Författare: Charlotta

Ja, det är bara att vänja sej vid att stå bredvid och se på

Här vänder Mathias hö med moffas mc cormick. Han är ju bevars 6 år, så nog är det på tiden att han får börja köra själv, dock med ett vakande öga naturligtvis och inte ensam. Även om han först försökte skicka mej att köra Jonte och hämta balmaskinen och börja bala medan han skulle fixa vändandet… men se det gick inte, höet vändes första gången, så jag förklarade att det nog inte var tillräckligt torrt ännu för att balas, och på det viset fick jag följa med… bara jag inte störde… Så sagt och gjort, jag stod bredvid och höll ett vakande öga på det hela och höll lite i honom och mej. Växeln var låg och gasen på halvhög så det knatade vackert på i sådan takt att man inte behövde vara rädd för att trilla av, men hörselskydden var mer än guld värda… 😉

Moffa var ungefär lika gammal han också när han började köra cormicken. För att få ner kopplingen blir och blev det ibland till att ta ordentligt tag om ratten med armarna och pressa med benen. Det finns ju inget som heter kopplingsfritt, eller snabbväxlar på en sånhär, men å andra sidan går det mesta att lösa med svets och ståltråd 🙂

Den som har gott minne kanske kommer ihåg när jag ifjol berättade om när avgasröret plötsligt damp i backen… det var då det, pappa svetsade ihop det, så än så länge är det samma original, men duktigt svetsat 🙂

Nä, nu vill det liksom inte gå som på Strömsö…

Först gick vattenvärmaren sönder, kallvatten får jag, så ingen nöd på torpet, men lite krepligare blev livet. Man får lite tänka till, billigt är det ju, men nog föredrar jag att kunna ställa mej under duschen och det kommer lagom varmt vatten, än att man först ska hämta ved, sen hetta upp 10 liter vatten, sen späda det med kallvatten tills det blir lagom och sen ösa, tvätta och blajska på. Jo, allt går och jo, visst har jag el och gas-spis, men veden är ändå billigast…

Sen kokade min kaffekokare inget kaffe en morgon. GGGGRRAAAAHHHHKATASTROF!!!!  Lampan lyste men kokaren va död. Den varken värmde eller bryggde något kaffe. Nåja, det gick ju att koka vatten i tekokaren och hälla genom kaffefiltret. Det går, men någon höjdare är det inte. Några dagar senare lånade jag en av mommos kaffekokare. Sen då…

Jo, potatis-vattenpumpen. Jag har en såndär liten rackare med tryckkärl som håller liv i en liten spridare. Bara för de lilla jag odlar nypotatis räcker det bra, man får flytta spridaren oftare bara. Men så mitt i allt en kväll så slutade den snurra. Det blev tyst, jag stod på vedbacken och hörde hur den surrade på, men mitt i allt blev det tyst. Det hade kommit vatten in i den. Alltså in i själva maskineriet. Jag vet inte varför, men jag trodde en vattenpump skulle tåla lite vatten på sej också, inte bara genom sej. Den har nu stått på tork några dagar på vedspisen i köket och jag har svettats och eldat, men nä, den vill vara kaputt. Fördelen har ju varit att jag kunnat göra två flugor i en smäll, varmvatten och torka maskin på samma gång.

Next… Slåtterkrossen…

Jag hade typ 2 ha att slå till torrhö hemma. Det har fått växa sej långt, så jag tar det till storbalar… Om det hålls torrväder, men när jag hade knappt 1/2 ha kvar att slå så hittade jag stenen jag så länge suttit och kikat efter och också många gånger tänkt att jag skulle ta bort. Nu är den borta, jag gröpa på ett bra tag med frontlastaren och gafflarna innan jag fick bort den, men nu är den borta… Men krossen fick sej en ordentlig törn… Small gjorde det. Skulle det ändå ha varit i en vanlig tallrik det small i, men det var tallriken längst in som fick sej. Det vikt och mosade på bra nog när det small. Drivningen kommer ner där också så, vad det riktigt har rustat om där vet jag i skrivande stund inte riktigt, jag fick kasta allt jag hade i händerna idag, och fara med Mathias över till Geta, han skall till simskola imorgon måndag, så det börjar vara tider på att fara. Medan jag är borta skulle pappa förbarma sej över slåtterkrossen och se om han skulle kunna smida ut allt tillbaka så man kan få slaget det sista också, eller om det blir att fara och söka delar, eller kanske till och med en annan…

