Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Mjukstart…

… med stödansökningarna.

Det är fåren som ska räknas och kruxas, Blnr 107A.

“-Anteckna det sammanlagda antalet tackor för vilka stöd söks ____st. Stöd-/bidragsberättigade får är tackor som lammat minst en gång senast den 8.6.2013 eller får av honkön som inte har lammat och som har fyllt minst ett år senast 8.6.2013”

Så skall djurhållningsplatssignumen fyllas i, och tiden de är på djurhållningsplatsen och antalet djur på djurhållningsplatsen.

Vidare skall man fylla i om man säljer fårmjölksprodukter, eller inte. Man skall fylla i om man får LFÖPL-ålderspension, eller om maken får det, eller om “-stödets söks av en sammanslutning eller av flera personer gemensamt, och minst en fysisk person som inte har fyllt 68 år och som själv bedriver jordbruk får inte LFÖPL-ålderspension.”

Vidare skall man kryssa i rätt ruta om man kommer att lämna in uppgifter om minst 3ha åker på blankett 102B senast den 30.4.2013, eller om man kommer att be om undantag från villkoret gällande kravet på innehav av 3 ha åker.

Under det står det “Det skall finnas ett kryss i ruta A eller ruta B!”

Antar att det är någonting folk har missat tidigare…

Sedan finns diverse tilläggsuppgifter, undantagssituationer, som skall anmälas. Om man har ökat minst 1/3 av gårdens tackor, eller om man har börjat hålla tackor 2012 eller 2013 osv…

“Jag meddelar härmed att jag” … Diverse text….

På heder och samvete lovar man att anmäla alla födda och döda, man lovar hålla de tackor för vilka man ansökt om stöd för under den 100 dagar långa djurhållningsperioden, 1.3 2013 – 8.6 2013. Man lovar anmäla eventuella minskningar av fårflocken, under djurhållningsperioden, på blankett 124 till kommunens landsbygdsmyndighet. Om jag under djurhållningsperioden flyttar tackor till en annan djurhållningsplats än de jag uppgett i punkt 2B på blanketten, skall jag anmäla det på blankett 124 till landsbygdsmyndigheten i kommunen före flyttning. Osv osv…

Det är mycket som skall lovas och anmälas, kruxas och skrivas datumar… men egentligen inte. När man vet om allt det här, som ju inte kommit till för att det ska vara så besvärligt som möjligt för fårägare att söka stöd för sin fårhushållning, utan för att försöka hålla koll på läget och undvika fusk och fel, så är det inget man egentligen behöver fundera extra på. Bara att se till att man inte kruxar i alla rutor, men fyller i alla fält och får iväg ansökan senast den 28.2 2013… På ett eller annat sätt, man kan ju också gå in på nätet. Klickar sej till dit man ska och så, klick klick klick och swisch, så far det utan frimärke 🙂

Som ett barn på tivoli

Vad ska flickan med så stor lastare till i förhållande till traktor? Det finns ju en mindre modell som skulle passa bättre…

Först va de gubben som tog emot beställningen som undrade, sen var det gubbarna som monterade lastaren som funderade. När pappa sa: “- ja, hon ska lyfta upp ensilagebalar med den på hövinden och behöver lyfthöjd”, till lika pekade han på mej, där stod jag med min lilla ficklampa i handen och stirrade på alltihopa, lite likadant som ett barn gör första gången på ett tivoli. Jag beskådade lastbilen som montörerna kom med. De lyfte upp och vecklade ihop hela taket som en jätte, lättare persienn, de hade allt med sej tryckluft, kopplingar av ALLA storlekar och modeller, skruvstäd, maskiner och manickar och mojänger. Lantlolla-lotta hade ju aldrig sett något liknande, sådär “live”. Frös gjorde jag, sent va det, och jag såg antagligen inte mycket ut för världen. De va en liten känsla om att : “jajja, skyll int på oss sen när de brakar omkull” eller “jajja, spelar roll, bara vi får de här gjort så vi kommer vidare”. Men, bra jobb gjorde dom för det! 2,5 timmar tog monteringen, sen var det bara att börja köra och lyfta 🙂

Och det har jag gjort. Jonte står parkerad och valle lyfter balar 🙂 Valle startar som en ängel! Annat det, än krångelbyx som för sej själv lite på sidan av under tak, och väntar på vår och jobb.

