Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

Motivation

Landstigit på Åland några dagar. Vart jag än ser, ledsna miner, förtvivlan och hopplöshet. Folk är arga, ledsna, dystra, ja allt som böckerna säger att leder till depression. Och nu regnar det igen, ca 25-30mm utlovade till natten.

Ja, om det är någonting som skulle behövas nu är det motivation.

Regnandet fortsätter, och för varje dag som går och potatisodlarna inte kommer ut på åkrarna för att försöka få upp potatis, desto bittrare, ledsnare, omotiverade blir de. Livet känns mer och mer orättvist och situationen börjar bli kritiskt. För potatisens del börjar kritiskt ha varit och farit, det är potatisodlarnas situation jag pratar om. Kritiskt. Kritiskt! KRITISKT!!!

Det är ingen som vet hur det kommer att gå? Kommer det att komma någon form av skördeskade ersättning? Och i sådant fall, när? Och hur mycket? Skall man bli tvungen att ta lån för att klara sej? Och då menar jag inte lån för att kunna åka på södernresa, utan lån för att kunna reda upp alla kostnader man har på maskindelar man varit tvungen att köpa för att få maskiner och traktorer att hålla ihop, för att alls ha en rimlig chans att ens få igång maskiner och få upp potatis. Jag menar lån för att eventuellt ha möjlighet att fortsätta odla potatis, sättpotatisen ligger också och badar, eller är rutten för länge sedan, att köpa allt utsäde till nästa års odling kostar, hur mycket är det ingen som vet, nästa års sättpotatis är ett oskrivet kapitel och vem vet om det över huvudtaget finns att få tag på? Jag menar lån för att kunna leva ett drägligt liv helt enkelt! Ni vet vad pengar går till, tak över huvudet, el i kontakten, telefon, bil och så vidare… Det där lilla extra, som man kan leva utan, men som är roligt, finns inte en tanke på. Badsemester, nya gardiner och påslakan, tvätta bilen i biltvätt, leksaker till barnen, spelkonsoler och nöt innerfileé Det spelar ingen roll, det som inte är nödvändigt är uteslutet!

Nu tar du väl ändå i! Kanske någon tänker, men NEJ! Det gör jag inte!

Det finns många, många bönder som inte får ekonomin att gå ihop i år. Räkningarna fortsätter att ramla in, men inkomsterna uteblir. Och varför? Jo, vatten… Så enkelt att svara på, vatten är den stora boven till mången förlorad nattsömn i år. Om det är någon vanlig knegare med lönekuvert i slutet av varje månad som sitter just nu och skakar på huvudet och inte förstår så skall jag försöka jämföra det med någonting, att jämföra knegaryrke med bonde går egentligen inte, men om jag säger såhär:

En vanlig arbetare arbetar 8månader, utan lön, väldigt ojämnt. Ibland 14timmar om dagen, ibland 5. Så förtjänar den personen ihop till en summa pengar som skall betalas ut när året är slut och om han gjort ett bra jobb blir det mer, jobbar han sämre blir det mindre, men i alla fall finns det ett lönekuvert att kvittera ut i slutet av året. Men när den dagen närmar sej dimper det ner regn några veckor vilket resulterar i att lönekuvertet blir genomblött och alla siffror suddats ut. Det finns sim sala bim inga siffror – ingen lön! Puts väck. Allt slit borta. Jobbet är gjort, men du får ingenting för det!

“- STÖD!!! Ropar någon, det finns ju stöd! Inte går det någon nöd på er!!!”

Jag kan med sorgsen röst berätta att stöden och mycket mer därtill går åt under resans gång. Bekämpning av ohyra, gödsel, bränsle, maskindelar, sättpotatis allt har kostat. Kanske inte så mycket här och där, men när man börjar räkna ihop på hela året och på flera ha blir summorna skrämmande…

Men rubriken heter motivation. Var finns motivationen? Varifrån skall det komma någonting som motiverar den lille potatisodlaren på Åland ( och mången annanstans också förstods ) att fortsätta att kämpa och odla igen nästa år? Att leva på en knivsudd ifrån ekonomisk kollaps går, bara det finns ett ljus i tunneln någonstans.

