Författare: Charlotta

Ett högtryck ligger över landet. Svaga nordliga och ostliga vindar… Suck voi nej voi nej…. Tänker jag, en annan kanske tänker

-Jaaa, än sen då???

Utvatten! Så förskräckligt! Men, var är det? Det har inte varit så högt som det brukar kunna stå hela höstarna ännu, det har egentligen inte varit högt en enda gång sen förra vintern. Lite upp, men inte högt. Såhär såg det ut i stranden kring den 3.12.

Jag kommer så bra ihåg hurdant väder det varit just den dagen för det är den dagen jag fyller år. Annars är jag värdelös på att komma ihåg någonting annat än den 9 december för några år sedan. Alla kommer ihåg det årets juldag, för det var då det var långa strömavbrott och stormen fällde massor med skog, men jag minns den 9.12. Jag var ensam hemma på holmen, och sprang från strand till strand och släpade upp allt som vattnet kunde komma åt, förtöjde båtar, drog upp allt möjligt som “sjöberg” redan tagit, och slog larm åt andra som hade sitt lite på svaj för stormens framfart. Det var en spännande dag. In och äta några minuter och sen ut tillbaka. När jag fyllde 30 var det högvatten och skitväder. Det var så högt vatten, att gästerna som kom med högskaftade stövlar, plumsandes genom högvattnet på kalas på eftermiddagskvällen, inte själva kunde ta sej till fots från holmen några timmar senare när de skulle hem, utan de svängde om och kom och frågade om båtskjuts över. Det är inte helt ovanligt att det står vatten på den här bryggan som finns på bilden. Den låga bryggan brukar vara under lite hela tiden om höstarna och blir det riktigt högt står det vatten också på den högre. När det är högvatten får man passa upp så att inte båtar (nån lätt snurra som inte ligger så djupt) hänger upp sej ovanpå bryggan så den blir att hänga där och kanske stjälper när vattnet går ut. Nu är det ca -40 och man får släppa mer tåg åt båtarna så dom inte blir att hänga i tågena. Helt otroligt väder och ovanligt tycker jag som med mina lite dryga 30 tycker jag aldrig upplevt en dylik höst. Slage varmt och inga större förödande stormar. Riktigt bra, det gör liksom inget, men, jag börjar lite befara vad som komma skall. I 10-dygnsprognoserna pratas det nu om djupa lågtryck över Atlanten som arbetar sej uppåt mot norden. Rätt hårda sydliga – sydvästliga vindar, 10-19m/s … Ja, nog ska vi väl få vatten i stövelskaften ännu i år… Och det kan börja redan idag. Dags att gå ner och se hur det ser ut i stranden och kanske dra upp någon båt till.

Jag hatar att frysa.

Det är nästan det värsta jag vet, och jag fryser alla dagar vinterhalvåret, ändå tycker jag mer om vintern än om sommaren. Knasigt – ja, men är det vinter kan du värma upp dej med en varm brasa, klä på dej mera kläder eller röra på dej så du får igång blodcirkulationen så värmen i kroppen börjar röras. Jag har lågt blodtryck och funderar om man kanske skulle behöva äta lakrits varje dag för att få upp trycket, och på det viset få bättre med värmen i kroppen. Eftersom man blir rekommenderad att låta bli lakrits om man har för högt blodtryck, tycker inte alls att det skulle vara en tokig medicin för att höja blodtrycket lite, men alla de andra effekterna lakrits har, skulle man ju kunna vara utan… Knepigt det där. Nåja, om sommaren kan man inte ta av sej mer än man täcks och ändå har man för varmt. Det gillar jag inte. När det inte finns en chans att välja utan man får ta det för vad det är. Då är vintern bättre om det sen också krävs 5 par byxor för att hålla värmen. Så var det här en dag. Jag skulle fara och ta jordprov. Endel kan köra från åker till åker med bilen och stiga ur och ta prover, inte jag. Jag åkte båt till Anisor och sen gick jag. Inte är det så långt att gå, så ingen fara, men lite släpigt blir det med alla askar, pennor, papper och allt vad det skall vara. För att komma till anisor tog jag som sagt båt. Det tar ca 10-15 minuter att köra. 10-15 kalla(!) minuter. Och jag hatar att frysa. Så jag klädde på mej 5 lager byxor, trosorna inräknade, och 5 lager på överkroppen. Jag frös endast lite om nästippen 🙂

När jag kom fram lämnade jag det yttersta varven kläder i båten. Att gå fullt påpälsad blir man hastigt svettig av, och då är antalet varv kläder precis bortkastat.