Lyfter upp ensilage bal — Lyfter upp ensilagebal

Men jo, det kommer man inte ifrån, lite raj raj blir det med en boll upp över öronen. Man skall absolut inte köra i några större, sneda, lutningar eller vinda på så rysligt när man har en boll högt i skyn. Att jag skulle välta med en traktor är väl inte omöjligt, men osannolikt. Jag avskyr när det lutar det minsta och är så rädd att allt ska stjälpa om jag har lastaren mer än 20cm ovan jord, så jag lyfter aldrig mer än jag måste, och kör aldrig med hög lastare. Men lyfta balar går bra. Vikt i bakändan, en boll i kilpi-klyven, så hålls baken ner och så står man stadigt på rak, plan, gjuten mark och lyfter rakt, fram och så upp på kanten. Sen puttar man in balarna lite så de inte kommer nerdruttande. På bilden ser det kanske ut som om balarna skulle kunna drutta ner rakt på fåren, så är inte fallet, alla fåren befinner sej under vindtaket. Det här går hur bra som helst, men när sommaren kommer och man inte kan ha en boll hängandes i kilpin vart än man ska och lyfta bör jag hitta på någon smidig tyngd att sätta på bakänden så den hålls där den är tänkt, det vill säga med två bakdäck, med markkontakt.

Latest news

Välkomna till Latest news från Ytterholm

På Ytterholm har det huggits och röjts i skog och mark. Med motorsåg och talja togs två tallar ner som skymde husen på “Bjärkholm”. Av ren nyfikenhet räknades årsringarna i den ena tallen och det visade sej att där fanns ca 134 ringar. Ringarna räknades en liten bit upp från marken i stubben, så antagligen var trädets ålder någonstans runt 140. Det bevisar att det i alla fall vuxit 2 träd på den annars förr så kala norra änden av Ytterholm.

I huggningen på Bjärkholm hittades också törvesmaterial, en glädje. Att tända med törvesstickor är det smidigaste sättet att tända i spisarna. Glädjen var blandad, jag jublade och dom andra tittade lite roligt på mej, men, lite roligt är också roligt 🙂 För att försäkra mej om kommande tiders törves-braständningar har jag barkat några tallar. De lär inte vara törvesmogna inkommande vinter, men, “-no blir he bara bara he blir färdit”.

Vidare kan berättas att vi på Ytterholm haft problem med att ta oss ut och iland från isen. Vattnet har en tid varit högt och det har resulterat i att man behöver mycket högskaftade, HELA stövlar för att ta sej torr från holmen över isen. Nu har dock vattnet sjunkit lite och man kan igen gå med vanliga kängor hela vägen till bilen… De ni! 🙂 Nu inväntar man kallare temperaturer så isen skulle växa, så att man skulle kunna transportera hem tyngre saker och varor, men snömängden som fallit de senaste dagarna kastar käppar i hjulen. Isen växer inte med bara två grader kyla, och nu dessutom med ett tjockt lager snö på.

Tackorna står i fårhuset och jäser till sej. Jag kryper emellanåt omkring på alla fyra när de står uppradade och äter. Jag känner mej som den värsta smygtittaren, men … låt gå. Det är ett smidigt sätt att kolla lite ungefär hur långt de har till lammning, inte vet man exakt hur långt de har ändå, alla har de olika juver och juverform och tillväxt och bla bla… men, när man följer med lite ser man förändringar och kan lite gissa sej till när det riktigt börjar dra ihop sej och man bör börja gå kvällsvakt och kan då titta lite noggrannare på somliga som andra.

Flunssan som kom med besked vid nyår har ännu inte släppt. Det börjar kännas tradigt att gå omkring och vara småsnörvlig nonstop. Kanske man skulle behöva lägga sej i på soffan en vecka, men, vad ska man göra där? Det finns så mycket som skall göras och vintern är för kort. Dessutom skall fåren ha sitt, feber, flunssa, hosta eller stukade fötter, fåren skall ha sitt.