Ljuset kan finnas i ett “till nästa år skall vi göra så upptagning av potatis sker när vädret är bra”. Jag kan tillägga att nu sker potatisupptagningen när man har sin lastningsvecka i kalendern, en del får börja i september, andra i oktober… orättvist ja, ju längre in på hösten vi kommer desto sämre blir förhållandena, i år exceptionellt.

“-Alla kan inte ta upp potatisen till lika, det går inte, vi kan inte ta emot potatisen, det blir stock i systemet, det går inte!!!”

Sånt har jag hört,, till lika kan man ju undra varför det inte är anpassat för att kunna ta emot mer potatis på en gång, när vädret tillåter. Det är lite som att idag bestämma att den 19 juni nästa år skall vi bärga torrhö. Vi slår den 16, så hinner det torka bra till den 19. …. Någon som tror på en sådan plan? Om det sen öser ner vatten den 16, så ska det göras så ändå!

Nej visst är inte potatisupptagningen lika känslig för vatten som torrhöet, men principen är lika dålig. “Du och du skall ta upp potatisen vecka … i början av september, och du och du skall ta upp den i den och den veckan i oktober.”

Någonting annat som kan motivera potatisodlaren för att inte skita i allt och sälja sin potatisupptagare för att ha råd att leva, är att få krishjälp ekonomiskt. Redan ett litet ekonomiskt bidrag så den största ekonomiska pressen lägger sej, varifrån den borde komma tänker jag låta vara osagt.

Ekonomisk rådgivning är också ett steg i rätt riktning.

Någonting måste ske, vad som helst! Jag vet att diverse föreningar, råd och samlingar sitter och håller möte på möte om vad som skall/borde göras.

Men en sak är klar, händer det ingenting snart så kan potatisodlingen på Åland få en svår framtid. Det drabbar inte bara potatisodlaren, i det långa loppet drabbar det hela samhället.

Uteblir motivationen för potatisodlarna att fortsätta kämpa är det inte bara de som drabbas, och man kan ju alltid odla annat på åkermarken än potatis, så det är överkomligt. Men om man tänker lite vidare, vart tar potatisen vägen, vem sköter och kör den? Hur skulle det bli för dem? Varifrån får potatisodlarna maskiner och delar? Hur skulle det gå för dom? Dit potatisen kommer, uteblir det potatis, vad händer med de som jobbat där då? Och hur kommer den färdiga varan från fabriken? Om det slutar komma potatis på bandet, och det inte finns påsar med gyllene skivad potatis i andra änden, vad händer där då? De som skeppat och forslat potatisen? Hur skulle det påverka dem? Och de pengar som potatisodlarna förtjänar, inte blir alla på banken, de investeras. De bygger, utvecklar, förnyar, förstorar, shoppar osv… Om det uteblir, vad händer då?

Önskar, tror och hoppas på en lösning. Det skulle vara synd och tråkigt om fabriken i Haraldsby blir knäckt, den går ju så bra, en vinst på 11 miljoner ifjol är inte fy skam………

Kommer ni ihåg – en gång till

Idag var det dags för de sista att få komma hem, sist ut, sist hem? Eller hur var det nu, kommer inte ihåg, var så länge sedan. Men det minns jag, att det var dimma! Tjock dimma var det när vi förde ut fåren till Borstö i “våras”, någon som minns?

Men det var då det, nu var det dags för att hämta hem dem. Hyggligt väder var det igår och det höll i sej ännu tills idag. Stenhård koll på vädersidorna, vackert utlovades, och det höll i sej.

Såhär såg det ut vid starten i morse. Det var plattstillt. Himlen speglade sej så vackert i vattnet ända tills pappa kom från sin strand med Liselott till min strand, och hämtade upp mej där. Det var som att förstöra en vacker målning när han kom med båten, men där kunde man ju inte bli att stå och stirra och se dum ut, fort fort iväg. Klockan var… morgon… ca 8 tiden. Det är tidig tid för mej att vara på plats i stranden. Jag är som en nattuggla och sitter hellre uppe till halvt mitt i natten än stiger upp klockan 7 vilket jag gjorde den här morgonen…

Nåja, iväg kom vi. Medsamma när vi snett rundade Ytterholms södra udde och tog sikte rakt söderut, började det komma emot vågor. Ju längre fram på dagen som det skulle ta, desto större sjö skulle det hinna dra upp.

