Författare: Charlotta

Pang sa det i kastrullbottnen när jag började tillreda dagens gourmetlunch. Ärtsoppa som jag fryste in för någon vecka sedan, nu var den tacksam att hitta i frysen. Valet stod mellan gröt och ärtsoppa. Men gröt är ingen riktig mat att äta till lunch enligt mej, så det fick bli ärtsoppa. In med några vedträn i spisen, en törvessticka och på några minuter var lunchen klar. Bråttom, ja, lite… Bland de 19 tackorna som var kvar att lamma, fanns 11 lamm och 6-7  frivilliga att ta hand om de små, när jag kom till fårhuset i morse. De fick en egen utredningshage, en större kätte så de kan stå i varsin knut och hålla sina egna lamm för sej så dom inte alla går ombland… men rörigt var där. En tacka höll på att lamma och tyckte att hon kunde nog ta hand om dom allihop. … Det tyckte inte jag, så hon fick egen kätte meddetsamma, men vilket… vilka lamm var hennes? Uteslutningsmetoden. Det fanns två lamm som ingen av de andra ville ha. När jag satte lammet bredvid dem stångade de till dem så de ramlade omkull, bara en tittade lite snällt på dem, men till lika kunde jag konstatera att hon inte alls hade lammat, hon ville bara vara med. Hon fick gå ut ur den kättan. Sen började det lite reda upp sej, hon som höll på att lamma fick två lamm till, varav ett måste jag dra ut, det var stort, så nu har hon 4 … kanske är något lurt där, antagligen är inte alla lammen hennes, utan ett hör till någon annan … men vem?

Så nu när jag är inne på lunch sitter jag och funderar, hur ska jag veta vilket lamm som eventuellt inte är hennes? Ett av alla lamm var svagt så det bor i en trälåda under en värmelampa, undrar hur det skall gå med det? Och vems är det? Och månne hon som har tre svarta lamm fixar det som är minst och ynkligast, kanske det skulle behöva extra mjölk redan nu på eftermiddagen fast det tydligt diade och fick mat från tackan… Kom jag ihåg att skära av balgarnsöglan när jag knöt fast kätten med? Måste kolla det. Månne jag kan ge lammet som ligger på intensiven en suts “kick-start” till? Undrar nog om inte hon som har ett lamm är mamma till intensivlammet och kanske till den som kanske är det fjärde lammet hos förbarmerskan…

Med dagens lamm-rumba borde antalet lamm nu vara uppe i 45 🙂

Snurrrr i huvudet, men nu en kopp kaffe och sen ut tillbaka!

Får har mycket att ge, ta vara på allt!

Eller, nåja, kanske inte riktigt allt… Förr tog man tillvara på precis allt, men det gör man inte riktigt på samma sätt mera, ingen kokar “knapulsoppa” på fårhuvudet, eller svänger tarmar, skrapar, tvättar och rustar, nej, nej, det jag menar är att man också tar vara på allt annat förutom det som går att äta. Kött till spisen i all ära, men från fåret kommer också ull till garn som med flinka fingrar kan förvandlas till de varmaste av sockor eller vantar, det kan vävas till plädar och filtar eller gudarna skall veta vad. Skinnen blir varma fällar att använda som dom är på en stol, att sova på, i bilen, i traktorn eller så kan man “hantverka” det till tossor, handskar … nästan vad som helst.

Eftersom jag har får, omger jag mej också med produkter som jag får av fåren. Det är svårt att hitta någonting varmare att sätta på fötterna än ett par helyllesockor. När jag i butiken ser sockor som det står “100% wool” på, så brukar jag fundera en stund… De ser inte riktigt likadana ut som de jag har på mej. Dels förstods för att de jag har är stickade för hand, visserligen av min mommo som nästan är som en stickmaskin, men de i butiken är långa vägar från det. De liknar inte alls. Behandlat, fint och pressat känns det som när man tar dem i handen. Inget för mej. Jag går med helyllesockor gjorda på garn som jag själv klippt av mina egna får. Jag använder inte strumpor alls vintertid, bara yllesockor. Mina fötter trivs bäst så. Jag svettas helt otroligt mycket om fötterna och med strumpor blir fötterna som i ett enda stort fotbad, men med yllesockor som andas mår dom bra och fryser inte alls. Ett par yllesockor och vinterfodrade boots och mina fötter klarar galant -15 grader flera timmar utan problem, men med strumpor blir jag frusen om fötterna efter bara någon timme. Strumpan är genomvåt och tårna förvandlas till isklumpar.

