Författare: Charlotta

Nagu är inget stort samhälle, i runda slängar ca 1500 invånare. Det gör att nästan alla känner alla, och känner man inte, börjar man göra det om man får en skara barn på besök. 😉

Jag hade alltså Nagu dagis på besök häromdagen. De kom hit till Ytterholm för att se på fåren.

Jag brukar försöka att alltid säga ja, om barn vill komma och titta på fåren. Djur och barn hör ihop enligt mej, och det är i dagens värld många barn som inte ser djur annat än på djurparker. Så kan jag ens lite bidra till att barn får bekanta sej med får, tycker jag att jag skall göra vad jag kan för att det skall ordna sej. Ibland får man klämma in tid för besökande barn hos fåren med skosked, men, visst är det värt det, alla gånger! Jag fortsätter någon timme extra på kvällen istället om det är så.

De kom med buss. En fullvuxen buss kom nertragglandes längs den smala skogsvägen, ända ner till stranden där jag väntade. Inte illa rattat av en chaufför som, vad jag förstod, inte kört buss på Nagu förut, men nångång ska ju va den första, och han fick minsann inte börja med den lättaste vägen 🙂

Så gick alla barnen den ca 1 km långa vägen till fåren. Det var endast två som åkte vagn. Humöret var på topp och alla traskade på efter bästa förmåga. Stegen en ett-två-åring tar är inte så långa, men många… Spänningen steg när vi närmade oss fårhuset. När jag öppnade dörrarna möttes barnen av ett ljudligt BÄÄÄÄ!!! Många fick stora runda ögon och stannade till, men systers flicka, Elin, som också var med, har varit in till fåren förr och funderade inte det minsta, utan stegade rak i ryggen, rakt in i det för de andra lite skrämmande och okända. Men, jag hann inte annat än fästa de stora dörrarna på gaveln ordentligt förrän det fanns barn uppflugna längs alla kättorna.

När alla klappat får, kanske inte färdigt, för, färdiga skulle de aldrig blivit, så var det matpaus. Alla hade med sej egen tallrik och så var det makaronisalladsutdelning.

Jag gick upp bakom barnaskaran och tog en bild.

Tänk så bra man kan ha det. Lyckligt obekymrade över världens ekonomiska kriser, eu-val och annat, sitter de “rakt upp och ner” på mossa och stenar, med smörgåsen som de tappat i mossan i ena handen, och makaronisalladen äter de med andra. Drickaburken har mamma fyllt med saft på morgonen och mjölk finns att få i muggen. Björkarna har just fått mössöron och får bräker på avstånd. När de ätit färdigt kan de leka en stund med någon av alla de kompisar som finns runtomkring dem, och så fanns det ju ännu en traktor att titta på någonstans…

För endel barn är djur det viktigaste med besök på landet, för andra är höjdpunkten maskiner och traktorer.

-Är det där din??? Frågar de lite äldre pojkarna så fort de får syn på en traktor eller någon maskin. Det är bara att svara jo eller nej, och så är diskussionen i full gång i vilket fall som helst. Följdfrågor finns i obegränsad mängd. Vilken traktor som används till vilken maskin, och ingenting missar de. “Vilken traktor kör du slåtterkorssen/balmaskinen/potatisupptagaren(… osv) med?” Det är lite som att vara på förhör 🙂 På något vis är de lite fundersamma, en mamma som är bonde och kör traktor, det brukar vara papporna som gör det… Men eftersom jag kunde svara på alla viktiga frågor om traktormärken och årsmodeller, och dessutom hade “-likadana byxor som pappa har” så tror jag att barnen i Nagu dagis, om inte förr, så nu åtminstone vet, att mammor också kan köra traktor 🙂

Ja, den elden… “En bra dräng, men en dålig husbonde”

Jag tänkte skriva en kommentar till alla brasinlägg, men det skulle ha blivit för långt så jag skriver ett eget litet inlägg istället.

Jag är nojjigt rädd för elden, ändå förbrukar jag fantastiska mängder tändstickor varje år. Kanske är det just därför, jag vet lite hur eld fungerar, och även jag har haft elden löst ganska nära mina egna saker. Jag var inte med själv, men såhär är låter historien när det brann i butikstaket.

Mamma och pappa drev alltså butiken på Kirjais, Björklöfs handel. Butiken var på nedre våningen och vi bodde i övre våningen. Dagen när det brann hade jag flyttat till Ytterholm, och “missade” det hela. Om det var samma år jag flyttat, eller året efter, eller hur det var minns jag inte. Nåja, solen sken, det var sommar och det var lite folk i farten. Många varor som kom till butiken var förpackade i papplådor som inte dög att packa varor som skulle med förbindelsebåten, och omslagspapper. Med tiden fylldes utrymmet där pappret förvarades. Mamma eldade så en dag lite papper i pannan för att få bättre rum. Vi värmde hela huset, och varmvattnet med ved och hade stor panna i nedre våningen. Mitt i allt hade någon kund kommit in i butiken och sagt att det ryker från taket. Ja, sa mamma, jag eldar papper… Skorstenen var rätt låg och syntes inte så bra från “nedre” sidan av huset, så det var inte ovanligt att folk trodde att vi ingen skorsten hade. Men sen kom det in fler och sade att… njäe, det ser riktigt ut som om det kommer ur taket, så gick de ut och kollade och mycket riktigt… Det brann…

Det hade rymt någon gnista ur skorstenen i mellantaket när mamma eldade papper och där var det. Det brann i mellantaket.

