Författare: Charlotta

Konditionen… Var är den? Antagligen försvann den sakta men säkert vartefter som jag snöt mej.

Man gör det man måste när man är knockad, men inte mycket annat heller. Så när jag var på bättringsvägen och orkade stå i ända hela dagen, for vi med Mathias in mot storstan för att handla sådant om kan behövas medan menföret råder, och är lite tungt att släpa runt över bron. De utlovades kallare väder, jag skulle fara med Mathias till Geta och skulle bli borta någon dag, så jag beslöt att dra upp båten i tid. Sjön ska tömmas, men före det handlas. Vinter ska det väl bli i år också, och nu verkar den vara här, återstår att se om det håller i sej. När vi ändå var i stan, inte hade så överdrivet mycket som måste uträttas passade vi på att fara till ett av Mathias favoritställen. Det ena är “ankasgrisen”, om nu någon kan försöka sej på en gissning vart det då bär, det andra är Hoplop. Och till hoplop bar det.

En 6 åring har en otrolig kondition när det gäller att skena i färggranna tunnlar. Jag var helt slut redan bara att ta mej dit, så jag parkerade mej med en kaffemugg och funderade lite vart konditionen tagit vägen. Men det är väl bara att konstatera att det är som min morfars bror sade en gång, “-muskler och kondition, det är färskvara det!”

Men nu är det slutmarrat. Nu orkar jag inte vara sjuk mer bestämde jag. Och började bygga upp lite kondition igen. Stavgång. Det är grejjen det. Alla hippa tanter och jag går stavgång. Dessutom är det mycket bra för att hålla rörelse i ryggen och nacken. Jag har, med ett uppehåll när jag hade flunssa som värst, varje kväll som det inte varit 5 före omöjligt, gått en länk med stavarna. Min nacke mår med det mycket bättre, och man känner sej riktigt duktig när man stakat på genom blåbärsris, över stock och sten en runda med pannlampan fastsurrad kring huvudet. Nu hoppas jag bara att min iver att staka på, håller i sej så jag någorlunda snabbt skulle få upp någon form av kondition innan jag drar till skogs, annars lär den väl komma bara man börjar böka på bland enbusksnår, björksly och annat krafs som man inte behöver söka för att hitta 🙂

… som satt och lyssnade 🙂

Knockad eller inte. Har man lovat så har man ju lovat. Och vad hade jag nu lovat. Jo, att på en träff nagu-bönder emellan, berätta om vad jag egentligen håller på med. JAADÅ! Sade jag då. Det var i Oktober. Jag flög på datorn och gjorde en powerpointprecentation. MYCKET nöjd med det hela sparade jag den på en liten, liten ljusblå minnessticka … …….. Trodde någon att jag skulle hitta den när December kom och Januari närmade sej?

Borta. Om nån hittat den, skratta så mycket du orkar, och slit den så gott det går. Jag har läst så många besvärjelser över den lilla stickan, att jag inte tror det kunde bringa mej någon lycka att träffa på den nånsin igen.

Nåja. Jag smäckade ihop en liten serie bilder, men naturligtvis blir det aldrig lika bra när man inte har någon månad på sej, utan några dagar. Nåja, lite text knåpade jag ner för hand i ett häfte… Men, vad skulle jag berätta om egentligen? Jag var lite i funderingar, men beslöt mej för att berätta om hur allt blivit som det blivit. Till lika är det inte direkt en miljonstad jag bor i, utan en liten bygd där alla håller koll på alla. Eller gör man det? Kanske man gör det, men, när jag började fundera,  så kom jag på mej själv med att egentligen inte känna till så mycket av någon av de andra naguböndernas livsresa ur bondesynvinkel. Lite pejl har man ju, men folks livsresor är ju så olika! Hur blev de andra bönder, var det ett inriktat mål från början, och varför håller dom på med det dom gör egentligen? Ja, skulle man börja bena och fråga allt skulle det ju ta flera fulla dagar…

Så jag tänkte, att dom vet säkert de mesta om mej, men, när saker och ting farit ryktesvägen fram brukar det inte riktigt stämma i sista änden alla gånger heller. Många vet vem jag är, men få känner mej.

