Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Nånting helt annat…

… än bondelivet handlar dehär om, men det är en rätt så vanlig dag för mej ändå. Att åka “sverigebåt” hör till vardagen mer än det är ett äventyr.

Dra ur stöpseln. Lite det skulle man behöva göra känns det som. Så allt stannar, så man kan fara bort två dagar utan att fåren rymmer, far ombland, så de har mat och vatten och, och, och… Nu gjorde jag det på sätt och vis två dagar för att fara och hämta Mathias till Geta. Hemma var det att jobba ikapp för att kunna fara bort två dagar. Och så ringde klockan 05.00 på morgonen. Tidigt, båten går inte före 08.45, men annars hinner jag kanske inte ta mej till färjan som går halv 7 tiden, och där gäller det att helst vara med näsan på klaffen, i alla fall om man som jag inte har förtursskylt. Förturskön var mycket längre än “vanliga” kön. Men, jag rymdes med. Tur det, följande färja går en halvtimme senare och då är det knappt med tid att hinna till incheckningen i tid. Dessutom brukar det kunna vara än värre med bilar till 7ans färja, missar man den… Ja, då är det inte roligt om man ska med båten till Åland. Nåja, jag hann och rymdes med, ca 8 bilar skulle det ha rymts till och jag konstaterade att det minsann nog är en levande skärgård vi har, i alla fall är folk aktiva, nästan dygnet runt. 🙂

Trafiken in till Åbo löpte smidigt och väl ombord tog jag mej en kaffe och smörgås. Jag satt i allsköns ro och tittade på medan det nyligt ombordstigna bändet plockade upp sina instrument. Jag drack lite försiktigt. Nog var det Kaffe minsann nog. Med stort K! I priset ingick en påtår …

Medan jag satt och tuggade på min rågsmörgås tassade tanterna och farbröderna på med sina brickor, log och hade hur trevligt som helst. Någon träffade bekanta, i ett bord räknades det febrilt ut delningen av kvittot med papper och penna, och till och med några barn skymtade man emellanåt i bollhavet. I högtalarena började det ge an med love hurts. Ding dong… Bästa passagerare … välkomna…. osv. Ja, samlings platserna känner jag till, och tur är det, för blandat med love hurts blev det lite soppa och mer knepigt blev det att höra ens vilket språk nödsignalerna precenterades på när bändet tydligen fått ihop plockat sina instrument och började överrösta både love hurts och kaptenen med – Yksikaksiyksi, bombombom, tsetatsetaäxxäxx….

Nä, det här är nog annat än frukosten där hemma där man kan höra regnet falla på taket i farstun. Men jag sörplade ur min kopp, påtåren blev odruken… Jag gick för att uppsöka ett eluttag. Så passerade vi “pissisgrund” och tuffade vidare ut på Erstan. “Pissisgrund” har jag hört talas om sedan jag var liten, det är en liten holme just utanför inloppet till Åbo. Där steg utskärsborna förr,( på den tiden när man rodde och seglade,) iland för att uträtta sina behov före de for in till Åbo för att sälja och handla. Inne i åbo kunde man ju inte stå/sätta sej i vilken knut som helst, därför tog man iland i pissisgrund före man for in till stan.

De spraka…

…och lukta bränt… så jag bar ut den! -Du får vackert tutta ute nu! sa jag för den. Datorn. Huj va det ryste i kroppen.

Det var såhär, jag stod och hackade till gurksallad som jag skulle fara och sälja till skördemarknaden på lördagen här i Nagu. Jag spelade musik på datorn. Inget extra. Mitt i allt tystnade musiken. Jag som stod och skrålade så högt jag kunde blev mitt i allt solo. Vad nu tänkte jag, nog hade jag väl satt i stöpseln, eller? Jag brukar vilja dra ur den, så jag tänkte först bara att det var akkun i datorn som tagit slut, men till lika mindes jag inte att jag skulle ha dragit ur den sen jag hade igång datorn tidigare samma dag… hmm… Jag gick och kikade till den, rutan var svart. Vad nu då… hann jag tänka, sen hörde jag ett ljud som får nackhåren att resa sej, det var ljudet av knastrande elektricitet. Då var jag minsann inte långsam med att dra ur stöpslarna och bära ut den på vägen. Den luktade bränt också. Hujedamej.