Till sist ska jag sätta in en bild av senaste inflyttaren till Ytterholm – Mors lilla Olle 🙂

Återkommer med säkerhet till denna lilla krabat vid tillfälle 😉

Nå just söjs…

Sesådärja, se guda då, äntligen – det var något år sedan, tack ska du ha, det jag väntat på, vilken glädje, hurra hurra… Eller så inte. Känn ironin flöda.

Nä, någe jättelycklig blev jag inte när jag, efter att Mathias, som var förste man på plats tjöt av glädje och ropade, det kommer lamm det kommer lamm, kunde konstatera att jaha, då hade man åter ett fall av slidframfall. Blark. Jag fick ha en lång biologilektion för Mathias om vad som var på gång. “-Det är inte ett lamm som är påväg, det är så trångt inne i tackan att lammen puttar ut det som inte ryms där.” Två klotrunda ögon tittade på mej som ett enda stort ? Och sa sedan med nån slags besserwisser-supertrots i blicken, “-jaja, no vet jag dedär… suuck…”

Bilden är kanske inte så gullig och givande, men såhär ser det i alla fall ut.

Nu önskar jag bara att det är så att den här tackan, som är en första lammare har lagom många lamm, som vuxit bra och att det inte blir mer problem, OM jag behåller henne ett år till. Det kan vara så att det nästa år blivit mer rum för lamm i magen på henne, så att allt i fortsättningen ryms på insidan. Hoppas på det, men, först återstår det att se hur sista tiden kommer att bli och gå. Det kan också vara så att hon “har det”, alltså att hon är sån som alltid kommer att få framfall i slutet av dräktigheten, ingen höjdare…

Vill det sej bra, kommer det kanske att bula ut en liknande bula nångång emellanåt, den sjunker nämligen oftast snällt in tillbaka så länge den är bara liten, och så “skidar det av” utan större krumbukter. Lamningen går smidigt och lammen är inte allt för många men istället friska och lagomstora, mot större sidan.

Till lika som jag skriver sitter jag och småskrattar åt mej själv… Ha ha ha… Vilken solskenshistoria!

Nä, det kan också gå så att bulan vartefter som lammen växer, bular ut ännu mer och ännu mer, den kan bli som en mindre fotboll om det vill sej illa, den måste pressas in med kraft, tackan pressar ut och jag in, och det kan jag berätta att en tacka är väldigt stark i bakändan om hon sätter den sidan till. Den måste pressas in tillbaka, tackan får inte varken pinkat eller släppt ut pärlor om den hänger där i vägen för alla kanaler. Dessutom skall den vara inne av alla de möjliga orsaker. För att förhindra att tackan pressar ut bulan så fort man fått in den finns det speciella framfallsbyglar. Dessa är inte så vansinnigt enkla att montera… De ser ungefär ut som ett stort T. Man ska enligt beskrivningar knyta fast snörena från den i ullen så att den hålls på plats… Men att knyta fast någonting i ull som är såpahalt av fett är inte enkelt. Det brukar bli att knyta snören kors om tvärs runtom hela tackan innan man har den lilla bygeln någorlunda stadigt på rätt. Följande morgon kan tackan ha pressat ut alltihopa igen, bygel och bula, och så står man där igen och får sej en dusch av kiss och bajs när alltihop skall tråttas in tillbaka.

Den gyllene medelvägen … Ja, det är väl någonting i den stilen jag hoppas på. Återstår att se…

“Barkisar”

Före…

Efter…

Rubriken för tankarna kanske till “Roy och Roger – Macken”, men det här blir nog “barkis” med bark i brödet. 😉 Enligt wikipedia är “barkis” göteborgska för en långfranska. För mej är en skock barkätande får “barkisar”

Ena dagen fällde jag granen, bara någon dag senare såg den ut så här. “Ni e ena riktiga barkisar”! Sa jag när jag mötte fåren som med runda ögon såg på mej och ville, tror jag, ha mer.

Fåren har inne i “fårhushagen” barkat fler mindre granar, så högt de räckts. De enda träden som får vara ifred, är de som är tillräckligt stora. Då är barken är för grov för dem att ge sej på, allt annat stryker med.