Det blev fart på folk. Branden var någorlunda liten då ännu, och det var en himskans tur att folk slog larm med en gång. På gaveln fanns en lucka så man kom in, och upp på mellantaket. Förste man på plats hade fått med sej en vattenslang från garaget som låg rakt där under. Otroligt nog räckte slangens längd men vattenslangens diameter var av minsta sort och han sade efteråt att det var som att stå och pissa med den slangen… Men sen började det komma upp brandsläckare. De hämtades från hela byn. Cafet, ladugårdar och från alla båtar som låg i stranden. Alla båtar har egen brandsläckare. Mängden av brandsläckare som snabbt kom till rätt ställe var det som räddade huset från elden. Den lilla mängd vatten som sprutades, räddade huset från en vattenkatastrof. Det skall ändå sägas att Nagu frivilliga brandkår snabbt var på plats. De hade susat iväg med grym fart genom Nagu kyrkbacken och syster Alice som var på jobb på kyrkbacken då, förstod ingenting när det kom till hennes kännedom att det brann på butiken på Kirjais. -Nääe, tänkte hon, -där bor ju jag… Hon slutade tidigare den dagen.

Det slutade bra och när jag på eftermiddagen “kom hem för att handla” fungerade ruljansen i butiken utan att man märkte av någon brand över huvudtaget.

Rör i skorstenen och renovering av mellantak och nytt tak på. Vi kom undan med blotta förskräckelsen.

Nuförtiden finns det en liten brandspruta stationerad på Kirjais. Den är stor så den bra duger som första hjälp ifall elden kommer löst, men är också så liten att man kan få den med sej i båt.

Hit till holmen kommer ingen brandbil. Finns inga möjligheter till det, ännu. Inte konstigt att man önskar sej en bro, även ur det perspektivet…

Brandbåt finns i kommunen. En välsignelse. Men det som gäller är ju som Kalle säger, göra vad man kan för att undvika att det ens börjar brinna. Och sen att skaffa sej “första hjälp” mot eld. Jag eldar med ved i köksspis och bredvid hänger en brandfilt, och i knuten står en 6kg släckare. Som tur är har jag inte behövt använda någon av de ännu. Fläkt har jag inte. Så brand i fläkten behöver jag inte vara orolig för. Jag har stor kåpa över hela spisen och eget draghål upp genom skorstenen för os och ångan från spisen.

Men det finns ju så många lömska prylar … En dag grejjade jag lite i köket och hade datorn att spela musik i rummet bredvid. Mitt i allt tystnade musiken. Jag funderade varför, kikade in i rummet, skärmen var svart, jag gick fram till datorn och så kände jag en röklukt och såg att det kom rök ur sidan på datorn. Jag rev sladdarna ur datorn, tog datorn, och sprang ut på trappan och hivade iväg den så långt jag kunde!

Utanför hemmet har jag en brandsläckare i fårhuset. Den är inte till stor glädje om elden “ensam” kommer löst i fårhuset, men är man där kan man göra en del med den. Annars är det att försöka få det tillställt så att man får ut fåren snabbt. Jag har dörrar i gavlarna till 2 av de tre storkättorna, och till den tredje kan man ta bort en grind, och sen är det stor dörr att springa ut genom. Om elden kommer löst är det på det viset rätt enkelt att få ut fåren. Man borde dock göra dörrarna så att man kunde öppna dem både från ut- och insidan. Som det nu är kan man bara öppna dem inifrån.

För att få ut djur ur ett hus snabbt, gäller det att veta hur ett djur tänker också. Små grindar lönar dej sej inte att försöka få ut någå får genom om det brinner. Blir dom stressade fungerar inte tänket, och dom skenar bara runt och ser inte vägen ut om det inte är uppenbart.

Traktorerna får jag på gott och ont inte in under tak, det enda som står under tak är tröskan som används en gång om året, om ens det, så den står utan akku. Och gräsklipparen. Den är jag lite rädd för. Det är en åkgräsklippare som jag brukar köra in under tak när jag klippt färdigt, men, pling pling, kanske man borde ha den att kallna utomhus…

Det finns så mycket man borde, men av det man borde är det så lite man gör…

Uthyres, enrummare med havsutsikt på holme. Tidlös strandfastighet, med rustik inredning uthyres för kortare tid, april – juni. Solig, naturenlig omgivning och långt till närmaste granne, säkert 5 meter. Utsikt mot nord-ost, så det fantastiska läget bjuder till många vackra solnergångar. Bostaden ligger på 3 stenkast (för mej, för jag kastar så dåligt) från stranden  invid en grund, skyddad vik. Bostaden eventuellt i behov av en lättare renovering av taket. Båtplats kan gå att ordna även om ni inte behöver det. Borrbrunn och el på holmen. Byggnadsår: 1900-talet.

