Författare: Charlotta

För dumt huvud får kroppen lida – sant!

Ja, kommer ni ihåg när jag tog Ytterholms – ambulansen till trappan. Jag stukade foten. Den förmårrade foten. Det börjar vara ett tag sen, och foten är inte bra än. Men, nu har jag funderat och kommit fram till en förklaring till hur jag kunde stuka foten så som jag gjorde. Jag stukade inte vristen, utan foten, alltså …

Här som jag pekar, framför mina fingrar…

Kan man verkligen stuka foten där tänkte jag… jag kan ju det tydligen i alla fall. Det var lite som när jag på fysion frågade : är det meningen att man skall kunna gör såhär? och så vek jag ihop mej till en boll. Jo, svarade hon, men inte i din ålder…   …. nähä, jag förstod ju hur hon menade, men man kunde ju ta det aviga vägen också 😉 När man är liten är man ju mer rörlig, sen är det meningen att man ska “stelna till” sådär lagom .. Det gör tydligen inte jag. Jag är i princip lika vig nu som då. Det är inte alltid så bra. Spärren som skall finnas i kropp och leder finns inte, eller så finns den, men dumhuvud som man är kan man ju tänja ut dem så de vinglar lite hit som dit om man inte tänker sej för. Tänkt mej för har jag inte gjort med mina fötter kom jag mitt i allt på en dag. Jag har i några månader gått med stöd om foten, det hjälper mej att komma ihåg, och tydligen går jag som en kråka på is emellanåt. I synnerhet när jag fryser om fötterna så står jag bara på yttersidan av foten och vinglar. Dumt – JA!

Jag har lågt blodtryck, kan det ha någonting att göra med att jag alltid fryser om fötterna? Ändå svettas jag om fötterna så man kan vrida ur sockorna efter nån timme med skor/stövlar på fötterna, och våta sockor är ingen höjdare när man har lätt att frysa om fötterna. Tunna strumpor har jag bara sommartid, och den här årstiden har jag bara yllesockor på fötterna för att det skall lufta och inte bli så kompakt, det är bättre, men nästan hur jag än gör har jag kallt om fötterna, och står då med fötterna snett.

Man lär sej. Jo, det gör man ju, men jag undrar hur länge jag ska få sota för min dumhet den här gången. Jag har efter att jag stukade foten första gången, småstukat den lite extra nån gång nu och då… Det gör ju inte saken bättre, men då den inte hålls som den ska utan att man ska behöva tänka på det. Känns lite som att alla delar sitter löst, nacken är ännu inte riktigt bra, det pirrar i fingrarna när nerven blir klämd och jag kämpar dagligen med gymnastik för att hålla den någorlunda där den skall vara. Sitter så lite som möjligt för då rasar kroppen ihop till en säck, som inte har nån skaplig stadga. Det blir att stå mer, och tänka efter så man får alla delar med sej på rätt sätt, lyfter rätt, osv, eller ligger ner, med anpassad kudde, varmt om fötterna så man inte behöver dra upp dem under hakan osv.

Använda huvudet skulle det vara att göra lite mer… men då där är så fullt från förut så blir det att ta till hjälpmedel. Jag har nu stöd till foten, nacken och ryggen. Det räcker för min del.

Ja, hujeda som de blåste idag ett slag… Jag måste riktigt ner till södra sidan för att dra i mej lite av den styrka som havet kastade omkring sej…

Det var emellanåt lite svårt att hållas på fötter, så det är lite skakadarrigt och viftigt.

Regnbyxor och regnjacka, handskar, mössa, halsduk och, ja… påpaltad upp över öronen, men det var inte alldeles kallt om näsan, så det gick bra att stå någon halvtimme och se på spektaklet. Mäktigt och gratis 😉

Vilken kraft det finns i havet… Så mjukt, men ändå så skarpt!

Stormen är spännande, men ack så mycket extra den för med sej… Strömavbrott hade vi någon timme och båtarna måste kollas extra.

