Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Nervsläpp!

Snön ja, historierna om den fortsätter även om det varit barmark och +8 grader flera dagar. Men då, när det var snö, och jag sku ha igång Jonte sa han bara “bjum bjum bjum”. Jag förklarade vänligt men bestämt för honom att det är ju ändå bara tre grader kallt och jag orkar bannes inte med något sånthär marras och bla bla bla… Men nehej, bjjuuuummm-stop. Det var allt vad jag fick ur honom den dagen.

Men va sku jag ha honom till då? Balar hade jag lyft upp på vinden. Jo, jag hade tänkt mej att köra ner en bal till åkern åt tackorna före jag skulle fara över till Geta en sväng. Då skulle pappa, som är fåraherde när jag är borta, inte behöva fundera på det gänget i alla fall, men nu startade inte jonteskrället. Inte för att jag blev det minsta förvånad….

Hur som helst, en boll behövde jag, och det skulle jag också se till att få dit! Alternativen var ju fler, så någon nöd var det egentligen inte, men lite småkorkad var jag att jag började på med det sent på eftermiddagen och följande dag skulle vi packa oss iväg Mathias och jag. Så tid hade jag inte i överflöd. Mörker, balar, får, barn och mina dåliga nerver är inte en bra kombination helt enkelt. Så jag flög på närmaste, första, bästa lösning – Valle var närmast och fick den stora äran. Han startade som vad som helst. Ramen för redskap hade jag i frontlyften. Först tänkte jag att jag skulle flytta den och sätta den på hydraularmarna istället, men lat som jag var, (och snött med tid) så tänkte jag att månne int att den ska kunna lyfta upp bollen så pass mycket att det går bra ändå. Vad ska den annars va till den där frontlyften om den inte används…

Den vill liksom va lite lång i nosen med en vanlig tryckstång och någon kortare har jag inte gett mej på. Jag byngslade på “sockertången”, greppade en boll så långt ner det gick, och se joo-o, nog lättade den med kanske 5-7cm ovan jord… Det är inte det att den inte skulle orka, det är det att med redskap i nosen och för lång tryckstång så lutar hela alltihopa rejält framåt…

Men, att komma med bollen dit jag skulle ha den var ju inte direkt en färd på autobahn. Upp och ner, sten, rötter och diverse skulle passeras. Jag backade. Då kom i alla fall bollen eftersläpandes och hörtade inte upp som den antagligen skulle ha gjort om jag kört framåt. Men direkt nöjd var jag inte när jag kommit släpandes, backandes tillbaka.

Jag svor och funderade en liten stund för mej själv. Sen bestämde jag mej. En lastare… OCH DE NU!

Trippelmontage och Födelsedag

Lillvalle ser riktigt tuff ut med sina 10 tossor…

Det var enda möjligheten för att få kålhäckarna från åkern…

Det här är kållandet. Det ser grönt ut, nästan så man skulle tro att all kål är kvar, men så är inte fallet. Det finns dock kvar en liten ruta kål. Det höll inte att gå där när de skar in kålen, så det måste de lämna, men rutan är inte så stor, skulle kanske ha kommit 3-4 häckar kål därifrån, skulle också ha varit en putsad pall, men när man inte kommer dit ens med stövlar, så vad göra… Bara att köra hem de överblivna häckarna.

Hipp hipp hurra! Det är Storvalles födelsedag!

Imorgon, för 10 år sedan, fick Mats hem sin “Storvalle”. Den var sprojlans ny direkt från fabriken. Dagen var stor och fylld av glädje. Jag var inte med på den tiden, men jag har hört historier om det… Sin första egna traktor köpte han begagnad som 19åring, men före det hade han kört traktor med morfar på Dånö ända sedan han var så stor att han var kapabel att få ner pedalerna. Mats har i alla tider varit djupt intresserad av traktorer. Historierna om när han som liten kläpp blev dragen i pulka till dagmamma eller dagis och höll frågesport med sin mamma om vems hjulspår som fanns i snön längsmed vägen hör till de bättre. Eller som när han som lite äldre cyklade runt till alla firmor i stan som kunde tänka sej ha en traktor på backen och kanske någon broschyr inne på hyllan som man fick ta med sej hem och studera. Mats är nämligen uppväxt i Mariehamn, men så fort han kom ur skolan hägrade mormor och morfars jordbruk i Geta – paradiset fyllt av blod, svett och tårar 😉 Ni bönder, ni vet, endel föds med jordbrukaryrket i ryggmärgen och älskar det mer än någonting annat. Att satsa och köpa sej ny traktor vid en ålder av 23 är inget man gör om man inte är född med olja i ådrorna.

