Författare: Charlotta

Temperaturen damp från bikini-varmt till vant-kallt på bara någon vecka. Alltså är det höst och hamstern inom mej vaknar. Nu ska det saftas, mosas, kokas och frysas. Men, vilket recept på det ena som det andra skall man välja, och skall man våga chansa på ett helt nytt recept eller köra på det gamla vanliga som blir lite sisådär? Ja, det är inte gott att veta. Börjar man söka i kokböcker hittar man hundratals versioner på inlagda rödbetor, eller gurkor, eller vad det sen än må handla om. Jag tänkte försöka mej på ett nytt rödbetsrecept, men, vilket? Jag har ett som det blir hyggligt goda rödbetor med, men, jag skulle vilja pröva något annat, med någon lite annorlunda smak i, eller ingen smak alls, men vad och vilket? Jag sökte igenom mommos receptböcker och hittade ett recept det stod “bra” skrivet bredvid. Det kanske man kunde pröva, tycker mommo dom rödbetorna är bra så måste de väl bli ätliga i alla fall 🙂

Vidare så ska jag även i år försöka mej på att laga gurksallad med vitlök. I receptet på gurksallad som jag använder mej av så står det inget om någon vitlök, och alla gillar ju inte den smaken heller, men jag skall laga lite med vitlök i alla fall. Frågan är ju hur mycket vitlök man kan sätta i en 10 liters sats. Det lagas inte några små mängder när det lagas, utan det är 10 liters kastruller och 15 liters ämbar som gäller. Då förslår det en liten stund. Men, ska man månne ha en hel vitlök, eller kanske rent av 2? Det kommer att bli att pröva sej fram med tiden. Men, finns det månne någonting annat man kan smaksätta med? Hackad dill är ett måste i en gurksallad, likaså senapsmjöl, men, ombyte förnöjer 🙂

Svamp ska det läggas in också. Jag har ett recept som mamma hittade en gång för länge sedan. Det använder jag friskt varje år. Mathias älskar inlagda kantareller. Knixen och knepet för att dom ska bli extra goda, är att man skall laga dubbelsats lag till enkel sats mängd kantareller, och låta lagen koka ihop riktigt ordentligt så den blir alldeles simmig och kletig, söt och ändå ättiksstark. Svårt att förklara, men bra blir dom 🙂

Och mer? Ja, massor mer…

Bor man med mat överallt gäller det att ta vara på! Äpplen, rönnbär, nypon, bönor, squash, svamp och kanske det blir lite lingon i år? Blåbären behövde man inte bekymra sej över. Det fanns nästan inga. Några plockade jag, men det var kanske en liter eller så. Så utrymme för blåbär behövde man inte, men allt det andra, var förvara det? Kylskåpet är stort, och i frysboxarna ryms en hel del, men det finns massor som skall i svalt.

Källare! Ja, källare… Finurliga svala källaren är bra. Men ska man gå ut och bända upp källardörren varje gång man skall ha en burk lingon blir det tradigt i snöstormen och -15 grader. Man måste också passa upp så källaren inte fryser. Nu är jag så lyckligt lottad att jag bor i ett hus med ett “undi golve”. En källare under köksgolvet, och så lucka mitt i köksgolvet så man kommer dit utan att behöva gå ut. SÅÅ behändigt! Det är någonting jag önskar alla. Lite svårt kan det vara att förverkliga om man bor i höghus, men bygger man ett hus, se till att där byggs ett undi golve! Temperaturen hålls rätt bra här under, just lite varmare än i utekällaren, så potatis går det bara att förvara några månader, men alla rödbetsburkar, saftflaskor och gurksallader trivs helt bra där.

I år har det blivit lite fördröjning på instuvandet under golvet. I inflyttningen sattes och baxades det in ett som annat under golvet, direkt på det gjutna golvet. Tanken var att man skulle kakla utrymmet, men det blev inte gjort då för 6-7 år sedan, men nu! Nu fick jag för mej, att nu skall det kaklas! Så då kaklade jag! Inte vet jag om det blev särdeles fint, eller det ena som det andra. Systemet är att man tager vad man haver och så blir det som det blir. Lite mina överblivna badrumskakel, lite utav Alices överblivna badrumskakel, och simsalabim. Kaklat.