Här kan man se att lilla “tvålkoppen” ligger till viss del uppe på låga bryggan … inte bra. Jag flyttade den och drog upp den på stranden istället, så jag får väl kämpa som en dåre sen när vattnet gått ut för att få ut den igen. Men, såhär kunde jag i alla fall inte lämna den. Man kan få en sönderslagen båt, eller om vattnet går ut och den hänger upp sej, kan man kanske ha en dränkt båt om det vill sej illa. Jag trodde inte vattnet skulle stiga så mycket, men tji fick jag. En annan företeelse som också kan förekomma när vattnet stiger är att repen som båten är fäst med kring pållarena, skakas upp eller halkar upp, och då kan man få leta efter båten i andra stränder. Jag hade dock fäst den lite extra i järnknaggen som också uttern sitter fast i.

Uttern, ja, senaste tillskottet. Har länge sökt någonting större än lilla tvålkoppen att åka med och på sensommaren kom den här mot mina ögon. Man skall ta det när man ser det, och inte sen när man behöver det, för då kan det vara farit. Inte har jag använt den till så mycket i år, men nu har jag stadig, bra båt färdigt inför nästa säsong. 🙂

För tillfället händer det inte så stora happenings här på Ytterholm. Livet lunkar på och när jag satt med min dator och kaffemugg på båten över till åland började jag filosofera lite. Helt bara sådär “by the way” är inte mycket som imponerar på mej. Flådiga bilar, båtar, traktorer, putsade och skinande så man blir bländad… nä. Stora gårdar med x antal 100 mjölkkor eller 1000 ha åker? … nä. Fina villor med perfekt planterade rabatter och belysning … nä. Direktörer och vd-poster … nä. “Rajjbanns” och märkesprylar … nä…

Pengar, muskler och makt imponerar inte på mej. Nä. Jag ser det som skrytbyggen å överdrivenhet. Det som imponerar på mej är folk och det dom gör, som inte är som alla andra, såna och sånt som har något extra, någonting jag förstår mej på. Utskärsbor är en sån kategori. Dom som levde i utskären före teknikens framfart, och färdades på sjön långt före radare och gps. Dom hittade ändå, på närvaron och känslan till havet som kom med modersmjölken, kunde dom färdas flera sjömil i dimma utan större problem. Det är ingenting man kan köpa sej för pengar, det är en känsla som finns inbyggd.

Lite liknande är bra grävmaskinister. Såna som kan gräva nån kilometer på flakkt område och ändå få centimeters fall på långa sträckor. Vem som helst kan vara köra grävmaskin, det är bara att köpa sej en grävmaskin, vrida på nyckeln, hoppas det startar och börja böka på, alltid får man lite oreda tillställt (sådär som när jag sätter mej bakom spakarna) men, det finns få BRA grävmaskinister.

En annan kategori är dom som kan baka och laga mat. Alla kan läsa recept innantill och få degen att jäsa. Men det är få som lägger ner kärlek och omtanke i vispandet eller för all del stekandet också. Däremot så imponeras jag verkligen inte av alla dessa kock-program på tv, ena är arg, andra ska choppa så mkt lök som möjligt i perfekta skivor på kortast möjliga tid… Va i 17 är det för idioti? Nä, det får va… Men en tant som pynjar på i sitt lilla kök och får till den perfekta smaken på vanilisåsen till äppelpajen som är perfekt gräddad i gammal vedugn, det kan jag imponeras av.

Sen finns det många, många som har handikapp, men som reder sej! Dom är jag också imponerad av. En blind som kommer tassande längs med gatan som om det vore en vanlig söndagspromenad är ju egentligen helt otroligt. Sen finns det såna, som hamnat snett här i livet. Som sett botten, men kommer sej därifrån med ett “jävlaranamma,detmåstegå!!!” Såna kan jag vara imponerad av.

Det finns många exempel, men i grund och botten handlar det väl om egenheter. Folk som har någonting medfött, någonting man inte kunnat köpa sej för pengar. Allt sånt man kan köpa sej för pengar, eller göra för pengar, kan va häftigt, tufft och fint, men inte blir jag imponerad inte…