Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Ollstråmpåna på!

Eller, ja, yllesockor heter det väl på svenska 😉

Christer brukar vara en flitig skidåkare. Nu har jag också börjat skida. Yllesockorna på och så iväg! Och det går bra undan må ni tro! Full fart på bara… eller nåja, lite halvfart. När 60 hp drar iväg gäller det att hålla i sej. Det handlar alltså om vattenskidor. Ett stålleprov i sej, men ett rätt underhållande sådant 🙂 Har man en båt, ett par vattenskidor, och vattnet är 24 grader, och inte överdrivet fullt av algmattor, varför skulle man inte? Så värst långt orkar man inte fara, men man rundar en och annan kobbe och så turas vi om. Vi har åkt främst syster Alice, hennes sambo Tommy och jag. Dom andra får fötterna att hållas i, men jag har problem att få skidorna med mej. Man får spänna tårna någonting helt kopiöst om man är barfota. Men, ingen nöd på torpet, mommo stickar yllesockor… Så utrustad med yllesockor följde skidorna betydligt mycket bättre med. Det ser kanske inte direkt smart ut, men nöden har ingen lag. 🙂

Nöjena är inte många, men man få försöka hinna med något kul emellanåt, snart är sommaren faren och då är det roligt att minnas någonting annat från sommaren än bara jobb jobb jobb. Ett andningshål i vardagen 🙂

Mitt akvarium

När jag var 6 år fick jag ett akvarium. Det var 60 liter och fiskarna gick bra åt i det akvariet, men det var roligt att titta på de färggranna fiskarna så länge de levde. Pyssla, mata och tvätta. Tvätta, tvätta, tvättatvättavättatvätta!!!! Oj oj så många timmar det har gått åt till att tvätta det akvariet. När man hade tvättat det tog det inte så länge innan väggarna var gröna igen. Inte så konstigt egentligen. Fiskar bajsar också, och så all mat som de inte hann äta upp innan det föll till bottnet. Man gav sån mat som såg ut som smulade små löv, de flöt en liten tid på ytan för att sedan sjunka till bottnet. Om man inte var riktigt försiktig när man matade dem, sade det blumps när de kom ordentligt ur burken, då blev det rätt snabbt grönt längs väggarna. Det fanns vissa fiskar som var såna som åt från bottnet, men de hade än värre strykande åtgång i mitt akvarium än någon annan sort. Dyra var de också, dedär små och fula bottenfiskarna som skulle äta allt det som de andra inte hann äta. Sagan slutade alltid med att bottenfisken låg uppochner någon vacker morgon och så var bottnet och väggarna snart så fulla med skit att man inte såg fiskarna om man inte lyfte på glaset där uppe.

Vad i hela fridens tider har mitt akvarium med någonting bondbloggsaktigt att göra kan man ju fråga sej… Jo, se nu är poängen den att jag brukar jämföra mitt akvarium och östersjön med varandra. Det var bara duktigt uppspeedat förlopp i akvariet, men principen är ju ungefär den samma. En massa överflödig näring i havet och nu håller vattnet nedanför bryggan på att få ytan i likadan grön färg som väggarna i akvariet fick. Vi har “ärtsoppa” i stranden. Akvariet gick att tvätta, men, Östersjön, går den att tvätta? Nja, det är nog lite knepigare det än att sätta fiskarna i en burk, medan man tvättar väggarna i badrummet. Ibland när man hör på radion hur många miljoners det sätts ner till tex rymdforskning, och turistresor i rymden, så undrar man om det inte skulle gå att knåpa ihop något megaenormt vattenreningsverk och pumpa östersjöns vatten genom det för dom pengarna istället. Men, är det så att yttre rymden lockar mer än den planet man bor på, så ok.