Fårskinn hittar man hos mej i gungstolen, i bilen, som sängmattor och lite var stans. Jag sover inte på skinn… Ännu… Det lär ska vara mycket bra för både kropp och själ, så kanske man borde börja med det också. När Mathias var liten hade han ett skinn i barnvagnen och nu flyttas det mellan pulkor, kälkor, bilar, traktorer och allt som han skall åka. Mycket varmare för rumpan att sitta på ett fårskinn än plast och plåt.

Att ta tillvara skinnen är ingen självklarhet. Många skinn far raka spåret från slakteriet som avfall. Tokigt kanske, men att packa, skicka och bereda skinn är inget man gör i en handvändning med veckopeng i fickan. När man skickar skinnen till beredning vet man aldrig riktigt hur de ser ut när de kommer tillbaka. Det är lite lotterifeeling över det, och insatsen är förhållandevis hög. Blir resultatet bra är det värt det, och man kan få “tillbaka” det man lagt ut, men kommer det “sockervadd”, sönderrivna, hårdborstade, blekta eller halvkala skinn tillbaka, kan man lätt hålla sej för skratt. Det man dock ska komma ihåg är ju att de på ett garveri inte existerar nån magi, dom kan inte förvandla “svanar av ankungar.” Man får ju… i de flesta fallen tillbaka samma skinn man skickat och skickar man någonting som inte håller kvalitet i den änden – när man skickar det, så är det samma när det kommer tillbaka. Har hänt att jag skickat 20 skinn, varav 15 var färgade, 5 vita, men när returen kom var hälften vita, hälften färgade … men det är en historia som inte lämpar sej i tryck.

Jag har, trots att jag bara varit fårbonde i drygt 10 år, upplevt många sidor i detta lotteri. Många nitar, men också någon fullpott. Kan kanske låta lite radikalt att dra en historia om prulle som blev skinn, men, här kommer den. Det finaste skinn jag någonsin låtit beredas kom från en av mina avelsbaggar. Han var stor och ståtlig och from som ett lamm. Från hans tid finns det många historier, som den gången han blev liggandes i solgasset på betet, benen bar inte, och han var fem före slut, jag hämtade honom med mönkkiä och vagn. Kommer ännu ihåg hur jag fick suga i ordentligt för att få upp honom på vagnen. I runda slängar var det väl 80kg “lalloger bäss” som skulle flyttas på. Sen bar det raka spåret in i fårhuset, jag släpade av honom och konstaterade att han var som ett klot om magen, trumsjuk. Hävde i han diverse matolja och grejs, byngslade och masserade, men inget hjälpte, så jag “punkterade” honom med grov nål och efter det fick jag kontakt med ögonen och sakterligen steg han upp. En obeskrivbar glädje när jag kunde hjälpa honom. Jag gjorde och analyserade rätt. Puuussst… andas ut… Jag var så glad för att han började må bättre och till lika slog det mej vilket “problemavfall” han skulle ha varit om han kolat hejsan mitt i sommaren! Det var första gången som jag punkterade ett djur, efter det har det hänt någon gång till. Han fick vara kvar något år extra, inte för annat, men för att han var så snäll och han var så bra att ha som “bonus farfar” åt sommarens bagglamm. Men allt får sin ände, så även Prulles. Han skickades till slakt, och skinnet skickade jag att beredas. Det var ca 15 andra skinn med i samma beredning, men det var ingen konst att se vilket som var hans. Jag kände med en gång igen det. Fullpott och maxpoäng till garveriet! De lyckades. Sedan dess har jag aldrig bytt garveri. Jag har det ännu kvar hemma hos mej, men det är paxat, och skall förflyttas några 100 meter bort när den dagen kommer att det finner sin plats i det hemmet.

Det är lite tudelat, när jag går in i salen där jag förvarar det, och ska städa, tänker jag ibland att “ja, jusstja, där är prulle ja, vart ska jag sätta honom nu medan jag torkar golvet?” Inom mej bubblar en massa minnen upp, det är lite sorgligt att han blivit fäll, men så är det, det är en del av livet, det är i alla fall ett jättefint minne av honom att ha skinnet kvar.

+3+2+3+1+3+3+2+1+3 … minus 3. Vad blir det? Svar: Antalet lamm för tillfället.

Överlag har det löpt smidigt i år… hittills. Har bara assisterat vid en lammning när det var lite trångt om saligheten. Lammet kom med högerfot och nos först och vänsterben låg bakåt. Men det var inga större problem, tog lite tid bara. Annars har det väl hittills gått sådär lagom, men man ska verkligen inte “ropa hej”, det är en bit kvar tills alla är lammade.

