigt till nåt mer eldfängt. Ve och fasa, där fanns det regnmoln på regnmoln inritat till onsdag-torsdag och hela slutet på prognosen. Visserligen rätt långt dit, men, nu fick vackert sjukstugan vara förbi. Mina nerver håller inte. Är gräset ok att slå, och jag har tid, och det väntas regn, sådär, småningom, då väntar inte jag. För gräsets skull, skulle jag gärna ha väntat nån liten vecka, men nu fanns det inte nerver till det. Om jag så ska krypa till traktorn så ska det slås. Nu. Eftersom det ibland kan säga pang i grejjerna så är det bra att ha någon extra skruvardag till godo innan följande regn… Gärna vardag, så man kan få tag på delar om så behövs. Om en maskin säger pang på en helg, och det inte går att laga med balgarn, ståltråd eller svets, då är det inte roligt om det regnar på måndag.

Jag ringde åt pappa, -jag skulle gärna vilja ha hem Jonte från Anisor nån dag! Valle med slåtterkrossen hade jag hemma, och balmaskinen, men Jonte fattades. -Jaha” sa pappa, -jag far och hämtar hem honom ikväll då! Bra, svarade jag, då far jag och slår. Sagt och gjort, in med lite panadol och så ut.

Och bra gick det

Jag slog på fredagen, och balade därpå följande dagar. Arealen var inte stor, men ack så viktigt för mej 🙂 Eftersom det blev att bala på helgen så fick jag hjälp…

“-Mamma, du kan sitta där på stolen bredvid, så sköter jag det här”

Det är en fras som jag får höra allt oftare, och inte mej emot, jag sitter gärna på stolen bredvid och ger lite små instruktioner när det behövs, men balmaskinen, den fixar han galant. Det är bara när det krånglar till sej med nåt extra som jag behöver rycka in 🙂

Ja, det är vad jag håller på med nu, men, det heter väl halsfluss och tonsillit sådär egentligen.

Jag hade ont i halsen en kväll, så tänkte jag att “jaha, nu kommer flunsan”, men se, de va en amprare sort än jag riktigt räknade med. Efter att inte sovit något den natten och följande dag fått fara och ta svalgprov och därpå följande dag fått positivt svar, så bar det till att hämta ut medikamenter från apoteket. Och nu har jag ätit tre piller hästkur och det sjuka i svalget börjar lite ge med sej, men äta… Det är fortfarande en pina. I tre dagar har jag med envishet petat i mej lite ett som annat, men någonting normal-ätande är det inte frågan om. Kaffe har jag inte druckit på två dagar, så huvudet känns som en kokosnöt. Idag satte kroppsvärken in, så hur jag än sitter eller ligger så värker det. Så länge jag smågår omkring och rörs går det bäst, men jag orkar ju inte! Jag är totalkaputt. Huvudet vill, men kroppen orkar inte mer än nödvändigt. Tänk så liten och skör människan är, en liten bobba som bosätter sej i svalget, och man blir som en liten gnällig 4-åring med myror i byxorna, som jamar och marrar om ALLT.

Typiskt. Nu när det äntligen blivit varmt och man skulle vilja vara ute och grejja som aldrig förr, så får man sånt här jox. Nå, det är att ta det bara, vad kan man annat? Nog ska det finnas kvar värme och göromål när jag fått bukt med detta, vad det verkar.

Jag har inget på akut-listan att göra, men visst finns det sysselsättning. Fåren skall hem och sorteras. Dom som ska gå med baggen ska klippas och dom som ska till slakt ska benas ur, och dom som skall vara kvar över vintern skall också klippas i något skede. Jag har några hektar ensilage att kapa omkull här hemma på holmen, och efter det ska de åkrarna stängslas in åt fåren. Det är väl det som ligger närmast nu, förutom sånt där hobby grejs som också kan vara lite viktigt, det finns ständigt någonting att ta vara på. Blåbär, rödbetor, hallon och småningom ska vinterpotatisen tas upp, bara den får skapligt skal. Jag va och gräftade upp lite potatis häromdagen och oj va fint de vuxit i år, riktigt stora fina släta potatisar hittade jag, och som pappa sade när jag berättade hur fina potatisen var i år -Siibara, he blir skalan potetär ti julen då!  🙂

Det ska tydligen vara de största och finaste av potatisar man kan hitta på julafton till lutfisken. Själv tycker jag att man kan äta annat på julafton än potatis… 😉