Direkt jättehögt till tak är det inte därunder, 3 lecablock till tak, så lite bengymnastik blev det när man skulle krella omkring därunder och bara stiga på kaklena och inte på de halvtorra fogarna när de skulle putsas. Lite svett och sjuka knän blev det också, och ännu fattas det en hel del. Väggkakel som ett exempel… Att börja med golvet är ju lite bakvänt, bäst är ju att rådda och klotta längs väggarna innan man lagar golvet, men till kråksången hör det faktum att jag antagligen inte hinner laga väggkaklen nu. Det viktigaste först. Golvet. Nästan varje dag kommer det någon burk till som skulle vilja förvaras svalt. Kylskåpet är fullt, och jag har burit in ett extrakylskåp för att få rum med undigolvegrejset tills jag har golvet kaklat, men, nu börjar även det vara fullt och på söndag skall jag hålla möte här hemma. Då skulle jag gärna ha alla lådor, burkar, flaskor och annat nerburet tillbaka. Lite rum i kylskåpet skulle inte heller skada. Nu får man klämma in yoghurtburkarna med skosked.

Så läser jag innehållsförteckningen på två olika frukostflingor. Den ena med bär, den andra med frukt. Den ena tillverkad i Finland, den andra tillverkad i Tyskland. Vilken ska jag välja?

1. Ingredienser: Havregryn (Havre: EU), rostade flingor av ris och fullkornsvete (ris, fullkornsvete, socker, vetegluten, kornmaltextrakt, vetemjöl, skummjölkspulver, salt, vetegroddar), socker, linfrö, frukostflingor (vetemjöl, majsstärkelse, vetemaltmjöl, rismjöl, korn- och vetemaltmjöl) solrosolja (antioxidant (e 306)), rostade speltflingor ( spelt, socker, salt, kornmaltextrakt), rostade hasselnötter, frystorkade bär 2 % (svarta vinbär, röda vinbär, björnbär, hallon), kokosmjöl, vetegroddar, honung. Kan innehålla spår av jordnötter, andra nötter, soja och sesamfrön.

Eller

2. Ingredienser: Havreflingor, veteflingor, rostade majsflingor, rostat ris, med honung, russin, torkar papaya, ananas, äpplen, bananer, rostad kokos. På den här förpackningen står det också att vete-och havreflingorna är finländska.

Jaaa-a… Vilka ska man välja?

Uppstigning 06.30. Gäääääsp säger hon som gillar att sitta uppe och pyssla om kvällen, och gärna drar sej en liten stund under täcket på morgonen. Men nu är det slut med det. Slut, finito, the end.

Varför?

Jo, för nu har jag ett skolbarn i huset, hans skoltaxi kommer och hämtar honom kl 07.40, och då ska han vara på Kirjais, vid Ytterholmvägens vägskäl. Så det är bara att pallra sej upp, duka fram stadig frukost, och sen följa honom den kilometer han har att gå för att komma till skolstaxin. Genom grindar, genom fårhage, över bron, och så genom stora kusliga skogen, upp på berget, ner på andra sidan och sen är man framme. Nu är det ju inte så stora problem att hitta motivationen att stiga upp, men, den dagen när tredje veckans lervällingsföre infinner sej, solen inte skymtats på flera veckor, och östanstormen piskar nubb i ansiktet när man skall över till Kirjais sidan, då kan jag tänka mej att det kommer att kännas lite tradigare och motigare att traska iväg. Nå, den dagen den sorgen.

Att Mathias flyttat hem till Nagu är ordentlig omställning. Han har nu gått dagis och förskola i Geta, och alltså bott mest där, men nu kommer han alltså att börja skolan här, och bo mer hemma hos mej. Det kommer att innebära att jag förhoppningsvis kommer att komma igång bättre på morgonen. Inget lallande med kaffemuggen om mornarna, utan swips in med kaffet och så iväg till skoltaxin och sen börja arbetsdagen. Jobba flitigt fram till 13-tiden då Mathias kommer hem igen och sedan göra sådana jobb som Mathias kan vara med på resten av dagen.

Det är vad jag tänker mej… Hur det blir… Det är en helt annan sak…

I alla fall har vi kommit rätt bra igång med skolan de här första dagarna, både junior och jag. Vi har inte försovit oss, och Mathias verkar trivas rätt bra i skolan även om alla barn är helt främmande för honom.