Jordproven tar jag med en sånhär grunkagrej

Man trampar ner den i jorden med fotpinnen, vrider runt den ett varv och drar upp den med handtaget. Så följer det med jord upp ur marken.

Man kollar lite, petar bort översta lagret jord som är fullt av rötter, och gräs, man bör få jord av hela plöjningsdjupet, ca 20cm, sen sätter man jorden man lyckas få upp i en ask. Numrerar och håller reda på alla olika askar och sen småningom skickar dem till laboratorium för att kontrolleras näringsinnehållet i jorden. Väldigt enkelt och väldigt viktigt.

Rotat i arkivet, det är precis det jag har gjort idag, och hittat en text jag skrev tidigt i våras när stora mårran kastade sej över mej. Till lika som texten blivit gammal är den lika aktuell när man än läser den. Som bonde är man hela tiden bevakad, på gott och ont. I det här fallet, på gott. Rätt ska va rätt, och det här är ett exempel på att det i detta land inte går att “krafsa åt sej” hur mycket stöd som helst, som man ibland läser om att har hänt utomlands. Till lika kanske texten lite belyser papperssnurren man som bonde lever i. Det är rörigt bara värre, men, totalt handlar det alltså om 1 (!) slarvad bokstav…

Nej nej nej nej nej… vad är detta??? Ett oöppnat kuvär från ntm-centralen… Mårrans kjolfald också! Hur har jag missat det här?

Men tyvärr händer det sej tydligen så, att man missar. När man får post mitt i sommarens hektiska rumba, antagligen kom det kring midsommar, och så sätter man det lite fel, antagligen tänkte jag titta på det senare… Mycket (!) senare blev det i det här fallet. Stämplat den 20.6 2013 .  ..  …………………. suck. Grymma ödes mörka tider. Jag öppnade det den 27.4 2014.

Så kan det bli när man tar för givet att man öppnat och kollat alla brev, fast man inte gjort det… När man får brev som man skall göra något åt, eller kolla, sätter man dem genast på datorn, för det är oftast den vägen man skall börja om det är något. Sen flyttar man breven in i lådhurtsen, i rätt låda när man är klar med dem. Det här brevet hade tydligen blivit felplacerat, några andra brev, likadana kanske, satts ovanpå och så har det följt med i bunten in i lådan över papper som skall sparas, men inte har sån status att de behöver mappas, för att enkelt kunna bläddras i och hittas fort, för de kanske aldrig behöver tittas på igen, men måste sparas. Så antar jag att det gått till.

Men vad handlade det om då? Ja, i första och sista änden handlar det om EN bokstav. Alla som suttit med stödansökningsblanketter framför sej kanske känner känslan komma … Bara jag nu inte skriver fel bokstav nånstans, eller kruxar fel … Japp, det var precis det jag gjorde, jag skrev fel bokstav. Jag anmäld ett område som “permanent bete”, fast det egentligen är “skogsbete”. Jag VET ju att det är “skogsbete” på det området, men då hela betet, alltså hela betesområdet, det vill säga, allt bakom staketet, är uppdelat i 5 olika mindre betesområden, så tog jag fel på område när jag fyllde i blanketten, det var på den gamla goda pappersblankettiden, och simsalabim märkte jag inte mitt misstag, betena ser likadana ut varje år och man bara tar för givet att man gjort rätt i början och därför har jag inte reagerat eller kommit att ändra till följande år. Tills då den dagen när jag fick brev på posten om återkrav…

Jag förstod ingenting, flög på datorn, ringde lantbrukssekreteraren som förklarade, och sökte, och så upptäckte jag mitt bokstavs-misstag.