Det har varit ett tacksamt år i år. Gräset på betena har vuxit fint hela sommaren, nästan lite väl bra på endel beten 🙂 Vallarna ser välmående ut och det är först nu den senaste tiden som jag vattnat mina grönsaker. Många har varit arga och missnöjda över sommarens väder, och visst har det varit tråkigt på många sätt. “Semestern regnade bort” säger den som haft semester, “dåligt med folk i farten” säger turismföretagaren. Ur spannmålsbondens synvinkel har väl skörden legat och vägt och hängt, men jag tror att om detta soliga håller i sej en tid ännu så kan även det bli hyggligt. Kanske kommer detta år att bli att kanon-år för många bönder? Skulle det bli så, så är det kanske lite som att många jordbrukare får sina bönder hörda. Ett annat år är det sommarrestaurangernas år igen, men låt det få vara böndernas år i år… OM det går vägen alltså, man ska inte ropa hej fören man är över bäcken, men, det ser lovande ut 🙂

I lite samma spår som Nisse är jag nu, jag väntar också vinter, för jo, snart kommer den. Den är stor, och mörk, och kall, och lång, och alldeles underbar… 😉  Om det blir en skaplig vinter med is och snö förstods… Slaskeplasket som hela förra vintern var, klarar jag mej bra utan. Jag vet inte varför, men på nåt krumbuktigt vis har jag alltid tyckt om vintern. Kanske är det bara så att ombyte förnöjer? Visst längtar även jag till sommarsol och värme när tårna är som isbitar och det regnar nubb och ritstift… Men, det kanske är det där med ombyte i själva vintern också som gör det, för om tårna är som isbitar kan man sätta sej i bastun en halvtimme och bli genomvarm på nytt. Man kan tända en brasa i kakelugnen, ta nåt varmt att dricka och sätta sej i fårskinnet i gungstolen framför brasan. När det blir glöd kan man öppna luckan och grilla sej en korv eller köttbit eller nåt annat mumsigt.

Nu när jag sitter och tänker på det och skriver, får jag riktig längtan efter första skitvädersdagen i oktober då man redan klockan 6 på kvällen kan ta sej kväller och bara vara… Men det får bli då det, nu lovar dom sol igen tills imorgon! Hör och häpna, det börjar vara uppe i en handfull dagar utan regn! JEJ!

Det är lite som att sommaren går på i 100 knyck. På vintern är man nere i ca 50. Riktigt behagligt för en virrpanna som jag. Det är så mycket som skall kommas ihåg och rustas och grejjas den här årstiden, medan man i januari och februari inte måste göra sjuttiotolv saker på en dag, för följande dag kan det vara för sent! Nej, man kan ta det lite mera piano. Men, för att kunna ta det piano då, så måste en del av alla dedär sjuttiotolv sakerna göras nu. Och jag är redan efter….

“Vedn ska va kluvin tå kokko roopar å inburin ti missomar” – Veden skall vara kluven när göken gal och inburen till midsommar”. 🙂 Gammalt talesätt. Ska man vara riktigt petig så ska veden också huggas vid en speciell tidpunkt för att bli perfekt… Eftersom jag inte riktigt brytt mej om det, utan hugger när det passar, och nästan hela vintern och lite till, så kommer jag inte riktigt ihåg när det var, men det var vid nån fullmåne i februari då träden står som torrast… Eller nåt sånt.

Själva klyvandet går väl att få inpetat före göken gol sin första trudelutt om våren, men, in före midsommar!!??! Ne, det kan man nog se i stjärnorna efter i år… Visserligen började jag rada in ved redan för ca en månad sedan, men före kokko ropa, de va de inte! Nå, bättre sent än aldrig och jag har ved vad jag behöver, men, lite till skulle jag allt bra gärna peta in, bara det inte skulle komma en skur regn varannan dag!

Mitt vedlider är inte stort, men tack vare lite extra värme ur jorden så räcker det bra till. Trots att jag skulle kunna köra hela huset på jordvärme så är jag ändå så snål jag kan med den. På den kalla årstiden har jag fyr i vedspisen i köket, nästan från morgon till kväll, och så lägger jag en större brasa i kakelugnen en gång om dagen. Fördelen med att ha jobbet utanför dörren är att man är hem flera gånger om dagen.

Anledningen till att jag radar min ved är ganska naturlig, det ryms så mycket mer in då än om man kastar, och så kanske det på så sätt finns lite extra utrymme för alla andra saker som tråttas in så fort det finns en kvadratmeter som inte är upptagen. 🙂