Så det räcker till och förslår…

När jag står med pärongräftån och hackar upp 40-50 kg potatis nån dag i full solsken kan jag inte låta bli att tänka på spådomen som nån kläckte, efter en skitvinter kommer en skitsommar… Men… Skitvinter hade vi, men det där med skitsommaren vill jag inte riktigt hålla med om, nog räcker sommaren till åt mej i alla fall! Fast, egentligen så är det lite av en skitsommar, för nu är det för varmt. Ja, det är det samma gamla vanliga – aldrig nöjd, aldrig är det bra. Men nu är det så att när temperaturmätaren går över +30, då är det inte (!) roligt att jobba ute! Men man måste ju. Det mesta man ska göra vad gäller jobbet, är ute. Nå, solskyddsfaktor 50 på, några omgångar per dag, så reder man solbrännan, men svettigt är det. Att ta siesta på dagen kan man också göra. Eller siesta och siesta, jag har försökt ta lite längre lunch, och fixat med papper och mail mitt på dagen när solen är som aggressivast, och så jobbar man lite längre på kvällen istället och går direkt i säng efter att man duschat. Duscha alla dagar är nästan ett måste. När man fullkletad med solkräm gräftar potatis får man ett extra skyddande dammlager på sej. På kvällen när man kommer in tycker man att oj va solen har gjort en fin solbrun färg åt mej idag, men så ställer man sej under kranen, och kan konstatera när man kommer därifrån, att dit for den bruna färgen och så har man istället ännu en dag samma blekbrun-rosa nyans.

Nå, inget är evigt, inte heller denna sommarhetta. Tack och lov för det. 🙂

Jag lämnar endel jobb med flit. Jag har några stängseldragningar som har stått på lut länge, och endel dagar skulle jag ha tid med de, men att i full solsken, +30 grader, slå gräs, dunka ner stolpar med järnstång, dra fårnät, där det skall dras är det sankmark, och röjvass, så bromsarna trivs alldeles ypperligt …. nej, det är inte värt det! Det får va hur det vill, jag gör det bara inte nu. Istället försöker jag tänka framåt och försöka vara lite före min tid med annat, så kanske jag får tid för stängslet längre in mot hösten. Kanske, annars står jag där igen nästa vår och funderar varför det inte blev gjort förra hösten…

Nåja, nu verkar i alla fall värsta värmeböljan lite avta, och vid 22 grader står man nu nästan och fryser. Värmen är en sak, den kan man ta sej genom. Det som värre är, är denna torka. Ingenting växer. Allt vill ha vatten. Potatislandet kan man vattna, och som jag tidigare konstaterat så tänker jag inte ta mer ensilage. Men gräset på betena växer inte heller. Så får se om jag måste ta hem fåren och hålla dem alla hemma, eller om det går att ta hem de som skall gå med bagge, och sen köra lammen och slaktfåren ut tillbaka som jag ibland brukar. Hmm.. Återstår att se. Nå, det spås om lite vatten till inkommande vecka. Det skulle vara väldigt tacksamt om det skulle kunna ramla ner lite vatten. Utan åska tack. Önska får man, men ändå gör den som den vill. Den förargliga, obehagliga åskan. Jag är inte direkt rädd för åskan, men jag tycker den är fruktansvärt obehaglig. I asatron pratas det om att det är Tor som kör omkring med sin vagn, dragen av bockar. Med sin hammare strider han och det är så åska uppstår. Kan mycket väl tro att det är så man trodde, för ibland låter det precis som om någon skulle braka omkull med vagn, bockar och hela patrasket där uppe när det åskar. Nå, det är en sådan sort som man får ta vad det kommer. Så länge Tor själv hålls där uppe är det väl någorlunda ok.

Den här bloggen är främst riktad till “Ika” som ett svar till din förundran över min utdömande inställning till ekologiska grönsaker. Fritt fram naturligtvis för vem som helst att läsa. Jag skall försöka göra en liten djupdykning i mitt hjärnkontor, och försöka få bokstäver på mitt tankesätt angående det ekologiska. Det är ingen enkel ekvation, och det kan mycket väl hända att det sprätar iväg högt och lågt, och ibland vet jag inte riktigt själv vad jag skall tycka och tänka, om saker och ting som rör det omfattande begreppet “EKO”

Ekologisk odling? – JA!

Går det? -NJA…

Kan hela Finland slå över till ekologiskt? – NEJ.

Eller jo, om vi vill tillbaka till 1935, då alla står med gräftan i handen och sköter sin egen lilla Rosa. Så är mina tankar i stort. Ekologiskt är bra. Tankesättet är bra. Men det håller inte om 5 miljoner ska kunna äta sej mätta i Finland. Antalet bönder blir färre, stort skall bli större, och bonden skall pressa fram mer ton / ha för att överleva. Det är då konstgödsel och sprutmedel kommer in i bilden. Utan konstgödsel och sprutmedel – liten chans. Man kan tänka stort och man kan tänka smått, och jag tror man måste tänka lite i båda ändar för att få Finlands livsmedelsrumba att fungera.

Tänkte peta lite extra på några områden, och främst de jag lite känner till. Hur det är med tex. höns och grisar, det har jag lite egen erfarenhet av, däremot har jag sett potatis, grönsaker, får och lite ett som annat på nära håll. Alltså jag har upplevt de områdena själv, jag vet lite mer om de, än det man läser i tidningarna. Funderingar, antaganden, åsikter och frågor… Allt i en salig röra.