Så jag försökte mej på att sammanfatta lite kort vad jag gått igenom, och hur det blivit så som det är idag. Det var ingen enkel sak blev det rätt snart klart. Jag skulle ju inte ha en hel dag att berätta heller. Men att bli, det man blivit, att utvecklats till dagens läge, och hur man utvecklar är ju det som drivit mej dit jag är idag. Det som utvecklar är inom bondevärlden långt maskiner och byggnader. Så det blev mest sånt. Det som händer omkring följer liksom “med på medarna”. Har du ingen traktor med frontlastare så bär du för hand, eller transporterar på vagn, man lyfter inte så stora saker heller, men med en traktor med frontlastare lyfter du och kan grejja på ett helt annat sätt. Du utvecklas, förnyar, förbättrar osv… Det är självklara saker att du använder dej av grejjerna du har så långt som möjligt för att underlätta i det vardagliga arbetet. Kanske var det Kalle, som engång kläckte någonting i stil med “det du inte kan göra med frontlastare kan också vara ogjort”. Det var inte så tokigt sagt… Och jag tänker på det nu som då när jag står och lyfter, och släpar, fast det skulle vara enklare att gå efter traktorn 🙂

När jag knåpat, funderat, och funderat en gång till började jag inse att, “hååhhå”… Tänk om jag skulle ha tackat nejtack den där gången som jag blev erbjuden att skaffa mina 5 första får? Vad skulle jag ha gjort idag då? Nä… nu skall vi inte tänka så. Är glad att jag gjort allt det jag gjort och det är såhär nu. Till lika kan jag ju tycka att man kanske skulle fundera över en och annan grej man tagit på sej. När man står och söker rum för frukostmarmeladen i badrumsskåpet inser man att man har och haft lite drygt att fundera på, för tillfället, huvvet är trött. Men de va då det. Nu är den härliga vintern här. Eller, ja, Januari är det i alla fall och det enda jag hade i kalendern med datum och klockslag har jag nu också fixat. Och kraxat. Rösten höll trots flunsan och Mathias är antagligen glad över att mamma fick stå och babbla på en timme. Äter strepsils och låter den sjuka halsen vila med honungsvatten medan han mycket nöjd förklarade för mej att -va tyst nu du, nu är det min tur att babbla på!

Vill till sist tacka alla snälla som orkade höra på mitt osammanhängande babblande en hel timme. Då hann jag ändå bara nudda i Ytterholm-brons funderingar, bondbloggens alla krumbukter och funderingar, framtiden blev helt orörd och likaså allt det som Mats håller på med på andra sidan skiftet. Men, som man brukar säga, det får bli en annan gång… eller så struntar vi helt enkelt i det och e de nu nån som är nyfiken, så svarar jag nog på frågor 🙂 Även utan minnessticka, powerpointprecentationer och jox.

Av flunsa.

Har känt att nånting varit på lut en längre tid, ungefär ända sen mitten av december. Har motat och botat med allt jag hittat i skåpen. Hade inte tid för flunsa! Men till slut blev jag knockad. Ena dagen var jag på benen, lite ont i halsen på kvällen, men följande dag accelererade flunsan som en ny tjusig sportbil på autobahn, och mot eftermiddagskvällen låg jag som en båt för ankare i soffan.

Titta noga på bilden. Det är INTE alla dagar jag ligger och läser en bok! Så det var nog värt att ta bild på. Jag hade inte läst en bok på kanske 10år när jag i höstas fick för mej att ta tag i en bok, sedan dess har jag dragit över 2 tunnare mer lättlästa, men sen gav jag mej på Röde orm. Vikingar, svärd, präster och omvändelser i långa banor.

Allt har sin tid, och flunssa måste få sin. Lider dock ingen nöd, boken är på hälft, och jag blir ompysslad av Mathias som är hemma nu. Han förser mej med grillad korv, dricka, choklad och snytpapper hur mycket som helst. Ber dock till högre makter att jag inte blir parkerad här så många dagar. Inte har jag någonting som stressar mej, men nog skulle jag vilja få nånting annat gjort än vända blad i en bok under dygnets få ljusa timmar.

Så va de nyår. Tjong så va de 2014 och ett år har snurrat igen, men vad gjorde jag hela 2013 egentligen?

Jag kommer ihåg när jag skrev en tillbakablick över året förra året. Då satt jag och lät fingrarna flyta över tangenterna … känn ironin flöda… ( jag kan ibland sitta som för 5 år sen och peta och peka med pekfingret för att få bokstäverna på rätt 😉 ) Men, nu då? Ja, året som gick, gick så fort. Igen. Och jo, det säger väl alla, men ibland känns det helt enkelt så. Tiden flyger och inget blev gjort. Eller?