Jag tänker inte ägna så stora tankar åt pajkastning i någon riktning, vems fel det kan vara att ärtsoppan blir värre och värre. Jag tror, personligen, att INGEN (!) kan stå och peka ut skilda grupper med folk och säga – Det är nog dom!!! Må det sen vara bönderna, de dåliga reningsverken de har i ALLA ANDRA länder längs östersjön, eller kanske allas våra förfäder som gick ner till stranden med sina sopor istället för att samla dem i en hög någonstans… Nåja, jag tror att alla som bott och bor längs östersjön är en del i det hela, även jag och du som läser, för du bor kanske också i ett land längs östersjön, eller kanske har någon förfäder som gjort det. Ända sedan människan började promenera runt på jorden, har vi arbetat ganska flitigt med att förstöra den. Nåja, så är det, men vad gör vi åt det nu? Sätter oss med en nävermysså under en gran, väntar på undergången och läser några besvärjelser över jordens förfall? Ja, kanske skulle det bli bra då? Eller så inte… Nej, man ska inte ta till överdrift, men nog är det bara så att någonting borde man göra! Man kan ju göra vad man kan iallafall! Även om det är någonting så litet som att låta bli att kissa i havet, eller låta bli att kasta plast och papper omkring sej, så är det alltid någonting. Den som i detta skede tänker : Som om det är så stor skillnad med någon plastburk hit eller dit… Den skulle jag gärna vilja bjuda hem till mej på picknick. Vi skulle röka varsin abborre, sätta oss i solen och få riktigt varmt, sen skulle vi gå och simma … i ärtsoppan nedanför bryggan…

Allt och alla gör skillnad. Om 1000 personer tänker, vad gör det för skillnad med ett papper… Då har vi snart 1000 papper i naturen. Om en tänker inte är det så stor skillnad om jag kissar i havet, om du tänker det kan det finnas några X antal 1000 till som tänker precis som du!

Det är så lite som vi kan göra, men det vi kan göra, ska vi göra! Hur stort eller litet det än är.

Lycka till!

De tre vise männen, och jag.

Stressssad, var jag i förra inlägget. Det berodde delvis på att jag försökte hinna stöka undan så mycket som möjligt innan jag skulle ta semester! Jo, det är sant, semester! 2 dagar! Och vad skulle jag göra då? Jo, jag skulle, som ni säkert redan har listat ut bege mej upp till Österbotten på bondbloggarträff 🙂

Det ville jag inte missa för nästan vad som hellst, så det blev lite drygt bråda och sena dagar, dagarna innan. Men sen kan man fara med ett litet lugn.

Att hitta Österbotten är ju inte direkt jättesvårt. Om man bara kommer sej av omfartsvägen någonstans i den västra änden av den, så kommer man nog dit på något vis. För att vara på den säkra sidan kan man ju använda sej av en gps. Finurliga grunkor när man ska börja söka bland buskarna, eller vill undvika så jätte många km i omvägar. Gps i telefonen… Jadå! Om det inte varit så att jag tappat min gamla hederliga telefon i bottenskvalpet i båten så den inte fungerar mer… Dagen innan avfärd var jag till Ekenäs, det handlade om slakteri och kött och jag mjukstartade resandet med 300km sådär som uppvärmning dagen innan. Ja passade också på att köpa mej en ny telefon då. I efterhand har jag konstaterat att det kanske var ett av de mest idiotiska köpen jag gjort. Mer detaljer om det senare… Om jag är på så bra humör att jag kan tänka mej förära den telefonen en liten, liten gnutta uppmärksamhet. Nå, den nya telefonen hade ju naturligtvis inte samma storlek på simkortet som min gamla telefon …. Det visste inte jag när jag köpte den, trodde ju att det bara fanns en storlek på sim-kort. Suck, hur skulle det gå med min möjlighet att ha gps på resan? Nåh, jag for på fredagen, på samma gång som jag gav mej påväg norröver, in till stan och fick bytt mitt kort till ett som passar. Då uppdagades det att jag har totalt 44 nummror på mitt sim-kort… I telefonen fanns ca 250. Hurra. Eller så inte. Nåja, inte gråta över filmjölk, nu hade jag min gps 🙂

Nöjd och glad styrde jag norrut längs den gamla, hederliga riksåttan.

Resan upp

Att resa. Det är ju kanske inte alltid sådär jättespännande att sitta bakom ratten, men jag har inget desto större emot det. Bilen jag har är rätt bekväm att köra och när man sprungit på en tid är det skönt att få vila benen nån dag. Solglasögonen hade jag glömt hemma, men jag köpte mej ett par som ser helt kollossalt gräsliga ut på en bensinmack, men, de var de enda som hölldes på mitt huvud. Så med solglasögonen på, senaste ESC-cdn i spelaren, och solen i ryggen var det rätt kul att köra de 400km jag samlade på mej den dagen.