VILKEN TABBE!!!

Skulle jag ha öppnat kuväret med redogörelsebrevet jag hittade i april tidigare, tex med det samma, skulle återkravet inte kommit som en chock, utan jag skulle ha kunnat i klartext läsa vad som gått galet. Bekanta mej med tanken, svära en stund och sedan bara ta det med jämnmod. Nu blev jag lite konfundersam hur det kunde komma återkrav sådär simsalbum, hippsehapp… Det hade sin förklaring…

I några år har jag fått utbetalt stöd för detta område, mer än jag ska ha, alltså rasslar det till på kontot. “-Eller så drar vi det från årets utbetalningar? … VÄLJ!” Det var i princip det som det stod i återkravsbrevet, och sen skulle rättelsen, med mindre stöd gälla från år 2012… typ, eller, vänta nu…

Jag måste ärligt säga att jag tappade bort räkningarna ett slag, hur blir det nu igen. Dagen när jag försökte få allt att gå ihop rätt snurrade det ungefär såhär i huvudet på mej:

-Det var ju alltså ifjol kontrollrumban ägde rum, 2013, då jag fick utbetalt stöden för 2012. 2013 får jag utbetalt för i år … tror jag, allt handlar om när jag gjorde ansökan, vår eller höst och gudarna skall veta allt vad som inverkar på det…. Eller vänta nu, hur blir det nu egentligen… Nu blandar jag, det är skilt med specialmiljöstöd och “vanliga” stöden, som jag ju inte alls ska ha för det där området. Två världar, samma områden, som ändå är sammankopplade och dehär bokstäverna hör ju till det vanliga… men, nej vänta, det måste ju vara det vanliga, men det är dedär fodervärdegrejset, hur va de nu åter, jo så måste det vara, specialen är annat… eller.. Nu blev jag osäker själv, hur va de det fungerade nu igen… Nä, det är ju nog vanliga, men hur står det inget om 2012? Det måste ju också vara med, eller vänta nu, är vi inte på 2014 nu, var är årets papper, eller 2012 alltså, tog jag kopia på dem, eller vänt nu, skickade jag in elektroniskt eller var det papper, och tog jag i sådana fall utskrift? Måste nog logga in på vipun och kolla…

Och så tar man funderingarna från början, bläddrar i papper, går in på jordbruksprogrammen där man kan följa med allt som rör gården vad stödpapper, avtal och sånt gäller. Timmarna går, jag bläddrar, söker, morrar och inser igen att jag skulle behöva göra om hela mitt system på hur jag förvarar papper.

Såhär lätt är det att bara sitta och kruxa lite rutor och få pengar hursomhelst som endel vill påstå… Nä, det är inte bara svartvitt, det är alla nyanser av grått också!

Mitt svar till återkravet blev : Gör vad ni vill bara allt blir rätt och det vet ni bättre än mej.

Ja, så kan det gå. I år var jag… tror jag, extra noggrann med att kolla att alla beten fick sin rätta definition. Vårdbiotoper, skogsbete, permanent bete, ängar, hagsmark, övriga röjvassor och ja, allt vad det heter. Ett bete är aldrig bara ett bete…

Katastrofen var tydligen överkomlig noterade jag när jag, efter att jag lugnat mej lite, läste igenom ALL text, man behövde inte returnera pappren jag fick i juni 2013, men det är bra att göra det och i synnerhet om man vill göra nån anmärkning på deras funderingar om området det handlar om. Nu missade jag den möjligheten totalt, men jag hade ju inte heller någonting att protestera om, jag insåg min tabbe rätt fort, så i slutänden var allt ok för alla andra, men jag själv tyckte, och tycker ännu att det var hemskt. Inte att betala tillbaka pengar jag inte har rätt till, det är ju självklara saker, men, att jag missat det så totalt!