Börjar och fundera från början, vintern…

Ja, hur va det nu igen… SNÖ! Det är det första jag tänker på. Massor med snö! Vi öste och måkade snö överallt med spadar, vantar, traktorer, fyrhjulingar… ja, allt…

Och sen mot vårkanten blev den sådär hopplöst grynig så det var som att köra i 30 cm skithala styroxkulor. Min egen mönkkiä var ny då, och de va första gången jag satt fast med den riktigt ordentligt. Jag låg och krälade på alla fyra runt den och öste hala snökulor med vantarna, som inte alls var skapade för snömåkas. De va på norrängen, i andra diket… Hujeda så jag var arg. Underligt att inte snön smalt så arg som jag var… Det packade fullt med snö under magen på den, så den steg upp, och hängde upp sej, och hjulen spann så fint och det bildas en fin isformation under, framför och bakom hjulen. Precis så vacker, jämn och skålformat som man kan tänka sej. Va gjorda jag dit egentligen kan jag ju fråga mej nu…

I övrigt då? Ja, jag ordnade åt mej skaplig flunssa lagom till nyåret som inte sku ge sej. Sen blev de diskbrock i nacken som jag arbetar med ännu, och kommer säkert få hålla på i evinnerligen tid med… Nåja, så länge de hålls i schack med gymnastik, så är det bara att jompa på. Krage gick jag med halva vintern och halva våren. Rädd för att falla var jag hela året. Om jag slintar till och knycker i kroppen kan det säga krax i nacken igen. Och det vill jag inte! Men det har gått bra, men så går jag omkring som en mommo också när det är lite halt. Rädd att skena på strandstenar och hala berg har jag aldrig varit, förrän nu, men det har lite börjat släppa. Men hoppar gör jag inte på samma vis mer som förut. Rädd om nacken. Jag har ju bara en, och säger det krax i den en gång till ramlar väl huvudet av. Men all min egen ved högg jag i allafall, där blev lite åt pappa också, och ett nytt bete fick sej en ordentlig uppsnyggning. Vedlidret är smockfullt inför den här vintern och det känns bra. Har till och med ved så jag inte skulle behöva hugga alls den här vintern. Men nog ska jag ut med sågen igen. Förra vintern tassade jag iväg med såg , dunka och matkasse på vattukälken efter lunch varje dag jag inte hade annat för mej. När det började skymma gick jag hem, eller om jag eldade så kunde det bli riktigt mörkt innan jag lämnade brasans sken. Mysigt att gå hemåt över åkrarna i månens sken. Trött och genomsvettig, men nöjd. Den känslan!

Våren

Med lamm och isen som aldrig ville ge sej… Och båtbottenmålningen som stod mej upp i halsen, men vad göra, det var bara att måla på. Runt 50 båtar bottenmålade jag, tror jag. Det går bra att bottenmåla tidigt på våren, men sen kommer det så mycket annat att göra hemma på holmen att man måste hållas hemma och försöka börja med bondelivet där ute. Lamningen gick, vad jag minns bra. Kanske jag drog ut något lamm, men inte några juverinflammationer, och det är tacksamt, eller var där nån som hade nånting lurt på gång, som jag smörjde och grejjade, men sprutor klarade jag mej utan. Det är en liten seger i sej. Upptäcker man juverinflammationer i tid, vårdar och pysslar, smörjer, mjölkar osv, så kan man reda ut en inflammation utan mediciner. Det är lite av ett mål i sej. Ju mindre mediciner – desto bättre för djuren. 🙂 I övrigt då? Tja, Det var väl sådär som de brukar, man skenar på och mitt i allt är det midsommar. Får hit, får dit, lamm hit, baggar dit. Snurr snurr… Men jag börjar tycker jag själv få “pejl på läget”. Börjar ha gjort alla mina misstag (säger dock inte att de inte kommer att bli fler) så jag tycker fårflyttandet, baggskiljandet på våren börjar löpa rätt bra. Har ju hållit på med det X antal år, så det mesta börjar vara beprövat och sätten att göra saker och ting bäst på, börjar ta form 🙂

Sommar sommar sommar….