Så vad ser och upplever man på vägen upp till österbotten? Vägbyggen – naturligtvis. Men jag såg också sånadär saker man kanske inte tänker på när man har det bakom knuten. Alla åar och älvar som flyter fram, med växtlighet ända till vattenkanten. Här i skärgården finns det träd och buskage mitt på holmarna, men längs stränderna är det allt som oftast berg eller stenar innan växtligheten kommer emot. Ja, om det inte är röjvass, men då är det det, inget annat. Längs åar och älvar växer det stora träd och gräs ända till vattenkanten. Fint på sitt sätt för en som är van med några meter sten mellan träd och vatten. Nåja, jag såg fina potatisåkrar, sädesåkrar som var jämna och släta. På ett ställe bredvid vägen hade de lagt hö på stör på en liten åkerplätt intill en butik, de va så sött så jag utbrast högt för mej själv ett: Åååååå!!!!! Jag såg en jättestor grävmaskin, eller själva maskin va kanske inte så stor, det var ju på långt håll, men armarna var grymt långa i jämförelse med själva maskinen. Jag såg en överkörd hare … mindre kul, men i alla fall. Jag såg slagna höåkrar som låg som bruna fläckar längs vägen. Jag såg balmaskiner och nån som vände hö. Olkiluoto avtaget och enorma kraftlinjer som swishade över huvudet. Många fina kaffeställen såg jag, men jag stannade inte, jag var kanske inte stressad, men inte kunde jag stanna till varje gång jag såg någonting intressant, jag hade ju ett viktigt mål i sikte. Vidare såg jag en gubbe som höll på och klippte vägrenarna med den konstigaste gräsklippare jag sett. Klippaggregatet gick snett längs backen, medan han som styrde satte rakt. Nog har vi så fint skötta vägar i detta land! Tycker jag i alla fall. Ju högre upp man kom, ju mer blev landskapet olikt det man är van vid. Raksträckorna blev fler och backarna färre. Växthusen började komma fler och fler, både större som mindre. Och allt detta satte jag och upplevde genom en ruta som flera 10-tals skruttor och skråttår blästrat åt mej. Dum som jag var satte jag på vindrutetorkaren när jag fick en av de första lite större insektsträffarna på rutan. Vindrutetorkaren gjorde ett mycket effektivt jobb med att smeta ut skråttn i halva synfältet. Jag spolade och spolade, men limmet flygande skråttår är gjorda av är segt som utkletat tuggummi i en plyschsoffa. Jag kämpade med spolaren i ca 10km.

Så, att det tog ända till kl 18 på kvällen innan jag var framme gjorde ingenting. Man sysslesätter sej nog.

Första dagen i Solf

Av bondblogge kollegorna var jag den första som styrde upp på Christers gårdsplan och parkerade. Vi började med kaffe och funderingar vart Kalle och Nisse blivit. Det visade sej att Kalle satt på Facebook. … Nåja, nog kommer han snart tänkte vi, och visst gjorde han det, precis till lika kom Nisse. Och så var vi då samlade. MYCKET ROLIGT 🙂 🙂 🙂

Vi pratade en stund, men sedan begav vi oss iväg på rundtur i byn och i rundturen ingick en guidning av Christer på Stundars.

Vilket ställe. När vi gick omkring där fick jag ibland så kallade “flashbacks”. Tanken, -har inte jag sett det här förut? For genom mitt huvud några gånger… Och visst kan jag ha gjort det. När jag gick i långstadie skola, (numera indragen) gick jag i en liten byskola som varje år for på skolresa till någon knut av Finland. Vi besökte Vasa, Åland, Villmanstrand, Helsingfors och Tammerfors. Första året i skolan ansågs man vara för liten för att komma med, men sen var det varje år en tre dagar lång resa i maj. Vi besökte inte bara själva städerna utan olika sevärda platser längs vägen också. Så antagligen har jag varit till Stundars, utan att direkt ha några större minnen av det.

Rundturen fortsatte till en del av Christers odlingar tills matbudet kom. Så styrdes fören på bilen tillbaka mot gårdscentrat med några små avstickare. MAT!!! Efter att vi ätit gick vi runt och kikade i alla knutar och vrår på Christers anläggning. Kväll blev natt, men diskussionerna bara fortsatte i princip tills ögonlocken ramlade ner. Alla sade god natt och Kalle fick köra hem med långljusen på. Han måste fara hem, för han skulle få främmande följande dag. Tack för husrum Christer och Eivor!