Jag ringde ändå handläggaren för detta ärendet på ntm-centralen, om inte annat så för att kolla att jag inte missat något mer och att saken var utklarad. I andra änden var damen så snäll och förstod mej precis när jag kröp till korset och förklarade att jag inte ville vara en bitchig bimbo som inte svarar på tilltal, utan att jag helt enkelt gjort bort mej så kolossalt totalt.

Gissa vem som kommer att öppna varje, varendaste brev som kommer med posten!?!?

Det här vill jag helst inte vara med om fler gånger, man lär så länge man lever!

Höst med allt vad det innebär. Mörkt, snöslask och helt vanlig lejdon på mångt och mycket. Lervällingen växer till sej för varje meter jag kör med traktorn. Egentligen skulle jag vilja ställa traktorn att stå från oktober tills det fryser till, nån gång i december-januari, men det fungerar inte riktigt så.

Det man inte gjort skall göras. Vare sej det innebär en backe som är som en grötgryta eller inte. Balarna skall hem, så nära fårhuset som möjligt så man inte behöver vara orolig för att slira fast någonstans i snön för att få mat åt fåren. Men, det har sina följder, så här ser det ut utanför fårhuset för tillfället

Ingen munter syn…Men det är bara där man kör, håller man sej i samma spår och lagar det till lervälling, hålls allt på sidan om som det “ska”. Såhär “ska” det ju inte vara. Nej, det borde vara en torr grusplan som man körde på, men grus, det är ingen man hostar fram i en handvändning hit till holmen. Så det får lite vara som det är, och så får man se till att tvätta traktorn när man kört färdigt. Kört färdigt blir det ju inte, varje vecka ska man köra in balar, men man får försöka tajma in en tvättning sen när det ser ut att frysa på. Hahaha… jag kan höra mej själv skratta när jag står och trampar lervälling uppåt stövlarna, när jag räknar hur många gånger det blivit gjort de senaste åren…

Så mycket annat händer det inte för tillfället. Har konstaterat 1000-kilometers gubbejubbeleum på mönkkisen. De flesta känner kanske till Emil i Lönnebergas gubbejubbeleum när han hade täljt ihop 100 trägubbar och hur det gick med det firandet… Ja, det slutade väl med att han den dagen satte och täljde i snickarboa hela dagen lång, så någon större glädje blev det väl inte. Kan hända man kunde känna igen den feelisen när mönkkiän passerade 1000 km. Bara att konstatera att förfallet fortsätter, och så var det bara att köra vidare. 😉

Glad är jag ändå åt hur bra mönkkiän har hållit och fungerat. Den använder jag rätt så mycket. Som några exempel, till att transportera ett som annat, fåren till båten, ved ur skogen, potatisen ur åkern, matkassar och foder hem, ja, allt som är lite tungt och som skall flyttas på. Sen är den alltid bra att ta till när man är lite kort och inte riktigt räcks, om det sen handlar om att plocka äppel eller slå ner stolpar spelar ingen roll, man får någon halvmeter till och ofta är det just det som behövs.

Idag är det fredag och vädret har lite mojnat efter senaste blåsandet. Kanske simmar det någon sik i viken? Hösten är inte bara lervälling och mörker. Till hösten hör också en hel del “nöjen”. Endel vanligare, andra lite mer udda. Julen kommer ju snart, så pysslet börjar smyga sej igång, och så kanske man borde ta ner och tvätta julgardinerna småningom. Jag orkade/hann aldrig få ner julgardinerna i våras, så de har hängt uppe hela sommaren. Som tur är har jag inga tomtar på gardinerna, då skulle man bli mer “kokko”-förklarad än vad man redan blir. Ne, de är neutrala vita gardiner med röda stjärnor, men, nog borde man ju ta ner och tvätta dem en gång i året i alla fall. Städa, de är jag inge bra på, då går jag hellre ut och måkar skit.

Ibland blir man arg. Ibland går det över, ibland fyller det på. Nu tycks det vara en sån fas i mitt liv när man hela tiden ska gå omkring och vara småförbannad. Ursäkta ordvalet, men enligt mej är det nog lite befogat. Jag skall försöka hålla mej kortfattad och förklara.