Sedan den dagen har det varit många turer med den traktorn… Den har varit mattes allt i allo och fått kämpa många dagar i både lera och snö. Grattis Valle!

Får i snö

Såhär såg det ut från köksfönstret dagen efter att det snöat. Totalt ramlade det ner ungefär 20cm fin, kall, kritvit snö. Småningom mildnade det i och snön satt ihop sej. Men världen var vit och från vattnet steg det sjörök hela dagarna, vattnet var varmt och vinden kall.

Får i snö – det går bra det! 🙂

Fåren har sökt sej till solen för att idissla och vila eftermiddag. Så länge det finns mat är det ingen nöd. Och inget snöslask, det tränger in på bara skinnet på både folk och fä. Torr snö brukar gå helt bra för fåren, det lägger sej i pälsen men smälter ofta inte, ullen isolerar så snön förblir osmält , men blir det töväder eller så snön blir till vatten rinner den in mot skinnet. Ändå ser fårens ull till att vattnet rinner av, men det som finns mitt på ryggen, så att säga i mittbenan måste ju vara kallt… burrr…

Fåren fick vara inne medan det värsta snövädret pågick, det tog några dagar, men sen fick de gå ut igen. Jag brukar låta fåren gå ute så länge de utlovas töväder inom rimlig tid eller tills det fryser till på sjön. Blåis med snö på är det mest förrädiska som finns, även för får. Men nu är vattnet “varmt” ännu, och ingen röjknoppning i siktet, så fåren fick gå ut. De har tak att söka, så det går ingen nöd på dem, och mat får dom obegränsat så länge dom går ute. När fåren inte ännu har hunnit få så mycket ull och de går ute så är det viktigt att de får mat så det räcker till allt som tar energi.

Mat, mat, mat… Det än nyckeln till mycket…

Snöslask?

Vad det än kommer där borta så tänker inte jag möta “dedär” minerna imorgon morgon…

Kan får se sura ut?

Ja, de kan dom! Dom kan se riktigt sura ut! Örona snett bakåt och sneda blängande ögon brukar man möta på morgonen efter första snöslasket. Jag har hunnit klippa de tackorna som går med bagge. Det gjorde jag för ca 2 veckor sen. Sent eller tidigt? Ingen aning, jag gjorde det när jag hann. Kvar att klippa är alla lamm som inte ska till slakt, men det är samma med det, man får göra det när man hinner. Bara det inte blir för kallt, då får det vara till våren. Ingen bra lösning om det blir så, men när man måste prioritera, så kan det hända att det måste bli så.

Men nu utlovas det slask tills imorgon, vet ju inte om det kommer snöblandat alls, men enligt väderprognoserna, och sikten västerut, så ser det “lovande” ut. Temperaturmätaren står på 1,1 grader plus klockan 20.30… Hmm…

Viktigast var att få in de klippta tackorna. Men för att få in dem, utan att de blandar ihop sej med alla lammen, så måste jag också få in dem. Trångt sku det att komma bli, men vad gör man?

Det handlar bara om någon natt, eventuellt nån dag, och tills imorgon eftermiddag är planen att kunna släppa ut dem alla igen, eller lördag förmiddag. Jag har inte fått slaktat så mycket ännu, så för tillfället är fårhuset proppat när alla skall in, men det ska det bli bot på småningom.

I väntan på sin tur stod tackorna vid stängslet och gapade allt vad de orkade, precis som om de visste att de också snart skulle få komma in. Visste dom att det kommer att bli skitväder?