Jag skall börja med att försöka mej på tanken kring grönsaker och ger mej på potatisen som för tillfället bör få lite medikamenter mot bladmögel om man är potatisbonde. Jag vet hur potatisen lätt far med bladmöglet i augusti. Det har jag sett med egna ögon så många gånger. Förlåt, men det är 5 före omöjligt att odla potatis utan att spruta mot bladmögel. Är det varmt och torrt och ingen dagg, eller en skur om dagen och låga temperaturer, då kan det väl kanske klara sej bättre. Men den krassa sanningen är att augusti brukar vara rätt fuktig om nätterna med dagg, och eventuellt nån skur emellanåt som bra ser till att fukten hålls under den stora potatisblasten. En prima härd för mögel att frodas i. Och vad händer om möglet slår till? Jo blasten möglar bort och då växer inte potatisen mer. Ok, vi kan leva med mindre potatisar, och det finns ju mer och mindre tåliga potatissorter. Men det som inte är så jättekänt, är att möglet går ner i själva potatisknölen, bildar bruna ringar och kan vara snudd på lite ohälsosam att äta. Inte för en frisk och kry, men när dom råder gravida kvinnor att undvika det, då börjar man ju dra öronen åt sej… Det är ju en “röta”. Frågan är ju då, ta risken – potatis med röta i? Eller ta risken – äta sprutad potatis?

Jag har valt det första alternativet för egen del, ta risken med mögel och röta, för jag har ingen spruta, och för att vi bara odlar för eget bruk och inte behöver mer än vi själva äter på holmen. Vi odlar Asterix. En röd sort som klarar sej rätt bra mot röta. Får man mögel i odlingen, som inte bara växer fram av sej självt heller, nej mögelsporer flyger långa vägar omkring och fast man gör allt man kan för möglet, kan sporer komma flygande. Det som också är lite trickigt med rötan är att den sprider sej i lagret, har man en potatis med röta i, ruttnar den och de som ligger närmast. Sen ruttnar följande krans kring de ruttnade potatisarna och hastalavista kan man ha röta i hela lagret!

Jag få tag på bra potatis, sprutad sådan, och jag vet att den potatisen följer alla karenstider till punkt och pricka, så jag är inte alls nervig att äta den, och tror att jag skall dö av alla de sprutmedel som sprutades på blasten. Nä, jag känner mej trygg med den potatisen. Kontrollen över livsmedel är ok i detta kritiska land. En bra sak. Man skall vara kritisk, och fundersam, men man behöver inte låta det gå omkring troll i tankarna och kritiken.

Egentligen tror jag all potatis är rätt fri från spår av bekämpningsmedel i Finland. Hur det är i andra länder har jag ingen aning om. Men det lär väl (?) vara så att nollan är nådd vad gäller hittandet av sprutämnen i matpotatis. Någon som kanske har bättre koll än mej på det?

Nypotatis, en helt annan juttu. De sätts tidigt, och tas upp tidigt. Innan mögelhärdarna slår till. Så det är lättare med sån potatis.

GRRAAASSCH!!!! Bruna ringar i potatisen!!!! Nu skall ingen skena sej vilsen i den skräcken, men faktum är att man inte ser det förrän man klyver potatisen. Det syns inte utanpå…

Jag brukar själv köpa ekologiskt ibland. Men, ibland låter jag också bli. Det handlar om vilken gröda det gäller. Endel grönsaker ser man på om de innehåller diverse smådjur. Det är inga farliga saker med lite insekter. Det lär ju bli nästa trend, man ska äta skrapilar. Helt ok, den som vill får göra det… Jag väljer nog någonting annat, tror jag… ännu i alla fall. För jag vill inte ens äta hallon med mask i även om den masken inte ätit annat än hallon den heller. Men, grönsaker det inte syns de små rackarena i, de vill jag inte sätta mina pengar på. Förlåt. Men jag har arbetat ihop mina små slantar jag också och har helt enkelt inte råd att köpa 4liter ekologiska ärter, och får kasta en del för att det finns smådjur som bosatt sej i skidorna. Det går inte. Det finns de odlare som lyckas få hållit odjuren borta på ekologisk väg, ja, det finns det, men hur ska jag med mina surt förvärvade slantar våga chansa? Om det finns smådjur i grönsakerna vet man inte förrän man öppnar ärtskidan, eller biter i moroten. (Moroten är lite svår att se på eftersom den inte är slät.) Tillräckligt många gånger har jag köpt ekologiskt och blivit besviken. Tyvärr. Det är inte kul, varken för mej, min plånbok, eller för odlaren och dennes plånbok.