Andra dagen, Solf och Närpes

Frukost! Finns det något bättre än att bli serverad stadig frukost med gröt och kaffe ute i det gröna i goda vänners lag?

Eftersom Kalle farit hem och börjat invänta sina gäster, var det bara Nisse, Christer och jag som promenerade runt och inspekterade resten av Christers odlingar. Jag kan ju bara säga att det är som att vandra runt och titta på en redig grönsaksutställning med ordning!

Dags att dra vidare, mot Kalles knutar, och lunch. Det blev på Kalles (sambos) förslag lunch i växthus. Ett i princip helt vanligt odlingsväxthus där man sitter mitt bland växter, buskar och örter och käkar lunch. Ovanligt, udda och hur kul som helst 🙂 Gott var det också 🙂 Jag åt lax. … Den där norska odlade laxen kanske… Jag stod en stund och funderade vid det “vandrande bordet” om jag skulle köra på köttlinjen, eller fisklinjen. Varför jag slog in på fisken förstår jag kanske inte riktigt själv, men det hette “tomatlax”, och vad skall man äta när man är i Närpes om inte tomater? Så, vad det än var för lax, så körde jag på tomatlinjen med laxen som bonus 🙂

Efter lunchen fick Nisse och jag en guidad tur med Kalle vid spakarna. Det man ser får så mycket mer innehåll när det sitter en och pladdrar och berättar bredvid. Christer hade leveransuppdrag, så vi kom överens om att sammanstråla hemma hos Kalle efter rundturen. Så vad såg vi då? Jo, vi körde en sväng ut till Kaskö och kikade lite i knutarna på den staden och sen såg vi på allt det som finns att se på i Närpes. Högen av objekt är kanske inte jätteenorm, men visst finns det att uppleva i Närpes också. Kyrkan, till exempel. Fast i och för sej var det inte själva kyrkan man fäste blickarna vid, det var snarare kyrkstallarna utanför som vi studerade och fotograferade. Jag fick åter flashbacks och kunde nästan sätta huvudet i pant på att jag upplevt synen av de små stallarna förut.

Följande flashback kom när vi traskade mot vridläktaren och kikade lite försiktigt på den. När jag såg den stora läktaren skymta bland träden fick jag åter en gång en bild och en tanke upp i huvudet. Det här har jag sett förut…

Den gången, nån gång i maj, för längesedan när en liten skola for och tittade på den stora vridläktaren till Närpes hände det sej som så, om jag inte minns fel, att vi på området råkade träffa på nån som jobbade där med nånting. Han kunde berätta lite om vridläktaren, och så fick vi alla sätta oss på läktaren, och så startade han den och vi fick åka runt ett varv med den. Det som skulle spelas den sommaren var “Rövarna i Kamomillastad”.

Vilka minnen det kan bubbla upp …

Nåja, efter vår titt på läktaren körde vi någon krok till och fick uppleva (antagligen?) den rakaste raksträckan i Österbotten, inte hela, men en del av den, vi vek av och tog retur till Kalles gård och där väntade kaffe och tårta. Fruktansvärt GOD tårta dessutom! Med hallon på. Vi fick höra lite om Kalles historia i korthet och sedan började synandet i sömmarna av Kalles gård. Åter en gång kunde man bli grön av avund över de österbottninska slätterna. Rakt och platt. Fler antal hektar än skiften. Hemma har många fler skiften än hektar.

Klockan blev 19. Eftersom jag visste att jag hade några 100km framför mej beslöt jag mej för att mitt i det roliga börja dra mej hemmåt. Man skall ju sluta när det är som roligast.