För de första, Kalle förklarade bondens situation så otroligt bra i sitt senaste inlägg att jag inte kan göra annat än läsa, nicka och hålla med. Du hittade verkligen pricken på i där. Leidån. Nog är det lite konstigt att det går att styra och ställa med folks liv hursomhelst. Inte bara bondens liv, utan många många andras också…

De andra sakerna som gör att jag går omkring och mårrar är mer lokalbetonade, men berör mej i allra högsta grad. För det andra i ordningen håller ntm-centralen på och råddar om bland färjturerna. Pengarna är slut, finns inte möjlighet till fler turer när trycket är som störst på färjorna. Vad gör man då? Jo man flyttar några turer från de tider som trycket inte är så stort. På natten är det få som åker. Då tar de helt sonika och flyttar turer från natten till när det är mer tryck på färjorna. Frid och fröjd – NÄ! Det är vår landsväg! Det är vår enda väg om man behöver ta sej bort eller hem. Ska inte vi få komma hem på natten? ….. Tydligen inte… Om man blir sjuk då? Ja, om det är nödfall, så kör dom nog över ambulansen eller brandkåren. Annars kan man tydligen hållas hemma. Betyder det att man ska vänta med att föda barn tills morgonen när färjan går? Ska man ligga med brutet ben någon timme extra? Ja, helt tydligen eller så kan man ju då, åka ambulans. Vilket ju är helt tåntigt. Inte behöver man ambulans för att ta sej till Åbo för att föda barn. Eller, det har man ju inte behövt förut i alla fall. Hur ska det bli nu då?

Här hade skolorna höstlov förra veckan. Vi for till Geta. Uppstigning 05.00 för att hinna med 06.25 färjan. Följande färjtur går 07.05, båten går 08.45 och man skall vara en timme innan vid incheckningen. Om man ryms med på 07.05 vet man inte. Den kan vara full, och med 07.05 är det knappt med tid att hinna till båten. Men, nu börjar det vara frågan om, om man ryms med på 06.25… Färjan var nästan full, någon bil kunde ha rymts med till när vi åkte. Här om morgonen hörde jag att färjan var full, och det blev bilar kvar på stranden 06.25! Snacka om levande skärgård! Va roligt att skärgården lever! Det är ju det vi kämpat för! Och skärgården ska ju leva enligt de flesta. Men, hur ska man leva här om man inte kan röra sej. Inte vet om man ryms med på färjan, inte ens så tidigt på morgonen som 06.25. Man får ta en tidigare färja kanske? 05.45. Det betyder att man skall stiga upp … ca 04.20. hmm…. Ja, sådär jättelockande känns det ju inte, men vad gör man…

Nåja, det tredje på listan är inte direkt aktuellt för mej på några år ännu, men, om de bestämmande i denna stad verkligen tänker flytta Nagu högstadieklasserna 7-9 till korpo så blir det en liknande uträkning. Mathias sitter i dagens läge 40 minuter i taxin för att komma till skolan. För att komma till taxin åker vi mönkkiä 1/2km och går 1/2 km. Om han inte cyklar, eller promenerar hela sträckan. En 7-åring är ingen speedmaskin klockan 7 på morgonen, så det tar sin lilla rundliga stund att promenera. Taxin hämtar honom 07.40. Vi går ut genom dörren ca 07.15. Uppstigning 06.20. Skolan börjar 08.30. Sträckan är 23km. Om Mathias skall åka samma runda kring Nagu lillandet sen, som nu, för att ta sej till skolan, blir det en tur på ca 45km i taxi, inklusive en färja för att ta sej till skolan. Undrar när vi måste stiga upp sen…