Här bör dock med det samma påpekas att om och när, man väl lär känna en ekologisk bonde som lyckas hålla skruttor och skråttor borta, en bonde som lyckas få ner sitt svinn och antalet smådjur i odlingarna, DÅ är det absolut det bästa man kan göra, att hålla sej till den bonden och köpa grönsakerna direkt därifrån, eller leta efter just de grönsakerna i butiken, och hittar man inte FRÅGA EFTER! Hur man får reda på om det är en duktig bonde med felfria grönsaker, det vet man ju inte “sådär bara” det blir kanske att prata, skvallra med grannarna var dom köper sina grönsaker, och helt enkelt pröva sej fram och lära känna bonden i fråga genom produkterna han/hon säljer, och minnas att det kan slinta lite fel för vem som helst, så en mask i en ärtskida betyder inte att loppet är kört.

Ekologiska bönder som får grönsakerna att bli bra! Åt de lyfter jag på hatten! Verkligen! Det är oftast frågan om mindre odlingar, och bonden lägger ner hela sin själ och lite till i odlandet. Då går det, så litet att man hinner med i alla krokar, eller så har man mindre antal växter och mer av en eller några sorter. Då kan det gå. Och går det runt ekonomiskt då är det ju jättebra.

Nåja, sen finns det sådana grödor man ser på dem om de är angripna av smådjur. Squash tex. Det är en sort jag odlar själv hemma i mitt igenväxta ogräsland. De behöver ingen sprutning, tack och lov för det säger hon som ingen spruta äger, och inga sprutförar papper har. På en squash ser man oftast om det varit något odjur och glufsat i sej. Alltså frukter/grönsaker med skal och själva det man vill äta kompakt innanför, då ser man på dem om det finns inhysingar i dem. Samma sak med gurka. Lök kan man också se om den mår bra eller inte, på knölen, men det gäller att titta på dem alla och vrida och vända. I blasten är det svårt att se de små krypen som brukar trivas där. Det har jag också egen erfarenhet av. Har egen lök, och där brukar man få kika in i varje lökstjälk för att vara säker på att man inte får så mycket extra proteiner med i salladen.

Kålväxterna gick jag ganska hårt åt. Där ser man inte smådjuren, de bor så tryggt och fint mellan bladvarven. Jag har försökt odla lite egen kål. – Det gick inte bra! Så det gör jag helt enkelt inte. Kålväxter det köper jag, oftast konventionellt odlade. Håller man dem under duk, och aldrig öppnar duken om man inte ska rensa ogräs och sedan sätter duken fort tillbaka och ser till att ingen öppning finns dit in, då, kan det gå. Och jo, plocka larver! De är de som äter friska tag, kålfjärilens larver. Plockar och mosar man såna alla dagar, då kan det gå. Men några större fält går det inte att få hållit på det viset.

Sen finns det ju vissa mixturer godkända för ekologisk odling som man kan få spruta på grönsakerna, om jag förstått saken rätt.

Eko-kött! JAA! Äntligen nånting som i mina ögon kan fungera, utan konstiga krokar. Att få ett djur att växa och må bra på eko-vis anser jag vara lättare än att få fram bra ekogrönsaker.

För att ett djur skall växa behöver det mat. Mycket (!) mat. Ändå från början. Ekologiskt mjölkpulver??? Anyone? Antingen finns det inte mjölkpulver för ekogårdar, eller så är de helusla på att berätta det, dom som stampar ihop mjölkpulver, har letat och letat och letat… Inte hittat…

När lamm föds, ibland tre eller fyra per tacka, räcker inte maten till. Vad göra – jo man ger dem extra mjölk eller låter dem dö. Ekologiskt mjölkersättning, kanske det börjar komma såna sorter också, men mot mina ögon har de inte kommit ännu. Alltså mina alternativ skulle vara att köpa ekologisk komjölk … nånstans ifrån, helst från bonden direkt, men närmaste eko-mjölkgård … undrar hur långt jag skulle få köra för att hitta den mjölken. Köpa i butiken, javisst där finns i fina förpackningar, ett alternativ om det inte skulle vara så att det slörvar iväg runt 20 liter om dagen… Ibland mer… Det är inte hållbart. Ja, alternativet som kvarstår: klara dej själv eller dö! Nå, ett får ska inte ha 4 lamm. Så det är väl bara att sålla bort 2, fast det sållar sej självt. Så inte behöver man göra annat än vänta på att naturen får ha sin gång.