Körandet hemåt gick bra. Jag stannade till i Kristinestad för att tanka både mej och bilen och sen rullade jag sakterligen hemmåt. Fortare gick det att köra hemmåt tyckte jag. Kan ju bero på att jorden är rund och att jag borde ha åkt i ständig nerförsbacke. Eller så kan det bero på att jag när jag körde upp på omfartsvägen kring Åbo nästan kände mej som i hemknutarna fast det ändå återstod många tiotals kilometrar. Jag prickade en passlig färja och snart var jag hemma och lade huvudet på min egna hårda nackstödskudde som egentligen inte är mjuk och bekväm det minsta, men som jag inte kan vara utan. Jag prickade av totalt 793km på två dagar, och insektträffarna på bilen var antagligen lika många, här nedan en bild på registerskylten, då sägs det ändå finnas väldigt lite mygg i år …

Någon dag senare

Nu, såhär någon dag efter hemkomsten har jag lite hunnit smälta allt jag upplevt. Skulle jag sammanfatta allt med bara några få ord skulle jag säga att bondbloggsträffen ur min synvinkel varit enbart positiv. Trevlig, givande, innehållsrik osv. Mina konstateranden är däremot ganska många, men de viktigaste jag kan sätta ner till text är att alla som läser kan ta det lugnt, Kalle och Christer har Heimani i skick!

Tack ni tre vise män, det var toppen att träffas igen en gång 🙂

Som Ledin.

Om nån kommer fram och drar mej i örat och sjunger som Tomas Ledin blir jag inte alls förvånad.

-Vad gör du nu för tiden… Varför hör du aldrig av dej??? Det var alldeles för länge sen vi sågs…

Ja, det kan så vara, men nu hinner jag inte! Dessutom krånglar det och humöret kan ibland vara käpp rätt åt… “censuuur”!

Men vad gör jag då?

Jo, jag slaktar (inte själv, utan har skickat får till slakteri), skruvar, fiskar, hackar upp potatis, klipper gräs, byker, tvättar mattor, slår ensilage, flyttar maskiner, skruvar lite mera, tappat telefonen i båten som inte (!) var tom på vatten, kör på släpvagnsdäcket jag fått skruv i till verkstad för att få det lagat, sparkar boll med sonen, föser tackor som envist hellre vill vara på åkern och äta av det spröda nya gräset, än vara där de borde och sköta sin deal av naturbetesvården, drar elstängsel, röker fisk, simmar, deltar i byaföreningens talkon, handlar och kokar mat, rensar ogräs, vattnar tomatplantorna i växthuset…

hmm… Ja, kort och gott, det är sommar, och man borde göra lite mer som Ledin också sjunger, det där med att sommaren är kort. Hela juni var lite småkall och någon sommarfeelis med 9-10 grader får man inte, men nu är minsann sommaren här, solen skiner, kanske bara idag? Även om prognosen ser ganska bra ut ur solsynvinkel, önskar jag mej snart vatten igen. Nu börjar det bli torrt. Aldrig är det bra…

Nå, jag har gräset skördat och mer än det jag fått, vill jag egentligen inte ha. Behovet är fyllt. Så det kan hända att jag inte slår någon andra skörd i höst … hmm, måste fundera lite på det.

Bete på söderåker

Kommer kanske någon ihåg när jag i vintras “krellade” på i skogen med alla mina varv med kläder… Den igenväxta åkern som sakta skall petas fram. Då, i vintras, gick jag omkring som en michelingubbe, med klädvarven noga petade på rätt. Sågen ovässtes trots de höga stubbarna, svordomar viskades och gormades det, stundvis riktigt friskt. Ibland var det -12 och ibland 0. Jag bökade mej fram under kvistarna, brände riskorna, snavade på stubbar, snubblade över dikena, men knallade sakta på. Ibland blev det mörkt innan jag gav mej, endel dagar kändes det som man varit överkörd av en ångvält, men ut, ut, och så grillades det någon korv emellanåt innan det blev för mörkt för att hitta ketshupen. Ibland kunde jag sitta en stund för mej själv och fundera över livets orättvisor och rättvisor tills kylan började krypa innanför yttersta lagret kläder. Åkerknuten jag fick fram va inte stor, men, också den en bit i det här projektet. Lön för mödan? Jo, några kilo lättare och varmt i mitt och pappas hus, men det som värmer mest är nog det som kommer inifrån… Känslan att få någonting verkställt. Att få fram den åker som någon i tiderna kämpat och kåkat i så många fler timmar än man kanske kan tänka sej.

Så kom sen äntligen den dagen när jag släppte fåren att beta på söderåkern.

Skuttande, lyckliga tackor och lamm – bästa lönen för mödan 🙂

Nu håller alla lövträd på att skjuta upp nya skott. Skulle jag inte ha får att gå här skulle det snart se ut som en djungel igen. Men nu blir det stop med förvildningen av den här knuten. Fåren får vara här en tid nu och så skall jag följa med hur väl dom betar området, när jag tycker det är lagom betat flyttar jag dem till ett annat bete.