Hur som helst så var de inte alltför avigt inställda till att få komma in när jag öppnade grinden, det var full galopp, raka spåret in. Inne väntade ensilage, trångt vid matbordet, men som sagt, det är bara för natten… Förhoppningsvis i alla fall! Annars blir det att trolla fram en plan B…

Ute på betet har de en gammal ria som de kan gå in i, men då blir det värre trångt där, än vad det blir i fårhusets ena fålla.

Väl inne kom Anne och Viktoria och “tackade”.

Medan de andra trängdes vid foderbordet kom de stegande och tryckte sej emot mina ben.

Teater

Å vad gör man sen då? Regn alla dagar. “The botten is nådd” sjunger Timbuktu, nånstans där börjar väl humöret på vädret befinna sej. Ändå visar sej vädret idag sej från den bättre sidan, plattstillt, uppehåll och en grad på plus för tillfället. Längre inåt land har det nog varit kallare. Efter att ha varit en sväng in på facebook och se vad vänner och bekanta har för statusuppdateringar kan jag konstatera att vi har rätt varmt här ute på holmen. Vattnet värmer. Att se på väderkartorna blir man inte direkt överlycklig av, storm och gorm är att vänta de kommande dagarna, eventuellt lite snö också… Det kommer inte fåren att tycka om…

Vad göra? Lägga sej ner och böla hjälper inte mycket, bara att knata på och försöka hitta lite ljusglimtar i vardagen. En ljusglimt var när jag här om dagen var kulturell. Jo, stjälp inte omkull, jag var och såg HAIR på Åbo svenska teater. Det händer sej verkligen inte alltför ofta att jag är på teater, men när jag väl är tycker jag det är vansinnigt kul och lovar lite för mej själv, att det här, det måste jag göra oftare! Men inte vill det bli av. Varför man inte kommer sej iväg har väl fler orsaker. Att jag kom mej iväg den här gången var för att föreningen Kirjais och sommaröbygdens utveckling r.f. ordnade det hela. Det var bara att säga, ja, jag kommer med, så fick jag sen biljetten i handen när jag kom till teatern och samåkning ordnades så inte alla behövde ta egen bil. Smidigt. Det är lösenordet för att få mej med på något gulej, smidigt ska det va, annars får det va.

Fart och fläng, folk och skumpa. En och en halv timme från teatern, staden ljus och liv skulle jag hem och det var kolsvart och regnade. Snurran startade ändå snällt och Mathias som inte var med på teater utan fick vara hos barnvakt under tiden, var rätt nöjd där han satt på sin lilla skumgummibit och gav order om att jag inte skulle köra så hårt då det var mörkt. Hem kom vi i alla fall, snudd på genomsura, men vad gjorde det, vi va ju hemma 🙂

Kål och dikeskörning

Mats har kinakålen inne. 🙂

Det blev snudd på fullt i lagret och kålen ser fin ut, alltid något att glädjas åt. Det krävdes trippelmontage med tossor på lillvalle för att Mats skulle våga sej efter en del av kålhäckarna. Han körde fast i kållandet också, med “tomma” traktorn sa det nästan plopp så satt den där, med träck och jord upp över däcken. Två grävmaskiner krävdes innan den var därifrån. En att dra och en att hålla i med så inte det skulle bära av ikull. Det optimala skulle ha varit svävare, men… ja, det är ju som det är med det också.

Men in kom kålen och när han skulle köra in häckar fick han hjälp…

Så fort det brummar i någon knut kan man nästan vara säker på att det står en liten kille och visar om man skall köra fram, bak, höja, sänka, osv… Koncentrationen är på topp för både far och son när kålhäckarna ska stuvas 🙂

Det är ett lite extra program att ha en liten kille med sej, men tänk vad man lär sej i den åldern, och det speglar sej i de vardagliga lekarna…

Efter att i veckotal hört och sett hur Mats gång på gång kört fast sej på ett eller annat sätt, så “råååkade” det sej ju att Mathias också fastnade med sin bil i diket på vägen upp till fårhuset. Naturligtvis hjälpte det inte att ta tramptraktorn till hjälp, utan grävskopan och lilla blåa traktorn behövdes också för att dra upp bilen. Men inte kunde han köra alla maskiner själv, utan mamma fick lov att övertalas att komma med och köra, innan problemet var löst.