Nu sitter jag och väntar på vad som komma skall. Det bästa kanske skulle vara att dra täcket över sej och kika fram nångång mot jul… Man blir så trött när allt man tar i rasar ihop… Men inte blir det väl bättre med det heller, bara att börja i någon ända och försöka streta på! Jag kan ju förvarna lite, nu är inte bästa läget att fråga hur det går, om man vill ha en solskenshistoria till svar … 😉

Varningslamporna blinkar … ladda batteri. Beep beep beep … Ladda batterierna!!! Low energy… Varningsklockorna ringer, LADDA BATTERIERNA!!!! Jamen, jag ska bara…

Jo, det är mina egna batterier som tydligen håller på att ta slut, låg energinivå och visst vet jag det, jag åt för lite mat som ger “lång energi”, jag borde äta igen , och jo, det ska jag, men jag ska bara…  Till slut säger kroppen till att NU ska det vara energi. Man blir knäsvag, folkilsken och lite småskakig, och till slut får man bara lov att släppa det man har i händerna och gå in och “tanka”.

Raskt travar jag in, med stövlar, handskar och allt, raka spåret till kylskåpet och river åt mej en rågbrödsbit och saftflaskan och blandar mej ett glas saft. Sitter ner en stund och gnagar på den halvtorra brödbiten, och så lugnar kroppen ner sej. För mej själv konstaterar jag att jo, jag har slarvat nu igen. Det var länge sen senaste gången jag blev så utan energi, men nu igen. Ajjabajja. Mårrar lite för mej själv…

Det händer sej ibland, inte ofta, men nångång nu och då. Skaplig mat ska det vara, inte så jättestora mängder åt gången, men lite hela tiden. Idag åt jag en bulle till 2-kaffet… tydligt och klart helt värdelöst mellanmål i förhållande till det jag grejjat med – gräftat potatis och rett nät. Det är inte så energikrävande, men tydligen var det för lite för att 18 – tiden kasta gräftan och skena in och äta. Det kan väl också vara ett tecken på att kroppen börjar känna av att det hunnit bli mitt i sommaren – man är trött.

Jag har massor på “att göra listan” men inget som “står om livet”. Alltså jorden ramlar inte omkull om det inte blir gjort just NU! Det betyder att man kan unna sej att göra någonting roligt också emellanåt. Som här om kvällen så prövade jag för första gången mej på att segla optimistjolle, och gudars va de va roligt 🙂 Den som ju egentligen skulle segla var Mathias, men både mamma och morfar tyckte det var så roligt så han fick nästan inte styra alls 😉

Det där med att segla, det är någonting som jag inte riktigt förstått mej på. Man hinner liksom inte, har man en båt med motor, då använder man den för att ta sej från A till B. Sitta på sjön “bara för att göra just det”, de gör jag inte, det finns liksom ingen poäng i det. Ofta måste det finnas en mening, en poäng, ett mål med det jag gör. Men det här va roligt och redan bara det att lära sej hur segling fungerar är en liten utmaning, och poäng. Jag har bara seglat några timmar en dag med en allmogebåt förut, så det finns lite kvar att lära sej…

Nej, int blev de så tokigt.

Men mycket jobb återstår. Egentligen ser det för hemskt ut när man kryper in under de täta stora granarna för att söka upp de gamla dikena, men lite bättre har det blivit och mer ska de bli. Nu först lite får hit för att se till att det inte till hösten blir att börja från ruta 1 igen.

Kringom på åkern där jag tagit bort buskage av sälg och annan lövträd, kommer det nu upp miljontals med små skott. Får dom vara ifred har jag det snart att se ut dubbelt värre än vad det gjorde i vintras, men jag skall släppa ett 20-tal småbaggar på dem så är de snart ett minne blott. 🙂 Fördelen med att ha får, det lönar sej att hugga lövsly, får man bara får dit kommer de inte igen så länge fåren går där.

Dessa små raringar växer det också i en knut, önskar att det gick att skicka lite av dens underbara doft genom skärmen, eftersom det inte ännu går, så får ni hålla till godo med en bild av raringen och så önskar jag er en riktigt trevlig midsommar!

Inget regn på flera veckor… de va då de, nu ha vi äntligen fått lite vatten 🙂 Men då, när de va vackert väder i veckor, passade jag på att ta lite torrhö. Förr sade man väl att höet skulle vara inne till midsommar, på senare tid har det, för mej i alla fall blivit så att det slintat iväg ända till mitten av juli ibland innan man fått höet bärgat. Mängd har det blivit, men ingen vidare kvalitet… Det blir nästan som röjvass. Först ska ensilaget skördas och sen tar man hö. Men nej, inte i år. Att det blev så hänger ihop med flera olika saker, en av dem var att pråmen vid det här skedet (5- 7.6) ännu stod på torra land så jag kom mej inte till Anisor för att göra nånting med gräset där. Men jag rappade omkull en liten ha på hemholmen, några större mängder blev det inte, i runda slängar blev det 300 småbalar.

