Författare: Charlotta

Dom finns, “keeldsögona”. Vad dom riktigt heter på svenska vet jag inte, jag googlade, men de bad mej bara kontrollera stavningen… Google kan helt tydligt inte Nagudialekt. Däremot hittar jag massor på “vattenkälla”, nåja, “kärt barn har många namn”, och så är det väl med dom här också … även om dom nuförtiden inte är direkt populära när man stöter på dem mitt i en åker… Mer tacksamma var de kanske att hitta och ha förr om somrarna, då brunnarna kunde sina torra somrar, och vatten inte fanns inne i köket, i en kran. På Ytterholm var brunnarna förr inte så överdrivet djupa och det hände sej att de sinade. Helt utan sötvatten blev de ändå inte, det fanns platser där det låg och rann lite sötvatten även i den allra torraste sommaren, men det var tvärs bort över holmen, och sådär särdeles jätte fräscht kan det inte ha varit…

Men keeldsögona, ja, bottenlösa “ögon” som kan finnas mitt i åkern, mitt i skogen, var som helst. Dom bara finns och är svåra att göra något åt. Råkar man köra över ett sånt med traktorn kan det säga plupp och så står man där den dagen.

Den här bilden är fotad på en åker Mats arrenderar. I ena änden drog Mats ut vattenkanonen för att börja vattna löken, i andra änden stod jag och fotade vatten. Det var torrt så det dammade om skorna men en fläck mitt på åkern lyste grön, där stod det vatten. Många har försökt täckdika bort keelsdögon, men det är inte “sådär bara”. Det finns säkert knep i 1000-falt ute i bygderna hur man ska tampas med såna här vattenhål, enklast är kanske ändå att köra runt.

Betesplanering, sortera får och släppa ut i små omgångar, klippa de sista som ännu dras med vinterullen, sladda, harva, så, välta min lilla ha, ely-central-damer på besök, klippa gräsmattan, bottenmåla båtar, vara på talko, olja utemöbler, sätta potatis, dra fiberduk, sätta lök, flytta får, 5 mm regn, plocka sten, gödsla vallar, gå på fysioterapi, plantera tomater åt mommo och åt mej själv, fräsa, skruva nytt dörrlås på valle, rusta fårkörar vagnen och så det här vardagliga vanliga, tvätta fönster, byka, diska, äta…

Ja, man kan ju också helt kort säga att det är vår.

Med det här vill jag absolut inte sparka någon i baken på något vis, men ibland när man träffar bekanta och dom frågar: nåå… hur e de? Så svarar jag ofta att: janå, huvudet högst och de e ju vår! Och skenar vidare… Endel står kvar som frågetecken och funderar, andra förstår precis hur jag menar. 🙂

Den kastar sej över en. Man riktigt hukar sej när den kastar sej in över skogen söder ifrån och nerifrån sjön kommer den upp över åkern i stora sjok. Hurrr… kallt blev det. Kusliga smörja.

Allt blir så stilla, inga snurror som vrålar iväg ut genom strömmen, fåglarna kurar antagligen ihop sej någonstans för även de tystnar, vattnet ligger precis lugnt, även om man inte ser det mer, men man vet att det finns där och ligger platt som spegeln. Någonstans långt borta kör stora fartyg och deras skarpa horn hörs lång väg. Man kan sitta på trappan, insvept i en varm, tjock filt och höra hur de som spöklika ljud dånar på. 🙂

Lömska skit! Sade jag och gick in.

Dagen fick vara färdig, att göra finns, men klockan var snart 21 och ett klädbyte skulle behövas när dimmans kyla kom. Jag stod som en märla i grönsakslandet och mitt lilla växthus. Jag planterade och sådde i full iver när det plötsligt blev kallt, solen försvann och på bara en liten stund var jag som fången av dimman. Dimma är ganska fredligt, men lömskt och inte heller den någonting att leka med. Som tur är har vi aldrig lång färd med båten om vi skall färdas till eller från holmen/bilen. Om man vill kan man följa strandlinjen ända tills man kommer till andra sidan. Genom sundet som skiljer Kirjais och Ytterholm åt, är det en kanal grävd, den är bara några meter bred, så där över kommer man nog även i tjockaste tjockan. Annars är att släppa land ur sikte är ingen bra ide när dimman ligger tjock, om man inte har gps, radare och diverse krejkor som hjälper en vill säga. Kruxet då är ju att man ska förstå sej på vad det är man ser på alla skärmar också…

Såhär såg det ut för bara några dagar sen när det också var dimma, då kom jag hem med båten och sikten var riktigt hygglig att färdas inomskärs, de tjocknade till lite extra ännu följande dag, sen lättade det.