Det är en del i det hela, det är så det kan drabba mej och mina nära. Men, man ska ju se till det stora hela när pengarna är slut. Inte är det bara mitt och mej som ingen ska ta någonting ifrån, visst måste vi alla ge med oss ibland, och dra ner på förväntningarna och kraven. Man ska absolut granska exakt vart ALLA stadens pengar går. Men att flytta högstadiet från byn drabbar inte bara mej, det kommer att få större följder än man kanske kan räkna ut på en eftermiddag. Jag själv tycker det känns för tokigt att dra in på någonting som fungerat bra i många år. Barnen är vår framtid, och jo, det ser lite dystert ut med elevantalet nu, men, om något år ökar det igen. Att packa in barnen med skosked i korposkolan om något år när årskullarna ökat kommer inte heller att bli bra. Eller är det månne någon som hoppas att folk ska flytta bort från skärgården för det blir för jobbigt? Eller? Jag vet inte… Skrämmande tankar är det ju som börjar cirkulera. Varför skrota någonting som byggdes upp för att barn i Nagu skulle få gå i skola i sin egen by. Förut åkte de till Pargas. De som bodde på holmar var borta hemifrån långa tider ibland. Men, gick det då så går det nu också, så tycks kutymen vara. Men då kan man tex. också fråga sej hur många personer det var som skötte allt papperskrig i kommunerna på den tiden och hur många det är nu. Sparas ska det, om så med våld! Ska det sparas här, ska det sparas där. ÖVERALLT!

Det fjärde som man blivit småtokig på de senaste dagarna är att något smartskåp kommit på att kajen på kirjais österudden ska rivas. Inte den stora relativt nya förbindelsebåtsbryggan, utan lastarkajen som är och varit A och O för alla som behövt frakta gods/virke/varor ut till hela/halva södra Nagu skärgård. Nu är inte skopan i backen där riktigt ännu. Som tur är så finns det folk som reagerar och som rör sej där även i oktober och kan sätta stop för stållepåtagen. Men, nära var det, och inget är färdigt med kajens varande/ickevarande ännu.

Det femte är att vi inte får någon post ut till Kirjais på helgerna mera. Jag som ingen tidning har lider inte av det. Och inte är det någonting som någon blir dålig av, men…..

Som grädde på moset snubblade jag igår morse på trapptrallen, föll handfallet rakt mot fyrhjulingen, fick tag i den för att bromsa fallet, ramlade på sidan om den vilket ledde till att jag sträckte överarmen på insidan, klåbba knäet i gruset, och tillredde i den rumban en spricka i nya telefonen. Jag mårrade en stund för mej själv, hivade trallen in bland rosenbuskarna och fortsatte. Jag skulle köra Mathias till skoltaxin på mönkkiän, och medan vi åkte försäkrade Mathias att han bara skulle berätta om min vurpa för sina kompisar, inte hela skolan… När jag kom hem hävde jag sönder en tallrik, och brände ett litet hål på mina byxor då det flög en liten gnista från tändstickan när jag skulle göra eld. Regnade gjorde det också, några skurar, men på eftermiddagen var det rätt så vackert väder, så vi for ut för att hämta hem de sista fåren. Jag antog att det inte var det smartaste att göra på en måndag som börjat som den gjorde. Men det gick riktigt bra. Med andra ord, inga stora blåmärken, och alla armar och ben i behåll. Men, alla ville ju inte komma med. 4 små årslamm vände på klacken och tänkte INTE(!!!!) åka båt.  ….. Det skulle ju gärna ha fått komma med hem. Men, nä. Så av de 23 som skulle hem, fick vi nöjja oss med 19. Vackert så. Men nu skall det då kluras ut hur jag ska få hem de små spånen… De lär inte bli tamare. Antagligen får jag ta med mej en tam tacka någon dag och fara ut och försöka hämta dem. Som om man inte hade annat att fundera på… mårr…

Så … Sådär summa summarum, om jag, (och många, många andra med mej) bara mårrar, spottar och fräser är det inget konstigt. Ingen är direkt sådär jättelycklig och på hugget.

Länge leve skärgården!!!!

Nej, förlåt… Det skall ju vara:

Länge levde skärgården.

Nu ser det mer mörkt ut, men jag hoppas jag har fel. Det är bara att bryta ihop och komma igen!