Och bondbloggsträff. Ja, jag tycker det är så roligt! Alla så olika, ändå så lika. Att alla tog sej tid att komma hit, snudd på till världens ände, DET lyfter jag på hatten för. När vi styrde bilarna mot sydväst efter besöket hos Sonja, sade jag ungefär såhär : Vägen blir mindre och mindre och när ni tror att ni kör till världens ände och att ni aldrig nånsin kommer att komma tillbaka till civilisationen mer, då börjar vi snart vara framme, och vi ska bara åka lite båt till. Och alla följde snällt efter, och fram kom vi 🙂 Dagarna före var det lite ett som annat som jag försökte få ordnat före jag skulle få besök. Städa skulle jag också ha behövt få gjort. Jag funderade lite i vilken ände jag skulle börja. Men så kom jag att tänka på att det ju är bönder som skall komma på besök, så jag beslöt mej för att strunta i fårskiten, myllan och leran som följt med stövlarna in innanför dörren och satsade några timmar på att få hemåkern städad istället. Slog och balade den så den inte såg för rojsig ut. Det gjorde den nämligen före jag slog den… 😉

I övrigt gick sommaren som brukligt snabbt förbi och inga större katastrofer inträffade. Gräftade potatis, slog och balade gräs, vattnade gurkor, seglade allmogebåtstävling, fiskade och fick skarv i nätet, åt hamburgare på lokala krogen, och åt nyrökt flundra med fingrarna, på en bergsklack i solens sken, tvättade mattor så det skulle regna, paddlade gummibåt, ja listan kan göras lång… Steg snett lyckades jag med också, men nu har den börjat reda sej, foten. Men sjuk var den länge. Seglade gjorde vi också. Jag och Mathias började segla optimistjolle, och roligt var det! Men sommaren går ju så fort. Och mitt i allt har alla sommarfåglar flugit sin kos. Sommarfåglar – både dom med och utan vingar. Fåren hämtas från sina holmar och hösten knackar på. Dags att gå upp på vinden och börja gräva i lådorna man just bar upp, efter vantar och yllesockor. Löven faller, allt blir stilla och slakten inleds.

Allt gick bra i år. Alla papper fick jag i ordning som dom skulle, och allt fungerade ungefär som tänkt. Det är så tacksamt när saker och ting fungerar som de ska. När man planerat, funderat och har stora summor på svaj, när man kan lita på att de personer man har att göras med, att de försöker, anstränger sej lite, kommer ihåg en, och försöker göra sitt bästa för att allt ska bli bra, då är det roligt! 🙂 Marknaderna gick också smidigt. Visserligen med flera dagars funderingar och förberedelser, men sen gick det som i ett huj 🙂

Nu är det bara att invänta vintern. Min mommo sade säkert 5 gånger senast jag var och hälsade på henne att “-inga sko man kon tro en julen vari reidan tå man sir ut ginom fönstre, he e så grönt å inga e he kaalt heldär, nej, he e no inga rikit normalt såsom e nu e…” Men, nja, det är inte många vintrar sen, som det var mer normalt att julen var grön, och man blev så förvånad när det sen mitt i allt blev snö en jul. Men man glömmer så fort. Nu har julen varit, grön och varm, runt 5 grader, och nyåret blev likadant. Jaja, säger jag, kikar i almanackan, tittar lite på planetställningen och förvåningen stillar sej. Hur sku de kunna bli nån vinter sålänge vädret står på väst? De e bara vatten och värmegrader som kommer därifrån…

Som avslutning ska jag sätta in en liten filmsnutt som jag filmade i våras. Snart är det vår igen, förhoppningsvis med många nya lamm att släppa ut på bete. 🙂 Önskar alla ett gott nytt 2014!

Ja, så var den här. Julen.

Regn och + 5 grader. Ja, roligare väder kunde det ju få va. Men nu är det såhär, och man får söka sej in för att få tag i julkänslan. Själv spelar jag “so this is chrismas” så det skrålar i huset, tänder granen, och undrar till lika lite på följande textrad, “and what have you done?” Ja, säg det. Mycket, allt, och ingenting. Men funderar lite, det gör jag varje år. Så det hör lite julafton till. I övrigt sitter vi för tillfället och väntar att julfreden skall utlysas i tv från Åbo, och sen blir det kyrka, tända ljus, grädda lådor, koka potatis, lutfisk och hela baletten. Förhoppningsvis kommer tomten till holmen lite senare ikväll också. Det finns 3 små glada barn under 7 år, som längtat och väntat på tomten hela året. Naturligtvis finns det på holmen också 4 glada “barn” på 30+, en moffa på 60+ och en mommo på 80+ som också väntar på tomten, även om spänningen avtagit med åren. Nu är det roligast att se glädjen hos de små.

Pepparkakebaket gick av stapeln för några dagar sen och naturligtvis bakas det “don efter person” 🙂 traktorkakor och får i ugnen

Ugnsfår

Önskar er alla en riktigt GOD JUL!