Jag hade tänkt skriva om skärgårdens skördefest ännu den dagen, men det blev inte riktigt så. Nu har jag varit utan dator i en vecka. Jag bara inte hann fara till in till åbo för att köpa mej en ny, ensilaget skulle skördas, skördefesten kom emot med stora steg, så blev det söndag och naturligtvis måndag, men då hade jag annat som bara måste göras, men idag, tisdag tog jag mej tid. In till åbo, fort ut därifrån tillbaka! Inget illa menat, men jag trivs verkligen inte i åbo. Det är ju bra att stan finns där, även om den ligger avsides 😉 men nog var jag så slut i huvudet när jag kom hem, att hohho. Är man van är det väl ingen grej, men en ovan lantlolla som jag blir helt kaputt. Tycker mej dock kunna se lite samma reaktion av sommargäster som kommer ut till skären på semester, första dagarna är dom så slut, om det är för att jobbets hets och stress lägger sej eller om det är sjön som suger vet inte jag, men jag brukar känna igen mej…

Nu har jag i alla fall fått investera i en liten liten trimmad, dyr(!) plastburk. Billighetsgrejjer är det minsanningen inte! Men vad gör man? Jo, man kan höra på radio, men betala räkningar, se på vädret, anmäla till fårregistret vilka får som kommit hem och vilka som åt ut till en annan holme osv… läsa nyheter, blogga 😉 , hålla kontakt med folk på den omtalade facebooken, maila, göra anmälningar och beställningar, och och och…. ja, visst går det att vara utan dator, men… nog är det sen behändigt när man har den, och den inte luktar bränt, utan fungerar!

Fint ska de va…

fast slarvorna hänger…

Gammalt och nytt i salig blandning — Gammalt och nytt möts

En hydraulslang på plastaren har läkt olja länge redan. Varje gång ensilageskörd närmat sej har jag tänkt att nog håller den väl den här gången också, och jo, det har den faktiskt gjort, när svagt håller så håller det, men nu fick jag för mej att nu skulle den bytas. Punkt .

Jag började längst bort och gick hållare för hållare framåt, runt hela plastaren, för naturligtvis var det ju slangarna som gick längst bort som skulle bytas, sen kom jag till “själva själven”. Ett virrvarr och råttbo med slangar och kablar, men, löst sku de! Men, det tog stop, det stod helt still när jag krånglat en nyckel på plats på kopplingen, nyckeln kunde röra sej ca 5mm utan att törna i vägg, dosor eller annat, och det enda jag fick in dit att hålla i nyckeln med, var mina fingrar. Så mycket kraft hade inte jag i fingrarna att jag skulle ha fått det att röra sej… Vad sen…

Jo, nu ska vi backa bandet och gå tillbaka ett halvår i historien till när jag skaffade valle och lastaren kom och de skulle dras om lite slangar och kopplingar, då var det Mats som skruvade tills det tog stop. Han rådde mej att skaffa sånahär “öppna hylsor”.

Vi sökte genom hela Åbo utan att hitta… Vi sökte tills klockan slagit stängningsdags och de ställena vi hade kvar att kolla slog fast dörrarna. Bann. Följande dag ringde Mats en bekant som ringde en bekant och… ja, ni vet hur det brukar gå till. Det visade sej att en sådana hylsor fanns så nära som i Pargas … … Varför gå över ån efter vatten… Nåja, det lite negativa, (nu, positiva,) var att man måste köpa hela serien. Inte enstaka hylsor. Jag hostade till när jag hörde vad baluttan skulle komma att kosta, men som matte sa : så har du nu sen! Jo, jag har nusen. Hela serien köptes, en hylsa behövdes och så fick han slangarna bytta och omdragna på Valle. Då mårrade jag, men nu var det verkligen idealiskt att jag lade ut de pengarna på lådan då, för i ett swish hade jag löst slangen bara jag fått spärrskaftet, förlängningen, förminskningen och hylsan monterat. Det gick i ett huj. Så, nog va det väl en helt bra investering även om jag skruvar så lite, men så bra att ha när man väl behöver det 🙂

Fin är den, röda lådan med sin skumgummi stoppning, och glänsande hylsor, så den får “bo” inomhus. Fint ska de va fast slarvorna hänger 😉

Tai chi?