Några tecken på schmallenberg-viruset har inte synt till, och bra är det. Lammen är av blandad storlek, 3-dagar vikten är allt från 2,8 kg till 3,8. Mycket bagglamm och få tacklamm, flest bruna, bara två vita. Men, som sagt, långt kvar. För tillfället är det som om dom skulle hålla igen lite, har till och med lammningsboxar tomma, dom som fötts är alla så stora att dom kan bo sambo. Det är ju trevligt just nu, men till lika så kommer det väl en lamm-boom i något skede. Brukar vara lite så, att det först kommer det droppande någon nu och då, sen lammar nästan alla på en gång, på bara nån vecka, och sen blir det någon eftersläntrare kvar till sist.

Kontrollen i fårhuset är stenhård och med eller utan krage måste jag hålla kontrollen där. Bara för att det står på ett papper att jag är sjukskriven kan jag inte släppa fåren. Dom och lammen behöver mej, sen får det va vad det vill med allt annat.

Till lika kan vi konstatera att den senaste tidens kyliga nätter medfört att vi även i år “kan få vara som alla andra” en liten stund i alla fall – bil is. Det är först nu, när vintern börjat lida mot sitt slut som det första gången går att handla och åka ända hem med handelskassen … LYX! Men nu gäller det att åter en gång försöka tänka så långt man kan, det tar antagligen 9-10 månader igen innan man kan komma direkt med bilen hem, OM det blir bil is nästa år…

Det är lite trångt om saligheten mellan alarna, men visst går det 🙂

Ja, vad är detta för nånting?

Den som är kännare av hundar kan säkert lätt se att den här filuren hör till den rasen som heter Pumi. Och vad är då det… Jo, det är ursprungligen en “gårdshundras” från Ungern. De var menade och upptränade till att vara gårdens folk till tjänst och göra det som förväntades av den. Vakta gården, larma om det kommer någon inkräktare, och så valla gårdens får dit de skulle. Det finns berättelser om fårflockar som flyttats långa vägar från gårdscentra till marknader, på smala stigar/vägar där vetesfälten stod och frestade fåren på vardera sida, då var det pumins jobb att valla fårflocken genom de frodiga jordbrukslandskapen, utan att fåren fick det minsta smaka på läckerheterna som kunde finnas bara någon meter från där flocken drog fram.

Att föra får från en plats till en annan med frodigt gräs längs sidorna har man ju prövat på … med varierande resultat. Det brukar gå bra bara de inte “biter fast sej”. Stannar en för att äta, stannar alla och då har farten varit för liten, allt stannar och sen kan man nästan glömma att flytta fåren vidare fören de ätit färdigt, är mätta och havren i ämbaret lockar mer än gräset, om man är ensam i alla fall. Mycket fart, en med havreämbar skenandes framför och en bakom som håller ihop flocken så de inte får chans att stanna, så då brukar det gå någorlunda. Jag vet hur fåren fungerar mellan öronen, men hur fungerar en pumi? Det återstår att se!

Jag kan inte påstå att jag ännu vet hur huvudet fungerar på “mors lilla Olle”, men det ska nog ge sej. Det gäller att komma underfund med hur just Olles hjärna funkkar, sen löser det mesta sej. Nog har jag kommit underfund ganska långt med honom. Jag läst och studerat pumin, hur dom är funtade, men teori och praktik är ibland som måndag och torsdag – helt olika. Så långt har jag i alla fall kommit att han har vallandet i sej. Han vallar sparkstöttingen jättebra, likaså Mathias i pulkabacken. Nu gäller det bara att få honom att förstå VAD han ska, och får valla – får.

Vi har provat lite redan, jag skulle öronmärkeskolla ungfåren, och Olle va inte sen med att hjälpa till med att schasa ut fåren från stora fållan till mindre. Han fick vara i koppel så jag kunde hålla styr på honom. Några av ungtackorna var lite drygt närgångna och var mer intresserade av den lilla ljudliga krabaten än de hade respekt för honom. Olle var däremot morsk, och tog situationen på djupaste allvar, ända tills han hittade en “nyvärpt” hög av fårpärlor… Smaskens, tyckte Olle… BLARG!!!! Tyckte och sade jag. Olle kom av sej, och vi fick börja om, sakta men säkert gick vi mot fårflocken och Olle skenade från sida till sida, hoppade, studsade och skällde allt vad han orkade. Själv gick jag koppel längden bakom honom och studerade hans sätt att hantera situationen. Roligt hade han medan vi gick där, nöjd var han när fåren gått ur fållan, och sluta ville han då verkligen inte. 🙂