Hur petig får man vara?

Det är inte enkelt att handla… Men hur petig får man vara egentligen?

Handelsresan börjar vid frukt och grönt. Äpplen, päron, kiwi och diverse annat är jag allergisk mot, så det behöver jag inte ens fundera på. Om inte Mathias är hemma, då ska det vara några gröna sura äpplen. Såna som det ryser i ryggen av om jag biter i dem, så sura ska de helst vara. Banan äter jag fast jag kan känna av en liten kliande känsla runt munnen, beroende på om bananerna är gröna eller halvbruna. Så ska man då hitta rätt bananer. Så nära ifrån som möjligt och inte multisprutade … Fast till lika konstaterar jag att det har jag då verkligen ingen aning om hur bestämmelserna egentligen faller sej i de olika länderna därifrån bananer kommer, så det är bara att chansa och hoppas man inte äter alltför mycket smörja. Bananen är en så behändig frukt/bär vad det nusen är, att äta som mellanmål. Lätt att skala, klottar inte och är god bara den fått mogna lite. Vidare, några mandariner. Samma story… Israel.. Marocko .. Ja, vilka ska man egentligen ta? Dom får inte heller vara sura och skalet ska släppa enkelt.

Grönsaker. Gurka, tomat, vitkål och lite ett som annat, så nära ifrån som möjligt och åtminstone inhemskt. Palsternackor skulle jag gärna köpa och laga mos av, men eftersom de bara finns pyttesmå palsternackor hårt inpackade i plast låter jag bli. Samma gäller kålrötter, men såna kan man hitta utan plast, okluvna i hygglig storlek. Då blir det rotmos 🙂 Hittar jag inte det är jag utan rotmos.

Så kommer man till brödet. Så nära bageri som möjligt. Och av det bageriets bröd väljer jag fullkornsråg, helst helt utan en massa jox och e-koder. Vetebröd är snudd på bannlyst. Någon bulle kan man ju peta i sej nångång, men inte vete till “matbröd”. Då är jag hellre utan, även om en varm batong med vitlökssmör på kan vara grymt gott. Såg en gång på tv, poängen med att inte äta finmalt vetemjöl. De satte vetemjöl i ett glas, hällde i lite vatten och rörde om. Det resulterade i en kletig, seg smörja. Hur ska magen kunna ta hand om ett sånt lim var frågan… Bör dock poängteras att vetemjöl, malt i gårdskvarn är det en annan sak. Då finns det annan stadga i det, och man kan hitta pyttesmå korn i mjölet, det är inte så finmalet att man inte kan peta ur korn annat än med mikroskop, och med vatten blir det till något man lätt kan förväxla med modellera.

Fisk och köttdisken, om det finns en sådan med färska bitar i, som man får hurdan storleksbit man vill av är i dagens värld lyx. Tyvärr beskådar jag ofta bitarna, suckar och går vidare. I endel fall står det inte med stora bokstäver varifrån köttet/fisken kommer, eller så hittar jag det helt enkelt inte, utan man får lov att fråga om man vill veta. Ibland får man svaret, det kommer från … och så läser dom innantill och säger ortsnamnet. -Jaha, så långt bort ifrån… kan jag säga, varpå den som står bakom disken ser fundersam ut och säger -ja, jag vet egentligen inte var det är… Geografi. Inte mitt starkaste ämne, men lite hum om Finlands karta har jag ändå. Följdfrågorna avgör om jag köper nåt eller inte, när kom köttet hit, hur länge har det varit utan vacum osv… Jo, jag är ingen höjdare för den som står bakom en köttdisk. Oftast köper jag större köttpaket, 20-30 kg eller liknande, direkt från bonden, men ibland vill man komplettera lite sitt köttätande med någonting som redan tagit slut utav det man haft i frysen, medan man har kvar av annat. Fiskdisken brukar jag titta i, och så kommer jag ihåg alla sikar och fileer som vi har i våra frysar på holmen. Dessutom äter jag helst inte norsk odlad lax. Inte heller fisk som legat någon dag för länge uppe, om den gjort det så ser man det på den. Den må vara felfri, men, näe, jag vill inte ha den.