Solen steg i öster, dold bakom molnen som tornade upp sej, och såg ut att innehålla en hel del regn, eller kanske de bara stod där och hotade? Det fanns stora, mörkblåa ridåer hängandes i söder, kanske lite längre bort än vad vi skulle, men nu spelade ingen roll vilket väder vi skulle möta, nu skulle fåren hem. Punkt.

Båtturen tog som vanligt sin timme och när vi väl började sikta Borstö holmarna såg vi ett låghängande, grått moln en bit bort och ur det molnet kom det ner regn. Man kunde riktigt se hur skuren, och molnet vandrade vidare där borta. Som tur var, var det en bit bort och skulle inte komma att blöta ner oss.

Så steg jag då iland på den nordöstra delen av den holme där fåren vistas mot höstkanten. Borstöborna är hyggliga och flyttar fåren till en närliggande holme när betet sinar på hemlandet. Jag hade inget hört av dem, om de flyttat fåren eller inte, men de brukar göra det, så “-nog har de säkert gjort så i år också” var vår filosofi, och det stämde. 🙂

Men var börja leta? Holmen är långsmal och flera hundra meter från ena änden till den andra. När jag blev ilandsläppt siktade jag direkt motvinds, till södra sidan och österut. Vinden låg på där. Fåren brukar trivas “väderpå”. Jag ropade några gånger med jämna mellanrum, och mycket riktigt, efter kanske 10 minuter fick jag svar 🙂 Och så kom de radandes…

Med flinka klövar skuttar de smidigt omkring på det glashala berget bland enbuskarna som dominerar växtligheten. Jag däremot är inte lika flink och får bara se upp att de inte knuffar omkull mej när de kommer. De är inte av den sorten som springer undan, utan av den sorten som kommer uppklättrandes mot ögonen om de bara får.

Mitt uppe på berget stannade jag och kikade bak mej. Fåren kom radandes som i ett pärlband, innan jag hann få upp min kamera hade några av dem redan hunnit passera mej, men jag fick ändå några av dem på bild med byn, hav, holmar och himmel i bakgrunden.

Så “krella” vi iväg mot båten längs bergen.

Vi tar alltid ombord fåren vid ett speciellt ställe. På västar änden av holmen, det är ganska lagom djupt där, berget är format passligt så man får fören in i en V formation, så fåren har lättare att hoppa ner i båten.

I år krävdes inte några större lirkanden, lite övertalning med havreämbaret, men sedan gick det nog rätt så galant. De gamla tackorna som var så smidiga, på det för mej, glashala berget, ( trots bra gummistövlar med rediga räfflor, ) förvandlades på glasfibern i båten till balettdansösens raka motsats. Glasfiber och klövar är ingen bra kombination. Det märktes också en stund senare när vi kom ut på öppnare vatten. Det hade redan dragit upp lite sjö och tackorna hade svårt att stå i ända. Någon lade sej ner, men de flesta skulle envist stå. Pappa fick parera och trimma upp båten med trimmplanen för att båten inte skulle kasta sej på sida alltför mycket innan fåren funnit sin position i båten. Det är först alltid ett irrande om var de skall stå, lammen vill stå nära tackan och tackan flyttar runt tills hon har hittat ett sätt att stå stabilt på, om hon inte ramlar omkull. Sjögången leder också till att de alla åker lite från höger till vänster innan de ställer sej stadigt och stilla.

Så kom vi i halvfart hemåt. Fjärd efter fjärd avverkades, och småningom siktades Ytterholm. När vi körde in genom “strömin” och det började komma land och träd på alla sidor började tackorna vädra luft. De stod med nosen rätt i vädret och näsborrarna blev dubbelt så stora som normalt. Om det var för att det luktade grönt eller “hemma” vet jag inte, men de verkade gilla det.