Och hyresgäst fick vi igen i moffas gamla ståmbå. I Nagu är en holk för sjöfågel en “ståmbå”. Den här ståmbån har hängt här sen jag var liten, så jag vet inte hur gammal den är. När man var liten fick man en gång på våren fara med moffa, och kolla ståmbår. Man gick tyst och sakta runt, och smög fram till ståmbån. Så knackade moffa lite på den och om fågeln inte ännu ruvade flög den ut och släppte en ordentlig blajja på den som stod rakt framför hålet, så det skulle man alltså inte göra. Efter det kände moffa efter om det fanns något i ståmbån. Ibland såg han fundersam ut, då kunde den vara tom. Såg han smålessen ut kunde där ha varit påhälsning av otyg som snott och ätit upp äggen, så där bara var skal kvar, men log han kunde där finnas varma ägg, eller fågeln själv. Nuförtiden är det så fiffigt att man inte alls behöver störa fågeln med annat än att den hör att man kommer, blir bländad ett varv och sedan hör den när man försvinner igen. Då varenda telefon är utrustad med kamera går det så bra att kolla ståmbåna nuförtiden, det är bara att sticka in handen, ta ett kort och tassa därifrån. Visserligen mindre spännande än förr, men tekniken har sina fördelar 🙂

Att hålla ståmbår är ett litet projekt för sej. Kolla dem 2 ggr, först en resa tidigt på våren när man ska byta ut stoppningen, så fågeln har ngt att grunda med, mossa eller tofs om man har det, sen bygger fågeln själv på med dun. Så ska man kolla att tak, väggar och golv är ok. Att den hänger rakt osv. Och eventuellt laga någon ny ståmbå och ersätta de som blivit gamla. Det har blivit lite si och så med det. Det är en hobby som lätt blir glömd bland allt det där nödvändiga man måste göra. Men vi försöker hjälpa sjöfåglarna lite på holmen. Systers sambo har spikat ihop nya ståmbår och där är barnen med, “med näsan ovani”. Ett av nöjena hos dem är att med kikare stå i fönstren och titta på alla olika “ankor” som simmar i viken nedanför huset. Endel “ankor” heter skraka, andra skäggdopping eller kanske måsa.

På andra kollen, kollar man om det kommit fågel i holken, och har det inte det kanske det lönar sej att flytta holken till ett annat år, eller så kanske den är för ny att den inte känns trygg för fåglarna ännu.

Förr var ståmbåna ett sätt för skäriborna att få lite extra ägg. Det var lite av en icke nedskriven överenskommelse mellan ståmbålagaren och fågeln. “Jag lagar ståmbå åt dej, du får bo där, och jag får några ägg av dej.” Men inte alla ägg! De var inga sjörövare som tog allt som kom i deras väg, utan de lämnade alltid ett-tre ägg, beroende på hur många ägg där fanns i boet. Så när fågeln kom tillbaka värpte hon några ägg till så hon sen igen hade så många ägg som det rymdes under henne. Och fågelstammarna frodades. Det var ingen brist på sjöfågel fast skärgården då var full på folk som sköt och plockade ägg. Nu är det med sjöfåglarna som med skäriborna – snart en utdöende art.

Oj nej oj nej oj nej… är det idag??? Sade jag och kastade ifrån mej högaffeln. Hålla ordning på dagar är inte min starka sida. Ner för trapporna från hövinden, lammen skrek efter mjölk, men jag ropade åt dem : Nu får ni nog tusan vänta för nu ska de hissas flagga! Veterandagen, var ordet som kom genom mina peltorlurar som fick mej att med raska steg traska ner till huset, in i hallen, ta ut klädhängaren med flaggan och gå ut och hissa den rena, vackra blå-vita. Och så stod jag där, stolt som högsta hönset i hönsgården och galade och sjöng Vårt land, vårt land, vårt fosterland. Varken hönan eller jag är någon sångfågel, men det är tanken som räknas!

En viktig dag. De flesta i detta land har sina egna historier och berättelser från dessa forna, oroliga krigstider om hur det blev så att vi får hissa vår vackra flagga. Historier från denna lilla kobbe finns det också flera av. Det som ofta kommer på tal här, när man pratar och pratade med den äldre generationen, är hur de som postiljoner skidade kring fjärdarna vintertid med vita lakan i ryggsäcken. Det var för att kunna gömma sej ifall fientliga flygplan skulle komma flygande. De som bodde i utskären blev en tid evakuerade längre in mot land, en familj blev inkvarterade i det här huset. De bodde i “fårståkamarn” ett rum i farstun som är ca 3×3 meter, och som idag fungerar som mitt badrum. De hade inte så mycket annat med sej från sin holme än det allra nödvändigaste och viktigaste, däribland kossan.

Veterandagen. Den dagen som är bland de viktigaste att hissa flaggan på! Det är ju tack vare dom vi har en egen flagga att hissa 🙂