Men i övrigt går det väl ok med ekologiska djur, om man har tillräckligt med mat. Har man inte det, slår det fel ett år. Torka och vad som helst, var hittar man ekologiskt foder då? Kan hända grannen är konventionell, och närmaste ekogrannen släpper inte ifrån sej så mycket som en plastkasse ensilage, för han kanske inte heller har alltför väl av det… Vad gör man då? Jo, man får slakta bort djur på hösten så fodret räcker, eller ge mindre … Ge mindre… Djur ska inte gå hungriga. Punkt. Sen får vallarna vara konstgödslade om det så krävs, men hungriga djur – nejtack! Det finns ju ett alternativ till om man inte får tillräckligt med foder på de åkrar man har. Man köper/arrenderar mer åker! Tyvärr är det lite så att arrendemark inte växer på träd. Det har bara “tillverkats” en mängd åkermark som duger att odla på, och de flesta som håller på med bondelivet vill inte gärna arrendera ut den mark de själva behöver för att överleva. Så man kan kanske inte trolla fram lite extramark de åren man står i solgasset, skrapar sej i huvudet och saknar 1/3 av det foder man behöver.

Jag har sett många sorters ekologiska funderingar. Högt och lågt i båda ändar. När jag var liten fanns det ett par som odlade ekologiska grönsaker. De lade ner själ och hjärta i det de gjorde. Man fick köpa prima eko grönsaker från dem. Ingenting var på slarv, ingen grönsak som lämnade deras bod kunde klandras med något som helst fel. De hade alla papper och kontroller i absoluta skick. Jag var hos dem på praktik en sommar när jag studerade. Så jag såg det med egna ögon. Tack, ni vet vem ni är och jag vet att ni läser 😉

MEN, jag har också sett utnyttjandet av den ekopolitik som nu först fram, med en svart baksida som följd, i vissa fall. När det som för några år sedan var vackra sädesfält, som sköttes och togs omhand med största noggrannhet, nu står som bruna, halvvissnade, tofsiga, baldersbrå-åkrar fulla med kvickrot, då undrar man, vänta lite.. Är det såhär det skall vara när det så vackert heter ekologiskt? När stort skall bli större, systemet utnyttjas till fullo. Den stora ekobonden slår ut den lilla konventionella spannmålsbonden genom höga stöd, och därmed stor kraft att vinna anbudstävlingarna om arrendemark. Han får ju göra det. Det är inget som kan säga stop och nej, spelet är osjyst, men som alltid money talks! Han behöver sköta dem, ingen kan ha mark att stå, men, så länge det inte växer så stora träd på åkrarna verkar det vara ok.

Jag då? Ekogården Västeräng i Nagu? Låter det som en vinnande slogan? Man kan fundera på saken. Jag är ju konventionell och tro mej, visst har även jag funderat. Jag har ingen spruta, och sprutar inte. I år har jag konstgödslar exakt 480kg. Totalt! På mina 12,7 ha! Låter ju vackert eller förskräckligt? Fakta är att de 480kg lade jag på vallarna på Ytterholm. Det andra har stått ogödslat. Och kommer kanske så att förbli i år. Jag tog en hygglig första skörd på alla vallarna. Det fyllde det behov jag har av vinterfoder. Dessutom har jag kvar balar från ifjol, så jag tänker inte ta en andra skörd ensilage. Jag har vad jag behöver, så jag behöver inte gödsla för att säkerställa en andra skörd. Det växer ju inget i denna torka heller nu. Det lilla som växer på Anisor ska jag slå någon vända så får det bli i åkern. Jag behöver det inte. Att frakta hem balar från Anisor är ett pådrag i sej, så man är inte alldeles för nyter på det jobbet, och här hemma ska jag sätta fåren på återväxten i höst när jag tar hem dem från betena på holmarna. Skulle jag ha fast väg, så skulle jag kanske kunna sälja någon bal jag inte behöver, men som det nu är, är det mer ett “spelande” med det än vad det ger.

Så odla ekologiskt gör jag snudd på redan. Det som får mej att fundera någon timme till är bland annat den skarpa kontrollen och frågan om jag skulle få tillräckligt med foder. Det är oftare granskningar och mer kontroll i alla ändar när man skall hålla gården ekologisk. Och så är det ju det där med mjölkpulvret… Jag klarar inte av att se lammen dö bort och inte riktigt ha makt att göra något åt det. Nå, jag står och funderar och väger… Ekologiskt klingar fint, men jag tänker inte lägga om till ekologiskt bara för att det klingar fint! Det är inte det som det skall gå ut på.