På vingliga ben stegade de längs bryggan iland. Jag tvättade ur båten diverse pärlor som de lämnat efter sej… Men när jag sedan skulle söka upp dem för att ta dem med mej upp till fårhuset höll jag inte på att hitta dem. Jag gick en lov och små ropade på dem, inget svar… Mitt i allt fick jag syn på dem. De hade, antagligen direkt, gått och lagt sej för att vila under några låga tallar, och svarade inte fast jag vet att de nog minsann hade hört mej. Antagligen hade resan tagit på…

Hulda surfar

Kommer ni ihåg när jag förde ut Viktoria till sommarbete på holme och hade hjälpredan Sandra med mej, idag var det dags för returen. Lite sent, men som bekant bättre sent än aldrig…

Jag rustade mej med regnkläder, laddad telefon och berättade åt de andra på holmen vad jag hade för planer för dagen. Man vet ju aldrig…

Utfärden gick snabbt och fint, vädret var hyggligt, skulle jag vänta på perfekt så skulle jag antagligen få vänta till maj nästa år, så när vädret idag verkade hyggligt passade jag på.

Att övertala Viktoria och hennes lamm Hedga och Helga, samt Dua och hennes lamm Hulda (som tillbringat hela sommaren på holmen) att komma med hem var inte något större problem. Viktoria hoppade glatt i båten utan större lockningar. Hon börjar bli så gammal och van att hon visste vad som var i görningen. Jag satte halsband på henne så hon inte skulle stå med bredsidan till och hindra de andra från att hoppa i båten.. Hedga och Hulda hoppade med lite vingligare ben efter. Där tackan är, där är också lammen så länge de får välja.

Dua tvekade lite, svängde om och gick en bit bort. Det smällde lite obehagligt om båten när den smådunkade i bergsbottnet när de andra hoppade i. Jag gick en bit upp på land och pratade lite med henne och bjöd henne på lite havre, när hon fått två nävar havre var det som om hon sa: “jamen okay då…” Hon gick ner mot båten och kikade lite på de som snällt stod i båten och väntade. Jag pratade lite med henne, gick sakta ner mot båten och pratade med låg röst och sade att det inte är något farligt.. Dua satte öronen bakåt och tyckte antagligen att hon blev lite trängd. Jag stannade och lät henne fundera en stund. Hon kikade lite på mej. Hulda stod hela tiden och stirrade på mej och undrade antagligen varför de inte skulle springa vidare på berget längs med vattnet, men Dua stod säkert kvar. Sen steg jag sakta upp och med en gång hoppade Dua över relingen ner i båten. Hulda visste varken fram eller bak, men hoppade i sin lilla yrsel med. Vad hade hon för val? Inte ville hon ner i båten, men då alla andra gjort det, så kunde väl hon. Hon var ju ensam på land, och ett får vill aldrig vara ensam.

Då var det att vara kvick och sansad till lika. Inga alltför hastiga rörelser, Dua kunde ju nog ännu hoppa ur båten om hon ville det, likaså skulle Hulda ha kunnat hoppa ur i ren förskräckelse om man skulle ha varit antingen för hastig eller för långsam i sina rörelser. Men det gick bra, jag skuffade ut båten från stranden, landade själv i fören och lät båten glida ut från land en bit. När båten kommit ut så pass långt att jag var 99% säker på att ingen skulle hoppa ur båten mer, stegade jag över fåren bak till ratten, startade och så kunde hemfärden ta sakta fart.

Det gick inte så värst fort. Det hade börjat blåsa lite mer, inte mycket, men lite, och så hade jag nu vinden snett, rakt framifrån – idealiskt för att bli nerstänkt av vatten. I fören stod Hulda och surfade. Hon kom efter en stund ner i båten när det började gunga lite väl mycket i benen.

Det tog kanske en halvtimme innan jag var så mycket lä för land att det slutade stritta vatten. Jag som vanligtvis sjunger så högt och ljudligt som jag vill, fick lov att vara tyst den här hemfärden. Vattnet strittade rätt upp i ansiktet så det riktigt rann vatten över kinderna. Jag slöt hakan mot regnrocken, och tänkte på sommarens båtfärder då man kan tycka det är riktigt skönt när det lite svalkar i solgasset när det strittar vatten. Annat var det nu, inte iskallt, men tillräckligt kallt för att man nog minsann inte skulle sitta och dåsa till… Bra gick det, hem kom både fåren och jag välbehållna 🙂

Golf?