Som man kan se på bilden är det inte någon mängd i strängarna, och det är långt mellan balarna, men de är sprött och fint. Nu har jag ju inte torrhö överst på foderlistan, och blir det inget torrhö något år är det ingen katastrof, men det brukar vara skönt att hitta någon bal ibland när man inte hunnit sätta upp ensilage, eller ifall någonting strejkar och man inte får åt sej ensilage den dagen man tänkt, då är det fint att ha lite reservmat att ge fåren 🙂 Dessutom är torrhö bästa magmedicinen om det vill sej så, eller om ensilaget blir vått och slaskigt. Nåja, nytt och gammalt, det var liksom inget problem att se skillnaden på det…

På bilden syns det inte lika bra, men “live” är skillnaden stor + att nytt hö alltid har en sån sommardoft som ingen fabrik någonsin kommer att kunna sätta på flaska 🙂

Jasså semester säger du.. Jahaja, visst. Kul…   Eller så inte… Visst smakar det trä när andra sitter i solstolen och jäser dagarna i ända flera veckor i rad och själv skenar man runt som en slav och vet inte hur man ska få allt jobb gjort i någorlunda tid, dagarna blir till natt innan allt man behöver få gjort för dagen är gjort. Nätternas timmar blir färre, man sover som en kratta när allt är hett och varm, går man ut blir man anfallen av stora ridåer av mygg och på kvällskvisten surrar det i huvudet som i en bikupa. Jo, då kan de vara surt! Visst skulle man vilja sitta en dag på stranden, måla sitt lilla torp, hänga upp hängmattan och ha det precis sådär som man “ska” ha det om sommaren, pelargoner i fönstren och långa luncher på bykrogen. Åka båt kring platta fjärdar som ligger som salsgolv framför fören och göra små strandhugg där man känner för det.

Surt, jo, det är lite så man känner det, ibland. Festivaler och marknadsdagar avlöser varann, men vad gör det när man har gräs som ska balas, maskmedel som ska blandas och … ja, ni vet allt det där man går och mårrar och marrar om när man gärna skulle vilja gå på någonting, men jobbet styr dagen, och man vet att gör jag det inte nu, utan imorrn, så kommer jag att vara ännu en dag efter i schemat och kanske det regnar, så har man 1/3 av vinterfodret förstört, eller så torkar någonting bort som man skulle behöva vattna. Ja, sommaren ÄR arbetets tid, inte semesterns tid.

Men är jag supersur? Jo, det kanske låter så, men jag vet mina fördelar och dom är inte heller för illa. I jobbet får jag vara ute i friska luften, fast hela dagarna. Brunbrännan fylls på automatiskt, dock med traditionell skarp rand mitt i pannan av skärmmössan, mitt på låren av shortsen och så mitt på överarmen av t-skjortan. Jag behöver inte gå på gym för att hålla konditionen, automatisk muskelträning får man när man ska putta, styra och skena med tackor på runt 60 kg, eller lyfta/bära 30 lamm på runt 20-30kg, kasta och rada X-antal 100 höbalar, eller gödsla, en säck väger 40kg så efter att man gödslat något ton så har man aktiverat de flesta muskler man har… Jag kan fara och shoppa mitt i veckan, vilken vardag som helst och behöver inte trängas i kassaköer. Jag behöver inte skrapa bilrutor varje morgon från oktober till april. Jag behöver inte heller passa in en buss, spårvagn eller sitta i bilkö för att komma till jobbet, det är bara att öppna dörren så är jag där 🙂 Jag kan vintertid fara och simma mitt på dagen, en vardag, i badhus och ha hela pooler för mej själv. Jag kan … ja allt möjligt, jag är ledig när jag själv bestämmer mej för det, visst kan jag ta ledigt mitt i juli, men jag får också stå för konsekvenserna av det själv.

Summa summarum, alla jobb har sina för och nackdelar. Just nu skulle man gärna vara “som alla andra” och suckar när allt som händer i trakten ska hända på 6-8 veckor, medan man har som mest med jobbet. Men lite semester/siesta får man se till att klämma in, vare sej man hinner eller inte. Man arbetar väl för att leva, man lever inte för att arbeta. Det är viktigt att hinna “leva” också, vad har man annars levt för?