MER STÖÖÖÖD!!! Kanske nån ropar… Jaja, men blir det mer i plånboken? Blir det det? Mindre skördar, mindre djur, mer svinn, mer bränsle genom traktortanken då mycket ogräs skall bekämpas mekaniskt, och så vidare… Inte finns de högre stöden för den ekologiska gården för att bonden skall kunna åka till kanarieholmarna, eller äta nöt innerfilee på tisdagarna. Alla stöd finns ju till för att det skall gå att odla över huvud taget i denna del av världen, för att den vanlige finländaren skall ha råd att köpa mat. Ekologiska bönder får mer stöd för att kompensera mindre skördar, mindre kött på skånkorna och större svinn i grönsaksodlingen. Men kanske är ändå stödet till ekobönder inte tillräckligt, för vad jag vet är ofta eko-produkter dyrare än konventionellt odlade. Eller är det så att Eko klingar fint.

Hittills har jag varit konventionell. Hur det blir efter 2015 vet jag inte ännu. Det är nya vindar som blåser och ekologiskt ska det vara. Nästan till varje pris. Ekologiskt prioriteras högt. Visst är det bra. Väl? Eller vad blir resultatet? Det återstår att se… Jag vet inte om jag är sådär jättenyter på ekologiskt. Vet att det finns dom som tror att jag redan nu är ekogård. Men så är inte fallet. För det är inte mina får fullproppade med medikamenter och spår av sprutmedel. I princip är jag så nära ekologisk det går, utan att vara det. Jag använder mej av konstgödsel, för att vara säker på att jag får foder till djuren. Jag har ju visserligen fårskit att sprida, men det kan man ju inte sprida på vallarna. Jag kunde bryta vallarna oftare och plöja ner mer fårskit, men då största delen av åkrarna ligger på en annan holme, utan fast väg eller förbindelse, så blir det kråtot att få dit skiten. Så, då är det bra att kunna ge gräset lite skjuts med konstgödsel om våren.

Medikamenter är en annan liten detalj i eko-rumban. Hur är det med maskmedel? Valbazen mot leverflundran som trivs och gillar fuktiga strandängar? Coopersect mot fästingarna? Och eventuella juverinflammationer som brukar kunna ställa till ett som annat? …… Jag vet inte hur sånt arbetar i en fårekogård… Men det skall jag ta reda på, innan jag tar några beslut om det ena eller det andra.

Märker att mina funderingar inte kommer att ta slut denna dag. Klockan är långa vägar över midnatt och jag har egentligen bara försökt skumma lite i mina tankar angående det stora ämnet. Hoppas att du “Ika” kanske inte är lika förgrymmad över mina uttalanden mer? Eller så är du det, och då får du vara det. Jag tänker inte försöka ändra på någonting, alla får tycka som dom vill, även jag, men jag vill bara förklara att jag inte helt dömer ut ekobönder. Snarare tvärtom. Ibland. Ibland är det ren idioti, och ibland jättebra, tyvärr är det inte en svartvit värld, utan alla nyanser finns.

Det jag främst tror är att den som verkligen VILL vara ekobonde skall vara det, och den som inte vill skall inte heller tvingas till det. Jag tror inte det är lösningen för vår värld. En bonde som inte är fullt insatt, och fullt satsar och ger järnet på ekologiskt kan göra mer skada än nytta med att slå om till ekologiskt.

Imponerad över att du orkat läsa allt 😉

Att läsa nyheter… Då ska man vara på bra humör när man börjar, annars äter man depressionsmedicin innan man är färdig.

Sitter på båten, påväg över till Åland. Läser nyheter på internet. Först kan jag inte låta bli att fundera hur man kan gå och skjut ner ett flygplan “i misstag”. Typ: “de va vi som sköt, men de va i misstag!” Skulle det handla om en pojkspoling som skjutit sönder ett fönster med slangbella, då kunde man godta förklaringen. Men när det handlar om ett flygplan är det lite annorlunda. Må det sen än va vilket plan som helst. Voi voi, som dom härjar.

Jag flippar vidare och läser att Beyonce ska ställa ut alla sina scenkläder, och att prins George är senaste stilikonen… för ett-åringar. – Jaha.

Vattenbrist i Korpo. Nu igen… Börjar riktigt fundera vad som hänt, egentligen. Rouda vatten längs vägarna. Skulle det inte gå att laga tesil av korpo istället? Alltså borra borrbrunnar? Det kostar som —, men, vad gör man? Sådär kan dom ju inte hålla på? Eller? Nä, egen brunn, då vet man vad man har, och tar vattnet slut, då är man utan. Eller så går man till grannen och hämtar dricksvatten och duschanvatten finns det hos pappa, den brunnen ger mer än man hinner pumpa därifrån en skållhet sommarjulidag.