Någon som golfar? Helt tydligt att någon golfat nära mina åkrar…

Jag gjorde ett fynd här om dagen när jag rensade och städade ut skit från fårhuset. Jag använde Jonte och “krabben”. I ett skede skulle jag gå ut och söka handgrepen för att få bort de sista lilla som blivit lämnat lite här och där, när jag kom på returen mot traktorn fick jag i ögonvrån syn på någonting gult, jag såg lite närmare och kunde konstatera att det var en gul golfboll.

Av allt man kan hitta hos fåren, så, en golfboll! Vilken resa den haft, bli slagen, landat i gräset, klarat slåtterkrossen… eller, egentligen kanske det är så att jag har klarat att den klarat slåtterkrossen, för tänk om en golfboll skulle få svung av slåttern? Skulle den gå sönder eller komma som en projektil? Sedan har den blivit balad och utfodrad åt fåren, men blivit ratad och sedan ramlat ner och blivit påtrampad ner i halmen och så legat där X antal månader tills jag kommer med stora krabben och råkar köra in spjuten och lyfta bort skiten, just så att bollen syns.

Att jag inte har sett den tidigare… Nåja, glad är jag att inget får försökt äta den så att de skulle ha fått den i halsen, eller att den skulle ha blivit i magen.

Golfbollar i fodret har jag inte hört om förut, däremot aluminiumburkar! Dessa otyg! Eller ja, det är ju inte burkens fel att den hamnar ute på en åker och att den blir sönderslagen av slåttermaskin, balad och sen utfodrad. Men, den ko eller får som äter krossad aluminiumburk, kan säga tack och gonatt till det som varit. De vassa kanterna river sönder både ett och annat när det kommer på insidan, och det enda som finns att göra i sådana fall är att försöka förkorta djurets lidande så mycket som möjligt.

Sådana historier är inget jättevanligt, men det händer! Och att det händer en gång är redan det en gång för mycket.

Det finns en poäng här, om det är någon som inte har insett den så kommer den här: Ge blanka 19 i att kasta och hiva omkring saker som inte hör naturen till!!!

Ingen skrattar…

Nej, ingen Åländsk potatisodlare skrattar mera.

Som jag skrev satte Matte på breddarena, men plutt sade det för det, och så satt han åter en gång med träcken upp till axlarna. Den här gången var det Nicklas och deras M150 som tillkallades. Lika som med Torre, så var Nicke på väg inom 5 minuter, så hjälp kom snabbt, men, dagen förklarades färdig i det landet.

Men vart skall man fara och börja på att ta upp potatis när det är lika vått över allt? Vi prövade att ta upp lite utskiftningspotatis. Det gick i den änden där det var mest sand, men så fort vi kom ut närmare mitten av den åkern så blev det lite mer lerinblandat och då var det igen 5 före att vi skulle ha fastnat igen. Klockan blev kväll så vi slutade. Men, vart fara? Vart ta vägen?

Frågorna när potatisodlarena ringer och pratar med varann är : – Har du fått upp nått? Går det? Kör ni fast? Bogserar ni? Exempel på svar är: -Nej vi kör inte, jag körde fast mattan två gånger på raken, så vi slutade, potatisen har börjat ruttna så jag vet inte hur jag skall göra, om det ändå bara skulle sluta regna! Eller tex. – jo, det går, vi har tagit upp ett flak på två dagar, men vi bogserar hela tiden för att få släpat päronmaskinen genom skiten, om det ändå skulle kunna sluta regna.

Om inte vädret ändrar sej kommer snart svaren att vara. -Nej, jag kommer inte ens ut i åkern och skulle jag komma dit med våld, så är det ändå lönlöst, det har börjat ruttna, kommer att få plöja ner flera 100 ton…

Ja, varför bönder klagar på vädret är enkelt – pengar. Vädret styr nu böndernas pengar med järnhand. För tillfället börjar läget vara så kritiskt att vädret styr över flera 100 tusentals euro!