Gata upp och gata ner med produkter jag inte ens tittar på, yoghurt och färdiga matportioner de blir helt orört område. Ja, förutom den litersburken med naturell yoghurt som ska hem, sen går jag raskt vidare. Mjölk är nånting jag anser är menat för barn. Så är inte Mathias hemma blir det inte mjölk handlat.. Ja, kanske nån liter om man känner för korngrynsgröt, eller lingongröt eller nåt sånt, till gröt behöver man lite mjölk. På listan brukar det ofta stå honung, det går det åt burkvis. Jag sätter honung lite här som där, t.ex. när jag bakar, men mest honung går det i kaffet. Där ska det vara en halv t-sked honung. Sötar bra och då slipper man sockret. Kaffets hetta dödar väl en del nyttigheter, men, hellre halvdöd honung än socker. Inhemsk ska den vara, och inte flytande, då är den färdigt upphettad för att hålla sej flytande, eller så kan det vara extra socker ihällt. Nej halvhård och inhemsk, så nära ifrån som möjligt. Sen söker jag kanske upp lite mjöl, olika sorter, men grovmalet ska de va. Kanske köper jag nån burk ananas, eller sånadär små, goda, fyllda paprikor. All tonfisk och sjödjur på burk äter jag inte av olika randiga och rutiga orsaker. Inte heller tomatkrossen duger åt mej, jag tillverkar min egen tomatkross på hösten. Skållar tomaterna, kokar ihop, kanske kryddar lite och fryser in. Jag har konstaterat att jag blir petigare och petigare när jag handlar. Men, hur petig får man vara? När jag tex åker över till Åland på någon av de båtar som närmast svämmar över av mat, kan jag gå genom hela cafeterian utan att hitta någonting som faller mej i smaken av ett eller annat skäl.

En kopp kaffe. Det är väl rena rama giftet, men de får gå. Hyllorna med färdiga räksmörgåsar, laxsmörgåsar osv går jag direkt förbi. Smörgåsarna fyllda med det ena som det andra är jag skeptisk mot, när är de tillverkade? Och har de brett smöret ända ut, eller ligger det en stor klump margarin i mitten. Margarin äter jag inte. De flesta smörgåsar är gjorda på vitt bröd – går bort direkt i sållningen. Frukmossar, smooties och fruktsallader går också bort, sockerstinna. Tillbaka till smörgåsarna. Hittar en rågbrödssmörgås med saltgurka, skinka, ost och medvurst. Okänd medvurst vill jag inte riktigt äta… Var kan den vara tillverkad? Man har ingen chans att veta varifrån denna korv kommer, är den kanske från “långtbortistan” där hygienkraven är milsvida långt borta från vad de är här hemma? Och, vad är det för kött runt fettet i medvursten riktigt? Och, vad är det för skinka? Är det kanske en billig skinka som “i sitt tidigare liv” levt inspärrad i en alltför trång bur? Vidare, osten? Suck… Antagligen det billigaste som bjuds ut på matmarknaden. Vad månne bonden har fått för den mjölken som den här osten är tillverkad av. Funderingarna på mjölkliterns pris åt bonden idag är ju rena skämtet i förhållande till arbetsinsatsen… Suck, nej, slutfunderat, nånting måste jag äta. Följande hylla är fylld av sockerstinna yoghurtar, och joghurtdrickor, nej, vill inte ha, men fil! Det! ! Poäng för filen! Men, det finns ingen kanel eller ingefära att sätta på… Nåja. Det får gå. Sen söker jag en vattenflaska. Jag orkar inte dricka mer som några klunkar när jag skall dricka kaffe också, men lite vatten vill jag ha nu och då, så jag vill gärna ha en flaska jag kan ta med mej. Tar en flaska det står aqua på, lite bär är där också bild på. Någon geggig smaksättningssmörja har de väl satt i tänker jag, men det får gå. Så betalar jag och går till ett bord, törstig öppnar jag flaskan, tar några klunkar och märker att jag dricker godis! What in the heila världen?!? Jag läser innehållet: Källvatten, fruktsocker, druvsocker, koldioxide, citronsyra, E211 och aromer …. Sött är det, jag trodde jag köpte vatten med lite kolsyra i. Nähe, det skall vara iproppat sötmedel också. Nu blir jag sur.

Till lika undrar jag stilla för mej själv, hur petig får man vara….