Mera mera!

Aj aj aj… Jag borde kanske inte… men då det är så roligt!

Skena på i skogen. Hostan vill inte ge sej, jag tutar i mej “allvärldens braheter”, men den släpper inte. Vet att jag kanske skulle borda hålla stilla och sitta inne och uggla. Gjorde nog också det när temperaturen kröp så lågt, att min temperaturmätare bara sade LL,L grader. Den gick tydligen inte lägre än till -20. Men jag konstaterade att när den inte visar grader mer, är det lika bra att hållas hemma, inne.

Men så fort som temperaturen närmade sej -10 trakten var jag ute med sågen igen. Fast jag kanske inte borde… Men då det är så roligt!

Men, det skall erkännas att jag nog funderar, när jag sen står där, i ett myrvel av tall- och björkkvistar, som spretar åt alla håll, fryser som en nakenhund, eftersom det inte tillverkas skogsbyxor för tjejer. … Det är ju så, naturligt svängt, att kvinnor är större runt baken än män, har man dessutom bak mot den större sidan, blir det inte så mycket extra löst tyg för extra stoppning kring rumpan i ett par skogsbyxor… Alltså, tokigt att dom lagar byxor med minst tyg där man är som störst…

Nåja, i alla fall så börjar man ju fundera, hur roligt är detta egentligen när svetten rinner, baken fryser, ryggen börjar säga ifrån och allt är ett allmänt kaos. Så stannar man upp, stänger av sågen, tar av hörselskydden. Så blir det tyst. Brasans sprak är det enda som hörs. När man stannat känner man att kylan söker sej sakta innanför jackan. I lite för stora, och lite för tunga stövlar försöker man ta sej mot brasan, tvärs över slagfältet, med någonting som skall lika älg-kliv. Över kvistar och nån stock. I verkligheten lyfter inte fötterna så högt ovan jord som man tror, och det händer att man gör en och annan djupdykning bland kvistar och bråte. Likt en skalbagge kravlar man sej upp, och tar ny fart.

Så når man målet, värmen vid brasan. Svänger baken till så rygg och bak får lite extra värme, man söker sej en mandarin och lite te ut den obligatoriska matkassen och så tittar man sej runt. Allt som ligger i kaos kringspritt, stock, ved och kvistar, det ser man inte för tillfället, innan dagen är slut kommer det att vara på ordning. Stockarna lite ihop knuffade för sej, veden ihop plockad för sej och kvistarna uppeldade. Men det är helheten man ska se på! Va fint det blir! Sakta börjar man se de gamla dikena. Tänk när dom gick och öste upp varendaste kvist ur dikena för att det inte skulle stocka sej. Hur förmårrade skulle inte dom vara om dom sett hur det ser ut för tillfället, men till lika tror jag att dom skulle vara glada över kaoset jag skapat. Att någon alls bryr sej!

Det finns mycket gammal åkermark som växt igen. En del av den mark jag nu odlar har också varit rena rama urskogen. Den här åkern kommer jag knappast någonsin att odla, men fåren skall få gå här i sommar, och man ska ju aldrig säga aldrig… Men nu ska de bli bete, sen hålls åkern i skick. Där det går får “lönar” det sej att röja och grejja. Går det inga får skulle det komma att växa igen på bara något år igen.

Man står där med sin mandarin och filosoferar lite och tycker att man är lite allmänt duktig. Det jag gör kanske inte skulle värderas så himla högt för en annan, men så länge jag själv är nöjd med det jag gjort så, vad är bättre än det?

Så är mandarinen slut, tungan lite småbränd för att termosen är en BRA termos, och så stoppar jag i mej en halspastill som jag i ett jehu råkar svälja ner hel, i första bästa kvist jag stular i. Konstaterar för mej själv att när jag nästa gång ska äta en burana eller liknande, är det bara att ta på sej skogskläderna och gå en sväng i skogen. ( Är hopplöst dålig på att, ännu i 30-års ålder svälja hela tabletter…) Så tankar man sågen och så är det bara att peta ner följande träd, mera såga, mera ved, mera svett, mera muskler, mera kondition, mera …. ja, mera av allt, bara positivt!