Mera regn och potatisen ruttnar och pengarna uteblir. Pengar som skulle användas till att betala bort lån, maskindelar, inköp av reservdelar, och helt enkelt vanligt drägligt leverne.

Jag önskar för hela den Åländska potatisodlarkåren att det slutar regna. För gör det inte det… Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna… Det är inte bara årets julklappshandel som står på spel, det är så mycket mer än så…

Lerbad!!!

Måndag. Första dagen, sol och vackert. Resultat, ca 50 ton potatis.

Tisdag. Andra dagen, sol och vackert. Resultat ca 50 ton potatis…

Hurra det här går ju bra det! Allt löper, flaken kommer och far, det är riktigt roligt!

Onsdag. Tredje dagen fylls av diverse andra jobb och ärenden, men den stora åkern på ca 3 ha blev färdig och maskinen flyttades 🙂 Hurra hurra!

Torsdag. Fjärde dagen … regn…

Men vi tog potatis ändå. Flaket hade ställts fel, med den påföljden att matte höll nästan på att välta hela maskinen när han skulle tömma potatisen från bunken på maskinen till flaket, och så bugglades det lite plåt på maskinen men som tur var (egentligen heter det, tack vare att jag satte på stora tutan och viftade och vevade och skenade runt maskinen som en toka, jag stod och drog presenningen lite längre bort när det mitt i allt började höras obehagliga ljud … ) hände det ingen med själva maskinen, bara lite onödig plåtvikning. Men lasset blev någo fullt och så kom det ett nytt flak, som med intensiva instruktionsanvisningar placerades rätt.

Fredag. Mer regn. Ingen jublade. Snarare andra vägen. Men vi bökade upp ett lass i alla fall. Hjulspåren blir djupa som gran canyon, men potatis kom det upp genom sörjan.

Lördag. Mera regn… …

Men vad göra? Matte skulle blastdöda potatisen, så han fick väl det gjort fast det rann vatten framför däcken. Sen skulle det pynjas med diverse lök och ett som annat. Till kvällen kom det regn igen…

Söndag. Fy, mårr och hujedamej. Åkern liknar mer en lerbadsinrättning än någonting man odlar mat i! Vi började på morgonen och körde på. Segt var det och vi körde stock i maskinen någon gång. Sorteringsbandet var fullt av lera och sten, och så någon potatis här och där…

En bunke… Tömning… Två bunkar… tömning… tre bunkar… Tömning… Halva fjärde bunken och så sa det sswwooooop…

Ekipaget sitter djupare och djupare, rör sej framåt i snigeltakt, ända tills hjulen på traktorn spinner, grimmen sitter i jorden ända upp till dragbommen. Läget blir låst. Det rör sej varken framåt eller bakåt, det enda som händer om man provar att köra framåt är att hjulen på traktorn gräver sej ännu djupare. Inte lönt…

DRA!

Matte hämtar sin “lillvalle” och spänner en vajjer emellan de båda traktorerna. Resultatet blir att lillvalle står och dansar runt på exakt samma ställe och “storvalle” gräver sej någon centimeter djupare. Inte lönt det heller, lillvalle heter lillvalle av en orsak, han är liten… För liten för att ha makt, att orka och kunna dra löst ekipaget som sitter som klistrat i jorden.

Dags att ringa efter hjälp. Men det är ju söndag… En vanlig arbetsdag visserligen, men eftersom det är söndag idag, så var det lördag igår, och det finns några alternativ i telefonboken som man med en gång kan stryka, de ligger för ankare…

Men så ringer Matte till “Geta gräv” och “Torre” startar hemifrån inom fem minuter och när han kommit till åkern och fått kopplat i vajjern tar det bara någon minut, så är storvalle och grimmen uppe i ett jihu.

Men såhär kan man inte ha det… slira runt och sitta fast… men vad gör man? Det finns några alternativ för att få draget maskinen genom vattkärren. Bogsera, eller breddningshjul. Så ikväll när maskinen var lösdragen monterades “breddarena” på, så imorgon skall de prövas och se om det flyter med dem. Går inte något av det… ja, då får man lämna potatis i jorden. …

Ber till alla högre makter att det inte kommer så mycket mer regn… Varje droppe är nu en dropp för mycket…