Jag fortsätter och kommer till nyheten om algläget som är en katastrof. Ja, det är det varje sommar.. Östersjön mår kakk, och det är främst bönderna fel om man läser kommentarerna när man skrollar neråt. -Jaja, men då ska vi väl sluta då odla då? Eller kanske alla skall bli ekologiska imorgon. Se fram emot en vinter med rötter av kål, det enda kållarven inte riktigt vill ha, morötter med tunnelbanesystem, och potatis med bruna ringar i. Nån brödsäd lär det inte bli tal om. Skruttor, skråttor, mögel och alla världens sjukdomar som härjar i sädesfälten. Kanske går det att baka på målla-frön? Eller så importerar vi rubbet, för de smutsar ju inte ner? Eller? Det är ju bättre om det smutsar ner någon annanstans än just här. Precis som med det mesta, så fungerar människan. Visst ska vi ha vindmöllor, men inte så att jag ser dem! Visst ska vi ha allemansrätt, men det här är min mark!!! Och visst ska vi rena Östersjön, bara det inte kostar mej nånting…

Hmm… mitt humör var närmast på topp när jag öppnade datorn. Men sakta dalar mungiporna neråt… Tills jag läser följande nyhet och får fnatt…

Jag läser, “Svenska grönsaker ruttnar på fälten”.

Jajjamen. Egentligen inget nytt under solen. Orsaken är inte några väderfenomen utan tydligen helt enkelt det att grossisten köper in billigare från Holland. ‘

Låter bekant… Har jag hört det förut? JADÅ!

Är man insatt i jordbrukets villervallor har man hört om det förut … mååånga gånger. Och lika förvånade blir folk ändå när mitt i allt en sån stor nyhet slår ner!

Näe, ingen nyhet. Sånt händer nästan alla dagar. Inhemskt ska det vara!!! JAAADÅÅÅ!!!! Men när konsumenten sen står där i butiken och köper sina lammkotletter från nya Zeeland, för dom är billigare… Hur tänkte hen då?

Först står man på barrikaderna och kör hård propaganda att inhemskt, det är grejjor det! Men, varifrån kommer din ost? Danmark? För den är billigare? Varifrån kommer din yoghurt? … Vet du ens det? Kanske den är ihopvispad i Finland, med mjölk från Estland…

Jag har själv råkat ut för problemet.

-Vill du köpa? Jag har nu fårkött hemma, kotletter, stekar m.m, dom är djupfrysta och hållbarheten är ca ett år. (Alltså borde det inte vara någon risk för en köpman att våga ta in lite närproducerat fårkött för att datumen hinner gå ut innan det är sålt, för nog borde det väl gå att sälja några färska frusna stekar?)

Men, nä.

Nähä. Inte det inte. Till lika ropar konsumenterna att det inte finns att få tag på inhemskt får- och lammkött…

Jammen hur ska bonden göra då? Ena säger si, andra så, och där står man vilsen som en treåring första dagen på dagis.

Nå, nu är inte alla grossister och butiker av samma skrot och korn, undantag finns. Och tur är det. 🙂

Men, visst, money talks. Och en bonde SKA inte köra skåpbil från 2013. Näe. Det ska inte vara så. En bil från tidigt 90-tal är ungefär lagom. Den feelisen får man av snack som går krokvägar förbi ens öron, men som ändå kan träffa en mitt i pannan ibland. Men, varför skall det vara så? En person som försöker se till att det finns mat i världen, är inte den personen värd någonting?

Jooodå, nog nånting, men så lite som möjligt. För, hen är ju “bara en bonde”…

När man hör sånt skulle jag ibland vilja säga “censuuur”. (Detta skall också kunna läsas av barn och språket jag skulle vilja använda lämpar sej inte i dagsljus)

………………………………………………..

I det här skedet lyser öronen röda och jag inser att jag blivit alldeles för arg och gnällig. Det ska jag ju inte vara, jag ska ju vara kärringen som kämpar mot strömmen även om nån drar krokben på mej! Bära eller brista, huvud före rakt fram! Fundera på ngt annat och var glad, världen går inte att ändra på de tre timmar jag ännu kommer att sitta på detta flytetyg. Jag ska ju på Mathias simskoleavslutning imorgon! Han som äntligen lärs sej simma “ända till pappa”. Hur långt det är har jag ännu ingen aning om, men det gör ingenting, killen är stolt som en tupp och jag antar att jag skall få världens förevisning så fort vi kommer i närheten av en strand 🙂

Jag stänger av nyhetssidorna, men håller facebook öppet. Där brukar det finnas nån som har någon glädjande nyhet emellanåt, det som främst stillar mitt humör denna dag är alla “om du klagar på värmen, titta på dethär hehe…” – statusar, med bilder av insnöade bilar, snömådd och trafikstockningar. Ja, säg vad ni vill, men jag är tyvärr så pass mycket vän av vintern att jag nog lite längtar till den dagen första snön faller. Ombyte förnöjer, och jag anser att nu kan jag det här, jag har svettats färdigt.