Allt blir så annorlunda i dimma, i mörker är det inte alls samma sak, även då kan det vara kryptiskt att färdas, men dimman är ändå snäppet värre. I mörker kan man ofta urskilja konturer på längre håll, i dimma är du helt såld. Bäst att hållas på land. 🙂

Du köper en planta, gräver en djup (känns det som i alla fall) grop, gödslar, vattnar (ibland) och efter något år står där en torr pinne om ens det. Hur stor är igenkänningsfaktorn på det? Om det ens finns ett spår av en planta man köpt för dyra pengar.

Så brukar det gå med det jag planterar och jag har konstaterat att bäst är det om naturen får sköta om det där med plantering, då växer det, även om det kan bli så att fel sort växer på “fel” plats. Enligt oss människor i alla fall. Här om dagen var jag och lämnade tillbaka sticksågen jag lånat av Mats. Han har verktygen inne i en av sina hallar och utanför finns större och mindre grus/sten, ni kan själv se på bilden här nedanför, det jag reagerade på var att mitt bland de större stenarna invid knuten där man inte kör, blommade några gullvivor så vackert. Mitt i värsta stenhögen stod de så glatt och blommade.

När det får göra som det vill, då blir de bra 🙂

Att det växer mycket gullvivor på Åland är ingen hemlighet, det nästan vimlar om dom där. Det har väl någonting med jordmånen att göra kan jag anta. Det jag dock alltid kommer att tänka på när jag ser gullvivorna blomma är mommos historier från när hon var liten och dom under kriget grävde upp gullvivsrötter. De putsades rena från mull och skickades med en farbror som med jämna mellanrum for in till Åbo och så såldes de. Jag vet inte exakt vad det var som det tillverkades av de rötterna, kanske medicin eller någonting sånt, men tänk vad gullvivor som fick stryka med där de drog fram. Nu får dom växa ifred, till och med så dom växer bland 0-70 🙂

Vartefter som dagarna går kan man kruxa av vårtecknena, det handlar om allt från tussilago, fjärilar, båtar som burrar iväg ut genom strömmen, man är svart-blåprickig över händer och ansiktet från bottenmålning av båtar, grodor, gudingar  till att jag här om morgonen fick min första nysattack pga av att näsan fylldes av pollen. Jag nös nonstop 23 ggr, hann med några mindre vackra ord och snyta mej mellan gångerna, men till slut satt jag bara och skrattade åt mej själv och snöt och nös.

Ett annat vårtecken är att min telefon är ganska tyst… endel telefoner får spatt när det blir vår. Pappas telefon går varm, många som vill ha ut sin båt… Men min telefon är tystare än vanligt, men jag vet vad det beror på, Dånömatte vårbrukar. Bor man som vi gör på distans håller man en hel del kontakt med telefon, men nu är det vårbruk som gäller och man kan inte förvänta sej att det skall sittas och skrivas textmeddelanden en gång i timmen. Visserligen är det inga problem att prata i telefon fast man kör traktor, handsfree har han i alla världens former, men koncentration finns det ingen “handsfree” till. Det har varit mycket löksättning senaste tiden, då ska det lyftas gödsel och lök om vart annat som det skall växlas, höjas, sänkas, köras osv.

Som flickvän till en bonde måste man ha lite tålamod och förståelse. Kanske har jag lättare att förstå eftersom jag själv är bonde, men när jag hör om fall där förhållanden inte fungerat för det skall ätas middag klockan 13.00 på söndag… mitt i värsta vårbruksbrådskan!!! Då förstår jag egentligen ingenting… Man KAN inte alltid stå i givakt, äta på givna klockslag, åka på tur, gödsla gräsmattan, titta på strömsö och följa med när frassin ska kastreras. De får va! Allt som inte är akut viktigt får va!

De senaste dagarna har Mats, i runda slängar, satt 1000 säckar lök. Inte bara åt sej själv utan åt andra också, och några X antal 100 har han kvar att sätta. Det är allt jag för tillfället vet om vad han grejjar med och hur dom har det, tid finns inte att sitta i telefonen. Själv är jag inte heller så pratsam i telefon den här årstiden. Fåren ska ha sitt, de ska sättas, harvas, fräsas, spikas, riktas stolpar, dras nät eller så bottenmålar jag nån båt, då behöver man ibland både armar, ben, fötter, huvud och allt där emellan för att komma åt att få färg överallt under bottnen. Här om dagen, satt vi och diskuterade vilka båtar som stod på tur, hurdan veckan kommer att se ut i stora drag och sådant, då ringde Mats, men då hann jag inte prata så värst mycket, svarade bara : Vi sitter och har kaffemöte, vi hörs senare… Svaret i andra änden kunde ha varit helilsket, men matte svarade bara att ok, bra, vi hörs…