Tai chi… kan de va nåt att prova på? Det borde ju inte vara så svårt? Har lite läst om det och det brukar väl vara lite som såhär:

Ställ dej med ena foten vriden i 90 graders vinkel till den andra foten, och så långt mellan fötterna som du sträcker. Sträck ut höger arm så låååångt du räcks till höger, ner till marken, och så, “veva runt”, och så samma procedur till vänster. Ta ett litet steg framåt med vänsterfoten och ett jättekliv med högerfoten. Vrid dej runt så långt du kan utan att röra fötterna, sträck ut armarna och “veva runt”. Luta dej så långt framåt till höger du kan, vill man kan man vila kroppen mot låret och sträcka lite till, då orkar man veva runt med händer och armar lite mer, och så samma till vänster. Sen tar du ett jättekliv med vänsterfoten och ett litet med högerfoten, vrid dej runt och veva vidare med armarna. Händerna, fingrarna och ögonen ska gå hela tiden, veva runt bland gurkbladen och plocka på! En missad gurka förvandlas på något dygn till en bamsing som inte duger till så mycket annat än att äta själv, och så mycket bamsingar orkar man inte klämma i sej, så det gäller att ha ögonen med sej. Tai chi eller gurkplockning, skillnaden är hårfin…

Det är inget stort gurkland, men ett litet. Gurkor kommer det och det hackas och skivas in i olika sorters lag.

Jag skrev ett recept här tidigare, det var receptet på Ohlssonsgurka. En sort som min mommo i alla tider lagt in.

Den omtalade skarven…

Imorse fick vi det här i ett nät…

En “populär fågel”, åtminstone om man frågar media, tidningar osv, det finns hela tiden någonting att skriva om, hur många spaltmeter denna fågelart åstadkommit är ganska fantastiskt mycket för att bara vara en fågel. När allt kommer omkring skulle kanske alla helst vilja glömma och spola tiden tillbaka till den tiden när inte ännu skarven fanns i vår fauna, det var inte så länge sedan, men nu är den här, älskad, hatad och omdiskuterad som få. Själv anser jag att inte detta skulle behöva vara en sån “helig ko”. Det är en förhållandevis ny art här, men nu är den här… Det finns fler än en handfull individer, den förökar sej hyggligt och .. ja.. Jag förstår verkligen inte problemet med att inte tillåta jakt på denna matnyttiga fågel???

Den äter fisk, men vad för fisk den äter beror på vem man frågar, nu borde i alla fall någon “den äter bara skräpfisk-bubbla” vara spräckt med dessa bilder, den tar inte bara simmande ädelfisk, utan den plockar helt klart och tydligt också fisk direkt ur fiskarens nät. För den här skarven gick det av misstag illa, den hade tänkt ta sej en abborre, men när den fått grepp om abborren hade den fastnat. På bilden nedan kan man tydligt se att den fastnat med skinnet i mungipan i abborrens ryggfena. Den dränkte sej, nätet låg på flera meters djup.

Jag svängde försiktigt på fågeln-fisken för att få en bild från andra sidan och på något vis kom ordspråket “-den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket” upp i mitt huvud… Vilket gap…

Tre små gummor skulle gå en gång…

Strömmingshuvuden, sönderrivna nät, helor och halvor, ja, vad får man… Ibland ser dom ut såhär…

Man får ibland i näten abborrar som är “knipna” bakom ryggfenan, det är helt men man ser att någon varit och naggat i dem, då kan det antagligen varit skarven som varit i farten? Men den här har antagligen fått känna på sälen på nära håll? I alla fall så har det varit nästan slut på abborrarna här en tid, om det är sälen som härjar, eller om det är väderomslaget, eller kanske båda som är orsaken till fiskflykten vette tipporna, men att dra upp sånahär är inge kul…

Man har inte så stor glädje av dylika… Ibland kan det vara det enda man får i näten, sönderrivna fiskslarvor och så stora hål i nätena att man gladeligen skulle kunna dansa “tre så gummor” genom dem utan att man skulle nudda i garnet…